Jag njuter av min arbetsvecka.

Visst är det intensivt, men mycket är så mycket mer möjligt när jag undervisar i halvklass. Jag hinner se eleverna. Jag kan stanna kvar lite längre hos någon som behöver hjälp. Jag hör vad de faktiskt frågar om och kan fånga upp den som är på väg åt fel håll innan det hunnit bli ett problem.

Visst finns det elever som utmanar även i en halvklass. Skillnaden är att jag har ork för det. En elevs beteende förändrar inte gruppens dynamik på samma sätt. Jag kan gå fram, vänta in, förklara igen eller hålla fast vid en gräns utan att samtidigt försöka hålla koll på tjugo andra saker.

Det är nog det jag njuter av. Jag får möjlighet att vara den lärare jag vill vara.

Men det handlar också om hur jag mår. Jag märker det när arbetsdagen är slut. Jag är trött, absolut, men inte tömd. Det finns fortfarande något kvar. Och det är en ganska stor skillnad.

För vad händer med oss när en heltidstjänst under lång tid kräver att vi ligger på gränsen för vad vi orkar? När tålamod, koncentration och förmågan att hantera det oväntade förbrukas under arbetsdagen? Det påverkar förstås undervisningen, men det påverkar också människan som går hem från jobbet.

Det är lätt att prata om arbetsbelastning som antal timmar, lektioner och arbetsuppgifter. Svårare är det att räkna på vad det kostar att hela tiden behöva ha uppmärksamheten på väldigt många saker samtidigt.

Samtidigt känns det konstigt. För det här är också en heltidstjänst.

Jag har börjat fundera på vad det egentligen betyder. Om jag söker en heltidstjänst som bildlärare på två olika skolor borde jag väl rimligtvis kunna förvänta mig ungefär samma omfattning på uppdraget? Inte samma schema, samma elever eller exakt samma antal lektioner, men någonting som åtminstone är jämförbart. Så verkar det inte riktigt fungera.

Två bildlärare kan båda arbeta hundra procent och ändå ha helt olika arbetsvardag. Den ena kan undervisa stora grupper hela veckan, den andra ha flera lektioner i halvklass. Den ena kan möta betydligt fler elever än den andra. Antalet grupper, undervisningstimmar och andra uppdrag kan också skilja sig åt.

På pappret arbetar båda heltid. Men är arbetsbelastningen densamma? Och vad gör skillnaden med vårt mående?

I bild blir skillnaden väldigt konkret. Trettio elever är inte bara trettio personer som ska lyssna på en genomgång. Det är trettio personer som ska ha material, redskap och arbetsyta. Det är trettio olika arbetsprocesser som ska följas. Någon behöver hjälp med tekniken, någon hittar inte sitt arbete, någon behöver nytt material, någon har missförstått uppgiften och någon annan har redan börjat plocka fram något som vi inte alls ska använda.

Och mitt i allt detta ska jag hinna undervisa.

Det intressanta är att jag märker skillnaden allra tydligast när något inte fungerar. Elever som utmanar försvinner inte för att gruppen blir mindre. Det är mina möjligheter att hantera situationen som förändras. Samma elev. Samma lärare. Samma uppgift. Men helt andra förutsättningar.

Skillnaderna har också blivit synliga för andra. En kollega har lyft min tjänst som exempel på hur olika våra förutsättningar kan se ut, men fått nej till en liknande lösning.

Jag förstår att en skola är ett komplicerat pussel. Ekonomi, scheman, lokaler, elevantal och tjänstefördelning ska gå ihop. Jag tänker inte att alla problem löses med halvklass.

Men när skillnaderna blir så stora tycker jag att det väcker en annan fråga. Vad är det egentligen vi räknar när vi säger att en lärare arbetar hundra procent?

Är det timmarna? Antalet lektioner? Antalet grupper? Antalet elever? Hur många individuella processer som ska följas? Hur många relationer som ska upprätthållas? Hur många saker som förväntas hanteras samtidigt?

