lesson learned

I några år nu har James Nottingham gratulerat mig på min födelsedag på Facebook. Han fyller år nån vecka senare och då brukar jag skriva ”Happy birthday!” till honom. Det här roar mig väldigt mycket, en liten skitgrej som ändå känns väldigt peppande. I detta nu, när jag läser några väl valda av skolverkets rapporter och återkopplingens betydelse i den formativa bedömningen så poppar Nottinghams namn upp, my buddy James. Kul! Sammantaget kanske du nu tänker att jag inte har något liv? Men det är precis tvärtom, jag berikar mitt liv – och nu kanske även ditt?

Jag intresserar mig för den vetenskapliga grunden i mitt uppdrag och hur jag ska få den att blomma? Vi har ju en lag i Sverige sedan 2010 som säger att verksamheten ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad menas med det egentligen?

Beprövad erfarenhet har sin grund i ett kollegialt lärande och jag funderar på att testa lesson study? Att helt enkelt spela in en lektion och låta ämneskollegor kommentera och bidra med sina erfarenheter. Dokumentera och tillsammans bygga en grund för lektionens viktigaste delar. Man skulle kunna döpa det projektet ”Lesson learned”. 🙂

Svårigheter för mig som bildlärare är ju att jag så många elever, över fyrahundra på en vecka. Formativ bedömning kan då kännas ganska urholkande, återkoppling blir till många samtal som också kräver en framhållning och problemlösning av mig – ett evigt lirkande för att få elever på rätt spår. Jag känner mig trött efteråt. Och då har jag sjutton klasser till.  Därför är det ju också av stor vikt att genomgången blir bra, att eleverna förstår vad som förväntas av dem och att de kan sätta sig i arbete självständigt. Det som skulle funka bra är om eleverna vänder sig mot varandra för att diskutera uppgiften och möjligheterna med den, men mina ungdomar har inte vanan inne att göra detta. Det gör för min skull ibland, när jag tvingar dom. Det finns nån slags tradition av att lära, det gör man främst på egen hand och inte tillsammans? Det är svårt att bryta, även fast man pekar på väldigt många fördelar. Det blir ju ett avslappnande och lekfullt lärande tänker jag, men det ses ju inte heller av tradition som riktigt lärande. Vi har väl alla mött elever som frågat ”När ska vi lära oss saker, vi har ju bara roligt hela tiden?” Iaf om en är bildlärare.

Skärmavbild 2019-02-15 kl. 08.13.57

Jag gjorde den här planschen för klassrummet i höstas och jag har pratat lite kortfattat om den med mina elever. Det finns en väldig fokusering bland mina ungdomar iaf att det bara är inlämningen, slutprodukten, det summativa som utgör  bedömningen. Med vissa inlämningar kan jag ärligt tänka att ”är jag inte bättre än såhär?”, då jag tydligt ser hur jag har misslyckats med att motivera, få eleven att förstå syfte och mål med uppgiften, starta en process av reflektion som lett framåt, återkoppling och driv att försöka göra sitt bästa. Det är vad summativ bedömning har blivit för mig, mitt betyg som lärare. Det är ganska skrala förutsättningar man kan ge inom visionen ”Lust att lära -möjlighet att lyckas” emellanåt när man har väldigt många elever.

Det är så mycket man ska lära sig och allt mitt pluggande och projekt, det är verkligen ett friskt andningshål i vardagen. Att undersöka och vara nyfiken är en väldigt kreativ och återhämtande kraft som jag inte skulle kunna vara utan i detta yrke. Jag bara önskar att jag kunde få tid för det. Det är ju ändå lag.

Rivstart

Jag har för mycket på gång som vanligt. Varför inte starta upp med att blogga? Jag kom på en massa bra grejer på min promenad i morse men nu är det helt blankt. Typiskt, då får en komma på allt smart igen en gång till.

I dagarna ska jag sammanfatta mitt MIK projekt, vilket handlar om att få in mer kunskaper kring medie-och informationskunskap i ämnet bild. En del av det projektet har bl.a. mynnat ut i att skapa ett nytt Instagram konto, kopplat till Borås stad – där jag bor och arbetar. Jag kan tycka att det är en smula oroväckande att vi inte ges mer information och riktlinjer kring GDPR, jag har getts mer nyttigt kring detta via mina barns konståkningsklubb. Kanske har jag missat nått?

