sätt upp digitala mål

Jag hade ett samtal häromdagen som fick mig att minnas mitt begynnande bloggande hösten 2012. Under sommaren hade jag funderat väldigt mycket på hur jag skulle kunna komma vidare, och då menar jag digitalt i ämnet bild. Dessa funderingar blev även startskottet för min blogg bildsal117, jag skulle här dokumentera min utveckling och få lite morot att orka streta på.

Själv är jag född 1971, så jag är i skarven mellan ung och gammal inom området. En dator har långt ifrån varit en naturlig del i min vardag och i mitt arbete som lärare var det egentligen först när min skola blev sk 1-1 som man i egentlig mening fick möjligheten att digitalisera delar av undervisningen. Alltså utan att drabbas av nervösa trauman som en datasal med en klassuppsättning (minus tre) kommunala Asus tjockdatorer minst sagt kunde bidra med i en undervisningssituation. Man ville liksom bara lägga sig på golvet och hyperventilera, så en egen elevdator gör gott och är första viktiga steget mot en god digitalisering.

Svårigheten med datorkunskap, som jag upplever det då som nu, är att det ofta tillfaller en IKT pedagog. Utifrån min generation är det då ganska mänskligt att man reagerar med att det här är såpass svårt att man måste utse en särskild person på skolan som jobbar med detta, tänker jag. Vissa blir så nervösa att man kan knappt klarar att trycka på on utan att IKT pedagogen stöttar upp. På min dåvarande arbetsplats fanns tre IKT pedagoger som även undervisande eleverna i IKT, för att göra de redo att använda sitt digitala redskap i övrig undervisning. Det jag reagerade på, i ett litet blogginlägg, var varför jag aldrig erbjöds en heltidsanställning som bildlärare när det fanns tre pedagoger på skolan som undervisade i ett ämne som inte fanns i lgr 11, utan kunskaper som faktiskt var integrerade bl.a i mitt ämne bild.

Alla måste bli bättre på att se om sitt hus och de kunskaper man behöver för att bedriva en modern undervisning som även följer våra styrdokument. Genom att inte uppdatera våra kunskaper sänker vi ämnets status, vi når inte upp till de högre lönerna och karriärs möjligheterna blir begränsade. Se till att levla upp! Gör det för din egen skull, och för oss.

Jag önskar att jag hade kvar min första digitala planering, den hade visat på vilket låg nivå jag var på. Jag minns t.ex att jag hade som mål att hitta ett program där man kunde klippa ut bilder och göra ett collage, men att jag inte var helt säker på att det fanns. Jag tittade helt enkelt igenom min planering  i ämnet och klurade på vad eleverna skulle kunna göra digitalt. Eleverna själva gav också mängder med tips och förslag, vilket i sin tur gav mig kunskaper i ett förnyat ledarskap och hur man bör förhålla sig som pedagog i en värld där ny kunskap poppar upp varje dag.

Sen blev det ett politiskt beslut om att alla har rätt till heltidsanställning, så året därpå drygade jag ut min tjänst med att bli – IKT pedagog. Så svårt är det inte.

Du kommer att märka att du har kunskaper inom färg och form som ingen kan ta ifrån dig. och som även är svårare att bunkra upp än att lära sig hantera ett digitalt redigeringsprogram. Så starta hösten med minst ett digitalt mål i ämnet. Jag som numera är fritidspedagog saknar min förtroende tid, det är ändå tio timmar i veckan som du som är lärare får extra lång ledighet för. Nyttja den väl.

Mitt bidrag som ämnesinspiratör till projektet teacherhack.

MALIN JÖNSSON OM BILDÄMNET

Skärmavbild 2015-02-02 kl. 21.41.21”Med tanke på det enorma bildflöde vi omringas av kan bildämnet bli ett av skolans absolut viktigaste ämnen, hoppas jag, under förutsättningen att undervisningens innehåll är tidsenligt. Att förhålla sig källkritisk till dessa bilder vi möter innebär även kunskap kring bildspråkets uppbyggnad och karaktär.”

Malin Jönsson arbetar f.n. på Sandgärdskolan strax utanför Borås och undervisar elever i årskurs 7-9.