Och någonstans i den ekvationen måste väl också vi som ska göra arbetet finnas med.

För jag arbetar inte mindre den här veckan. Jag har bättre förutsättningar att göra mitt arbete. Jag mår bättre medan jag gör det och jag har mer kvar när arbetsdagen är slut. Det är en viktig skillnad.

Kanske är det just det som skaver när jag samtidigt njuter så mycket av min arbetsvecka. Jag vet att det hade kunnat se helt annorlunda ut. Inte för att jag hade varit en annan lärare eller arbetat mindre hårt, utan för att min tjänst hade kunnat vara organiserad på ett annat sätt.

Hundra procent är hundra procent. Men det kan uppenbarligen vara väldigt olika hundra procent. Och om skillnaden påverkar både vilken undervisning vi kan ge och hur vi mår när vi går hem från jobbet, då tycker jag inte att den kan avfärdas som en detalj i schemaläggningen.

Jag gillar inte att vår arbetsmiljö – och i förlängningen vårt mående – ska vara beroende av tur.

Idag fick två elever lämna klassrummet. Det hela gick väldigt lugnt till. Jag tog deras mappar, sedan datorerna, ställde mig i dörren och bad dem lugnt att lämna salen.

Utanför förklarade jag att jag haft stort tålamod med deras beteende under lektionstid. Jag hade låtit dem förstå att jag kan följa deras aktiviteter på datorerna via Lightspeed, men när de vid upprepade tillfällen inte lyssnade på tillsägelser och dessutom började prata med varandra under den senaste genomgången – då fanns det skäl att bli utkörd från undervisningen.

– Jag kan inte ha elever i mitt klassrum som inte lyssnar på mina tillsägelser, förklarade jag. Det jag bestämmer över är inte orimligt, utan till för att alla ska trivas och göra bra ifrån sig i ämnet.

Det här låter kanske helt normalt. Men det är långt ifrån alltid det går till så här.

Jag har genom åren fått tåla ganska mycket. Och jag märker nu, när jag har en överkomlig storlek på gruppen, att jag också kan ställa fullt rimliga krav.

Jag har startat upp ett nytt ämnesområde med årskurs nio. Tanken från början var ganska enkel: eleverna skulle lära sig mer om upphovsrätt och om hur man får använda bilder man hittar på nätet.

Första lektionen pratade vi kort om skillnaden mellan reklam och propaganda. Eleverna fick sedan välja ett budskap, hitta en valfri bild på nätet och förklara varför just den bilden förstärkte budskapet på bästa sätt.

Andra lektionen frågade jag dem varifrån de hade hämtat sina bilder. Upplägget var medvetet. Jag hade gett dem en skoluppgift och låtit dem göra ungefär som många av oss gör när vi behöver en bild: söka, hitta, spara, använda.

Men riktigt så enkelt fungerar det förstås inte. Särskilt inte om man tar någon annans bild och använder den i ett nytt sammanhang eller förändrar dess syfte och betydelse.

Vi började därför titta på upphovsrätt och licenser. Eleverna fick träna på att söka efter bilder med licenser som tillåter återanvändning och på att kontrollera vilka villkor som faktiskt gäller. Vi tittade också på hur man kan filtrera en bildsökning för att lättare hitta sådant material.

Men någonstans där började en annan fråga växa fram. Vem äger egentligen bildens budskap?

Och då menar jag inte bara äger i juridisk mening. Vem får makt över vad bilden kommer att betyda? Är det den som har skapat bilden? Den som använder den? Eller den som tittar på den?

Och då berättade jag om Pepe the Frog.

När allt trillar ur lådan

Det händer ganska ofta att jag börjar ett ämnesområde samtidigt som jag fortfarande håller på att bygga dess struktur. Jag tror egentligen att det är en ganska naturlig del av undervisning. Det tar tid att bygga ett ämnesområde, precis som det tar tid att bygga elevernas kunskap i det.

