Good is enough

Det är påsklov och jag är uppe i ottan, för att skriva omdömen. De skulle vara inne i fredags men jag hinner inte med allt- såvida jag inte håller på konstant och tar vara på varje minut. Vilket jag periodvis gör men denna gång valt bort. Mentorskap och mina egna barns isshow i konståkningen har pockat på uppmärksamhet. Kaffet har åkt upp och ner i halsen och en gnisslande plåtmage gett sig till känna, bilen pajade och nä, nu får det räcka. Det är inte värt att stressa.

Jag har ändå fört bedömning under flera veckor och har det mesta klart, nu ska det bara ”klickas” in i den interna plattformen Dexter. I runda slängar 4000 klick. Systemet hänger sig och jag loggas ut ibland, jag vet inte varför? Väldigt frustrerande.

Jag fastnar i mailboxen och hittar minst tio mail som inte fanns där i fredags men som postades på onsdagen och torsdagen, de flesta efter midnatt. Är det min internetuppkoppling? Jag är inloggad i stans nätverk men kan inte logga ut för att kunna logga in igen och ingen på servicedesk kan hjälpa mig eftersom jag har en mac. Alltså man har inte tid för strul. Det är bara så tröttsamt.

Man får göra så gott en kan utifrån de förutsättningar man ges. Good is enough. Jag kan påverka mycket men inte allt.

Var ska jag lägga min bild?

Idag fick jag idén att spela in mig själv under lektionstid för att kolla av hur många enskilda instruktioner jag egentligen ger efter en genomgång? En får ju sitta som en papegoja kring ganska självklar information, tex eleverna lägger alltid sina bilder på tork på samma ställe och ovanför det hyllsystemet har jag också en lapp med klassen tillhörighet. Jag hör mig själv säga att ”era bilder lägger ni på hyllan i rummet intill, jag har skrivit klass ovanför hyllan.”  Vi har dessutom gjort samma procedur ett par gånger. Ändå frågas det ”vart ska jag lägga min bild för att torka?” med lite variation för ”vilket rum? eller ”vilken hylla?”, som om man besökte salen för första gången.

Jag blir nyfiken på vad det beror på och om det är något som jag kan göra, eller kanske redan gör för att det blir så? Alltså jag har inget emot att svara på frågor, men det känns det en smula urholkande att behöva göra det i så stor utsträckning kring saker som borde vara självklara, som ofta står uppskrivna på tavlan eller som eleven lätt kan ta reda på utan att involvera mig. Den sortens självständighet försvinner allt mer, men jag vet inte om jag kan utesluta att det är mitt ledarskap eller brist på tydlighet som påverkar?

Jag minns att vi redan på utbildningen, för snart tjugofem år sedan, diskuterade detta med en lärare i didaktik. Han menade att han brukade säga ”lägg den på lampan” eller ”har du redan glömt att vi alltid slänger ut bilderna genom fönstret?” Jag kom och tänka på det eftersom en kollega i veckan hittat en bild på tork på gräsmattan utanför. Dock har jag aldrig använt mig av den metoden. Nån slags chocka barn till insikt? Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

Nåväl. Intressant att undersöka sin egen arbetsmiljö, en ska ju ändå hålla i tjugo år till och det kan ju vara kul med lite mer intressanta och nyanserade frågor på jobbet. Nu när en äntligen fått upp lite klös som lärare.

ordning och reda?

Idag kläckte en elev ur sig att jag inte bara håller på att bli tant, utan har varit det så länge han kunde minnas. Jag tänkte då tyst att lille vän, inom ett år kommer jag att skriva ett fett F i ordning och uppförande på dig. En viss tröst nu när jag behöver få mogna som kvinna i lugn och ro, även om ordningsbetyg inte riktigt känns som min grej.

Hur ska det gå till egentligen, med ordningsbetygen? Jag tycker det är svårt att veta vad som är vad, det är ju mycket situationen i sig som skapar ett beteende? I en konflikt med en elev tex så tar det ju lite tid innan man helt kan utesluta sin egen påverkan på elevens uppförande eller händelse? Därmed inte sagt att allt ansvar ligger på mig som lärare, men vissa frökengrejer man gör triggar ju mer än andra om en säger så. Jag är iaf mån om  att man möts efteråt och säger förlåt för att ha brusat upp, ibland är det faktiskt bara jag, ibland bara eleven och emellanåt ryker vi samtidigt. Det finns ju en anledning menar jag, är det inte viktigare att reda ut den än att anmäla den?