Jag har inte varit digitalt aktiv speciellt länge. Det var först 2012 då min skola blev en sk 1-1 skola och försåg eleverna med varsin mac air som det digitala redskapet blev tillgängligt. Visst hade vi datasal, men det krävdes planering och tålmod med den laggande tekniken. Två moment man inte helt smärtfritt kombinerar med hundratals elever, för vi som undervisar i bild har i regel alla skolans klasser. Det krävdes också att man skulle ha ett syfte med att arbeta med digitala bilduppgifter, vilket är svårt när man är nybörjare. Den första digitala övningen jag gjorde var att laborera med filter i pixlr på färdiga foton för att skapa egna popkonstbilder. En övning som förut segat sig fram vecka efter vecka, med komplexa steg framåt, var klar på en lektion.

I ett så litet ämne som bild blir det väldigt intressant hur man kan fördela tiden och digitaliseringen gör att undervisningen blir mer effektiv. Jag vill inte plocka bort den praktiska skapande delen och ersätta den med digital bildproducering men jag vill heller inte att min tid ska användas till att göra ungefär samma sak om och om igen. En undervisning med fokus på hur man hanterar blyertspennan eller färg och pensel skapar även en arena där bara vissa elever lyckas, oftast flickor. Därför är variation väldigt viktig men att föra in nytt innehåll handlar också om att göra upp med invanda normer och förväntningar kring vad bildundervisning ska vara, vilket inte är det lättaste när man ensam ska representera ämnet på skolan.

Jag har själv omfattande kunskaper i traditionell bildframställning och är kanske också urtypen för digitalt motstånd? Med mina 44 år tillhör jag den lite äldre varianten lärare som “bara” undervisar i bild, också med gedigen utbildning i ämnet. Jag är duktigt på att måla och teckna, dreja och skulptera. Jag har sinne för färg och form, och det är erfarenheter som jag tar med mig in i den digitala världen. Om jag skapar något i datorn så reflekterar jag kring komposition och färgsättning, och det är även kunskaper jag är mån om att mina elever ska behärska. Jag har sett mig mätt på bildspel, filmer, planscher, redigerade foton för att förstå att ett digitalt verktyg har sina begränsningar. Man måste också komplettera med en annan typ av förståelse och den kunskap jag har som bildlärare. Den kunskapen är också betydligt svårare att lära sig på kort tid till skillnad från att hantera ett digitalt verktyg.

Jag har alltid lite andan i halsen kring bildämnets syfte, alltid förberedd på att ämnet ska strykas ur kursplanen av nån anledning. Jag tänker dagligen på bildämnets innehåll, hur man inom ämnet kan förhålla sig till de kunskaper man verkligen behöver. Det kanske inte längre är färglära och teckningsträning i traditionell form utan kräver nya sammanhang? Hur sammanfattas allmänbildning i ämnet bild egentligen? Vilka ingredienser krävs för att det ska uppfattas av fler som en nödvändighet?

Med tanke på det enorma bildflöde vi omringas av kan bildämnet bli ett av skolans absolut viktigaste ämnen, hoppas jag, under förutsättningen att undervisningens innehåll är tidsenligt. Att förhålla sig källkritisk till dessa bilder vi möter innebär även kunskap kring bildspråkets uppbyggnad och karaktär. Det finns även en våg av demokrati nu som jag upplever kommer att genomsyra bildämnet och de kunskaper som delas ut. Konsten, en yttrandefrihet så självklar för oss att vi knappt vet om det längre. Medie- och informationskunskap tränger sig tillbaka med nygammalt innehåll. Ett ämne som även kräver rörliga läromedel, vilket digitaliseringen kan tillgodose. Vi kan analysera och reflektera kring det vi upplever här och nu, vilket också ställer nya, spännande, läskiga, krav på mig som lärare. Vi har en stor del av vårt liv på internet och vi måste kunna förhålla oss till det genom kunskap.

I och med att mina elever har varsin dator håller jag successivt på att förändra innehållet i ämnet. Att göra collage i pixlr istället för att klippa och klistra från ihoptiggda veckotidningar. Att ha utställning på instagram, göra affisher på canva som ser “riktiga” ut, presentera bildanalys och bildarbeten med hjälp av iMovie, hålla en diskussion med guicktime player, redovisa med keynote, redigera dokumentärt som konstnärligt foto o.s.v. Som pedagog hjälper det digitala mig att vara tydlig. Jag kan spela in genomgångar så att eleverna kan pausa, repetera och lära i den takt de önskar. Den individuella handledningen ökar genom tätare skriftlig kommunikation och även i viss mån positiv bekräftelse via snapchat och instagram. De digitala verktygen öppnar nya möjligheter och stärker även det kommunikativa innehållet i ämnet. Jag har idag lättare för att motivera och bjuda in till lust och nyfikenhet kring bildarbete än under den långa period av min karriär då jag högtidigt travade runt i klassrummet med en öppen konsthistoriebok så att alla i klassen kunde se bilden vi skulle inspireras av. Också det ett viktigt perspektiv med digitalisering och att vara en del av nuet, för idag är våra sinnen bortskämda och vi är vana vid att låta ögonen vila på ett lättillgängligt bildspråk.