Jag vet vart vi ska och vad jag vill att eleverna ska få syn på, men allt behöver inte vara färdigpaketerat från början. Under arbetets gång upptäcker jag vilka begrepp som behöver stanna kvar lite längre, vilka samband som behöver bli tydligare och vilka sidospår som faktiskt tillför något. Elevernas frågor påverkar också vart vi behöver gå härnäst.

Vissa ämnen är dessutom svårare att paketera än andra. De är också svåra att unboxa utan att allt trillar ur lådan på en gång. Ett spår leder till ett annat, som leder till ytterligare ett, och plötsligt befinner man sig ganska långt från den fråga man egentligen skulle undersöka. Då gäller det att hitta tillbaka till den röda tråden – tillsammans med eleverna.

Att prata om internetfenomen är särskilt komplicerat. Pepe the Frog är ett ganska bra exempel. Det som först ser ut som en berättelse om upphovsrätt leder snabbt vidare till memekultur, internetkultur, politisk appropriering, alt-right, Trump, yttrandefrihet och frågan om hur betydelsen av en bild kan förändras beroende på vem som använder den och i vilket sammanhang.

Pepe skapades av serietecknaren Matt Furie, men bilden började leva sitt eget liv på internet. Den spreds, förändrades och användes i mängder av olika sammanhang. I vissa miljöer kom den också att approprieras av alt-right och användas politiskt. Men det betyder inte att Pepe i sig har en enda, fast politisk betydelse.

Och just det gör exemplet intressant. Samma bild kan användas för att uttrycka helt olika saker beroende på vem som använder den, hur den förändras och vilket sammanhang den placeras i. Plötsligt är frågan om upphovsrätt också en fråga om tolkningsmakt.

Vad ska jag välja i mitt undervisningsunderlag?

Hur objektiv jag än försöker vara finns ytterligare en dimension. När undervisningen rör sig in på politiskt laddad mark kan eleven börja undra var jag själv står. Vad är fakta? Vad är min tolkning? Varför har jag valt att berätta just det här? Vad har jag valt bort? Och vad vill jag egentligen att eleverna ska tycka och tänka?

Det betyder inte att jag som lärare måste vara helt neutral eller redovisa mina egna politiska uppfattningar. Men undervisning innebär alltid ett urval. Även när ambitionen är att vara saklig påverkar vi genom vilka exempel vi väljer, vilka perspektiv vi synliggör och hur vi sätter ihop berättelsen.

Kanske är det just sådant här som gör att man som lärare ibland drar sig för att arbeta med visuell kultur. Det är betydligt enklare att hålla sig till sådant som går att avgränsa, definiera och bedöma. En bild kan däremot vara ett konstverk, ett kommersiellt uttryck, ett politiskt budskap, ett internetmeme och ett kulturellt fenomen – ibland alltihop samtidigt.

Och det är där det blir svårt.

Men kanske är det också där bildämnet blir som mest relevant.

Men varför gör vi det här på bilden?

Någonstans under arbetet insåg jag också att jag behövde bli bättre på att förklara för eleverna varför vi gör det här på bildlektionen. För den kopplingen är kanske självklar för mig, men inte nödvändigtvis för dem. Elevernas frågor kan dessutom leda oss vidare på sidospår där ämnesgränserna börjar luckras upp.

Om vi pratar om upphovsrätt, Google-sökningar, memes, propaganda och Pepe the Frog kan det för en elev börja kännas som om vi har lämnat bildämnet och hamnat någon helt annanstans.

Fast egentligen har vi gjort precis tvärtom. Vi befinner oss mitt i bildämnet.

Att kunna skapa bilder är en del av ämnet. Men att kunna läsa bilder, förstå hur de används, fundera över avsändare och mottagare och se hur en bilds betydelse förändras när den placeras i ett nytt sammanhang är också bildkunskap.