Men jag tänker att mina kontroverser kanske inte varit så allvarliga? Nu när ytterligare dokumentation är på väg känner jag att vi har det ju faktiskt väldigt trevligt, alla elever är väl snälla och fina? Eller?

Av dagens drygt 100 elever är det en handfull som inte fullt ut klarat av att vara i klassrummet och göra det som förväntas, med hög risk för att även uppföra sig illa under press. Och det finns anledningar till det, som jag inte ensam kan reda ut. Hade jag dessutom inte stärkts upp av två elevassistenter så hade antalet varit det dubbla.

Hon och han?

Ägnar en liten stund åt att ögna igenom en utvärdering i årskurs nio. Med ett leende i hjärtat minns jag spontana reflektioner kring första frågan och hoppas innerligt att jag är en som har påverkat det förhållningssättet. Jag har nämligen ägnat så mycket energi åt att i tanke, bedömning, tillmötesgående inte sära på killar och tjejer. En resa som jag behövt i min personliga utveckling i yrket, och som jag nu hoppas även har präglat normer och värderingar i klassrummet.

Så vad är då första frågan undrar du kanske nyfiket? Jo eleven ska ringa in om hen är kille eller tjej. Jag använde tidigare en undersökning på en högskolekurs som jag gick i höstas och fick en antydan om att det skulle vara intressant att följa skillnaden mellan pojkar och flickor med följdfrågan varför jag inte lät eleverna ringa in sin medfödda könstillhörighet?  Eftersom jag nu fick stå till svars för att vilja dela in enkäten i ”pojk- och flick” fack så berättade jag detta för eleverna. ”Var det högskolan verkligen? ”Så gammeldags!” ”Vi är människor”.

Så nu sitter jag här med ett antal enkäter från tvåkönade elever. Det gör mig glad och hoppfull.

april april

Första april idag och för en halv sekund såg det ut som om klassen på fullt allvar trodde på min information att efter klädsim skulle det bli nakenbad på gympan, bara värmen kommer igång. Allt för att höja pulsen med ökat meritvärde som påföljd. Vältränade kroppar ger högst betyg. 🙂

Nåväl, jag var faktiskt på en klass förra veckan att de borde pranka mig mer. Jag tycker om deras smarta humor, hela gruppen hänger liksom på. De nya generationerna är så media anpassade på nått vis, det är som att gå omkring i en TV serie med en massa fyndiga cliffhangers hit och dit. Dock kanske ett lite udda och ödesdigert peppande av mig?  Men i samma stund som jag föreslog det så slant en elev armbågen mot bordskanten vilket resulterade att huvudet trillade rakt ner i paletten bredvid. Andra gången nu på två veckor som jag har en elev med peruken full av färg, så jag tänkte att ”prank fredag” kanske inte är en så dum idé ändå? Att liksom mentalt förbereda sig på en timme där vad som helst kan hända och försöka att bara njuta av det och se det roliga i det, för som fröken rullar det på och man blir lätt småsur i den miljön man tvingas reda ut. Med risk för att en blir ännu surare förstås, men ibland får man våga chansa. Vi får väl se hur de väljer att hålla ångan uppe nästa gång? Idén lär dom ju inte glömma.

game on

Jag håller igång mig själv med lite olika projekt. Just nu funderar jag jättemycket på att utveckla ett spel kopplat till decibelligan. Jo, jag avslöjade faktiskt idag för min egen klass att jag på äldre dar funderar på att bli spelutvecklare? De var som vanligt föga imponerade. Hur ska det gå till? Jag som är så mycket äldre är den som oftast blir den flygande pingvinen i rummet. Bara för att det är jag som tänker ut nått så måste det ju vara jag som genomför det. Det är ju omöjligt att kunna allt. Nåväl, de ställde upp på att svara på ett litet test som jag har gjort, och det är nu jättesuperduper intressant att få sitta och fundera kring deras svar. Det här testet var verkligen en win win, alla piggnade till och det kändes kul!

