Lite viktigt pruttande

Alltså idag, jag vet inte vad jag har käkat men jag hade smatterband där bak. Lektioner som vanligtvis brukar vara bubbliga var idag typiskt nog väldigt tysta. Såpass att en av mina små pruttar hördes. Märkligt nog började eleverna surra kring vad det var för ljud de hade hört? Nån trodde det kom från elementet, en annan att det lät som arabiska, nån tyckte det kom utifrån, vad det en skrapande stol, en tuschpenna som exploderat eller var det rent av en fis? I så fall vems?

I sammanhanget blir det ju lite lustigt när en lär så mycket om språkutvecklande arbetssätt och barnen inte ens kan identifiera en fjärt. Vad säger inte det om all skit som kommer från munnen? Det kan ju betyda lite vad som helst, inte undra på att de inte hänger med?

I morse hade den egna klassen och jag lite extra tid tillsammans och vi skulle diskutera motivation. Först en gedigen genomgång av begreppet. Låter som nån form av motion?, föreslog nån. En annan trodde att jag pratade om morötter. Vi skulle titta på en film som var tre och en halv minut om hur man motiverar sig för skolarbete och förförståelsen tog ungefär en kvart. Men vad det händer grejer när de fattar vad det är vi ska diskutera.

Jag fick flow kan jag erkänna. Jag beskrev motivation som en trappa man ska upp för. Vad händer när nått är svårt? Jag fångande upp diskussionen och berättade att när man lär sig nya saker som man tycker är svåra att förstå så hamnar man i kris. När man ska upp för det där första trappsteget, och känner att man inte klarar det, vad händer då? Jo, ni har redan berättat det, förklarade jag. Man börjar tvivla på om det man ska lära sig är viktigt? Man börjar också tvivla på om läraren ens kan lära ut? Man blir stressad för att man inte kanske inte fattar och då lägger man ansvaret på något annat, eller någon annan. Alltså, att de bara stannande upp och tyckte att det lät rimligt. Vad finns det för strategier för att hamna på nästa trappsteg?

Bland mina kids finns också en oro för framtiden. Hur ska jag bli sedd av det svenska samhället med min brytning, min slöja, min hudfärg.. Lite elefanten i rummet, nått man bara kväver tänker jag. När vi pratade om motivation idag så kom diskussionen upp om varför man ska anstränga sig i skolan när man ändå bara, i bästa fall, kommer att hamna på en truck på ett lager? Det är inte fel, om man väljer det själv. Men att sitta på en truck i 40 år och egentligen velat bli advokat eller läkare?

Jag valde att berätta om min syn på att nå framgång. Dels att anstränga sig för att nå högre kunskaper men också att anstränga sig för att ha ett rikt socialt kontaktnät. Tänk på ditt rykte som person, var alltid ditt bästa jag och skaffa dig kontakter. Människor som puffar dig framåt på olika sätt för att du är en person med goda egenskaper. Sen behöver man också göra upp med med sig själv kring tur, vissa har tur andra inte. Man ska inte förlita sig på tur, inte vara avundsjuk på de som fått tur. Tur går inte att påverka, med de två första ansträngning och sociala kontakter kan man putsa och göra något åt.

Ja däri fick jag in poängen med både ansträngning i sitt skolarbete och hur man beter sig, och varför vi lärare flikar in det sistnämnda emellanåt. Min upplevelse är att de fick tankar med sig att processa, och det kändes bra. De hörde i alla fall inte mitt fisande den lektionen.

Vägen dit

Försöker bättra mig med bildstöd, vilket kan tyckas konstigt eftersom jag undervisar i -och med bilder. Allting ska vara så galet genomtänkt idag, det finns snart inget utrymme alls för spontana idéer som man snabbt rafsar ihop material kring och på plats visar processen och materialet. Det mynnar även ofta ut i ett smärre kaos då barnen lämnar sina platser för att komma närmre min genomgång för att se och känna, medan de som inte har samma intresse passar på att göra annat. Alltså det en finns sån anspänning bland barn idag att det mesta måste vara strukturerat till max. Jag vet inte vad det beror på, eller om det har med mig att göra eller ämnet?

