Jag har startat upp ett nytt ämnesområde med årskurs nio. Tanken från början var ganska enkel: eleverna skulle lära sig mer om upphovsrätt och om hur man får använda bilder man hittar på nätet.

Första lektionen pratade vi kort om skillnaden mellan reklam och propaganda. Eleverna fick sedan välja ett budskap, hitta en valfri bild på nätet och förklara varför just den bilden förstärkte budskapet på bästa sätt.

Andra lektionen frågade jag dem varifrån de hade hämtat sina bilder. Upplägget var medvetet. Jag hade gett dem en skoluppgift och låtit dem göra ungefär som många av oss gör när vi behöver en bild: söka, hitta, spara, använda.

Men riktigt så enkelt fungerar det förstås inte. Särskilt inte om man tar någon annans bild och använder den i ett nytt sammanhang eller förändrar dess syfte och betydelse.

Vi började därför titta på upphovsrätt och licenser. Eleverna fick träna på att söka efter bilder med licenser som tillåter återanvändning och på att kontrollera vilka villkor som faktiskt gäller. Vi tittade också på hur man kan filtrera en bildsökning för att lättare hitta sådant material.

Men någonstans där började en annan fråga växa fram. Vem äger egentligen bildens budskap?

Och då menar jag inte bara äger i juridisk mening. Vem får makt över vad bilden kommer att betyda? Är det den som har skapat bilden? Den som använder den? Eller den som tittar på den?

Och då berättade jag om Pepe the Frog.

När allt trillar ur lådan

Det händer ganska ofta att jag börjar ett ämnesområde samtidigt som jag fortfarande håller på att bygga dess struktur. Jag tror egentligen att det är en ganska naturlig del av undervisning. Det tar tid att bygga ett ämnesområde, precis som det tar tid att bygga elevernas kunskap i det.

Jag vet vart vi ska och vad jag vill att eleverna ska få syn på, men allt behöver inte vara färdigpaketerat från början. Under arbetets gång upptäcker jag vilka begrepp som behöver stanna kvar lite längre, vilka samband som behöver bli tydligare och vilka sidospår som faktiskt tillför något. Elevernas frågor påverkar också vart vi behöver gå härnäst.

Vissa ämnen är dessutom svårare att paketera än andra. De är också svåra att unboxa utan att allt trillar ur lådan på en gång. Ett spår leder till ett annat, som leder till ytterligare ett, och plötsligt befinner man sig ganska långt från den fråga man egentligen skulle undersöka. Då gäller det att hitta tillbaka till den röda tråden – tillsammans med eleverna.

Att prata om internetfenomen är särskilt komplicerat. Pepe the Frog är ett ganska bra exempel. Det som först ser ut som en berättelse om upphovsrätt leder snabbt vidare till memekultur, internetkultur, politisk appropriering, alt-right, Trump, yttrandefrihet och frågan om hur betydelsen av en bild kan förändras beroende på vem som använder den och i vilket sammanhang.

Pepe skapades av serietecknaren Matt Furie, men bilden började leva sitt eget liv på internet. Den spreds, förändrades och användes i mängder av olika sammanhang. I vissa miljöer kom den också att approprieras av alt-right och användas politiskt. Men det betyder inte att Pepe i sig har en enda, fast politisk betydelse.

Och just det gör exemplet intressant. Samma bild kan användas för att uttrycka helt olika saker beroende på vem som använder den, hur den förändras och vilket sammanhang den placeras i. Plötsligt är frågan om upphovsrätt också en fråga om tolkningsmakt.

Vad ska jag välja i mitt undervisningsunderlag?

Hur objektiv jag än försöker vara finns ytterligare en dimension. När undervisningen rör sig in på politiskt laddad mark kan eleven börja undra var jag själv står. Vad är fakta? Vad är min tolkning? Varför har jag valt att berätta just det här? Vad har jag valt bort? Och vad vill jag egentligen att eleverna ska tycka och tänka?

Det betyder inte att jag som lärare måste vara helt neutral eller redovisa mina egna politiska uppfattningar. Men undervisning innebär alltid ett urval. Även när ambitionen är att vara saklig påverkar vi genom vilka exempel vi väljer, vilka perspektiv vi synliggör och hur vi sätter ihop berättelsen.

Kanske är det just sådant här som gör att man som lärare ibland drar sig för att arbeta med visuell kultur. Det är betydligt enklare att hålla sig till sådant som går att avgränsa, definiera och bedöma. En bild kan däremot vara ett konstverk, ett kommersiellt uttryck, ett politiskt budskap, ett internetmeme och ett kulturellt fenomen – ibland alltihop samtidigt.

