Den här dagen

Skärmavbild 2019-08-15 kl. 20.04.37

Blev påmind om dagen, så passande eftersom jag just idag haft mitt första möte tillsammans med skolans nya IKT utvecklingsgrupp. Det måste ju bara vara ett gott tecken. Mer grejer kommer hända.

Alltså minnet är så starkt av att lite ångestladdad trycka på knappen, publicera sig på nätet. Och att bli uppriktigt förvånad över att ingen läst mitt inlägg trots att det gått en hel vecka.

miss decibel

Sitter här och klämmer dagen före d-day och försöker hitta gnistan. Väljer att först damma av projektet Decibelligan.

Alla har vi väl drabbats av årgångar då ett allt för gäng yviga elever fördelat sig jämt i samtliga klasser. Så var det för oss i årskurs sju för oss för nått år sedan, fullständigt kaos emellanåt iaf på mina lektioner. Riktigt tråkigt faktiskt men kanske mycket för att jag ständigt släppte ut alla mina inre demoner i denna högst tålamodsprövande miljö?

Nåväl, efter att provat det mesta valde jag en ny idé och uppmuntrade till en tävling mellan klasserna om kunna hålla arbetsro. Jag mätte decibel via en app på mobilen vid varje lektion och eleverna följde resultatet med intresse från en stor plansch på väggen. Jag kallade det för decibelligan. Ett projekt som jag håller igång än även om det fransades lite under förra terminen. Jag behöver hålla igång motivationen naturligtvis och jag lyckades inte med det för jag orkar inte vara topp jämt. Det här kräver sin utvecklingsprocess. Dessutom hörde jag ett rykte om att man kan bli anmäld för att belöna elever för beteenden? Så långt har jag faktiskt inte kommit i mina psykosociala strukturer, ville som mest ges en rimlig chans att få undervisa utan att kränka mina elevers integritet genom utvisning eller personliga påhopp inför hela klassen. För där var jag, och då man måste man stanna upp och prova något annat.

Under våren utformade jag ett slags personlighetstest, i likhet med typ veckotidningars tester där man kan ringas in att vara partyprinsessa eller panelhöna. Jag testade detta i min dåvarande mentorsgrupp, som skrattade rått åt mina försök att bli spelutvecklare på äldre dar. Vi hade kanske inte det mest positiva utbytet av varandra och jag tänkte att mer kritiska ungdomar lär jag inte hitta, vill de provköra så är ju det toppen!

Testen utformades så att man skulle hitta sin karaktär, vilken typ av klassrums gamer man är? Efter testet skulle man ha en spelkaraktär i leken decibelligan, t.ex. hjälte, spejare, babblare.. minns inte allt. Spelkaraktärerna, i min förhoppning, skulle leda till förhållningssättet att våra olikheter bidrar till gemensam styrka genom fortsatt olika uppdrag och betydelse i leken.

Jag har något begränsad erfarenhet av testet men lärde mig ändå väldigt mycket. Klassen var i sin helhet väldigt pigg på att svara på frågorna vilket var ett gott betyg, det var rent av roligt fick jag veta. Sen föll det lite på att de var för få frågor, några fick både två och tre karaktärer att välja mellan och jag förstod att det var väldigt viktigt att ges en tydligare analys av svaren. Man ville ges en roll i sammanhanget.