De allra flesta bilder idag är digitalt producerade i någon form så varför skulle inte detta prägla dagens bildundervisning? Jag tycker det är spännande och omfamnar digitaliseringen som en kär vän jag aldrig mer kan vara utan.

 

Efterklok

Årskurs åtta jobbar med en reklamkampanj som bl.a ska mynna ut i en egen tillverkad reklamfilm. De filmar med quick time player, med sin mac air och använder sig utav greenscreen tekniken som de redigerar i programmet iMovie.

Jag har precis i tanken ändrat hela mitt upplägg kring hur jag ska arbeta med det digitala verktyget iMovie i bildämnet, igen, och då menar jag få struktur på ”stegförsteg” instruktioner – inför nästa drabbning, för nu får det vara som det är. Det är andra gången jag kör ett ganska stort tema med iMovie, så jag är också i en inlärningsfas.

IMG_3541

När det gäller instruktionerna märker jag att jag tappar bort de flesta redan vid första steget, och då har jag stretat med allt som har med tydlighet och repetition att göra. Men eleverna öppnar inte en ”ny händelse”, de sparar inte allt material på skrivbordet i datorn och de lägger filmen först och klipper den nogsamt för att sedan undra hur man ändrar bakgrunden. Det känns som mina instruktioner är rena godnatt sagan, tysta elever under genomgången sitter uppenbarligen och tänker på annat.  Sen har jag valt grupparbete, vilket gör att den mänskliga faktorn slår in och de flesta sitter kanske och hoppas på att någon annan i gruppen har koll på läget? Så man slipper lära sig nått nytt, vilket kan vara en smula ansträngande och påverka självkänslan på ett icke förutsägbart sätt.

Jag tänker mig gå igenom grunderna på ett annat sätt nästa gång, eftersom det blivit uppenbart för mig att elevens erfarenhet leder till utvidgat förståelse. Faktum är att jag funderat på om vitsen är att de ska göra fel först? För att effektivisera tänker jag att alla elever plockar fram iMovie och sedan individuellt letar upp hur man skapar en ny händelse, hur man öppnar en ny film osv innan de gör det i grupp. I den bästa av världar kan man tro att barn lär av varandra men i skolarbete har de av nån anledning lärt sig att rationalisera och dela in sig i olika ansvar inom uppgiften och samarbetar oftast inte alls utan sitter bredvid varandra och knåpar med arbetsuppgiftens olika delar var och en för sig. Det kan också ha sina poänger men just i detta arbetsområde hade jag hoppats på en annan effekt. I slutet sitter en eller två i gruppen och redigerar filmen medan resten av gänget gör nått annat, för de är ju ”klara” och har svårt att koppla varför jag ifrågasätter deras bristande engagemang, i mitt tycke,  eftersom man gjort förpackningen , eller hittat bakgrundsbilden.. alltså gjort sin del.

hm

 

 

ART2015

Mina nior håller på att samla ihop sig till en konstutställning. Jag har haft lite olika förslag på namn, de flesta har gett föga intryck på ungdomarna så nu valde jag att kort och gott att döpa utställningen till ART2015.

Det finns ju alltid grejer man kan förbättra som lärare men för en stund, just idag, kände jag mig så jäkla nöjd med allt arbete jag har lagt ner. Jag kunde stolt konstatera att bidragen kom både från flickor och pojkar och att flera av de sistnämnda äntligen börjat konkurrera bland de högre betygen i ämnet på allvar.

Jag har under de senaste två åren fokuserat på två förändringar, digital teknik som ett naturligt inslag i undervisningen och även vågat mig på att dra i en attitydförändring i ämnet, om ämnet.