Och det är där det blir svårt.

Men kanske är det också där bildämnet blir som mest relevant.

Men varför gör vi det här på bilden?

Någonstans under arbetet insåg jag också att jag behövde bli bättre på att förklara för eleverna varför vi gör det här på bildlektionen. För den kopplingen är kanske självklar för mig, men inte nödvändigtvis för dem. Elevernas frågor kan dessutom leda oss vidare på sidospår där ämnesgränserna börjar luckras upp.

Om vi pratar om upphovsrätt, Google-sökningar, memes, propaganda och Pepe the Frog kan det för en elev börja kännas som om vi har lämnat bildämnet och hamnat någon helt annanstans.

Fast egentligen har vi gjort precis tvärtom. Vi befinner oss mitt i bildämnet.

Att kunna skapa bilder är en del av ämnet. Men att kunna läsa bilder, förstå hur de används, fundera över avsändare och mottagare och se hur en bilds betydelse förändras när den placeras i ett nytt sammanhang är också bildkunskap.

Eleverna möter enorma mängder bilder varje dag. Bilder som vill få dem att köpa något, tycka något, skratta åt något, dela något eller reagera på något. Ibland vet de vem som har gjort bilden. Ofta gör de inte det. Ibland är det nästan omöjligt att veta var bilden började sin resa.

Då räcker det inte att kunna teckna, måla eller komponera en snygg bild. Man behöver också förstå vad bilder gör.

Att få ordning på stoffet

Under vår kompetensutvecklingsdag fick vi utbildning om AI och jag fick tipset att prova NotebookLM. Under eftermiddagen satte jag mig därför ner med mitt något överfulla ämnesområde.

Och det visade sig vara precis vad jag behövde.

Problemet var egentligen inte att jag saknade innehåll. Tvärtom. Jag hade för mycket: upphovsrätt, Creative Commons, bildsökning, memes, Pepe the Frog, propaganda, reklam, avsändare, mottagare, kontext och yttrandefrihet. Och den där frågan som hela tiden återkom: Vem får makt över en bilds betydelse?

Allt hängde ihop – men inte nödvändigtvis i den ordning som gör det begripligt för en femtonåring.

Här blev NotebookLM användbart. Jag kunde samla materialet jag själv valt ut och börja sortera. Vad behöver eleverna förstå först? Vilka begrepp återkommer? Vilka delar hör ihop? Vad är kärnan? Vad behöver vi fördjupa? Och vad är egentligen bara ett väldigt intressant sidospår som jag själv har svårt att släppa?

Plötsligt blev det lättare att se skillnaden mellan det jag själv tycker är fascinerande och det eleverna faktiskt behöver för att kunna följa med. Det är en ganska viktig skillnad.

Som lärare är det lätt att tro att planeringsarbetet framför allt handlar om att hitta material. För mig är det ofta tvärtom. Jag hittar material hela tiden. Problemet är att välja, sortera, ordna och ibland våga ta bort.

När det blir tydligare för mig

NotebookLM hjälpte mig inte bara att strukturera innehållet. När jag själv fick syn på den röda tråden blev det också lättare att förklara den för eleverna.

Upphovsrätten är inte ett litet juridiskt sidospår som vi måste beta av innan vi får fortsätta göra bilder. Pepe the Frog är inte bara en rolig historia från internet. Reklam och propaganda är inte separata teorilektioner som råkat hamna i bildsalen.

Allt kretsar egentligen kring samma sak. Bilder skapas av någon, används av någon och ses av någon. De kan kopieras, förändras och flyttas till nya sammanhang. Och när det händer kan också deras betydelse förändras.

Det här är bildämnets kärna.

AI löste inte ämnesområdet åt mig. Det avgjorde inte vad mina elever behöver kunna och det kunde förstås inte veta vilka diskussioner som redan hade uppstått i klassrummet. Det arbetet är fortfarande mitt.

Jag väljer källorna. Jag avgör vad som är relevant. Jag granskar förslagen. Jag stryker sådant som leder oss för långt bort och lägger till sådant jag vet att just mina elever behöver. Men jag behöver inte hålla alla trådarna i huvudet samtidigt.