När jag formulerade frågorna hade jag vissa karaktärsdrag hos elever i åtanke och trodde mig nästan på förhand veta ”vem som skulle bli vem”. Det var ju väldigt uppfriskande insikt i diskussionen efteråt, så fel man kan ha. Usch, jag har förutfattade meningar tyvärr, förstod jag, bra för mig att spegla mig i det. Testet ger sålunda utrymme för att ta kontroll över hur man vill bli sedd? Att få stärka sin uppfattning om sig själv? Fantastisk om den är positiv men om den är negativ, tänker jag, så finns där också något konkret och tydligt att jobba med. Som jag beskrivit tidigare är fortsättning att ge de olika karaktärerna uppdrag och roll i spelet, då det finns goda chanser att förädla sina egenskaper. Dvs en elev med ledaregenskaper som lätt tenderar att bli ett negativt beteende i klassrummet istället kan få lov att växa i det på ett positivt sätt för hela gruppen, eller en kreativ elev som ges chans att förädlas genom att stärka andra med sina lösningar istället för att limma fast alla tejprullar på väggen, låta den sociala locka fram och stärka den blyge. Är det inte detta vi ska odla, och hitta vägar till att göra det möjligt istället för att härda ut och hoppas att tiden går lite fortare?

Det största dilemmat med testet var väl just ordet test. Man bör undvika ordet i sammanhanget då det lite per automatik gör att elever gissar sig till eller tror sig veta ”rätt” svar. Kanske ska man istället börja med en saga, en liten anekdot om att de val man gör leder till den man är?

Klassen hade också lite synpunkter kring spelnamnen, de lät inte coolt nog. Men fasen vad svårt detta är egentligen, spelifierad arbetsmiljö? Vilka grejer. Mycket att fundera på, och ganska kul.

Jag vloggade även i våras kring detta och det kan du ta del av här:

 

bildämnets to be or not to be

Regnet smattrar mot rutan och påminner mig om att ett nytt läsår är på ingång. Nu är man som mest utvilad men jag har ändå svårt att hitta glädjen inför stundande arbetsår. Det brukar dock ordna upp sig när mina elever strömmar in och fyller lokalerna. De som vill ha bild på schemat, och gärna mer.

Jag visste redan som liten att jag ville bli lärare. För 23 år sedan när jag sökte mig till en lärarutbildning blev valet att undervisa i bild. Jag vacklade lite mellan svenska och bild men eftersom jag hade fyra i svenska och femma i bild så föll ett självklart val på bild. Det här är intressant tycker jag och något som präglar min lärargärning väldigt mycket, på olika sätt, men utgångspunkten för mig var att undervisa i det jag är bäst på. När jag ser tillbaka på min karriär är detta förhållningssätt något som återkommer hela tiden i min roll som lärare. Att lära ut grejer och att se till att jag har tillräckliga kunskaper för att undervisa mina elever om något. Det är också utifrån det perspektivet som jag skriver på min blogg, för att utvecklas och bli bättre inom mitt uppdrag.

I efterhand har jag förstått att det vore mer fördelaktigt för mig om jag istället valt det jag var näst bäst på, svenska. Ämnet bild är antingen under ständig lupp, ska det finnas eller inte? Eller som oftast helt ointressant, som om det redan inte fanns.

Kanske borde praktiskt estetiska ämnen tas bort eller halveras i tid för att ges mer utrymme åt svenska och matte? Att jag, i egenskap av bildlärare, istället borde omformas till att undervisa i de ämnen ”som man verkligen behöver kunna”? Vad ska man tycka egentligen om dessa åsikter som ständigt poppar upp?

Min första tanke är varför våra barn är så kassa på att skriva, läsa och räkna som det pratas så mycket om? Stämmer det verkligen? Ur mitt perspektiv ägs dessa ämnen av en klick kollegor som har mer tid i anspråk för undervisning, statliga kontroller, ämneslag och sambedömning, mindre elevantal, större chans till stöd i klassrummet, i mitt tycke högre löner, mer kompetensutveckling och har flest förstelärare i leden. Om det inte generar högre måluppfyllelse så kanske det är andra ingredienser som saknas?

Som bildlärare ska jag inte ens behöva hävda betydelsen av mitt ämne, jag är less på att behöva göra det gång på gång. Att ha bild ingår i barnens grundutbildning, precis som alla andra av skolans ämnen som bidrar till deras första bildning.

