Kunskapens träd, en skiss

Första terminen då jag var tillbaka på högstadiet igen efter en tid på fritids så utbrast en av mina nya elever, i årskurs 9 dessutom: ”Men kan vi inte bara plocka äpplen från ett träd som vi gjorde när vi var små?Varför måste allting vara så komplicerat!”

Tanken har hängt sig kvar. Ja, varför inte återgå till invanda mönster skapade av fröknar i en tid då barnen är som mest lyhörda? Ett stort träd där man beskriver kunskaper som ska plockas under terminen/ läsåret. Vilka äpplen har du betat av och vad har du kvar? Inte min idé som sagt, men varför släppa taget om något som fungerar? Min farhåga har av någon anledning varit att det kanske är för barnsligt? Men allt som kan skapa klarhet och tydlighet – och därmed även elevens självständighet och egen drivkraft gör att jag är villig att släppa på prestigen en smula.

Under läsåret har jag både undersökt och fångat upp saker som kan bli bättre. Det vanligaste misstaget jag gör som lärare är att jag bara ser min egen bubbla, mitt lilla ämne bland allt som ska göras under elevens arbetsvecka. Det är väldigt mycket att komma ihåg och en vecka tycks vara oaser av tid för en yngling som knappt kan återberätta vad som hänt under dagen. Det man också kan ha i minnet är barns rädsla för att göra fel, de får hjärnsläpp helt enkelt och många har skinn på näsan och hamnar i affekt när man ifrågasätter. Att skuldbelägga har ju även några insett fördelarna med. Vi vill ju alla bara att det ska flyta på, eller hur?

Skärmavbild 2019-05-06 kl. 19.55.15Jag håller på och samlar olika arbetsuppgifter på bloggar. Min tanke är att eleverna ska få jobba med det centrala innehållet och kunskapskravet därtill kring redskap, teknik och material. Vi har i nuläget en kursplan som inte delger när, vad eller hur dessa tekniker ska tränas eller hur man ska mäta en kunskapsstegring.. och på högstadiet får jag ofta en samling elever från olika skolor som också gjort väldigt skilda saker i bild. Så varför inte låta eleverna själva få välja övningar inom detta, och presentera en rad olika. Några äpplen kommer att handla om det.

När det gäller bilduppgifter som tränar det kommunikativa, bildspråket, så tänker jag att jag kommer att göra detta digitalt. Det digitala arbetet frigör tid, tid som man kan lägga på diskussion, presentation och diskussion. Då tänker jag mig gemensamma bilduppgifter under teman, i likhet med de perspektiv som finns inom bildanalys. Här behövs också pedagogisk vägledning på annat sätt än att följa instruktioner på en blogg, därför tänker jag att det är viktigt att vi sluter upp gemensamt kring dessa uppgifter. Man kan också med fördel ha inslag av bildanalys i dessa övningar.

Jag har pratat med några elever, med svårigheter, som antytt att det skulle vara enklare att ha en lista med saker som ska bockas av. Det låter förstås lite krasst, men mina elever är också väldigt fokuserade på vad som ska göras. Och om jag kan skapa ro i det kanske det växer en trygghet och nyfikenhet kring hur det kan göras, tänker jag?

en fundering om förväntningar

Min yngsta dotter som sitter bredvid mig har precis snott en bil i GTA. Det är bara att ta en, berättade hon glatt och sedan körde hon vingligt iväg i motsatt färdriktning. Jag känner mig som en jättedålig förälder, som snabbt övervägt att bara svara på några jobb mail istället för att vägleda mitt eget barn – och förmana hennes andra förälder, kring det olämpliga att spela GTA. När man bara är sju år.

Mina tre barn funkar väldigt väl i skolan trots vita smörgåsar framför mobiler och iPads medan jag sitter i annat rum och smuttar på kaffe framför nyhetsmorgon. Deras pappa hävdar annars bestämt att frukost är onödigt. Kroppen behöver vila från matintag på förmiddagen tycker min man med påbrå från medelhavs kulturen.  Och själv arbetar jag i en verksamhet som tycks ha en övertro på att en ordentlig frukost löser det mesta av inlärnings- och koncentrationssvårigheter.

Jag har under mina tjugo år som lärare aldrig mött föräldrar som inte vill att deras barn ska uppföra sig väl. Ändå kan jag dagligen läsa trådar och delade artiklar på sociala medier kring detta av okända kollegor i ledet, om föräldrar som borde fostra bättre. Det känns lite tråkigt. Hemma och skola är två skilda världar för mig, som båda kräver fostran men på helt olika sätt och där vi ska förvänta oss uppbackning och samarbete av varandra men inte att överta varandras roller.