Med digital teknik menar jag allt från att möjliggöra för eleven att använda olika program för att skapa och få det att bli ett lika naturligt inslag  (faktiskt vanligare i verkligheten) som pensel och färg. Jag har också själv visat upp att jag pillar, grejar och försöker, varit nyfiken och tillmötesgående för nya uttrycks behov. Jag har använt datorn för att underlätta och stötta, jag flippar och låter elever spela in istället för att skriva. Det skapar möjligheter. Det har också lärt mig att släppa ”vägen dit” utan fokusera på hur e l e v e n  vill ta sig i mål.

Jag bläddrade igenom högen med bildprojekt flera gånger och undrade  hur fasiken jag har fått dom att kläcka så många nya spännande idéer, alla har gjort sina egna grejer och flera verkligen inspirerande och originella. Jag minns inte att jag har fått tjata, alla har liksom skött sitt och vi har haft intressanta diskussioner med fokus på ”var är jag nu, vart vill jag, hur kommer jag dit?

Jag har lagt mycket tid på att förklara kring reflektionen och har i arbetsområden grenat ut den i arbetsprocess, idé och inspiration som kopplingar i analys. Vi praktiskt esteter hamnar ju ofta i snackisar om att det blir allt mer teoretiskt. Att reflektion innebär mycket inåtvänt tänkande och skrivande. Jag har istället fokuserat på att vända eleverna  mot varandra, de fick inledningsvis redovisa sina idéer till bildarbeten för varandra och uppmanades också att lägga sig i och hjälpa varandra att komma vidare med sina idéer. Bild ska vara ett kommunikativt ämne.

Det är ett jobbigt stretande som bildlärare, jag känner mig ofta helflummig men har ändå tagit mod till mig att försöka få de äldre eleverna att förstå hur viktigt det är att i en skapande process dels hämta inspiration utifrån, sen bearbeta den och framförallt ha ett genomtänkt syfte med det man gör. Att då också arbeta digitalt är spännande och även väldigt lärorikt för mig, det öppnas ett smörgåsbord av olika typer av bilder som elever dels föredrar och även delar på webben, men också hur de gillar att göra digitala bilder och hur de tänker kring det bildarbetet.

Jag inser att jag en bit kvar gällande uppföljning, det känns tyvärr omöjligt att följa kursplanens krav med så många undervisande elever utan att bli urholkad. Det är också svårt att häva normer, att bild handlar om att rita och måla,  och kan man inte det så är man körd.

Jag är i alla fall stolt över de de steg mina elever tagit mot framtiden och kommer att visa bilder från utställningen så småningom här på bloggen.

niornas sista vända

Under året med ämneskonferensen #bildchatt har vi ofta ställt oss frågor som kretsar kring elevens självständighet, att ansvara för sin egen kunskapsutveckling, hur man bidrar till ökad förståelse för kunskapskraven och just nu gör jag, återigen, ett pedagogiskt försöksarbete där jag testar gränserna både för mig själv och för eleven. Låter krasst kanske, men självklart sätter jag inte igång processer som äventyrar elevens skolgång utan tvärtom, jag ser redan flera fördelar. Erfarenheter och fördjupad förståelse som eleven kan sätta i fler sammanhang.

För dig som inte lusläser alla mina inlägg har jag tidigare berättat att mina nior har fått uppdraget att sätta sig själva i arbete med fokus på samtliga delar ur kursplanens ämneskrav. De fick brainstorma olika förslag på fördjupningar som de sedan fick  bearbeta utifrån de olika bedömnings perspektiven som finns. Vi har t.ex talat om vikten av inspiration och hur man kan väga sitt inspirationsstoff i kraven kring sina kopplingar till andra verk då tex förslag som att vilja pynta ljuslyktor snabbt bleknade som konstnärlig fördjupning, i strävan att nå de högre kunskapskraven. För mig handlar det om att försöka få eleven att förstå vad kvalité är och det är oerhört svårt för många elever att koppla fördjupade kunskapskrav, kanske speciellt i ett ämne där man har väldigt liten erfarenhet inom kunskapsområdet? Det märks att TV är fyllt av hemmafixare som pyntar fint med färg och form, men det är ju inte att skapa konst. Konst är ju egentligen ett väldigt spännande medel för att skapa opinion, föra fram ett budskap eller sätta färg på sina tankar, erfarenheter och känslor. Det är också en viktig yttrandefrihet i en demokrati, att få skapa fritt. Därför är det också viktigt, tycker jag, att skilja på konst och bildpyssel.