Vilka ämnen som är viktiga eller inte är i sammanhanget fel fokus och ganska ointressant, tänker jag. Det kommer alltid att finnas synpunkter kring det. Jag har t.ex. aldrig haft någon större nytta av avancerad matematik så, i min värld, varför lägga krut på det? Att lägga energi  på vad som är ”viktigt” och ”oviktigt” grusar blicken kring vad som är bildning, vårt gemensamma uppdrag. Det som ska läras ut idag handlar inte bara om kunskaper och färdigheter utan också om inställningar, förståelse och insikter vid sidan om personlig utveckling som ansvar, självständighet, samarbetsförmåga och flexibilitet vilket innebär ett behov av en nyanserad utbildning med flertalet perspektiv och ämnen. Även bild alltså.

Elever i de lägre årskurserna ritar och målar inom ramen för övrig undervisning så det behövs inte som ett eget ämne.” Ett citat ur ett blogginlägg som jag har läst i sommar. Även en ganska vanlig uppfattning om bildundervisning. När bildskapande inte är undervisning som sådan utan ingår i ett lärande som en slags utfyllnad för att helt enkelt lära sig något i ett annat ämne, är det inte samma sak som att ha bildundervisning och kan heller inte jämföras med ämnets innehåll som utbytbart i den bemärkelsen. I detta kan man också krasst undra varför barnen får rita och måla så mycket i andra ämnen när de är yngre, även om det är kul förstås, men frågan kan ändå ställas om pedagoger ”kompromissar” med att ”vinna tid” och att det under dessa lektioner inte sker något aktivt lärande alls från varken det ena eller andra ämnet? Jag upplever ofta att vi driver en skola där undervisningen tenderar att fokusera på aktiviteter och inte lärandet i sig. Det samma gäller mig förstås, för mig och min undervisning, jag måste också återhämta mig för undervisning kräver tid och kraft.

I min roll som bildlärare har jag de senaste åren gett mig in på att lära ut nya nyanser av mitt ämne, i form av medie-och informationskunskap t.ex. att analysera bildspråk på nätet, som jag inte fullt ut behärskar och vet vilken tid och energi detta tar i anspråk. Jag kan lägga fem timmar på att förbereda mig på att dela ut en tanke som ger ungdomarna insikter, som i gengäld  kan ta fem minuter att säga. Så funkar undervisning, den kräver förberedelse, kunskap och medvetna val. Att få till det tar tid och i arbetet är det inte ovanligt att planeringstiden inte räcker till.

Förhållningssättet att jag som som pedagog med ”pedagogiska och didaktiska verktyg” skulle kunna undervisa om allt är något påfrestande, tycker jag. Ett helt orimligt krav. Jag måste ju ha ett stoff, kunskaper som ägs av mig, som jag ska dela ut. Med detta menar jag att det är mycket energikrävande att hoppa in i andra ämnen, nya arenor, som man inte fullt ut är trygg i.

Inför stundande höst har jag utformat ett koncept, även i samråd med mina elevers önskemål, som jag tror ska falla väl ut för samtliga parter. Kortfattat kommer jag att lägga elevens eget självständiga arbete inom fokus på att pröva olika tekniker, redskap och material. I detta kommer även perspektiv på digitaliseringen in i klassrummet. Det finns mängder med instruktioner och inspiration på nätet som gör att jag inte behöver ”rodda” i allt utan istället är förhoppningen att använda min tid åt att iaktta, följa upp, stödja arbetsprocessen och stärka motivationen att ”vilja göra” då eleverna kommer att få välja själva praktiska fördjupningsområden. Försöker omforma feedback i mitt sammanhang, vilket inte är det lättaste med fyrahundra elever.

