ordning och reda?

Idag kläckte en elev ur sig att jag inte bara håller på att bli tant, utan har varit det så länge han kunde minnas. Jag tänkte då tyst att lille vän, inom ett år kommer jag att skriva ett fett F i ordning och uppförande på dig. En viss tröst nu när jag behöver få mogna som kvinna i lugn och ro, även om ordningsbetyg inte riktigt känns som min grej.

Hur ska det gå till egentligen, med ordningsbetygen? Jag tycker det är svårt att veta vad som är vad, det är ju mycket situationen i sig som skapar ett beteende? I en konflikt med en elev tex så tar det ju lite tid innan man helt kan utesluta sin egen påverkan på elevens uppförande eller händelse? Därmed inte sagt att allt ansvar ligger på mig som lärare, men vissa frökengrejer man gör triggar ju mer än andra om en säger så. Jag är iaf mån om  att man möts efteråt och säger förlåt för att ha brusat upp, ibland är det faktiskt bara jag, ibland bara eleven och emellanåt ryker vi samtidigt. Det finns ju en anledning menar jag, är det inte viktigare att reda ut den än att anmäla den?

Men jag tänker att mina kontroverser kanske inte varit så allvarliga? Nu när ytterligare dokumentation är på väg känner jag att vi har det ju faktiskt väldigt trevligt, alla elever är väl snälla och fina? Eller?

Av dagens drygt 100 elever är det en handfull som inte fullt ut klarat av att vara i klassrummet och göra det som förväntas, med hög risk för att även uppföra sig illa under press. Och det finns anledningar till det, som jag inte ensam kan reda ut. Hade jag dessutom inte stärkts upp av två elevassistenter så hade antalet varit det dubbla.

game on

Jag håller igång mig själv med lite olika projekt. Just nu funderar jag jättemycket på att utveckla ett spel kopplat till decibelligan. Jo, jag avslöjade faktiskt idag för min egen klass att jag på äldre dar funderar på att bli spelutvecklare? De var som vanligt föga imponerade. Hur ska det gå till? Jag som är så mycket äldre är den som oftast blir den flygande pingvinen i rummet. Bara för att det är jag som tänker ut nått så måste det ju vara jag som genomför det. Det är ju omöjligt att kunna allt. Nåväl, de ställde upp på att svara på ett litet test som jag har gjort, och det är nu jättesuperduper intressant att få sitta och fundera kring deras svar. Det här testet var verkligen en win win, alla piggnade till och det kändes kul!

Testet är tänkt att ringa in vilken ”klassrums gamer” man är dvs vilken roll man har i gruppen? Spelet går ut på att alla behövs och har en viktig funktion i klassen, och att man i grupp ska stärkas att samarbeta så att trygghet, arbetsro och studiemotivation lockas fram.  Men för att börja spela måste man ju ha en karaktär, och det jag tycker är kul med just spelkaraktärer är att dessa behöver inte nödvändigtvis vara realistiska utan får lov att spegla den man vill vara. Den man vill vara är ju betydligt mer intressant än den man är, eller den man blir sedd som, tror sig bli sedd. I ett smått uppblåst ego finns ju redan ett givet mål, en genuin drivkraft tänker jag. Och till slut blir man den personen, den man vill vara. Nu gäller det dock att ha de goda formarna redo, men det verkar också reda ut sig på naturlig väg. Han vet vad han snackar om Kent Hedevåg, när han menar att alla barn vill göra rätt/HELA projektet.

Jag känner ju min elevgrupp väldigt väl. Som exempel kan jag ta frågan När det delas ut en ny uppgift så mitt mål att..

  • bli klar först av alla
  • att försöka göra den tillsammans med någon
  • att ändra på den
  • att göra så bra jag bara kan
  • att få göra den hemma istället
  • kolla av så att alla verkligen tycker att det är okej med en ny uppgift?

De senaste veckornas hårda strider kring inlämningar tycktes här vara ett minne blott, så gott som alla har svarat ”att göra så bra jag kan”. Det ligger en spänning i det tycker jag (som kan vara svårt för er utomstående att ha koll på). Hur blir jag sedd, hur vill jag bli sedd? Och hur tar man kontrollen över att bli sedd på rätt sätt. När och hur bekräftas rätt beteende? Digital teknik, en spelapp, skulle ju hjälpa väldigt mycket att snabbt och effektivt belöna, där jag inte räcker till. Men det finns fler och starka åsikter kring det där.