Själv startade jag, och många med mig, för några år sedan olika konton på sociala medier. Vi skulle peppas att vara där ungdomarna höll till – och jag är glad för den resan för den har innehållit en hel del nyttig reflektion och lärdomar. Till en början skulle vi ha olika konton, ett privat och ett lärarkonto vilket direkt blev ganska rörigt. Ungdomarna sökte upp mig på facebook och en fick mota i grind med att be dom följa mitt lärarkonto istället, där jag typ aldrig skrev nått eller bara tråkiga grejer. Det ställde frågor på sin spets ganska omedelbart, ska jag smyga omkring som lärare i deras privata flöden? Var går gränsen när man får bilder på urartade fester i flödet långt utanför ramtiden? Vid ett tillfälle blev jag tillsatt som adminstratör i en grupp utan att bli tillfrågad, lite besvärande diskussioner i den gruppen kan jag tillägga.  Till slut bestämde jag mig för att bara vara en vuxen medmänniska och kalla mig för bildmalin, ett användarnamn som speglar lite allt möjligt. En bildlärare, en Malin, mitt smeknamn, någon som berättar saker för andra med bilder. Så fick det bli. Men det har aldrig varit helt okomplicerat.

Varför ska jag publicera mina elevers bildarbeten på mitt privata konto? Jag har haft den här diskussionen i skolan, när eleverna inväntat det andra kontot och ställt frågor kring det. De flesta hänger upp sig på ”inställningen privat”, att jag kan gå in och göra mitt konto offentligt. Men det handlar ju inte om det. Många elever har också tyckt att det är kul att jag publicerar deras bilder, men det är också mer än en kul grej. Vi har fått nya regler sedan förra våren som ska lägga den nya grunden för vad vi publicerar på internet och då känner jag att jag vill ta ansvar för det. Och när man tänker efter kring detta så blir det emellanåt en jättegrej för mig, nästan så att jag skulle vilja sluta använda sociala medier för all framtid. Mina ämneskollegor har också antytt frågan kring vad syftet är? En sund fråga. För mig är syftet att stärka bildämnet i skolan, bilder är till för en publik och nu har vi en fantastisk vägg att hänga upp eleverna alster på som aldrig tar slut. Det skapar insyn, snackisar mellan oss ämneslärare då vi också ges ökad tillgång till elevarbeten för tex sambedömning eller planering. Det är också en bra ingång med ett eget gemensamt konto, att börja diskutera och förstå vilka regler som gäller för att publicera. Upphovsrätt, vad gäller för privatpersoner, hur skyddar man sina bilder, vilka inställningar bör man göra för sina kontot på sociala medier där man publicerar bilder osv. En väldigt bra inkörsport till MIK i bildundervisningen. Och bra av mig att se till att vi ges backup av vår arbetsgivare, tänker jag också.

Jag ska också greja med min pilotuppsats, på väg mot magistern i pedagogiskt arbete. Förra julen gjorde jag en gruppintervju med några bildlärare och skriver om betydelsen av nätverksträffar och poängen där är att det kräver en mötesstruktur och processledning för att en ämnesträff ska generera hållbar utveckling. Vårt ämne behandlas så styvmoderligt, alltså finns det ens en tydlig definition på vårt uppdrag eller vad en heltidstjänst innebär, tänker jag lite irriterat nu? Själv ligger jag på maxgräns i elevantal och självklart påverkar det kvalitén, likväl som några utav oss inte ens har en bildsal. Vi har så olika förutsättningar att lyckas, ändå är vi alla ”bildlärare”. Nä, ämnet nätverksträff gör mig bara sur och vresig och det poppar upp en del syrligheter i texten som får mig att frångå kärnan i min undersökning.

Jag fick idén om att fortsätta skriva om måluppfyllelse i bild, komponenter som skapar utveckling och ökat lärande hos eleverna. Det är lite dött lopp även i det där, men nått blir det väl? Jag ska börja formulera en forskningsfråga, en som helst inte besvaras med nya frågor. Hur det nu ska gå till?