Nåväl, förra veckan presenterade jag uppgiften för eleverna och fick verkligen slita för att alla skulle förstå. Det var ju så annorlunda. ”Ska vi bestämma vad vi vill jobba med? Får man välja nått man tycker är kul? Hur ska det se ut när det är klart, vad tycker du att jag ska göra, vad vill du att jag jag ska ägna mig åt? Vad ger högst betyg?” Med risk för att jag ofta bloggat när saker och ting och ting flyter på kanske jag även förmedlat en förskönad bild av mina elever? Visst, de är precis lika goa som dina men precis också lika tröga när det gäller förändringar, lika motsträviga mot utmaningar och lika misstänksamma mot allting som kräver ansträngning. Så funkar det att vara människa av nån anledning, tänker jag, man behöver inte tränga sig djupt in i en vuxen social samvaro för att få ta del av samma slags misstro kring allting som är nytt och främmande. ”Det var bättre förr. Vad ska detta vara bra för?” osv Har jag hundra elever så är det enligt statistiken typ max två som hoppar stort över den här uppgiften jag delat ut och direkt kan se olika möjligheter till personlig utveckling, och ungefär på sin höjd  8 till kan tänka sig att anpassa sig av olika skäl, som är gynnsamma för dom själva. Resten är negativa, 90%, varav tio såpass att de direkt vågar sig på att öppet såga, dissa och kanske rentav vägra. En tanke att bära att bära sig, eller hur? Jag tänker att jag måste ha en utmanade undervisning för de där första 2-10, även fast det är jäkligt jobbigt och slitsamt (eftersom man riskerar att få så många emot sig). Men målet är väl att hitta just de två eleverna, tänker jag, och inte lägga mest krut på att putta runt en grå massa genom en slitsad, fyrkantig, bana? Framhäva elever som vågar tänka nytt, vågar prova och som kan påverka andra positivt, så att fler följer strömmen helt enkelt. För det är ju egentligen bara de sista tio som är genuint bakåtsträvare. De allra flesta anpassar sig, och det finns all anledning att tro att de också vill göra det.

Inför dagens lektion förberedde jag mig väl. Jag hade kastat ut en svår uppgift veckan innan och idag skulle jag fånga upp eleven och vägleda framåt och uppmuntra de steg som tagits. Jag valde att göra detta i grupp, en idé jag också hämtat från bildchatt då vi diskuterade hur eleverna presenterar sina arbeten. Varför måste allting vara färdigt innan man redovisar? Idag satt eleverna i grupp och berättade för varandra om vad de tänkte jobba med, hur de de skulle jobba, varifrån de hämtat sin inspiration osv. Flera började tänka om mitt i samtalet, vilket jag ser som en väldigt positiv effekt,  de flesta fördjupade sina idéer och framför allt så upprepades sätten att ta sig an kunskapskraven. Vi ska fortsätta repetera detta, men jag tror att samtliga elever fick en god uppfattning av vad som krävs av dom för att nå de högre kunskapskraven genom att lyssna på varandra och lyssna till mina kommentarer. Egentligen var det individuella betygssnack som de fick ta del av, tillsammans, men helt utan laddning av en redan värderad insats. Alla satt i spänd förväntan över sina projekt där de skulle överträffa sig själva med råge. De stegen måste också följas upp, uppmuntras och vägledas så vi kommer att ha en sittning till. Jag ska ju inte medverka till falska förhoppningar, men tyvärr blir det nog ofta så när man som lärare känner att man satt igång eleven men inte ger tillräcklig återkoppling. Återigen kvalité, det kan vara svårt att förstå men också svårt att nå ut.

Jag tyckte det blev organiserat drägligt för mig. Att sätta samtal i grupp gör också att eleven tänker till kring vad som ska sägas och förbereder sig på att inte bara få, utan också att ge. De fick hjälp av varandra, och jag tycker också att de allt större utsträckning ska uppmuntras till att vara till stöd för varandra, nästa steg skulle kunna vara att eleven fokuserar på hela gruppen och inte bara mig.  Jag tyckte det var väldigt inspirerande att höra om deras idéer, det blev väldigt fint och jag upplevde att eleverna också uppskattade formen. De fick beröm och feedback inför klasskamrater, vilket gör orden tyngre, tänker jag. Jag tycker att de fick med sig något av stort värde med tanke på hur de satte sig arbete efter mötet.