Än så länge har jag bara arbetsnamn på karaktärerna, tanken är ju att testet ska mynna ut i vilken sorts spelare man är. Jag har inga bra namn och det finns ju  v ä l d i g t mycket kvar att fundera kring, inget man hastigt slänger ihop, men klassen som hjälpte mig detta idag var väldigt roade -och det bådar ju gott.

 

 

 

om att vara på tuben

Första gången som jag steg in i mitt nya klassrum för två år sedan så läste jag min egen blogg adress på tavlan. Jag förutsätter förstås att det var i bästa välmening och att min väldigt populära företrädare ville peppa för mig och att jag var lite ”utöver det vanliga” :-), men jag hade egentligen inte introducerat mitt bloggande för elever. Jag skriver för andra bildlärare, och allmänt vuxna.

På min förra skola var det några enstaka pojkar som hade nosat rätt på min blogg men som, enligt utsago, aldrig orkade läsa  s å  mycket.  De var mer för att skapa fejk konton på twitter inför #bildchatt. Rätt som det var dök det upp nån ”Lars-Gunnar Andersson” och la sig i debatten med lite anmärkningsvärda synpunkter. Mer fyndigt än störande. Jag har haft tur som har fått vara ifred och har mig veterligen aldrig blivit utsatt för kränkningar på nätet. Det blev kanske ett litet drev mot mig här under första våren då några pojkar i nian startade ett Instagramkonto i syfte att håna mig (!) och inloggningsuppgifterna spreds hej vilt – men inga elever nappade på detta. Ingen såg det som en kul grej och matade på med nya inlägg. Så det blev en ganska lustfylld diskussion på skolgården med två generade pojkar som direkt avslutade kontot efter det samtalet. Men ändå, fasen vad en kan råka illa ut, fruktansvärt. Och jag tänker att ger man sig på sina lärare, vad råkar då inte skolkamrater ut för? Det är också en zon som väldigt få tar ansvar för. Jag känner att jag behöver erfarenhet för att förstå och bli tydligare med vilka regler och ansvar man kan sätta och ta, som skola och enskild lärare. Därför har jag börjat vlogga. Jo, här har du en framtida influencer, wish me luck! 🙂

Att vlogga är något som jag har tänkt på länge och jag vill göra det för mina elever. Jag har nosat runt bland deras youtube konton ett tag och intresserat mig för vad de publicerat och varför. Jag följer konton med spelande, både musik och olika dataspel, alla lika modiga och på jakt efter fler följare och tittare. Själv är jag sällan ute på youtube men får ändå ta del av utbudet via mina barn, och långt ifrån allt är skit.

Den kritik jag gavs på min första vlogg var att jag gömde mig bakom en film, att det inte var en riktig vlogg. Vloggandet ska inte följa manus och var uppstyrt utan vara improviserat och spontant, det är kärnan i varför barn och ungdomar gillar youtube. Det ses som genuint och äkta? Det skapar en spännande värld att upptäcka tänker jag då vi vuxna har fullt upp med allt ytligt som påverkar barn, då vi kanske också ser vloggare som ytliga?

Det är spännande att följa olika diskussioner efteråt, vloggandet tar inte slut utan fortsätter och lever sitt eget liv, det engagerar sin publik och jag hör flera elever varje vecka diskutera ämnen som vloggare har tagit upp. Det är en naturlig del av forumet på nått vis. Jag har själv, redan efter första vloggen, fått ta del av synpunkter och diskussioner som kanske känts lite krystade tidigare men som via vlogg har engagererat mina elever. Nu har det blivit fritt fram att ställa en massa frågor och diskutera skolutveckling, faktiskt, på ett roligt och otvunget sätt, jättehäftigt.

Men än är inte resan över, det kan hända allt möjligt längs vägen. Jag är glad för att början blivit så positivt bemött. Min vlogg hittar du på Youtube under namnet bildsal 117.

 

 

forska forskning?