Dagens lektion i årskurs fyra, alla mappar ligger utlagda, penslar och paletter, ett förkläde på varje stol. Allt för att minska möten och trängsel i klassrummet. Det är en förberedelse som kräver en halvtimme men man har i bästa fall tjugo, ibland fem.

Lugnet som sprider sig när barnen förstår vad de förväntas göra och att de har en chans att göra det riktigt bra. Det är värt en ansträngning, att lägga ner arbete på något som ger energi tillbaka blir allt viktigare för mig som lärare.

Vi håller på med nyanser, senast grönt med landskap i perspektiv. Nu blandar vi gult och rött och gör eld. Jag fick knåpat ihop ett bildspel. Min tanke är att en glömmer lätt ”vägen dit”, hur får man det att se ut sådär, hur börjar man? Några av mina yngre elever har ingen erfarenhet alls av bildarbete och jag minns hur en halv klass satte fart och målade med fingrarna, för jag hade inte berättat att man använder penslar och det låg heller inte på bordet, bara färg och papper. Lätt hänt att en får lite hjärnstress och surna till. Men om jag hade tex hade gått middag och fått in något väldigt exotiskt på tallriken utan bestick så är det inte helt orimligt att jag börjat äta med händerna? Så får man tänka. Barn kan inte veta allt, även om det tycks självklart.

Man lär så länge man lever

Fått höra att jag låtit lite hes under dagen och jag har haft lite känningar i halsen. Men saken är den att jag skrek till väldigt impulsivt under en lektion, det blev bara för mycket för mycket för mig. Och kanske också för att räddningen var så nära, eftermiddagen ägnades nämligen åt föreläsning om låg affektivt bemötande och goda relationer. Jag var idel öra, och försöker nu bearbeta detta.

Vi har en relations styrd skola som utmanar ledarskapet i klassrummet och en god början att se relationens betydelse är ju var vi har vårt fokus på vad som är utbildning? Det gör det också lättare att förstå definitionen av den professionella relationen, tänker jag, det är sällan den klargörs vilket kanske gör att vi tolkar begreppet relation så olika? Jag ger min version här och nu tex.

Den utbildning som jag ska bistå mina elever med ska ju inte bara bestå utav ämneskunskaper utan även vila tryggt i demokratiska värderingar och vidare bidra till elevens personliga utveckling. Ska man tolka styrdokumenten kan jag tycka att det är lite konstigt att det läggs så väldigt lite tid på att just diskutera värdegrund? Vad menas med samhörighet, solidaritet och ansvar, har vi verkligen samma grej på gång där? Kan alla det svenska samhällets värdegrund eller kan klargöra skolans normer?

En utbildning som har sin grund i typ mänskliga möten blir ju onekligen komplex, och man arbetar ganska hårt för lärande miljöer som ska matcha elevens förmåga och behov genom anpassningar, lektionsdesign, struktur, framförhållning men med förhållandevis ganska snäva tidsramar för att lyckas med detta. Vilket kan påverka humöret, tänker jag.

Det som slog mig idag under eftermiddagens utbildning är att fokus ofta hamnar på att ”stävja beteenden”. När jag, nu, reflekterar kring min lektion då jag blev arg på några elevers uppförande i klassrummet så tänker jag att de inte fick den uppmärksamheten de behövde när de gjorde ”rätt”. Det var ju ändå en ganska lugn lektion, och jag tycker själv att det ser väldigt mysigt ut när man tittar in i andras klassrum och eleverna arbetar och fröken sitter vid sin bänk och pysslar ihop nästa arbetsuppgift. Men det kan ha sina konsekvenser, tänker jag nu. Eleven kommer till det kritiska läget då hen behöver bekräftelse och respons på sin arbetsinsats och uteblir den så får ju hen helt enkelt gå runt i klassrummet med sin blöta målning så färgen droppar och hoppas på napp? En annan löser det med en konstig spa upplevelse och smörjer in sina händer med färg som blivit över. Sen är det full rulle för fröken, som satt så skönt i lugn och ro. Jag ska tänka annorlunda nästa gång.

För vems skull är jag här?