Plötsligt fick jag också en efterlängtad upplevelse av att inte längre höra skillnad mellan killar och tjejer. Det fanns goda och mindre bra exempel från båda parter men det var väldigt jämlikt. Det var också oerhört positivt. Jag har stretat med detta nu i tre år och aktivt undersökt varför pojkarnas resultat är så mycket sämre och har vidtagit flera åtgärder. Äntligen kanske det har lossnat.

utmaningen

Idag har varit extra spännande eftersom jag valde att ställa mina nior mot väggen, minst sagt.

”Hm, om ni fick välja helt fritt vad ni skulle vilja jobba med under era sista bildlektioner, vad skulle de vara?”

Jag kan ju säga att för tio år sedan hade eleverna tjatat om att få välja fritt, uppgiften hade fått vissa att tjuta av glädje men idag 2015 sitter barn som fågelholkar. Val innebär allt för ofta att välja göra ingenting, tills fröken undrar varför eller göra nått annat, tills fröken undrar varför?

Klassen fick förslag på sökord och puttades ut i cyberspace i tio minuter, whiteboarden börjades så smått fyllas med förslag. Några valde redan där att börja spela något dataspel., tills fröken undrade varför? Men tavlan fylldes som sagt med förslag som t.ex måla, rita, photoshopa, bygga med lera, pyssla..

Steg två var att plocka fram kunskapskraven och forma en uppgift som kunde tillmötesgå alla krav, för nu är det ett slutarbete. Jag började helt enkelt med att rad för rad återigen berätta vad texten betyder. Jag hoppas och tror att det blev väldigt lärorikt och tror också att de allra flesta elever fick god insikt i vad som krävs av dem. Men i vanlig ordning när det gäller människor, gamla som unga, är insikt en ganska smärtsam process särskilt kanske när man förstår att ingen annan kan ställas till svars än sig själv för det arbete man nu ska lägga ner.

Jag hade kopierat betygsmatrisen som lämnade ett kommentarsfält till höger och sedan började vi från början. Vad vill du göra? Varför vill du göra det? Hur vill göra det? Vad vill uttrycka/berätta? Varifrån har du hämtat inspiration? osv

Det dröjde ju inte länge förrän planen att göra halloweenpumpor i trolldeg sprack. Inget fel i det, vi kan säkert få tid över att göra det också, men en bilduppgift på högstadiet behöver mer klös än så.

Jag pratade om vikten av kunna reflektera och analysera kring sitt arbete, att ha ett inspirationsmaterial som man kan bearbeta på olika sätt. det här är jättesvårt för ungdomarna, de förstår inte riktigt sambanden och desto viktigare att träna på det. Några av dem förstår ju inte ens konsekvensen av att göra ingenting, eller fel sak. Och väldigt ofta är ju det mitt fel, som lärare. Som lärare har jag förklarat dåligt, gett konstiga instruktioner.. Men som jag beskrev ”det står här eleven bidrar till handlingsalternativ som leder framåt  vilket betyder att du har ansvar att fråga när du inte förstår” Jag har varit ganska tuff med den rutan idag, och påpekat individuellt att insatsen inte håller, dags att levla upp.

Den här mallen blir ju i övrigt något vi plockar fram vid fler tillfällen under arbetsgången, tänker jag. Det är svårt att ha alla delar framför sig och flera av eleverna började så smått förstå  betydelsen av inspirationen och hur man kan koppla det till tolkning och analys, och den sökningen kan göra att bilduppgiften ändrar karaktär och blir djupare. Man måste ju kunna få tänka om, tänka nytt och ta vara på den kraften.

Jag hoppas att det bra.

to ipad or not to ipad

Jag har fått en Ipad till bildsalen. Jag tycker om den och jag känner att den gillar mig också. Under dagen har vi lärt känna varandra, så mycket som en lärare kan med att greja med annat under lektionstid.

Jag har haft tankar kring en Ipad ganska länge men det var först idag, med Ipaden i handen, som det började strömma in möjligheter och användningsområden. Jag har börjat rent organisatoriskt med lärarförbundets schema app. Perfekt för Ipad, lite jox i början innan man fyllt i alla lektioner men det är lätt.  Appen är mer än att ha sitt schema digitalt. Man kan klicka på varje lektion och fylla på med information, skriftligt, genom att ta kort och även spela in ljud. Jag har fotat anteckningarna på min whiteboard och skrivit anteckningar om innehållet i dagens lektion, vilket jag också kunnat spela in.Så väldigt smidigt att kunna bläddra bland veckorna. Man tror ju att man ska komma ihåg men det gör man ju inte, inte jag.