Ha en bra start, en rivig en, så en vaknar till nu efter julens chokladtöcken. Det blir bra!

komposition och perspektiv

IMG_0043Komposition kan ju tyckas som det mest grundläggande ämnesordet för att skapa bilder men för mina elever kan detta upplevas som rena grekiskan. Denna övning utgick jag från ett foto som jag tog för några veckor sedan, och förklarade återigen att bilder byggs upp av linjer och former. ”Ser ni nån osynlig linje som som skiljer det som är nära på bilden från det som är längre bort?” ”Vad finns det för former i bilden som är viktiga?”

Bilden är ju inte märkvärdig på något vis, rent av ganska tråkig men övningen är att vi ska utgå från ett foto för att bygga en ny bild, en komposition med perspektiv, djupverkan i sig.

IMG_0051Vi tog det steg för steg tillsammans och hamnade till slut med ett papper med olika linjer för ett landskap i perspektiv som sedan skulle färgläggas. Mina åttor gjorde detta på svart papper, mycket pga av att jag hittat mycket oljepastellkritor och dessa gör ju sig så bra mot svart.

Vägen behövde inte längre vara en väg utan kanske en flod? Hur förändras den gröna färger med avstånd, jag visade exempel på det.

 

Sen började eleverna färglägga, blanda färger, gnugga färgen och några fick fantastiska resultat, och samtliga väldigt fina bilder! Via mitt Instagram konto fick jag sedan på tips på en konstnär som heter Hockney, och tänker ta med honom i temat vid nästa tillfälle.

Bedömningen utgår från det skapande kraven. Kommunicera med bild kanske jag bedömer felaktigt, jag har inga tilltänkta budskap inom temat däremot var uppgiften väldigt specifik med att syftet är bygga en komposition som dessutom visar prov på djupverkan/perspektiv. Teknik och material, hur har eleven undersökt och provat? Kombinationen färg och form, helhetsintrycket. Några har ingen djupverkan med fått fina färgblandningar och även använt sig av motsatsfärger vilket ger ett start intryck.  Arbetsprocessen är förstås också mätbar i denna övning.

Jag visar några exempel. Det gör sig inte helt rättvisa på mina foton, men ger en idé om vad som utvecklats i bildsalen för år 8.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit ett jättekul arbete och mycket tack vara decibel ligan, då vi tävlar om ”tyst i klassen”, så har jag hunnit gå runt en hel del och verkligen fått diskutera och peppa kring deras skapande enskilt. Jag känner mig supernöjd och stolt över deras skapande!

tankar efter teachmeet Kungälv

Det var en nätt men desto större entusiasm i skaran som samlades på västsveriges intressantaste event hittills för bildlärare denna höst, dessutom gratis. Ändå var jag på vippen att tacka nej. Med risk för freudiansk övertolkning är jag nämligen väldigt rädd för tunnlar och har du någon gång åkt norr om Göteborg på E6 så vet du kanske att där finns en tunnel som öppnar helvetes portar? Den tar liksom aldrig slut och man omringas av stora höga lastbilar dessutom så jag var oerhört tacksam över att fortfarande vara vid liv när jag väl var framme vid Munkegärdskolan i Kungälv.

Eftersom vi var så få fick alla tillfälle att med stort svängrum berätta om upplägg och innehåll i den egna verksamheten och utifrån det pratade vi allmänt kring gemensam kunskapssyn, ämnets innehåll, förväntningar på kunskaper i de olika stadierna och digitaliseringen. Det är som alltid väldigt värdefullt att träffas och få pröva sitt  förhållningssätt och sina utmaningar tillsammans med andra. Det är väldigt ensamt att vara bildlärare. Inte bara som den enda undervisande läraren i ämnet utan även i krav och förväntningar i uppdraget som ska omsättas i det egna sammanhanget, som också är smått unikt med alla elever och logistiken kring det praktiska.