Jag jobbade på fritids ett tag och en sen eftermiddag mitt i vintern kom den där grabben i trean till mig och tackade för dagen och sa hejdå. Mitt hjärta smälte, för relationen hade minst sagt varit anspänd. Några dagar senare förstod jag att hans mamma ringt och med all rätt undrat vem i helvete som skickat hem hennes son i kortbyxor och t-shirt? Det var ju fredag också.

Vid det laget var jag en bra bit över fyrtio, och hade tre egna barn. Men jobbet, det var nytt. Jag kunde inte de där oskrivna koderna, jag hade inte vanan inne att följa upp eller ens förstå att han bara sa hejdå till mig för jag var den ende som kunde hjälpa honom att ha rätt kläder på sig och få med sig rätt grejer hem. Allt jag gjorde i stunden var att nära mitt eget ego.

I mitt tidigare inlägg skrev jag kring vfu studenter. Man måste vara ödmjuk med hur svårt det är att slängas in i ett sammanhang. Det finns så mycket kunskap som man inte kan greppa direkt. Mycket handlar om relation och erfarenhet, men också en medvetenhet om sina egna resurser.

För vems skull är jag här? Det är en ständigt relevant fråga i sammanhanget när man arbetar med människor. Mina behov kommer alltid sist, oavsett vad jag tycker om det. Har man den inställningen så går det ofta bra.

(Sen vill jag bara säga att några utav er har så usla förutsättningar att göra jobbet bra. Och att det då inte handlar om inställning utan att gemensamt ställa krav och uppmärksamma er arbetssituation genom facket.)

själv är bäst

Under ett möte idag kring de reviderade kursplanerna delades frågan ut ”Vad ska man inte ska bedöma i sitt ämne?” Vi gavs några minuter att fundera på det och jag hamnade i vanlig ordning i betygsskillnaden mellan pojkar och flickor i mitt ämne, till flickors fördel. och föreslog att det kan finnas risk för att man väver in elevernas egenskaper i bedömningen?

Frågan är intressant, lite som en teckningsövning där man uppmuntras att inte stirra sig blind på objekten man ska rita av, utan mellanrummet. Funderat mycket kring det där idag, och kanske framför allt spacet mellan oss människor och hur vi förhåller oss till varandra.

Jag har ju även vuxna elever nuförtiden, som tänker sig en karriär som lärare. Det slog mig att frågan går att omsätta även för dessa, finns det risk även här att jag väver in mina vfu studenters personliga egenskaper i min bedömning om deras insats? Vilka egenskaper skulle i så fall vara godkända? Är det ens rättvist mot någon som utbildar sig? Har vi råd att peta bort folk som frivilligt vill jobba som bildlärare för att de inte ”tar för sig” eller är tillräckligt utåtriktade, tycks sakna ledarskapsförmåga eller har svårt att planera och strukturera en lektion? Hur mycket är man villig att utveckla den där till synes lite sura, introverta, ointresserade vuxeneleven som dessutom tycks ogilla barn och börja knåda igång vad hen behöver jobba med, lära sig, hantera, tillsammans med mig? För allt går väl att lära sig, eller?

Själv avskyr jag när man tillskriver ”den goda läraren” vissa egenskaper. Då hamnar ju inte jag i det ledet. Jag är inte bestämd, tydlig eller ens konsekvent. Jag är dessutom konflikträdd, känslig, impulsstyrd och kan starta ett lektionskaos på mindre än en minut, ibland bara genom att öppna klassrumsdörren. Jag är snäll men på gränsen till dumsnäll, tålmodig men har oerhört svårt att hålla fokus på det jag ska säga och hamnar ofta i nått helt annat ämne om jag får prata för länge. Men jag får det att fungera, för jag försöker inte att bli någon som jag inte är.