Som jag förstått det kan man lägga till personer och i såfall är det ju toppen för t.ex. kollegor att ges insyn i planeringen. Oj vilken rolig lektion kommer flera av mina arbetskamrater tycka, tänker jag, dags att besöka bildsalen! För man kan ju också skriva vad som ska hända nästa gång.

Ipad är ett digital verktyg som jag känner att måste kunna hantera och det har ju verkligen hänt grejer sedan jag för två år sedan vred och vände på min dotters padda, ungefär som att ge en vitlökspress till en apa. Apan förstår att man kan göra nått med den med den är väldigt opraktiskt med bananer, typ där var jag.

Om jag för en stund får nämna ett rent själviskt intresse för ipads så är det väldigt praktiskt att ha med sig på konferens och föreläsningar om man vill anteckna, också lagom stor ”telefon” för en blivande gamling med progressiva brillor som vill in och peta i sociala medier. Det finns fina notebooks och ritböcker som appar.

Jag vet inte riktigt varför men jag tänker mig ipaden som min första digitala hjälpreda och extra lärare. Jag tycker som sagt att det ska bli spännande att se vilka möjligheter som finns. Funderar också på att fixa en egen skolmail till bildämnet så man kan ha ett genuint bildkonto på instagram, utan mina vänner och släktingar som trängt sig in. Det är också en grej i sig att som elev kunna gå in på kontot själv och välja att publicera sin bild, skriva något om den. Vi kan tumbl konto, pinterest. Tänk att liten skärbräde stor grej kan bli en sån inspirationskälla, på flera plan.

Jag tänker mig även som redskap för film. Det är åtminstone rörligare än en dator. I nuläget är vi begränsade när det gäller att filma, även fota. Hade varit gott att kunna erbjuda lånematerial när man skickar ut elever att fota med sina egna mobiler. Nu är det ingen tvekan om att alla har någon form av mobil, om nån reagerar, men man ska självklart aldrig ta nått för givet.

Jag lekt lite med olika appar, jag har ju faktiskt bara haft den i några timmar. Det finns ju väldigt mycket fotoredigering. Pixlr art har jag tittat på. Jag har ju lite broderings drömmar nuförtiden – jo, jag är heltänd på korsstygn, måste vara ett ålderstecken. Hjälp vad händer? Nåväl det är vad jag pillade med fram tills jag mötte dig här på bloggen. Och nära kollega, det tar sin tid, men tjat lönar sig. 🙂

tiden går..

Det är måndag och fredag i skolan numera, väldigt intensivt. Har man inte att göra så skaffar man sig. Just nu planerar jag för ett arbetsområde med reklam, något som jag ska kombinera med vår nya MIK undervisning samt att SO kör massmedia.

Första lektionen hade vi bildanalys i grupp och jag inledde med en bild som jag efteråt även spelade in genomgången av. Det handlar om genus, hur män och kvinnor framställs i reklambilder. Man tänker kanske att detta är gammalt och mossigt men jag vågar nog påstå att det är aktuellare än någonsin särskilt med våra flickors selfiekultur. Vi blir så matade med så många signaler om hur en man respektive kvinna är så det är superviktigt att stanna upp och faktiskt analysera det vi ser.

Tyvärr har läroplanen från 62 verkligen slagit rot det lilla samhälle där jag arbetar och jag är inne i en ganska tung grodd period just nu då allt som inte handlar om att föra en penna mot ett pappret blir bemött med stor skepsis. Konstigt nog, för alla vet ju numera att måla och rita inte är särskilt betydande för att få vuxenlivet att fungera och inte heller högprioriterat bland ungdomar.

Nåväl, jag tyckte själv i vanlig ordning att det blev väldigt bra och inspirerande så jag spelade in det som jag berättade om bilden.