En tanke som jag hade med mig innan jag åkte till Kungälv var om detta skulle kunna vara ett upplägg för oss bildlärare hemmavid och våra ämneskonferenser? Jag tycker om tanken att alla har chans att ta upp det man håller kärast för stunden och att mötet sköter sig självt för att alla vill vara där, lyssna och bidra. Det som mig slog senare, i bilen på väg hem, är hur viktigt det är att man tar beslut och enas kring en fråga eller fler. Det är viktigt för att dels bygga samarbete i gruppen – som är en kompetens man alltför ofta ser som självklar.  Det är också viktigt för att man ska kunna utvecklas och ha en grund att utvärdera och utgå ifrån, gemensamma mål. Jag tänker att många med mig har säkert varit på teachmeet eller edcamp och känt att pirret svalnade ganska fort efteråt, vad gav det egentligen förutom en massa prat?

Beslutsamhet fanns i ämnet huruvida vi kunde utveckla idén om teachmeet. Vi fick igång en vision om fler träffar i större sammanhang, ett nätverk för västsveriges bildlärare på högstadiet? Eller så var det jag som i vanlig ordning fick hybris och såg en chans att bli bildmalin med hela svenska folket, eller åtminstone västra götaland och halland? Men ändå? Det skulle ju vara toppen att dels få jobba ihop sig med pedagoger inom det egna området och bli tryggare i olika frågeställningar för att sedan duellera med grannbygderna och våga låta det vara riktigt högt i tak i diskussionerna så vi kommer vidare.  Det räcker med några olika kursplaner i ryggsäcken sen är man dömd att för alltid reflektera kring sitt förhållningssätt och kunskapssyn, det är svårt att lära om och lära nytt utan att bli utmanad eller ges återkoppling. Att göra rätt.

Det slog mig även att det finns en nationell utvärdering i bild, nu börjar den också bli några år, men är en god utgångspunkt för diskussioner inom ämneslag eller teachmeet. Jag formulerade frågor om det på twitter under haschtag #NUbild2015

Mycket har jag grejat med så jag är glad att jag har mött och lärt känna Anette Smitt Andersson som tog initiativet till teachmeet, skönt att det finns fler som grejar och orkar. Det behövs.

den föränderliga verkligheten

Idag fick jag möjlighet att träffa Mats Larsnäs som berättade om Virtual Reality och Augmented Reality, förkortar detta fortsättningsvis  VR samt AR, och dess användningsmöjligheter för skolan. För att snabbt koppla det till läroplanstexten i bild kan detta vara just exempel på ”visuell kultur”, en smart formulering för de snabbt utvecklade tekniska möjligheter vi omges av idag gällande digital bildframställning.

I samband med att Mats presenterade sig fick jag några minnesbilder i huvudet om hur min digitala resa startade för sex år sedan. Det var med skolverkets pimuppgifter, och jag grät verkligen vid varje handledartillfälle för så svårt tyckte jag att det var. Vi var fler som grät sån tur var, men jag var nog den som lipade varje gång i den där svettiga datasalen på Ekarängen. Med sådana minnen hade det varit toppen att ha kvar min första digitala pedagogiska planering då jag bestämde mig för att göra ett digitalt inslag i varje övning men tyvärr hamnade den i soptunnearkivet. ”Jag ska lära mig hur man klipper ut bilder efter konturerna och sätter ihop dom till ett collage” minns jag var en sån där grej som jag nästan trodde att jag själv hade uppfunnit, eftersom det i min värld var så overkligt att man skulle kunna göra det digitalt.

Det har hänt en del grejer sedan dess och nu är jag alltså lite inne på det här med VR och AR, utan att för delen delen känna mig överkunnig digitalt.  En tanke i sammanhanget är att det inte alls är tantigt och tråkigt att stanna upp och fundera kring undervisningsvärdet av att kunna den här tekniken. Vilken funktion har den i det pedagogiska sammanhanget? Effekten och vinsten? Jag har ett utav de minsta ämnena i skolan och får därför bruka tiden väl.

Ett viktigt perspektiv är ju förstås att man håller sig uppdaterad kring de tekniska möjligheter som finns för att inte framstå som ett fullständigt skogstroll, även om man inte aktivt använder sig av redskapen i sin undervisning. Risken är ju annars att man blir något av en nejsägare, man tar inte till sig elevernas erfarenheter och upplevelser och man förankrar inte heller sin undervisning i den verklighet vi lever i på ett tillfredsställande och motiverande sätt – då skolan kanske inte ens är med i matchen kring det man som ungdom idag faktiskt kan lära sig på nätet? För de vill lära sig grejer och man måste idag alltid stanna upp och reflektera kring varför man inte lyckats väcka lusten att lära? Antagligen för att det är ”old news”, gör om och gör rätt.