Testet är tänkt att ringa in vilken ”klassrums gamer” man är dvs vilken roll man har i gruppen? Spelet går ut på att alla behövs och har en viktig funktion i klassen, och att man i grupp ska stärkas att samarbeta så att trygghet, arbetsro och studiemotivation lockas fram.  Men för att börja spela måste man ju ha en karaktär, och det jag tycker är kul med just spelkaraktärer är att dessa behöver inte nödvändigtvis vara realistiska utan får lov att spegla den man vill vara. Den man vill vara är ju betydligt mer intressant än den man är, eller den man blir sedd som, tror sig bli sedd. I ett smått uppblåst ego finns ju redan ett givet mål, en genuin drivkraft tänker jag. Och till slut blir man den personen, den man vill vara. Nu gäller det dock att ha de goda formarna redo, men det verkar också reda ut sig på naturlig väg. Han vet vad han snackar om Kent Hedevåg, när han menar att alla barn vill göra rätt/HELA projektet.

Jag känner ju min elevgrupp väldigt väl. Som exempel kan jag ta frågan När det delas ut en ny uppgift så mitt mål att..

  • bli klar först av alla
  • att försöka göra den tillsammans med någon
  • att ändra på den
  • att göra så bra jag bara kan
  • att få göra den hemma istället
  • kolla av så att alla verkligen tycker att det är okej med en ny uppgift?

De senaste veckornas hårda strider kring inlämningar tycktes här vara ett minne blott, så gott som alla har svarat ”att göra så bra jag kan”. Det ligger en spänning i det tycker jag (som kan vara svårt för er utomstående att ha koll på). Hur blir jag sedd, hur vill jag bli sedd? Och hur tar man kontrollen över att bli sedd på rätt sätt. När och hur bekräftas rätt beteende? Digital teknik, en spelapp, skulle ju hjälpa väldigt mycket att snabbt och effektivt belöna, där jag inte räcker till. Men det finns fler och starka åsikter kring det där.

Än så länge har jag bara arbetsnamn på karaktärerna, tanken är ju att testet ska mynna ut i vilken sorts spelare man är. Jag har inga bra namn och det finns ju  v ä l d i g t mycket kvar att fundera kring, inget man hastigt slänger ihop, men klassen som hjälpte mig detta idag var väldigt roade -och det bådar ju gott.

 

 

 

din late jävel

Det är många år sedan nu som vi i skolan började diskutera kring våra omdömen och kritiken var förstås stark emot att skriva att eleven exempelvis är lat. En kollega menade att ordet bekväm var mer lämpligt i sammanhanget. En får påminna sig om att vi vuxna också kan missa poängen.

Bara för att man arbetar med människor innebär detta inte automatiskt att man får tillåta sig att vara mänsklig. Det kan iofs bli väldigt rätt men i vissa stunder också väldigt fel.

Även jag har reaktioner på elevernas beteende, och personliga egenskaper, och känner minst sagt en frustration kring det lust styrda. Därför ägnar jag dagens text åt reflektion kring att försöka förstå.

Jag är själv en känslomänniska och jag har fått ägna väldigt mycket kraft åt att hålla masken och skärpa till mig, därför blir jag kanske extra provocerad av några ur den yngre generationen och deras lättsamma sätt att hänvisa det mesta till vad man känner. Som att den främsta sanningen ligger just där, i den egna upplevelsen?  I min värld har detta aldrig tillåtits. Icke relevant underbyggda reaktioner som jag personligen täppt igen som tillfällig förvirring, missuppfattningar, trötthet, överdrivet känslosamt som måste bedarras innan en kan tänka klart – slängs numera ganska oemotsagt som skuld och skam på mig i egenskap av lärare, av vissa ungdomar varje dag.

Ett annat sätt är elever som tex skriver ihop några rader kring varför man inte  k ä n n e r  för att svara på en fråga, istället för att faktiskt svara på frågan, i en skoluppgift. Inlämning: ”Jag kan ju sitta och övertänka och filosofera över trailern men det känns rätt onödigt.” Feedback: Förtydligande: Sista frågan handlar om vilka kopplingar du gör till filmen, inte hur du uppfattar frågan.

När jag påminner om ämnets centrala innehåll och kunskapskrav riskeras detta att upplevas som maktförfarande. Ett slags stundens hittepå för att få sista ordet? Något som inte känns bra. Min ton kan då också uppfattas som obehaglig och kärringaktig. Jag har problem, med mig själv, och borde tagga ner.