Därutöver finns ett flertal ganska komplexa ämnen i bild som ska bearbetas, bildspråk som berör bl.a. sexualitet, makt och etnicitet som kräver en aktiv och närvarande undervisning för att få eleverna att förstå olika samband och ges hållbara kunskaper inom bildämnet. I detta lägger jag perspektiv på digitaliseringen som tidsbesparing, att eleven får pröva sin förståelse kring bildspråk genom att skapa egna digitala bilder vilka kan förändras och formas snabbare än med traditionella tekniker, även utan vidgade förkunskaper. I denna senare klassrums kontext är jag som lärare den viktigaste personen, processen avgörs av hur påläst och kunnig jag är. Min erfarenhet säger mig att lärandet helt uteblir om jag dumpar dessa arbetsområden till mina elevers utforskande på egen hand.

Tankar på hur jag som lärare kan använda min tid och mig själv på bästa sätt skapar en fantastisk dynamik, att få kontroll på sin situation är väl alla lärares högsta dröm? En stadig blick på sig själv som en viktig resurs i undervisningen och att lära sig att använda sina styrkor ger energi och mod att pröva nya ingångar.  Att uppmuntra, stötta och även våga utmana detta förhållningssätt tror jag leder till att mycket positivt, värdefullt och hållbart sätts i rullning.

Till sist, jag följer många bildlärare och deras arbeten, bl.a. på Instagram och får ta del av en fantastisk och genomtänkt bildundervisning. Det kan visst ligga nått i det att eleven presterar väl p.g.a. av att ämnet är roligt, men mycket mer beror på lärarens kompetens och drivkraft när eleven lyckas. Fortsatt pepp inför stundande läsår alla bildproffs!

 

 

 

Kunskapens träd, en skiss

Första terminen då jag var tillbaka på högstadiet igen efter en tid på fritids så utbrast en av mina nya elever, i årskurs 9 dessutom: ”Men kan vi inte bara plocka äpplen från ett träd som vi gjorde när vi var små?Varför måste allting vara så komplicerat!”

Tanken har hängt sig kvar. Ja, varför inte återgå till invanda mönster skapade av fröknar i en tid då barnen är som mest lyhörda? Ett stort träd där man beskriver kunskaper som ska plockas under terminen/ läsåret. Vilka äpplen har du betat av och vad har du kvar? Inte min idé som sagt, men varför släppa taget om något som fungerar? Min farhåga har av någon anledning varit att det kanske är för barnsligt? Men allt som kan skapa klarhet och tydlighet – och därmed även elevens självständighet och egen drivkraft gör att jag är villig att släppa på prestigen en smula.

Under läsåret har jag både undersökt och fångat upp saker som kan bli bättre. Det vanligaste misstaget jag gör som lärare är att jag bara ser min egen bubbla, mitt lilla ämne bland allt som ska göras under elevens arbetsvecka. Det är väldigt mycket att komma ihåg och en vecka tycks vara oaser av tid för en yngling som knappt kan återberätta vad som hänt under dagen. Det man också kan ha i minnet är barns rädsla för att göra fel, de får hjärnsläpp helt enkelt och många har skinn på näsan och hamnar i affekt när man ifrågasätter. Att skuldbelägga har ju även några insett fördelarna med. Vi vill ju alla bara att det ska flyta på, eller hur?

Skärmavbild 2019-05-06 kl. 19.55.15Jag håller på och samlar olika arbetsuppgifter på bloggar. Min tanke är att eleverna ska få jobba med det centrala innehållet och kunskapskravet därtill kring redskap, teknik och material. Vi har i nuläget en kursplan som inte delger när, vad eller hur dessa tekniker ska tränas eller hur man ska mäta en kunskapsstegring.. och på högstadiet får jag ofta en samling elever från olika skolor som också gjort väldigt skilda saker i bild. Så varför inte låta eleverna själva få välja övningar inom detta, och presentera en rad olika. Några äpplen kommer att handla om det.