Den nyfikenhet man visar inför sina elevers digitala kunnande och intressen kan ju leda till att man lär tillsammans. Det är inte förenat med livsfara utan man kan vara den styrande pedagogen längs vägen ändå. När jag blev av med min rädsla för ”datorn” så insåg jag ju ganska snabbt att jag bara byter verktyg. Mina kunskaper om komposition och färg, djupverkan och kvalité,  är inte förlorade bara för att jag byter pensel mot pixlr. Det hade tagit mig så mycket längre tid om det hade varit tvärtom. Så det är ju av stort intresse att bildlärare med estetisk kompetens ägnar sig åt digital teknik och inte överlämnar det till någon som bara kan programmet.

Det är bra, tycker jag, att alltid ha en tanke kring vad som är allmänbildande i ämnet och just den här typen av ”upplevelse baserat bildspråk” som VR och AR erbjuder ska ju också bearbetas och förstås.

Jag tycker också om att språket har uppmärksammats i alla ämnen genom olika läslyft. Det är det viktigaste maktmedel vi har och våra barn måste ges en chans att få utveckla den kunskapen. I det här fallet kan upplevelse baserat lärande få orden att flöda mer ohämmat än med pennan mot pappret. När man upplever något som man tycker är coolt är man mer spontan och mottaglig för att sätta de rätta orden för att förklara, tänker jag.

Appen aurasma skapar möjlighet för AR. Nedan finns exempel som jag hämtat från youtube:

Jag har några funderingar kring att låta konstverken ”prata” som redovisningsform. Men också det här undersökande sättet att lära sig saker, reflektera över,  som beskrivs i filmen ovan.

Jag tänker också att de digitala redskapen kan ge mig tid och möjlighet att vara två eller fler (lärare)  som förklarar och undervisar. Det är själva tjusningen med digital teknik, tänker jag, att man kan använda sin kreativitet i redskapen till olika användningsområden. Så du som tänkte dig en massa konkreta apptips kanske blev besviken av det här inlägget, digitalisering är mer ett förhållningssätt för mig och jag vet ännu inte hur jag ska använda VR och AR. Men jag vet att möjligheten finns.

komma till ro

Jag är tacksam för alla kloka råd jag getts under veckan, både från stora och små. Man kan tydligen bli väldigt avslappnad av att slicka på olika pinnar man hittar i skogen, mer än vad jag visste. Jag har ännu inte provat detta, men det verkar ju onekligen intressant. Speciellt som flera barn satt på rad och intygade detta med grundlig erfarenhet. Kanske värt ett försök?  Jag känner mig lite spänd.

En lite längre person bad mig att se mina nya erfarenheter som gratis kompetensutveckling, en väldigt bra och klok tankevändare. Jag lär mig nya grejer hela tiden, samtidigt som jag också lär mig att använda mina gamla kunskaper på ett nytt sätt.

Jag är också glad över att intresset för fritids ökat markant i umgängeskretsen och upplever att jag är en bidragande orsak till detta. Dock är jag inte riktigt redo för att visa upp mig i sociala medier lekandes med lego, men det kanske kommer? Jag är ju rätt vass på lego, lärde jag mig idag.

Jag saknar självklart min bildundervisning men kan också ärligt erkänna att nya erfarenheter väcker ett breddat intresse. Mina treor som var så små för några veckor sedan är ju mina stora nu, de borde ju klara både det ena och andra.. Och man gillar ju dom också, jättejättemycket. Det dom behöver knackar på minst sagt och i den här åldern behöver ingen lära sig rita och måla, för det kan ju redan alla.

skolsmedjans afk 2015

Semestern inleddes med besök på skolsmedjans afk varberg. Ja varför inte? Utbildningen är gratis och min mamma bor i byn, då blir boendet också gratis. Det är även en chans för mig att skolavsluta med mitt utvidgade kollegium, de jag nätverkar med var och varannan dag på twitter och facebook. Häng på nästa gång! Du hittar program och annat på skolsmedjans blogg.