Det jag ofta känner med mitt ämne är att det är så fruktansvärt stort. Med de förutsättningar man har känns det lite som att ta sig över atlanten i en liten risig båt, där alla ska hålla sig kvar, ha det bra och helst har en bredare erfarenhet än att bara ha överlevt när man är framme. Därför försöker jag hålla lite traditionella ramar kring reklam, men jag kommer att berätta allt jag vet om Zlatans volvo reklam, en berättelse jag hörde direkt från volvos projektledare på webbdagarna 2014. Det var för övrigt en mycket inspirerande självsäker föreläsning med en så retorisk träffsäkerhet att jag, tyvärr, både var kär i Zlatan och besatt av att köpa en volvo i flera timmar efteråt. Jag är så lättpåverkad, men också bara människa.

Vi ska titta på olika reklamfilmer. De ska få träna målgrupp och brainstorma, workshoppa och alltihopa kommer att mynna ut i digitalt projekt med imovie och greenscreen. Jag har satt ihop ett litet intro även här.

Eleverna ska göra egna reklamfilmer är det tänkt med greenscreenbakgrund. Jag hoppas det blir bra.

 

Jag fick en idé

Som ni säkert vet har det kommit en Nationell utvärdering från skolverket i bild, musik och slöjd. Den är intressant att läsa igenom, men också lite sorglig. Det sker för lite utveckling i vårt ämne, inte så konstigt kanske med tanke på att  vi har fullt upp med alla våra ungar och är ofta ensamma om vårt ämne på skolan. Normerna i ämnet är starka, såpass att vissa tycks härstamma från mitten på 1800-talet.

När jag läste skolverkets rapport så tänkte jag på vilka frågor jag kan ställa mig utifrån den här information, som vägleder kring vart jag står som bildlärare och vad jag behöver utveckla. Hur långt har jag kommit? Vad har jag kvar? Det blev en ganska lång lista med frågor och alla kan jag långt ifrån svara på, vissa har jag fokuserat på mer.

Under kvällens #bildchatt har jag via @bildamnet lagt ut dessa frågor under en ny tagg #NUbild2015. Tanken är nu att vi bildlärare och kanske även andra hjälpsamma pedagoger tillsammans kan fylla på med kunskaper och svar, att vi helt enkelt rustar upp oss tillsammans.

Tanken med just twitter är att det inte ska bli så långa svar, man kan länka, kanske till eget blogginlägg, en artikel eller något man tror kan bidra till utveckling inom frågeställningen.

Tänk på att när du svarar på frågorna tagga bara med #NUbild2015. 

Diskussioner och frågor kring frågorna kör vi på #bildchatt, torsdag 20.00

Ett andhål och en rosa kram

rosa kramKöpte en fruktansvärt dyr kofta igår, men det var helt enkelt nödvändigt. Har känt mig lite hängig ett tag och bestämde mig för att må lite bättre med en rosa kramkofta. Skönt att alltid alltid ha en kär värmande vän i närheten, på jobbet.

IMG_3412

Idag har jag också haft det lite för bra. En hel fm att planera MIK och IKT, vilket hål att andas i! Tack särskilt till fröken S och C. Tankarna spretar lite åt alla håll just nu, och intrycken är så många, speciellt också efter den fina elevrådsutbildningen jag fick delta i med elevrådsgänget under gårdagen.

Jag förstår inte hur jag  b a r a  kan ha 16 följare på mitt youtubekonto, jag som gör så fina filmer? Idag fick knåpat ihop ytterligare en och har även dammat av en IKT blogg som jag startade inför förra årets IKT undervisning. Den heter maljonIT

Här är filmen förresten

Jag är också väldigt mycket ute på youtube nu och tittar på vloggar, video blogg. Har provat mig fram lite grann själv men får det inte att bli speciellt kul. Jag blir också väldigt störd på min mun som mer verkar röra sig mer i sidled när jag pratar än att öppnas vertikalt som normala munnar gör. Jag försöker också förstå, en del är fortfarande obegripligt för mig som underhållning men annat framstår mer sunt, som att följa vanliga människor som gör vanliga saker. Faktiskt mer intressant än vad jag först trodde.

Det är mina elever som fått mig nyfiken på nytt sätt för youtube och målet är försöka lära mig något nytt varje dag, vilket jag samlar på mig i min nya google grupp @bild Det är också ett sätt att samla ihop mig inför min UBLI, vår personliga utvecklingsplan gällande IKT, AST, lässatsning, BFL och (mattelyftet som inte är aktuellt för mig),  som fortfarande inte är inlämnad, jag har så svårt att prioritera. Det surrar i mitt huvud att allt liksom hänger ihop på nått vis, men jag har inte helt klurat ut hur, än.