Eleverna möter enorma mängder bilder varje dag. Bilder som vill få dem att köpa något, tycka något, skratta åt något, dela något eller reagera på något. Ibland vet de vem som har gjort bilden. Ofta gör de inte det. Ibland är det nästan omöjligt att veta var bilden började sin resa.

Då räcker det inte att kunna teckna, måla eller komponera en snygg bild. Man behöver också förstå vad bilder gör.

Att få ordning på stoffet

Under vår kompetensutvecklingsdag fick vi utbildning om AI och jag fick tipset att prova NotebookLM. Under eftermiddagen satte jag mig därför ner med mitt något överfulla ämnesområde.

Och det visade sig vara precis vad jag behövde.

Problemet var egentligen inte att jag saknade innehåll. Tvärtom. Jag hade för mycket: upphovsrätt, Creative Commons, bildsökning, memes, Pepe the Frog, propaganda, reklam, avsändare, mottagare, kontext och yttrandefrihet. Och den där frågan som hela tiden återkom: Vem får makt över en bilds betydelse?

Allt hängde ihop – men inte nödvändigtvis i den ordning som gör det begripligt för en femtonåring.

Här blev NotebookLM användbart. Jag kunde samla materialet jag själv valt ut och börja sortera. Vad behöver eleverna förstå först? Vilka begrepp återkommer? Vilka delar hör ihop? Vad är kärnan? Vad behöver vi fördjupa? Och vad är egentligen bara ett väldigt intressant sidospår som jag själv har svårt att släppa?

Plötsligt blev det lättare att se skillnaden mellan det jag själv tycker är fascinerande och det eleverna faktiskt behöver för att kunna följa med. Det är en ganska viktig skillnad.

Som lärare är det lätt att tro att planeringsarbetet framför allt handlar om att hitta material. För mig är det ofta tvärtom. Jag hittar material hela tiden. Problemet är att välja, sortera, ordna och ibland våga ta bort.

När det blir tydligare för mig

NotebookLM hjälpte mig inte bara att strukturera innehållet. När jag själv fick syn på den röda tråden blev det också lättare att förklara den för eleverna.

Upphovsrätten är inte ett litet juridiskt sidospår som vi måste beta av innan vi får fortsätta göra bilder. Pepe the Frog är inte bara en rolig historia från internet. Reklam och propaganda är inte separata teorilektioner som råkat hamna i bildsalen.

Allt kretsar egentligen kring samma sak. Bilder skapas av någon, används av någon och ses av någon. De kan kopieras, förändras och flyttas till nya sammanhang. Och när det händer kan också deras betydelse förändras.

Det här är bildämnets kärna.

AI löste inte ämnesområdet åt mig. Det avgjorde inte vad mina elever behöver kunna och det kunde förstås inte veta vilka diskussioner som redan hade uppstått i klassrummet. Det arbetet är fortfarande mitt.

Jag väljer källorna. Jag avgör vad som är relevant. Jag granskar förslagen. Jag stryker sådant som leder oss för långt bort och lägger till sådant jag vet att just mina elever behöver. Men jag behöver inte hålla alla trådarna i huvudet samtidigt.

Ibland kan jag faktiskt sakna att bara kunna säga: ”Slå upp sidan 65, så börjar vi kapitlet om visuell kultur.” I stället måste jag ge mig ut i internets universum, hitta det jag behöver och sedan försöka hitta hem igen.

Kanske är det just där jag har hittat en användning för AI som faktiskt hjälper mig. Inte för att tala om vad jag ska undervisa om, utan för att hjälpa mig sortera när jag redan har hittat för mycket.

För det är trots allt jag som måste veta vart vi är på väg.

Eleverna ska bara slippa följa med på alla omvägar jag tog för att hitta dit.

Gammal i gamet försöker jag ändå hitta någonting som eleverna faktiskt kan ha nytta av. En smula nervös avslöjade jag konceptet för min musikkollega, som önskade mig all lycka.

Nämen, jag har djupdykt i propaganda.