Jag tänker en del på mitt föräldraskap kontra mitt uppdrag som lärare. Läser som sagt en del trådar på sociala medier som får en att tro att skolan är i limbo med bara utbrända lärare som får sysselsätta sig med allt utom undervisning kring idel ouppfostrade barn. Jag kan också tycka att mitt uppdrag som lärare är smått absurt ibland, framför allt mentorskapet. Men jag tänker också att den främsta anledningen till det är oklara förväntningar kring vem som ska göra vad. När det finns skilda uppfattningar kring detta mellan mig, föräldrar och elever blir det rörigt och det är nästan alltid jag som får ta skulden för det. Och ja, det är ju jag som är ”på jobbet”, som borde sköta mitt jobb. Jag tar på mig det ansvaret. Trots att det emellanåt känns väldigt otacksamt, men jag vet också att det beror på att vi inte har gjort upp tydliga riktlinjer för ansvar. Där jag också hade kunnat bättre på gränssättning inom min profession. Vad är mitt jobb, vad jobbar jag med och vad ingår inte i mina arbetsuppgifter? Ett språk alla vuxna förstår. De har ju också jobb.

Som lärare och mentor behöver jag inte slå knut på mig själv för att bli kurator, psykolog, specialpedagog, förälder eller annat som några gärna vill hävda för att belysa komplexiteten i yrket.  Men vad ger det för signalvärde för t.ex. kuratorer och föräldrar, som vill sköta sin del tänker jag? Eller duger inte det som dom gör? Jag vill inte hävda att jag har den spetskompetensen. En ska vara väldigt försiktig med att ställa hobbydiagnoser och spekulera, hellre fråga om råd en gång för mycket kring det man inte kan och framförallt lämna över till den som kan göra skillnad på riktigt. Jag är lärare i bild och har ett visst ansvar för en klass, men knappast för allt.

Jag tänker att jag inför min nya klass skulle vilja ta exempel på ”ärendeled”, så att alla parter ges chans att ställa rätt förväntningar på varandra. Det är viktigt och kan få ganska tråkiga konsekvenser när man som lärare förväntas göra lite allt möjligt, och kanske även ställer det kravet på sig själv?  Alla mår vi bättre om vi ger varandra en chans att hjälpas åt.

Good is enough

Det är påsklov och jag är uppe i ottan, för att skriva omdömen. De skulle vara inne i fredags men jag hinner inte med allt- såvida jag inte håller på konstant och tar vara på varje minut. Vilket jag periodvis gör men denna gång valt bort. Mentorskap och mina egna barns isshow i konståkningen har pockat på uppmärksamhet. Kaffet har åkt upp och ner i halsen och en gnisslande plåtmage gett sig till känna, bilen pajade och nä, nu får det räcka. Det är inte värt att stressa.

Jag har ändå fört bedömning under flera veckor och har det mesta klart, nu ska det bara ”klickas” in i den interna plattformen Dexter. I runda slängar 4000 klick. Systemet hänger sig och jag loggas ut ibland, jag vet inte varför? Väldigt frustrerande.

Jag fastnar i mailboxen och hittar minst tio mail som inte fanns där i fredags men som postades på onsdagen och torsdagen, de flesta efter midnatt. Är det min internetuppkoppling? Jag är inloggad i stans nätverk men kan inte logga ut för att kunna logga in igen och ingen på servicedesk kan hjälpa mig eftersom jag har en mac. Alltså man har inte tid för strul. Det är bara så tröttsamt.

Man får göra så gott en kan utifrån de förutsättningar man ges. Good is enough. Jag kan påverka mycket men inte allt.

Var ska jag lägga min bild?

Idag fick jag idén att spela in mig själv under lektionstid för att kolla av hur många enskilda instruktioner jag egentligen ger efter en genomgång? En får ju sitta som en papegoja kring ganska självklar information, tex eleverna lägger alltid sina bilder på tork på samma ställe och ovanför det hyllsystemet har jag också en lapp med klassen tillhörighet. Jag hör mig själv säga att ”era bilder lägger ni på hyllan i rummet intill, jag har skrivit klass ovanför hyllan.”  Vi har dessutom gjort samma procedur ett par gånger. Ändå frågas det ”vart ska jag lägga min bild för att torka?” med lite variation för ”vilket rum? eller ”vilken hylla?”, som om man besökte salen för första gången.

Jag blir nyfiken på vad det beror på och om det är något som jag kan göra, eller kanske redan gör för att det blir så? Alltså jag har inget emot att svara på frågor, men det känns det en smula urholkande att behöva göra det i så stor utsträckning kring saker som borde vara självklara, som ofta står uppskrivna på tavlan eller som eleven lätt kan ta reda på utan att involvera mig. Den sortens självständighet försvinner allt mer, men jag vet inte om jag kan utesluta att det är mitt ledarskap eller brist på tydlighet som påverkar?