När det gäller bilduppgifter som tränar det kommunikativa, bildspråket, så tänker jag att jag kommer att göra detta digitalt. Det digitala arbetet frigör tid, tid som man kan lägga på diskussion, presentation och diskussion. Då tänker jag mig gemensamma bilduppgifter under teman, i likhet med de perspektiv som finns inom bildanalys. Här behövs också pedagogisk vägledning på annat sätt än att följa instruktioner på en blogg, därför tänker jag att det är viktigt att vi sluter upp gemensamt kring dessa uppgifter. Man kan också med fördel ha inslag av bildanalys i dessa övningar.

Jag har pratat med några elever, med svårigheter, som antytt att det skulle vara enklare att ha en lista med saker som ska bockas av. Det låter förstås lite krasst, men mina elever är också väldigt fokuserade på vad som ska göras. Och om jag kan skapa ro i det kanske det växer en trygghet och nyfikenhet kring hur det kan göras, tänker jag?

en fundering om förväntningar

Min yngsta dotter som sitter bredvid mig har precis snott en bil i GTA. Det är bara att ta en, berättade hon glatt och sedan körde hon vingligt iväg i motsatt färdriktning. Jag känner mig som en jättedålig förälder, som snabbt övervägt att bara svara på några jobb mail istället för att vägleda mitt eget barn – och förmana hennes andra förälder, kring det olämpliga att spela GTA. När man bara är sju år.

Mina tre barn funkar väldigt väl i skolan trots vita smörgåsar framför mobiler och iPads medan jag sitter i annat rum och smuttar på kaffe framför nyhetsmorgon. Deras pappa hävdar annars bestämt att frukost är onödigt. Kroppen behöver vila från matintag på förmiddagen tycker min man med påbrå från medelhavs kulturen.  Och själv arbetar jag i en verksamhet som tycks ha en övertro på att en ordentlig frukost löser det mesta av inlärnings- och koncentrationssvårigheter.

Jag har under mina tjugo år som lärare aldrig mött föräldrar som inte vill att deras barn ska uppföra sig väl. Ändå kan jag dagligen läsa trådar och delade artiklar på sociala medier kring detta av okända kollegor i ledet, om föräldrar som borde fostra bättre. Det känns lite tråkigt. Hemma och skola är två skilda världar för mig, som båda kräver fostran men på helt olika sätt och där vi ska förvänta oss uppbackning och samarbete av varandra men inte att överta varandras roller.

Jag tänker en del på mitt föräldraskap kontra mitt uppdrag som lärare. Läser som sagt en del trådar på sociala medier som får en att tro att skolan är i limbo med bara utbrända lärare som får sysselsätta sig med allt utom undervisning kring idel ouppfostrade barn. Jag kan också tycka att mitt uppdrag som lärare är smått absurt ibland, framför allt mentorskapet. Men jag tänker också att den främsta anledningen till det är oklara förväntningar kring vem som ska göra vad. När det finns skilda uppfattningar kring detta mellan mig, föräldrar och elever blir det rörigt och det är nästan alltid jag som får ta skulden för det. Och ja, det är ju jag som är ”på jobbet”, som borde sköta mitt jobb. Jag tar på mig det ansvaret. Trots att det emellanåt känns väldigt otacksamt, men jag vet också att det beror på att vi inte har gjort upp tydliga riktlinjer för ansvar. Där jag också hade kunnat bättre på gränssättning inom min profession. Vad är mitt jobb, vad jobbar jag med och vad ingår inte i mina arbetsuppgifter? Ett språk alla vuxna förstår. De har ju också jobb.

Som lärare och mentor behöver jag inte slå knut på mig själv för att bli kurator, psykolog, specialpedagog, förälder eller annat som några gärna vill hävda för att belysa komplexiteten i yrket.  Men vad ger det för signalvärde för t.ex. kuratorer och föräldrar, som vill sköta sin del tänker jag? Eller duger inte det som dom gör? Jag vill inte hävda att jag har den spetskompetensen. En ska vara väldigt försiktig med att ställa hobbydiagnoser och spekulera, hellre fråga om råd en gång för mycket kring det man inte kan och framförallt lämna över till den som kan göra skillnad på riktigt. Jag är lärare i bild och har ett visst ansvar för en klass, men knappast för allt.