Jag vill verkligen att mina kids ska börja uppmärksamma vad de möter – och kanske själva delar – på sociala medier. Men det är supersvårt att undervisa om. Dels känns det alltid lite läskigt eftersom man tror att man befinner sig på en arena som ungdomarna behärskar bättre än man själv. Sedan är det jobbigt att inse att man faktiskt vet mer än dem.

Men ändå inte.

Jag pratade om Pepe the Frog idag. Hur en ganska oskyldig groda från början blev meme, spreds, förändrades och så småningom också plockades upp i högerextrema och antisemitiska sammanhang.

Jag skulle förstås visa ett exempel.

Där stod Pepe och gjorde Hitlerhälsning.

Not.

Han dabade. Eleverna var helt överrens om detta.

”Jamen, ni får föreställa er att han är antisemitisk”, svarade jag.

Försök förresten visa eleverna verkligheten genom det rosa kommunalfiltret.

Och någonstans där befinner jag mig just nu. Jag ska undervisa ungdomar om hur bilder, memes och budskap förändras när de sprids på nätet – samtidigt som nätet på skolan gör sitt bästa för att se till att ingen av oss får se dem.

Gammal i gamet.

Men tydligen fortfarande dum nog att försöka.

Jag skriver inte ihjäl mig direkt här på bloggen. En fundering. Är det bara jag eller blir man tystare när allt omkring en bara löst sig, när det inte bara går bra utan också känns bra? Jag är helt nollställd. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag mår för bra helt enkelt.

Den största förändringen heter halvklass. Jag har halvklass numera i samtliga årskurser. Det är i stort sett knäpptyst. Elever står inte utanför salen in i sista sekund för att stirra klart på sin mobil utan kommer in och frågar om de får börja. Mobilfri skola är en annan orsak. De jobbar, det är lugnt och jag hinner inte bara ett stressat och pliktskyldigt varv utan tre, ibland fyra, för att ge alla elever feedback på sitt arbete. Alla är fyllda med förhoppningar om sin nyvunna talang och flera önskar mig en fortsatt trevlig dag när vi skils åt.

Jag har lagt så mycket tid på att utveckla strategier, letat fel på mig själv och sett det som en individuell brist att inte kunna hålla ihop. Det blir nästan sorgligt tydligt att förutsättningarna att lyckas har varit minimala tidigare. Ändå har jag fått marineras i gemensam kompetensutveckling om differentiering och klassrumsstrategier, bara för att misslyckas om och om igen. Man letar ju efter vilket annat jobb som helst till slut.

De positiva effekterna av halvklass får mig att tappa hakan. Min självbild som lärare förändras och det kommer på sikt att leda till bättre undervisning. Jag vågar sätta eleverna i mer komplexa sammanhang, uppmuntra reflektion och inte bara göranden.

Det är en ganska stor skillnad att planera en lektion utifrån vad jag vill att eleverna ska lära sig istället för utifrån vad som överhuvudtaget kommer att fungera. Tidigare har mycket handlat om att förebygga. Hur lång får genomgången vara? Hur många moment klarar gruppen? Vad kan gå fel? Hur mycket material vågar jag plocka fram? Det blir inte särskilt mycket utrymme kvar för pedagogiska utsvävningar när en stor del av planeringen går åt till att försöka hålla ihop själva situationen.

Nu märker jag att jag tänker annorlunda. Jag kan ställa en fråga och faktiskt vänta på svaret. Jag kan låta en diskussion ta en annan väg än den jag tänkt. Jag kan gå tillbaka till en elev och fråga varför istället för att nöja mig med att arbetet är gjort. Det låter kanske inte särskilt revolutionerande, men för mig är det faktiskt det.

Det märkliga är att jag inte tror att jag har blivit en särskilt mycket bättre lärare sedan i våras. Jag har bara fått bättre förutsättningar att vara den lärare jag hela tiden försökt vara.

Fortsätter det så här kan jag jobba fem år till efter pension.

Lätt.