Jag har en massa dåliga egenskaper som borde grusat min karriär för länge sedan. Men jag ville verkligen bli lärare, trots mina skrala förutsättningar att lyckas. Vändpunkten för mig blev just att se hela min personlighet som en fördel och helt enkelt överdriva vissa egenskaper för att skapa positiva effekter. För tydlighet kan också handla om att veta vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig, och då kan lite sämre egenskaper som vimsighet, glömska eller hörselnedsättning smyga sig in och accepteras. De gånger jag vansinnig höjer rösten under lektionstid eller får för mig att ställa eleverna på rad utanför klassrummet innan de får lov att gå in är också tillfällen då jag bjuder på ett överraskningsmoment som mina eleverna inte vet riktigt hur de ska förhålla sig till, de förväntar sig helt enkelt något annat. Jag blev för en stund väldigt otydlig.

Det är så lätt hänt att tro, när man står och vrålar högröd i fejset för att få arbetsron tillbaka i klassrummet och märker att flera elever reagerar med att skratta eller fortsätter småprata eller springer ännu fortare omkring i klassrummet, att man inte klarar det här jobbet. Jag tänker annorlunda idag och jag är glad att jag getts möjlighet att förmedla det till studenter.

Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag började skriva eller varför men jag hoppas på en bra slutkläm och att du fick nån tanke med dig?

Knivad

När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som kallades för Kniven, förstod aldrig riktigt varför? Kanske var det så i det gänget han tillhörde att alla skulle ha nått smeknamn? Gänget där en kille råkade skriva Elvis P på ryggen av jeansjackan? Elvispen. Kanske därefter som lite coolare köksredskap användes som smeknamn? Mig veterligen bar han aldrig kniv.

Många tankar idag efter ”knivdådet” i Eslöv. Att bli knivhuggen på sitt jobb? Ja, den fastnar. Att bli attackerad och knivhuggen, när händer det och varför?

Vid ett tillfälle under min karriär hade jag en elev som viftade med en kniv framför mig. Jag hade betygssamtal i rummet intill min bildsal, enskilt med elever, varav en hittade en mattkniv som låg på en hylla. Det tog mig ungefär 8 månader innan jag slutade vara rädd, efter den situationen som uppstod. Det värsta var kanske när jag ett och ett halvt år senare pratade med pojkens mamma och förstod att hon inte hade en aning om vad som hade hänt och surt undrade varför jag inte hade hört av mig tidigare?

Säkerheten för lärare. Ska jag, som typ blivit utsatt för ett brott, höra av mig till gärningsmannens mamma? En erfarenhet som låt oss säga i all ödmjukhet har gjort mig införstådd i att allt kan hända och att jag kanske inte har någon som står upp för mig, oavsett vilka blanketter jag än fyller i.

Händelsen i Eslöw påverkar mig. Jag undrar vad som hände innan det värsta hände?

Bildmalins Kurva

I morse på jobbet fick jag kommentarer av en ung man som i bästa välmening prövar lyckan i att ge en kvinna komplimanger. Jag använde denna erfarenhet senare under dagen som inledning till ett tema i årskurs nio, som behandlar hur kvinnor och även män framställs i reklam och hur detta påverkar vår syn på de olika könen. I morse fick jag höra hur snygg jag är, berättade jag. ”Jag fick veta hur min kjol verkligen framhäver mina former.” Ja, den väckte intresse. Det blev glada tillrop. Vad var det för pucko som kläckt ur sig en sån grej? En högst relevant fråga.

En oskyldig kommentar som sagt men något som i synnerhet kvinnor råkar ut för, vissa mer än andra. En kommentar som talar om för mig, som kvinna, att mitt värde utgår från hur jag ser ut, inte mina egenskaper eller det jag gör, vilket på sikt påverkar hur jag tänker om mig själv, de val jag gör och hur jag formas som människa. En stunds full uppmärksamhet efter det, en effekt jag hoppades på för att lotsa in dom i kursplanens målsättning att bearbeta bilder som behandlar etnicitet, sexualitet, identitet och maktförhållanden.

Alltså jag är inte heller fördomsfri, tänker att mina elever är som ett gäng tanter på akvarellkurs. Alla vill bara ha tydliga, praktiska instruktioner i hur man typ målar en hyfsat snygg vas med tulpaner medan jag förväntas leverera en djupt reflekterande livsåskådning med relativt unga människor, som i mitt även fall även kommer från helt skilda kulturer. Det är svårt. Och det kan bli väldigt fel. Ändå det viktigaste av allt. En känner sig så jävla ensam bara, varför just jag?

