halloween och källkritik

Jag bryter av i årskurs sju för lite smågrejer, men ändå viktiga saker, som jag kopplar till det stundande höstlovet då många även ”firar halloween”. Tonåringar har en tendens att fascineras av skräck och jag väl tänkt att utveckla det temat lite men än så länge har jag bara en grej. Det är Momo Challenge. För er som inte känner till det var det en bild på en figur som kallas Momo och en ödesdiger och skräckfylld utmaningstävling – Challenge, som spreds i Sverige för drygt ett år sedan. Det påstods att Momo kunde få barn att utföra förfärliga saker med risk för att det skulle hända dom själva något lika illa och skrönan växte sig snabbt större med berättelser om barn som t.ex. tvingats hugga ner syskon med kniv och själva ta sitt liv. Det surrades fortfarande friskt fantasifullt bland elever i klassrummet när jag visade bilden på Momo. Jag trodde kanske att det var lite ”old news” men det har blivit ett väldigt värdefullt samtal med de klasser som jag har undervisat.

Skärmavbild 2019-10-23 kl. 21.24.18

Man måste läsa på om Momo Challenge (orkar själv bara dela inspirationen här och nu) för eleverna vet mycket och även en del bristande faktakunskaper poppar upp.  Det är just detta jag vill komma åt. Hur kommer det sig att man tror på det här?

Jag har berättat för eleverna vad ett viralt fenomen är, varför det sprids så snabbt i just sociala medier – vi har våra vänner där och människor som vi litar på. Även vuxna går på grejer utan att kolla källan men är kanske inte så rädda för Momo men varnar gärna, och lite för snabbt,  för tex hackers eller andra som man tror är ute efter att tömma våra bankkonton. Samma fenomen men våra rädslor ser lite olika ut.

Precis på samma sätt som man bör kollar källan på information och nyheter, som man delar eller på annat sätt använder,  så är det väldigt viktigt att man även kollar varifrån en bild kommer ifrån. Påminde om viralgranskaren.se där man kan söka saker som dyker upp i flödet. Att dela allt för snabbt kan leda till att man aktivt bidrar till att skrämmas i onödan eller t.ex. spär på fördomar och sprider propaganda.

Och är det inte fascinerande också att en bild kan ge så mycket ”påhittad information”? Människor har gott om fantasi. Vad hade hänt om bilden inte fanns utan bara text, hade det fått samma spridning och effekt?

Jag har haft ganska stökiga klasser idag med elever som i vanliga fall inte alltid lyssnar så noga men idag var alla intresserade och engagerade. Några tycktes få aha upplevelser och jag tycker väl som vanligt att det är så synd att många barn får bearbeta det här på egen hand med fritt spelrum på internet, det blir både tyngd och allvar i det när man gör det i skolan.Och även enklare, om jag jämför mitt yrke med mitt föräldraskap. Ett aktuellt ämne, internet kunskap, bildspråk, bildanalys, källkritik – en ganska välfylld och värdefull kvart tänker jag.

 

Bilden hämtade jag här: https://www.nme.com/blogs/what-is-momo-your-guide-to-the-horrifying-meme-billed-as-the-new-slenderman-2364215

Nyanser, möten och lärdomar

Idag, fredag, har bildundervisningen kretsat kring färglära och hudnyanser. Jag har skrivit om uppgiften tidigare se att belysa våra olika nyanser

Jag har sökt inspirationsmaterial för bilder som behandlar etnicitet och jag valde idag att visa ett Ted talk om ett konstnärligt projekt kallat Humanae, av fotografen Angelica Dass. Med enkla medel har Angelica skapat ett väldigt intressant projekt då hon får oss att ifrågasätta rastillhörighet. Vi lever i en värld som blir allt mindre, där vi förälskar oss och får barn och blandar ut våra nationaliteter, språk och färger. Många av oss går inte att fördela i svarta, vita, röda eller gula – och vad är ens syftet? Speciellt då många människor även far illa av det.

Angelica har via en liten bit på näsan på sina portätt tagit fram samma nyans på datorns färgpalett Pantone och sedan lagt denna färg som bakgrund. Hon har fotat över 3000 människor, alla med sin unika ton. Hör henne berätta om sitt konstprojekt.

Jag valde att visa detta tal för mina elever under fredagen, vilket föll väl ut. Man måste bädda in det innan genom att tala om syftet -och hänvisa till kursplanen. Vi är ålagda att bearbeta bilder som bl.a. behandlar etnicitet i ämnet och jag tycker att humanae är ett spännande konstnärligt projekt att visa i det sammanhanget, hur en fotograf bearbetat temat. Jag tycker också att Angelica gör en fantastisk och personlig presentation kring drivkraften och nyfiken bakom sina bilder.

I sitt tal nämner hon även sociala mediers kraft i positiv bemärkelse så jag kände ingen oro för att sprida detta via det nybildade Instgramkonto bildsalBorås. Det är ju lite lurigt annars att sprida konstverk pga av upphovsrätten. Det är också ett ämne där jag personligen känner mig lite vilse och behöver bli bättre på. Jag har egentligen inte fått någon klarhet kring våra bilder som jag lägger ut, vad som gäller egentligen förutom att namn och ansikten inte tillåts att publiceras. Men vad händer om en läromedelsförfattare eller någon annan vill och kanske använder bilderna i en spridning i större sammanhang? Vilket faktiskt inte är helt osannolikt, även om det låter som om jag fått en släng av hybris. Nu tror jag nog att alla inblandade skulle känna sig stolta och positiva till detta men ändå, jag vill veta.

Nåväl jag la ut lite bilder som ungdomarna jobbade med på Instagramkontot bildsalBorås och taggade med både humanae och angelicadass. Och tänka sig, självaste konstnärinnan hör av sig via dm och likes. Vilken lycka! Det här är en jättestor grej för mig, precis den kicken jag behöver just nu! För en stretar på, eller hur? I hopp om att man gör något betydelsefullt, men en tvivlar ju hela tiden. Så häftigt för mina elever också, lilla Dalsjöskolan hamnade på kartan i ett internationellt känt konstnärligt projekt via direktkontakt med konstnären som intresserade sig för deras arbete.

Vårt blygsamma Instagramkonto bildsalBorås med sina hundra följare, skapade ett fantastiskt möte, inspiration, motivation. Och lite nya frågor..men i sin helhet så känner jag att jag är på rätt väg. Jag gör bra grejer. Det känns kul nu. 🙂