Årets tema var professionellt lärande och gav ny kraft att läsa Helen Timperleys bok. Jag har lite svårt annars att förhålla mig till texter och fick verkligen piska mig för att komma igenom boken första gången. (Ni vet väl att det är pedagogiskt läslyft i sommar förresten? Ett bra tillfälle att läsa och lära tillsammans. Mer om läslyftet: klicka här !)

Lena Göthe var först ut som föreläsare och gav sin syn på professionellt lärande. Det jag kommer att ta med mig är när vi på jobbet auskulterar hos varandra, att vi inte enbart ska fokusera på vår lärargärning utan vad vi vill att eleverna ska ha lärt sig. Min kollega ska alltså inte stirra sig blind på mig och det jag gör utan iaktta hur eleverna tar till sig den information, budskap, kunskaper som jag delar ut. Så väldigt självklart egentligen, ändå så svårt att komma på verkar det som. Lena hängde sig även kvar under dagarna vilket uppskattas.

AFK står för away from keyboard och det handlar väl egentligen inte så mycket om att inte få lov att använda datorn utan som jag skrev inledningsvis ett sätt att mötas IRL med nätverkande kollegor. En stor del av utbildningsdagarna består av samtal och diskussioner, i år kring temat det professionella lärandet. Vi blev indelade i mindre grupper och hade två möten då vi fick delge varandra erfarenheter och ha en diskussion utifrån givna frågor. Personligen tycker jag att det är en väldigt skön känsla att själv få bidra och ett nära samtal ger också mycket tillbaka, men det är en smaksak har jag förstått. Jag tyckte själv första gången att det var smått obekvämt men vande mig snabbt och insåg fördelarna och styrkan i det.

Pecha kucha är också en del av skolsmedjans utbildningskoncept. En föreläsningsform vi alla kanske borde öva på? Tjugo bilder och 20 sekunders prat till varje bild, i syfte att säga bara nödvändiga saker. Jag har precis släppt iväg iväg en AST elev till gymnasiet som förespråkade att vi lärare bara skulle säga det viktigaste ”varför kan du inte bara säga det absolut nödvändigaste, det går snabbare och man fattar bättre”. 🙂  Pecha kucha är tillgängligt för deltagarna för att sprida sina erfarenheter, projekt eller annat. Det är verkligen så roligt att få ta del av det, små karameller som slängs ut.

Några som tog större plats det här året var UR pedagogerna. Vi fick ta del av en ny programserie, för lärare och med lärare, och jag kan avslöja att det är ett projekt som kommer att falla väl ut. Det kommer att beröra.

Olof Röhlander stod för en föreläsning och han är ju ett säkert kort när det gäller att leverera. Retoriskt en oerhörd inspiration, hur han bygger en kunskapsberättelse med humoristiska nedslag, igenkänning, stundtals klump i halsen för att sedan skratta så tårarna sprutar med efterföljande aha upplevelser som man förmodligen tror att man har kommit på själv så småningom. Jag ägnade inte en sekund åt att anteckna vad han sa. istället fick vi varsin bok som han signerade och då fick han även veta att den ska läggas ut på personalrummet i höst. Det tyckte han också var en jättebra idé, kan jag hälsa.  I övrigt var budskapet att backspegeln är mindre än framrutan, blicka gärna bakåt och ta vara på den erfarenheten men inte i den utsträckningen att det skymmer sikten för att komma framåt.

Den avslutande föreläsaren var Malin Rapp. Jag kommer ju aldrig att glömma det experimentet hon utsatte oss för, som verkligen öppnade tankar kring hur viktig vår omvärld är, både fysiskt och psykiskt. Det kommer jag på något sätt att föra vidare. En riktig tankevända, och hennes sätt att prata om forskning kring hjärnan och hur vi funkar som människor var verkligen inspirerande och skapade mersmak att själv grotta ner sig mer i ämnet. Det var en fin avslutning.

smedjan

Till sist Tack till smedjan och alla andra som gjorde dagarna lyckade!

Ha en go sommar!!