När jag gick på högstadiet skulle man klä sig i pastellfärger, som tjej. Våra mammor sydde kläder och stickade jumprar, och jag var möjligen den första generationen som klädde sig i samma plagg som sin mamma – utan ironi. Håret permanentades hos den lokala frisörskan som bara hade en sorts rullar. Resultatet var stort. Allt var stort. Men ändå märkligt lågmält.

Pizza var hönökaka med ost och ketchup. Howard Jones snurrade i freestylebandspelaren eller på hemmainspelade mixar från Tracks med Kaj Kindvall. Jenka köptes i videobutiken nära skolan. Det fanns ett tempo, absolut – men det var jämnt, nästan försiktigt. Ingen skrek. Ingen krävde uppmärksamhet var tredje sekund.

Idag fick jag en inblick i vad ett gäng killar i årskurs sju ser som viktigt i livet. Och det som slog mig var inte vad de tittar på, utan hur. Tempot. Gapigheten. Sättet att vara. Allt är uppskruvat till max: rösterna, minerna, reaktionerna. Det finns ingen transportsträcka, ingen paus där tanken får komma ikapp. Bara nästa grej. Nästa skrik. Nästa klipp.

Mycket kretsar kring spelet Brainrot och ett pärlband av youtubers: Cruz, Egg of Rah, Caylus. De är högljudda, snabba, överdrivna. De spelar inte bara – de agerar. Varje känsla är förstärkt, varje reaktion performativ. Det är som om tystnad uppfattas som ett misslyckande.

Kanske är det här min pastellfärgade tonårstid krockar som hårdast. Vi hade våra idoler, men de tog inte över rummet. De knackade försiktigt på via ett kassettband. Här kliver idealen rakt in i huvudet, vrålar, kräver respons. Och barnen svarar – med samma tempo, samma tonläge, samma kroppsspråk.

Jag märker hur detta sätt att vara spiller över i klassrummet. Gapigheten. Svårigheten att vänta. Behovet av ständig stimulans. Det handlar inte om brist på intelligens eller vilja, utan om att nervsystemet är inställt på ett helt annat tempo än skolans.

Så jag försöker förstå. Inte för att romantisera min egen uppväxt – permanenten var trots allt ett övergrepp – utan för att se vad det gör med en människa när världen aldrig sänker volymen. När allt ska vara max hela tiden.

Och kanske är det just där mitt uppdrag börjar: inte i att konkurrera med gapigheten, utan i att våga erbjuda något annat. En paus. En långsam mening. Ett mellanrum där man inte måste reagera direkt. Idag blev det trots allt några minuter i djup koncentration i deras grupparbete med att färdigställa sina stora bild. Och där, mitt i gapigheten, blev det ett läckert och tänkvärt verk.

Återigen kommer ett brev från rektor: ”Vi uppmanar till vuxen närvaro.” När man själv går på knäna under vissa lektioner, ja då känns det lite… tomt.

Det har blivit viss inflation i konsekvenstrappan. Jag kan erkänna det: jag ringer vårdnadshavare innan jag pratar med eleverna, söker stöd hos rektor för grupper där individer går helt överstyr. Vi ringer hem, har möten med vårdnadshavare, har samtal med både elev och rektor – men inget tycks ha effekt. Några elever har fått varning, avstängning, och till och med byte till annan skola. Och ändå… samma mönster.

Jag fick idén att samla elever och vårdnadshavare för att diskutera situationen. Få dök upp. Men jag fick erfarenheter och nya idéer. Nu gäller det för mig att tänka om: inga stora samtal som bjuder in till tolkning av vad som borde gälla. Nej, nu tar jag enskilda elever, visar deras frånvarostatistik och ber dem läsa skolans regler högt.

Sedan ställer jag bara en fråga: ”Vad kan du göra bättre nästa vecka?”

Enkelt. Tydligt. Och – kanske viktigast – jag sparar min energi till det som faktiskt går att påverka. Samt att skolans regler inte är förhandlingsbara. Punkt.