Ibland kan jag faktiskt sakna att bara kunna säga: ”Slå upp sidan 65, så börjar vi kapitlet om visuell kultur.” I stället måste jag ge mig ut i internets universum, hitta det jag behöver och sedan försöka hitta hem igen.

Kanske är det just där jag har hittat en användning för AI som faktiskt hjälper mig. Inte för att tala om vad jag ska undervisa om, utan för att hjälpa mig sortera när jag redan har hittat för mycket.

För det är trots allt jag som måste veta vart vi är på väg.

Eleverna ska bara slippa följa med på alla omvägar jag tog för att hitta dit.

Gammal i gamet försöker jag ändå hitta någonting som eleverna faktiskt kan ha nytta av. En smula nervös avslöjade jag konceptet för min musikkollega, som önskade mig all lycka.

Nämen, jag har djupdykt i propaganda.

Jag vill verkligen att mina kids ska börja uppmärksamma vad de möter – och kanske själva delar – på sociala medier. Men det är supersvårt att undervisa om. Dels känns det alltid lite läskigt eftersom man tror att man befinner sig på en arena som ungdomarna behärskar bättre än man själv. Sedan är det jobbigt att inse att man faktiskt vet mer än dem.

Men ändå inte.

Jag pratade om Pepe the Frog idag. Hur en ganska oskyldig groda från början blev meme, spreds, förändrades och så småningom också plockades upp i högerextrema och antisemitiska sammanhang.

Jag skulle förstås visa ett exempel.

Där stod Pepe och gjorde Hitlerhälsning.

Not.

Han dabade. Eleverna var helt överrens om detta.

”Jamen, ni får föreställa er att han är antisemitisk”, svarade jag.

Försök förresten visa eleverna verkligheten genom det rosa kommunalfiltret.

Och någonstans där befinner jag mig just nu. Jag ska undervisa ungdomar om hur bilder, memes och budskap förändras när de sprids på nätet – samtidigt som nätet på skolan gör sitt bästa för att se till att ingen av oss får se dem.

Gammal i gamet.

Men tydligen fortfarande dum nog att försöka.

Jag skriver inte ihjäl mig direkt här på bloggen. En fundering. Är det bara jag eller blir man tystare när allt omkring en bara löst sig, när det inte bara går bra utan också känns bra? Jag är helt nollställd. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag mår för bra helt enkelt.

Den största förändringen heter halvklass. Jag har halvklass numera i samtliga årskurser. Det är i stort sett knäpptyst. Elever står inte utanför salen in i sista sekund för att stirra klart på sin mobil utan kommer in och frågar om de får börja. Mobilfri skola är en annan orsak. De jobbar, det är lugnt och jag hinner inte bara ett stressat och pliktskyldigt varv utan tre, ibland fyra, för att ge alla elever feedback på sitt arbete. Alla är fyllda med förhoppningar om sin nyvunna talang och flera önskar mig en fortsatt trevlig dag när vi skils åt.

Jag har lagt så mycket tid på att utveckla strategier, letat fel på mig själv och sett det som en individuell brist att inte kunna hålla ihop. Det blir nästan sorgligt tydligt att förutsättningarna att lyckas har varit minimala tidigare. Ändå har jag fått marineras i gemensam kompetensutveckling om differentiering och klassrumsstrategier, bara för att misslyckas om och om igen. Man letar ju efter vilket annat jobb som helst till slut.

De positiva effekterna av halvklass får mig att tappa hakan. Min självbild som lärare förändras och det kommer på sikt att leda till bättre undervisning. Jag vågar sätta eleverna i mer komplexa sammanhang, uppmuntra reflektion och inte bara göranden.

Det är en ganska stor skillnad att planera en lektion utifrån vad jag vill att eleverna ska lära sig istället för utifrån vad som överhuvudtaget kommer att fungera. Tidigare har mycket handlat om att förebygga. Hur lång får genomgången vara? Hur många moment klarar gruppen? Vad kan gå fel? Hur mycket material vågar jag plocka fram? Det blir inte särskilt mycket utrymme kvar för pedagogiska utsvävningar när en stor del av planeringen går åt till att försöka hålla ihop själva situationen.

Nu märker jag att jag tänker annorlunda. Jag kan ställa en fråga och faktiskt vänta på svaret. Jag kan låta en diskussion ta en annan väg än den jag tänkt. Jag kan gå tillbaka till en elev och fråga varför istället för att nöja mig med att arbetet är gjort. Det låter kanske inte särskilt revolutionerande, men för mig är det faktiskt det.