Men nu är vi där, det gick bra. Temat med fokus på hur kvinnor framställs i reklam har rullat igång.

8 år

Min blogg fyller åtta år idag. Borde kanske skriva nått fint om det, men ja.. kommer inte på nått. Men åtta år, wow! Jag tänker att en åttaring kan rätt mycket grejer, har man varit tillsammans i 8 år känner man varandra rätt väl och.. för åtta år sedan.., man minns ju knappt vad som hände då? Jag startade en blogg.

språkets funktion

När min yngsta dotter var knappt två så tappade hon balansen i soffan. Hon ville ju förstås i likhet med sina äldre syskon hoppa runt där, men så råkade hon tappa fotfästet och slog överkäken i soffbordet. Såpass att hennes ena mjölktand tog samma väg från den en gång kom ut. Den fanns liksom inte mer. Det här ledde till besök hos tandläkaren och vid ett sådant tillfälle, då min lilla satt på en kudde i tandläkarstolen, valde tandläkaren att vända sig direkt mot min lilla baby som satt där. De satt en stund och tittade på varandra sen sa tandläkaren ”Inte mera nappe. Nappe inte bra för tand. Måste sluta nappe. Okej?”

Den här väldigt unga patienten hade precis lärt sig kommunicera med ord och hennes tandläkare gjorde ett helhjärtat försök att informera henne. Det gjorde mig rörd. På kvällen var hon tårögd och sa ”Ingen nappe, mamma, inte bra för tand”. Jag hade inte klarat den striden utan tandläkarens hjälp, det kan jag vara ärlig med. Så bra gjort.

Alla försök att nå fram som utomstående är värdefulla, tänker jag. Vi har så många förutsättningar att sätta oss in någon annans situation, förstå den språkliga nivån och att det går att kommunicera trots att ordförrådet är skralt.

en personlig reflektion

Jag hade tre utvecklingssamtal på raken idag med mina egna tre barn. Ett hade mentalt pumpat upp sig för att liksom göra ett statement om att en personlig förändring, förstärkning har skett. Det kändes bra, sunt att sticka ut hakan och jag kände mig stolt över den nya kostym av självförtroende som mitt barn hoppade i. De andra två var minst sagt nervösa men efteråt spred sig en väldigt festlig och uppsluppen stämning. De får ju bara höra fina saker om sig själva, en av tre var kanske lite mer säker på det. Jag är väldigt glad för mina barn, att skolan flyter på med en sådan enkelhet. De är alla tre över i nivå och har sällan haft synpunkter kring skolan, annat än att de gillar sina ämnen, upplägg, lärare och sina klasskompisar. Själv har jag förstås varit mån om att tala gott om skolan, nån enstaka gång har jag via min yrkesroll fått förklara varför fröken kan ha verkat lite sur eller hur man kan känna sig som vuxen i klassrummet. Mina barn har även kompisar som har eller har haft mig som lärare, och jag är förstås glad och lättad över att mina barn även får höra bra saker om mig.

Mina barn har verkligen inte fått allt de behöver och förtjänar, enligt mitt tycke. Det händer att jag säger till mina barn att det enda jag vet säkert är att de når framgång. Alla framgångsrika människor brukar ofta berätta om deras barndom som ganska svår, man fick inte alltid det man ville ha, man stretade på med syskon och trångboddhet och där ofta också en elak pappa ses som en bonus i efterhand, berättar jag.  ”Du krånglar med dina syskon, du får inte allting som du vill ha, dina föräldrar har separerat vilket skapar ett känslomässigt trauma i dig och du bor trångt. Du är helt enkelt född för att lyckas i livet, så är det. Allt det här eländet är för din skull, för det krävs en början som är jobbig. Lär dig att förstå det, acceptera det och sen kämpa dig ur det. Då blir du stark. Stark att förändra och få det som vill. Och det är framgång.” Ja det blir lättade skratt varje gång.

Jag kopplar förstås detta även till mina elever. De har inte bara potential utan stundtals även ganska höga krav på sig att bryta ny mark för familjens framgång och välmående. Med det perspektivet kommer så gott som alla att lyckas.