Skärmavbild 2019-02-14 kl. 13.36.40

I dagarna har denna lilla artikel delats flitigt bland bildlärar kollegor i sociala medier. Det är välkommet och stärkande i ledet att ta del av forskning till ens egen fördel och jag hejar också på, lajkar och delar. Om inte annat för uppmärksamheten kring det egna ämnets betydelse, vilket vi inte är bortskämda med. Men det är ju också så att det allt som ofta hänvisas till, som i detta fall,  forskning rent allmänt. Vilken forskning? En amerikansk uppenbarligen, och den enda referens man ges är tidningen Modern Psykologi. Det är alltså inget pedagogiskt forskningsområde, och är det verkligen så självklart att all form av kreativ aktivitet är just bildämnets domän? Studien har följt studenter som tog examen på nittiotalet, gymnasie -eller högskoleexamen? Sen dess har de haft trettio år på sig att bli ”framgångsrika”, eller hur ska en tänka? Barn var de, i likhet med mig, på 70-talet? Vilken kursplan gällde då? Inte den amerikanska iaf. Själv hade jag en väldigt konstnärlig barndom, målade, pysslade, spelade piano, deltog i teater och dans, men är osäker på om det är åtta gånger mer än för andra barn? Jag är dock den enda i familjen som avlade en akademisk examen, jag blev bildlärare. Men är jag framgångsrik? Hur begreppet framgång definieras inom den här forskningen framgår inte.

Jag har getts många insikter via mina studier och lär mig så smått att förhålla mig kritiskt. På gott och ont. Alla med akademisk bakgrund har erfarenhet av att skriva en uppsats, och kanske även att lämna den bakom sig med en suck av lättnad? Varför vilja göra om det, om och om igen? Själv brottas jag med denna tanke varje dag. Jag skriver en fördjupning nu under arbetsnamnet digitala perspektiv i bildämnet, men jag har också en rest från föregående termin i min masterutbildning i pedagogiskt arbete. En slags pilotuppsats som jag vill ägna åt att öka min förståelse för min praktiknära forskning,  klassrums utvecklare tycker jag är ett bra ord i sammanhanget. Känns lagom pretentiöst. För tanken är faktiskt att jag vill spotta ur mig något varje år under resten av min karriär, något som jag har undersökt och blivit bättre på eller att nya frågor uppstått. För med forskning vet en ju aldrig riktigt vad som händer? Det är ju det som är så kul! Jag läser in mig nu på ”forskningens struktur” kan man kalla det. Jag söker efter nån förenklad modell som kan passa för just mina studier och det jag vill uppnå. Det får ju inte ta för lång tid att sätta sig in i någon annans resultat och i skolans värld har forskning mestadels hört akademin till som lämnat ifrån tjocka ”bibbor” som en inte  har tid för eller ens orkar läsa. Jag vill försöka en annan väg i bildämnet. Nått blir det.

 

 

lesson learned

I några år nu har James Nottingham gratulerat mig på min födelsedag på Facebook. Han fyller år nån vecka senare och då brukar jag skriva ”Happy birthday!” till honom. Det här roar mig väldigt mycket, en liten skitgrej som ändå känns väldigt peppande. I detta nu, när jag läser några väl valda av skolverkets rapporter och återkopplingens betydelse i den formativa bedömningen så poppar Nottinghams namn upp, my buddy James. Kul! Sammantaget kanske du nu tänker att jag inte har något liv? Men det är precis tvärtom, jag berikar mitt liv – och nu kanske även ditt?

Jag intresserar mig för den vetenskapliga grunden i mitt uppdrag och hur jag ska få den att blomma? Vi har ju en lag i Sverige sedan 2010 som säger att verksamheten ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Vad menas med det egentligen?

Beprövad erfarenhet har sin grund i ett kollegialt lärande och jag funderar på att testa lesson study? Att helt enkelt spela in en lektion och låta ämneskollegor kommentera och bidra med sina erfarenheter. Dokumentera och tillsammans bygga en grund för lektionens viktigaste delar. Man skulle kunna döpa det projektet ”Lesson learned”. 🙂

Svårigheter för mig som bildlärare är ju att jag så många elever, över fyrahundra på en vecka. Formativ bedömning kan då kännas ganska urholkande, återkoppling blir till många samtal som också kräver en framhållning och problemlösning av mig – ett evigt lirkande för att få elever på rätt spår. Jag känner mig trött efteråt. Och då har jag sjutton klasser till.  Därför är det ju också av stor vikt att genomgången blir bra, att eleverna förstår vad som förväntas av dem och att de kan sätta sig i arbete självständigt. Det som skulle funka bra är om eleverna vänder sig mot varandra för att diskutera uppgiften och möjligheterna med den, men mina ungdomar har inte vanan inne att göra detta. Det gör för min skull ibland, när jag tvingar dom. Det finns nån slags tradition av att lära, det gör man främst på egen hand och inte tillsammans? Det är svårt att bryta, även fast man pekar på väldigt många fördelar. Det blir ju ett avslappnande och lekfullt lärande tänker jag, men det ses ju inte heller av tradition som riktigt lärande. Vi har väl alla mött elever som frågat ”När ska vi lära oss saker, vi har ju bara roligt hela tiden?” Iaf om en är bildlärare.