Jag minns att vi redan på utbildningen, för snart tjugofem år sedan, diskuterade detta med en lärare i didaktik. Han menade att han brukade säga ”lägg den på lampan” eller ”har du redan glömt att vi alltid slänger ut bilderna genom fönstret?” Jag kom och tänka på det eftersom en kollega i veckan hittat en bild på tork på gräsmattan utanför. Dock har jag aldrig använt mig av den metoden. Nån slags chocka barn till insikt? Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

Nåväl. Intressant att undersöka sin egen arbetsmiljö, en ska ju ändå hålla i tjugo år till och det kan ju vara kul med lite mer intressanta och nyanserade frågor på jobbet. Nu när en äntligen fått upp lite klös som lärare.

ordning och reda?

Idag kläckte en elev ur sig att jag inte bara håller på att bli tant, utan har varit det så länge han kunde minnas. Jag tänkte då tyst att lille vän, inom ett år kommer jag att skriva ett fett F i ordning och uppförande på dig. En viss tröst nu när jag behöver få mogna som kvinna i lugn och ro, även om ordningsbetyg inte riktigt känns som min grej.

Hur ska det gå till egentligen, med ordningsbetygen? Jag tycker det är svårt att veta vad som är vad, det är ju mycket situationen i sig som skapar ett beteende? I en konflikt med en elev tex så tar det ju lite tid innan man helt kan utesluta sin egen påverkan på elevens uppförande eller händelse? Därmed inte sagt att allt ansvar ligger på mig som lärare, men vissa frökengrejer man gör triggar ju mer än andra om en säger så. Jag är iaf mån om  att man möts efteråt och säger förlåt för att ha brusat upp, ibland är det faktiskt bara jag, ibland bara eleven och emellanåt ryker vi samtidigt. Det finns ju en anledning menar jag, är det inte viktigare att reda ut den än att anmäla den?

Men jag tänker att mina kontroverser kanske inte varit så allvarliga? Nu när ytterligare dokumentation är på väg känner jag att vi har det ju faktiskt väldigt trevligt, alla elever är väl snälla och fina? Eller?

Av dagens drygt 100 elever är det en handfull som inte fullt ut klarat av att vara i klassrummet och göra det som förväntas, med hög risk för att även uppföra sig illa under press. Och det finns anledningar till det, som jag inte ensam kan reda ut. Hade jag dessutom inte stärkts upp av två elevassistenter så hade antalet varit det dubbla.

Hon och han?

Ägnar en liten stund åt att ögna igenom en utvärdering i årskurs nio. Med ett leende i hjärtat minns jag spontana reflektioner kring första frågan och hoppas innerligt att jag är en som har påverkat det förhållningssättet. Jag har nämligen ägnat så mycket energi åt att i tanke, bedömning, tillmötesgående inte sära på killar och tjejer. En resa som jag behövt i min personliga utveckling i yrket, och som jag nu hoppas även har präglat normer och värderingar i klassrummet.

Så vad är då första frågan undrar du kanske nyfiket? Jo eleven ska ringa in om hen är kille eller tjej. Jag använde tidigare en undersökning på en högskolekurs som jag gick i höstas och fick en antydan om att det skulle vara intressant att följa skillnaden mellan pojkar och flickor med följdfrågan varför jag inte lät eleverna ringa in sin medfödda könstillhörighet?  Eftersom jag nu fick stå till svars för att vilja dela in enkäten i ”pojk- och flick” fack så berättade jag detta för eleverna. ”Var det högskolan verkligen? ”Så gammeldags!” ”Vi är människor”.

Så nu sitter jag här med ett antal enkäter från tvåkönade elever. Det gör mig glad och hoppfull.

april april

Första april idag och för en halv sekund såg det ut som om klassen på fullt allvar trodde på min information att efter klädsim skulle det bli nakenbad på gympan, bara värmen kommer igång. Allt för att höja pulsen med ökat meritvärde som påföljd. Vältränade kroppar ger högst betyg. 🙂

Nåväl, jag var faktiskt på en klass förra veckan att de borde pranka mig mer. Jag tycker om deras smarta humor, hela gruppen hänger liksom på. De nya generationerna är så media anpassade på nått vis, det är som att gå omkring i en TV serie med en massa fyndiga cliffhangers hit och dit. Dock kanske ett lite udda och ödesdigert peppande av mig?  Men i samma stund som jag föreslog det så slant en elev armbågen mot bordskanten vilket resulterade att huvudet trillade rakt ner i paletten bredvid. Andra gången nu på två veckor som jag har en elev med peruken full av färg, så jag tänkte att ”prank fredag” kanske inte är en så dum idé ändå? Att liksom mentalt förbereda sig på en timme där vad som helst kan hända och försöka att bara njuta av det och se det roliga i det, för som fröken rullar det på och man blir lätt småsur i den miljön man tvingas reda ut. Med risk för att en blir ännu surare förstås, men ibland får man våga chansa. Vi får väl se hur de väljer att hålla ångan uppe nästa gång? Idén lär dom ju inte glömma.