Det märkliga är att jag inte tror att jag har blivit en särskilt mycket bättre lärare sedan i våras. Jag har bara fått bättre förutsättningar att vara den lärare jag hela tiden försökt vara.

Fortsätter det så här kan jag jobba fem år till efter pension.

Lätt.

Tre flickor stod i korridoren. Två av dem skulle vara på min bildlektion, men av någon anledning stod de och väntade på en fjärde flicka som hade lektion i en helt annan del av skolan. De knackade, bankade och förde oväsen utanför dörren, trots flera tillsägelser från den undervisande läraren.

Sedan fick någon den briljanta idén att spela hög musik på mobilen och trycka den mot klassrumsdörren. Vad var egentligen planen? ”Det finns väl ingen regel mot det här? Vi får väl lyssna på musik om vi vill?”

Läraren tappade humöret och gick återigen ut för att tillrättavisa flickorna, som snabbt stängde av mobilen. Men en av dem råkade tappa sin telefon, och läraren plockade upp den och menade att hon skulle behålla den.

Orättvist, tyckte mobilägaren, för det var ju inte hennes mobil som störde lektionen. När läraren sedan skulle stänga klassrumsdörren satte flickan därför in sin fot i dörrkarmen och krävde att få tillbaka sin mobil.

Jag var med om något liknande för ett par år sedan, med en för mig relativt okänd flicka. De yngre årskurserna kommer ibland på besök, till exempel för hemkunskap, och den här gången störde hon min lektion med flitiga knackningar på dörren. När jag försökte stänga dörren satte hon foten emellan – en tydlig markering om att hon tänkte utmana både regler och min auktoritet. Och det var inte en engångsgrej. Det pågick flera veckor i rad.

Det är svårt att beskriva hur extremt tålamodsprövande och provocerande det är när en elev aktivt söker konflikt på det sättet. Man är professionell, man håller sig lugn, men inombords kokar det. Jag blev berörd av händelsen och har svårt att komma till ro.

Det här är ett fenomen som många lärare känner igen: elever som testar gränser, pressar och provocerar – och ändå förväntar sig att slippa konsekvenser. Det skapar frustration och blir en daglig påminnelse om hur viktigt det är med tydliga regler, konsekventa vuxna och ett klassrum där respekt för varandra är grundläggande.

Hela veckan har jag gått och tänkt på att det egentligen inte är reglerna i sig som är svåra att hantera – utan elevernas reaktioner på konsekvenserna av dem. Jag får höra hur ”dum i huvudet” jag är när jag sätter frånvaro på elever som kommer sent eller försvinner från lektionen utan giltig anledning. Jag är ”orättvis” när jag bestämmer sittplatser i klassrummet. Och uppgifterna? De skulle minsann göras – om de bara vore roligare.

Det tar musten ur en.

Att samtidigt behöva hantera elever som medvetet stör lektionen ute i korridoren… då rinner det liksom över. Man står där och försöker skapa arbetsro, följa skolans regler och hålla ihop undervisningen, och så kommer ytterligare ett lager av trots, nonchalans och gränstestande. Då är det svårt att inte känna att det blir för mycket på en gång.

Och det är just där jag märker hur det påverkar mig. Inte i de enskilda händelserna – dem kan jag oftast hantera – utan i hur de lägger sig på hög. Lager efter lager av små och stora motstånd, av att ständigt behöva försvara det som borde vara självklart: arbetsro, respekt, rimliga regler.

Det sätter sig i kroppen. I sömnen. I axlarna som aldrig riktigt sjunker ned. I känslan av att hela tiden ligga steget före för att förutse nästa konflikt, nästa ”varför får jag inte?”, nästa gränstest.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt ämne bild och jag älskar att se elever lyckas. Men ibland känner jag hur marginalerna krymper. Hur tålamodet tunnas ut. Hur glädjen måste kämpa hårdare för att ta plats.

Och kanske är det därför den här veckans incidenter fastnat hos mig. Inte för att de var värre än allt annat – utan för att de landade i ett läge där jag redan bar för mycket. Det är svårt att vara den vuxna som står kvar, år efter år. Jag gör det ändå, men ingen mår bra av att stå där ensam.

Men sen finns det förstås stunder av total magi. Idag visade jag en kollega kort och film från min lektion med hennes klass– en klass som är helt underbar, i mitt klassrum, engagerad från första till sista minut. En påminnelse om varför jag fortsätter. Att ljuset finns där också. Att det är värt det – när det får ta plats.