Skärmavbild 2019-02-15 kl. 08.13.57

Jag gjorde den här planschen för klassrummet i höstas och jag har pratat lite kortfattat om den med mina elever. Det finns en väldig fokusering bland mina ungdomar iaf att det bara är inlämningen, slutprodukten, det summativa som utgör  bedömningen. Med vissa inlämningar kan jag ärligt tänka att ”är jag inte bättre än såhär?”, då jag tydligt ser hur jag har misslyckats med att motivera, få eleven att förstå syfte och mål med uppgiften, starta en process av reflektion som lett framåt, återkoppling och driv att försöka göra sitt bästa. Det är vad summativ bedömning har blivit för mig, mitt betyg som lärare. Det är ganska skrala förutsättningar man kan ge inom visionen ”Lust att lära -möjlighet att lyckas” emellanåt när man har väldigt många elever.

Det är så mycket man ska lära sig och allt mitt pluggande och projekt, det är verkligen ett friskt andningshål i vardagen. Att undersöka och vara nyfiken är en väldigt kreativ och återhämtande kraft som jag inte skulle kunna vara utan i detta yrke. Jag bara önskar att jag kunde få tid för det. Det är ju ändå lag.

Rivstart

Jag har för mycket på gång som vanligt. Varför inte starta upp med att blogga? Jag kom på en massa bra grejer på min promenad i morse men nu är det helt blankt. Typiskt, då får en komma på allt smart igen en gång till.

I dagarna ska jag sammanfatta mitt MIK projekt, vilket handlar om att få in mer kunskaper kring medie-och informationskunskap i ämnet bild. En del av det projektet har bl.a. mynnat ut i att skapa ett nytt Instagram konto, kopplat till Borås stad – där jag bor och arbetar. Jag kan tycka att det är en smula oroväckande att vi inte ges mer information och riktlinjer kring GDPR, jag har getts mer nyttigt kring detta via mina barns konståkningsklubb. Kanske har jag missat nått?

Själv startade jag, och många med mig, för några år sedan olika konton på sociala medier. Vi skulle peppas att vara där ungdomarna höll till – och jag är glad för den resan för den har innehållit en hel del nyttig reflektion och lärdomar. Till en början skulle vi ha olika konton, ett privat och ett lärarkonto vilket direkt blev ganska rörigt. Ungdomarna sökte upp mig på facebook och en fick mota i grind med att be dom följa mitt lärarkonto istället, där jag typ aldrig skrev nått eller bara tråkiga grejer. Det ställde frågor på sin spets ganska omedelbart, ska jag smyga omkring som lärare i deras privata flöden? Var går gränsen när man får bilder på urartade fester i flödet långt utanför ramtiden? Vid ett tillfälle blev jag tillsatt som adminstratör i en grupp utan att bli tillfrågad, lite besvärande diskussioner i den gruppen kan jag tillägga.  Till slut bestämde jag mig för att bara vara en vuxen medmänniska och kalla mig för bildmalin, ett användarnamn som speglar lite allt möjligt. En bildlärare, en Malin, mitt smeknamn, någon som berättar saker för andra med bilder. Så fick det bli. Men det har aldrig varit helt okomplicerat.

Varför ska jag publicera mina elevers bildarbeten på mitt privata konto? Jag har haft den här diskussionen i skolan, när eleverna inväntat det andra kontot och ställt frågor kring det. De flesta hänger upp sig på ”inställningen privat”, att jag kan gå in och göra mitt konto offentligt. Men det handlar ju inte om det. Många elever har också tyckt att det är kul att jag publicerar deras bilder, men det är också mer än en kul grej. Vi har fått nya regler sedan förra våren som ska lägga den nya grunden för vad vi publicerar på internet och då känner jag att jag vill ta ansvar för det. Och när man tänker efter kring detta så blir det emellanåt en jättegrej för mig, nästan så att jag skulle vilja sluta använda sociala medier för all framtid. Mina ämneskollegor har också antytt frågan kring vad syftet är? En sund fråga. För mig är syftet att stärka bildämnet i skolan, bilder är till för en publik och nu har vi en fantastisk vägg att hänga upp eleverna alster på som aldrig tar slut. Det skapar insyn, snackisar mellan oss ämneslärare då vi också ges ökad tillgång till elevarbeten för tex sambedömning eller planering. Det är också en bra ingång med ett eget gemensamt konto, att börja diskutera och förstå vilka regler som gäller för att publicera. Upphovsrätt, vad gäller för privatpersoner, hur skyddar man sina bilder, vilka inställningar bör man göra för sina kontot på sociala medier där man publicerar bilder osv. En väldigt bra inkörsport till MIK i bildundervisningen. Och bra av mig att se till att vi ges backup av vår arbetsgivare, tänker jag också.

