Jag hämtade min son vid stationen häromdagen. När jag backade ut från parkeringen tjöt alla varningssignaler i bilen och jag hörde ett ”plonk”. Vad var det, undrade jag likstel. Utan att titta upp svarade tonåringen bredvid ”Du körde på en cyklist.” ”Va?! Var då?” svarade jag med adrenalinet rusandes. Tonåringen bredvid suckade och svarade matt ”Han har väl cyklat iväg.” Jag tog ett snabbt beslut att blockera för andra som ville ut från parkeringen och klev ur bilen för att kolla. Såg en ung man som stod på busshållplatsen bredvid, pekade åt honom och började halvt hysteriskt ifrågasätta hans fibblande med mobilen. ”Filmar du mig nu!?” Nä, han kollade busstiderna. Den inklämda bilen på parkeringen började tuta åt mig. Det som skulle bli ett kärt återseende blev istället en tyst bilresa hemåt med min son som valt att kokonga sig i sin luvjacka. Det är knappt en vecka kvar nu och jag skäms lite eftersom det ändå är få förunnat att vara ledig i sju veckor på sommaren, men jag måste verkligen tagga ner. Jag har försökt vila i sommar men det verkar inte vara receptet på ökad stresstålighet i mitt fall. Det är nått med åldern också, jag skäms inte ens för att låta mitt problem också bli alla andras. Det är tvärtom befriande på nått vis.

Att skriva är också väldigt befriande, man slappnar av och får ro i att sortera tankar och upplevelser. Jag började blogga 2013 och skrev flitigt i 8-9 år, jag gjort över 600 inlägg privata. Jag vill börja på nytt. Själv är jag högstadielärare och har undervisat i bild snart 30 år, numera även tillvals svenska, jag pluggar även svenska som andraspråk.

Jag skriver om min vardag, tankar, projekt, kärlek och problem som dyker upp i skolan. Välkommen.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.