Jag tänker att jag inför min nya klass skulle vilja ta exempel på ”ärendeled”, så att alla parter ges chans att ställa rätt förväntningar på varandra. Det är viktigt och kan få ganska tråkiga konsekvenser när man som lärare förväntas göra lite allt möjligt, och kanske även ställer det kravet på sig själv?  Alla mår vi bättre om vi ger varandra en chans att hjälpas åt.

Good is enough

Det är påsklov och jag är uppe i ottan, för att skriva omdömen. De skulle vara inne i fredags men jag hinner inte med allt- såvida jag inte håller på konstant och tar vara på varje minut. Vilket jag periodvis gör men denna gång valt bort. Mentorskap och mina egna barns isshow i konståkningen har pockat på uppmärksamhet. Kaffet har åkt upp och ner i halsen och en gnisslande plåtmage gett sig till känna, bilen pajade och nä, nu får det räcka. Det är inte värt att stressa.

Jag har ändå fört bedömning under flera veckor och har det mesta klart, nu ska det bara ”klickas” in i den interna plattformen Dexter. I runda slängar 4000 klick. Systemet hänger sig och jag loggas ut ibland, jag vet inte varför? Väldigt frustrerande.

Jag fastnar i mailboxen och hittar minst tio mail som inte fanns där i fredags men som postades på onsdagen och torsdagen, de flesta efter midnatt. Är det min internetuppkoppling? Jag är inloggad i stans nätverk men kan inte logga ut för att kunna logga in igen och ingen på servicedesk kan hjälpa mig eftersom jag har en mac. Alltså man har inte tid för strul. Det är bara så tröttsamt.

Man får göra så gott en kan utifrån de förutsättningar man ges. Good is enough. Jag kan påverka mycket men inte allt.

Var ska jag lägga min bild?

Idag fick jag idén att spela in mig själv under lektionstid för att kolla av hur många enskilda instruktioner jag egentligen ger efter en genomgång? En får ju sitta som en papegoja kring ganska självklar information, tex eleverna lägger alltid sina bilder på tork på samma ställe och ovanför det hyllsystemet har jag också en lapp med klassen tillhörighet. Jag hör mig själv säga att ”era bilder lägger ni på hyllan i rummet intill, jag har skrivit klass ovanför hyllan.”  Vi har dessutom gjort samma procedur ett par gånger. Ändå frågas det ”vart ska jag lägga min bild för att torka?” med lite variation för ”vilket rum? eller ”vilken hylla?”, som om man besökte salen för första gången.

Jag blir nyfiken på vad det beror på och om det är något som jag kan göra, eller kanske redan gör för att det blir så? Alltså jag har inget emot att svara på frågor, men det känns det en smula urholkande att behöva göra det i så stor utsträckning kring saker som borde vara självklara, som ofta står uppskrivna på tavlan eller som eleven lätt kan ta reda på utan att involvera mig. Den sortens självständighet försvinner allt mer, men jag vet inte om jag kan utesluta att det är mitt ledarskap eller brist på tydlighet som påverkar?

Jag minns att vi redan på utbildningen, för snart tjugofem år sedan, diskuterade detta med en lärare i didaktik. Han menade att han brukade säga ”lägg den på lampan” eller ”har du redan glömt att vi alltid slänger ut bilderna genom fönstret?” Jag kom och tänka på det eftersom en kollega i veckan hittat en bild på tork på gräsmattan utanför. Dock har jag aldrig använt mig av den metoden. Nån slags chocka barn till insikt? Jag vet inte vad jag tycker om det riktigt.

Nåväl. Intressant att undersöka sin egen arbetsmiljö, en ska ju ändå hålla i tjugo år till och det kan ju vara kul med lite mer intressanta och nyanserade frågor på jobbet. Nu när en äntligen fått upp lite klös som lärare.