Jag ska också greja med min pilotuppsats, på väg mot magistern i pedagogiskt arbete. Förra julen gjorde jag en gruppintervju med några bildlärare och skriver om betydelsen av nätverksträffar och poängen där är att det kräver en mötesstruktur och processledning för att en ämnesträff ska generera hållbar utveckling. Vårt ämne behandlas så styvmoderligt, alltså finns det ens en tydlig definition på vårt uppdrag eller vad en heltidstjänst innebär, tänker jag lite irriterat nu? Själv ligger jag på maxgräns i elevantal och självklart påverkar det kvalitén, likväl som några utav oss inte ens har en bildsal. Vi har så olika förutsättningar att lyckas, ändå är vi alla ”bildlärare”. Nä, ämnet nätverksträff gör mig bara sur och vresig och det poppar upp en del syrligheter i texten som får mig att frångå kärnan i min undersökning.

Jag fick idén om att fortsätta skriva om måluppfyllelse i bild, komponenter som skapar utveckling och ökat lärande hos eleverna. Det är lite dött lopp även i det där, men nått blir det väl? Jag ska börja formulera en forskningsfråga, en som helst inte besvaras med nya frågor. Hur det nu ska gå till?

Ha en bra start, en rivig en, så en vaknar till nu efter julens chokladtöcken. Det blir bra!

komposition och perspektiv

IMG_0043Komposition kan ju tyckas som det mest grundläggande ämnesordet för att skapa bilder men för mina elever kan detta upplevas som rena grekiskan. Denna övning utgick jag från ett foto som jag tog för några veckor sedan, och förklarade återigen att bilder byggs upp av linjer och former. ”Ser ni nån osynlig linje som som skiljer det som är nära på bilden från det som är längre bort?” ”Vad finns det för former i bilden som är viktiga?”

Bilden är ju inte märkvärdig på något vis, rent av ganska tråkig men övningen är att vi ska utgå från ett foto för att bygga en ny bild, en komposition med perspektiv, djupverkan i sig.

IMG_0051Vi tog det steg för steg tillsammans och hamnade till slut med ett papper med olika linjer för ett landskap i perspektiv som sedan skulle färgläggas. Mina åttor gjorde detta på svart papper, mycket pga av att jag hittat mycket oljepastellkritor och dessa gör ju sig så bra mot svart.

Vägen behövde inte längre vara en väg utan kanske en flod? Hur förändras den gröna färger med avstånd, jag visade exempel på det.

 

Sen började eleverna färglägga, blanda färger, gnugga färgen och några fick fantastiska resultat, och samtliga väldigt fina bilder! Via mitt Instagram konto fick jag sedan på tips på en konstnär som heter Hockney, och tänker ta med honom i temat vid nästa tillfälle.

Bedömningen utgår från det skapande kraven. Kommunicera med bild kanske jag bedömer felaktigt, jag har inga tilltänkta budskap inom temat däremot var uppgiften väldigt specifik med att syftet är bygga en komposition som dessutom visar prov på djupverkan/perspektiv. Teknik och material, hur har eleven undersökt och provat? Kombinationen färg och form, helhetsintrycket. Några har ingen djupverkan med fått fina färgblandningar och även använt sig av motsatsfärger vilket ger ett start intryck.  Arbetsprocessen är förstås också mätbar i denna övning.

Jag visar några exempel. Det gör sig inte helt rättvisa på mina foton, men ger en idé om vad som utvecklats i bildsalen för år 8.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit ett jättekul arbete och mycket tack vara decibel ligan, då vi tävlar om ”tyst i klassen”, så har jag hunnit gå runt en hel del och verkligen fått diskutera och peppa kring deras skapande enskilt. Jag känner mig supernöjd och stolt över deras skapande!