Undervisning kräver så mycket vägledning och feedback – elev tid som jag inte har. Därför vänjer jag mig vid smällar där skulden läggs på mig. Jag har inte tid att gå in och peta i allt.  Ändå tänker jag att inför gymnasiet och yrkeslivet så är det väldigt fel att hela tiden få ”okejat” att vara lust styrd.  Vi måste ifrågasätta attityden. ”Det kändes inte rätt att gå på det mötet” ”Frågorna kändes konstiga så därför sket jag i att svara” ”Jag klarar inte av henne, hon får mig att må dåligt” ”Vintertid anser jag att man inte borde arbeta före klockan tio.” ”Jag behövde tänka, därför stack jag tidigare.” ” Den texten var ointressant så jag tyckte inte den var så viktig att läsa” ”Jag vet ganska mycket, det räcker att jag hänvisar till mig själv” And it goes on and on..

Det här kan ju förstås även ses som en väldigt sund motpol i vårt stressiga liv och man får göra en avvägning kring vilka motfrågor som är rimliga att ställa. Motfrågor i sig tänker jag, som jag ställer till ungdomar avslöjar ju även viljan till en eventuell förändring. Dvs ”Vad är syftet med att du berättar detta för mig? Vad förväntar du dig att jag ska göra och vad har du själv provat i syfte att det ska bli bättre?” Kan du inte svara på en enda av dessa frågor så kan ju lösningen finnas hos dig? Det är också betydligt lättare att ändra på sig själv än alla andra runt omkring en. Jag brukar själv ställa mig dessa frågor. Man måste ju visa respekt för varandras roller och att vi faktiskt ”sätter bollar i rullning” när vi berättar saker för varandra. Att då i efterhand hänvisa till mens eller dålig form, sovit dåligt. Det känns väl sådär? Då hade man kanske inte behövt blanda in chefen tänker jag.

Som lärare tänker jag också på hur vi människor speglar oss i varandras beteende på olika sätt. Jag väljer att beskriva en dålig situation. Just nu har jag fullt upp med inlämningar av olika slag, teman vi arbetat med för flera veckor sedan har några elever fortfarande inte lämnat in. En elev visade sig vara ovanligt disträ till denna påminnelse, så kan det ju vara med elever som påminns om sina brister i varje ämne. Hen hade en ”dålig dag”, visade det sig senare (ja, varför inte gå ”all in” när en ändå var igång?) I stunden hade jag dock fullt fokus bara på min lilla bubbla, tyckte mig inte ha gjort något annat än att snällt och tålmodigt påpeka för eleven att arbetet måste bli klart och lämnas in, dock med knorren att F också är ett betyg. Det var ju liksom inte första påminnelsen. Reaktionen från eleven blev att hen skulle lämnat in för länge sedan om det inte var för att jag slarvat bort hens bild. Eleven antydde också att jag var tjatig och borde lämna hen ifred. Jag hade nu gjort eleven irriterad, såpass att hen demonstrativt valde att titta på film, vilket var mitt fel,  och hen gav sig även rätten att att fälla negativa nedlåtande kommentarer till mig, om mig. Jag märkte hur jag backade och på väg bort fäller jag också kommentarer för att rikta skuld och skam tillbaka, samtidigt som jag har blicken mot helt andra elever i syfte att vinna sympati. Din late jävel, sa jag däremot inte, men det kanske kändes så?

Det här är ju så mänskligt. Och fel. Jag har speglat mig i min elev och svarar med samma beteende. Det bara händer, och det tar energi att bryta det. Men det tar mer energi att inte göra det. Det blir en ond cirkel, där barnet också tror sig ha rätt – baserad på sin egen upplevelse?

För att bryta det här känslostyrda bemötandet så måste jag lära om, skaffa mig en plan kring hur jag ska gå till väga. Hade det blivit annorlunda om jag mindre stressat och mer nyfiket frågade ”Vad har hänt med din inlämning, jag minns hur du jobbade på ditt arbete, hur bra det gick, men vad hände sen?” En annan början, ett trevligare slut?

Men vad fan, en blir ju arg också! Hålla på och lirka kring de mest självklara saker? Vad är det frågan om egentligen? Tidsbristen gör också att jag blundar för en del smågrejer, härdar ut och det leder till konsekvenser. Som enskild medarbetare kan jag inte lösa allt, men jag kan fundera på hur jag kan göra min tid mer effektiv via genomtänkta val.

Ja, funderingar som sagt. Jag är på intet sätt perfekt, känner faktiskt igen mig i alla delar i denna text. 🙂 Påminns även om hur betydelsefullt det är och har varit för mig att bli fostrad, inte bara av föräldrar utan även av lärare, kollegor, vänner, partners och medmänniskor. Jag räknar med att fler grejer kommer att flikas in med åren.