Konstens memes

Sjuorna har påbörjat ett porträtt tema och jag kämpar på med traditionella medel att lära ut ansiktets proportioner. Jag försöker få lite fler infallsvinklar och en sak gällande porträtt är den digitala tekniken bakom Deep fake. Ett sätt att uppmärksamma olika digitala filter som man täcka sitt ansikte med i flera sociala medier, en teknik som även följer rörelser och reagerar på om man öppnar munnen tex. Barn kan ju få för sig att det alltid varit så men för oss som typ bytte kottar med varandra på rasterna och inte hade varken mobiler, Snapchat eller Tiktok vet att tekniken utvecklas i en rasande fart. Det kan vara bra att stanna upp och reflektera kring möjligheter och konsekvenser så Deep fake är ett bra sidospår till ansiktets proportioner, tänker jag.

Skärmavbild 2019-11-09 kl. 19.15.34

 

En glad överraskning är att vårt svenska nationalmuseum köpt in två porträtt av 1700-tals konstnären Joseph Decreaux som är väl värt att uppmärksamma i undervisningen. Dels är det ju lite spännande att se dessa en aning smått otraditionella självporträtt, när man tänker 1700-tals porträtt, det är nästan mer som selfies tagna i stunden. Fast med olja på duk, vilket tog sin tid. Ett fantastisk hantverk! Vi ska ju dessutom så småningom prata hudnyanser inom porträtt temat. Ansiktsuttryck är också aktuellt.

Sen har ju Decraux konst fått ny tappning under vår tid, i form av memes.

Nyheten fick jag ta del av via Nationalmuseumets Instagramkonto @nationalmuseumsweden

För visst känner du igen de här?

Skärmavbild 2019-11-09 kl. 19.05.32

En enkel sökning efter decreux meme på google bilder. I vanlig ordning är jag ungefär tio år efter, den här typen av memes började publiceras 2011. Memes är ju också ett slags interna skämt eller meddelanden, fattar man inte så är man liksom inte med i gänget. Jag pustade dock ut en aning när jag förstod att texterna är hämtade från rapmusikens värld där mitt intresse är relativt svalt. Helt obegripligt för mig, men en och annan tonåring kanske tycker att detta är lite coolt?

Mer om Decreux meme hittade jag på YouTube.

 

Anpassad bildundervisning

Som bildlärare med 380 elever har jag på ett ungefär 400 individuella anpassningar att ta hänsyn till i undervisningsprocessen. Dessa är fördelade inom elevens unika behov såsom t.ex. dyslexi, språkstörning, koncentrationssvårigheter, motorik, social stöttning till diabetes och allergier som kan påverka elevens vardag i skolan.

Det stora antalet anpassningar har medverkat till att jag som undervisande lärare gör generella anpassningar dvs anpassningar i syfte att nå ut till mina elever med särskilda anpassningar och även tillgodose en undervisningsstruktur som är fördelaktig för alla elever. Skolan jag arbetar på f.n. har t.ex. anvisningar för en god klassrumsstruktur såsom sittplacering, skriva lektionens innehåll på tavlan, redogöra syftet med lektionen och ge instruktioner kring förväntningar och stöd i hur eleven ska genomföra detta. Att även samla in mobiltelefoner ses som en god start för en lyckad lektionsstruktur.

Hur kan det då se ut när jag får en klass på 24 elever? Nedan ses ett utdrag från en klass då mentorer delat särskilda anpassningar till undervisande lärare.

  • Lyssna på arabiska när så är möjligt, nivåanpassade läromedel
  • Inläsningstjänst, Legimus
  • Kolla upp att eleven förstått och kommit igång, checka av under lektionen, korta, enkla instruktioner,
  • Arbeta i små steg och med konkret material, (Under lektionstid finns en resurspedagog tillgänglig som stöd för att förklara ord och begrepp. Gäller ej bild? )
  • Möjlighet att gå ifrån en stund, om A blir arg
  • Samtal som stöd för att förstå sociala situationer
  • Behöver bekräftelse och att bli sedd varje dag
  • Kolla upp att eleven förstått och kommit igång, checka av under lektionen, tydliga instruktioner, ge stöd att eleven ska lära sig hållbara strategier och metoder, om möjligt en extra genomgång, gärna med bildstöd
  • Hjälp att komma igång, kolla upp att hon har förstått, inte bara genom att fråga henne
  • Ge stöd i att planera arbetet
  • Behöver korta pauser, arbeta tio minuter pausa 5.
  • Eventuella tillrättavisningar sker via personal på ..enheten.
  • Korta, enkla instruktioner, visuellt stöd, visualisera ord och begrepp, avgränsa textmängden.

För att hålla reda på mina elevers behov har jag färgmarkerade sittplaceringar. Röd för eleven som behöver Möjlighet att gå ifrån en stund, om hen blir arg eller behöver samtal som stöd för att förstå sociala situationer (dvs lågaffektivt och även förebyggande bemötande)

Rosa för eleven som behöver bekräftelse och att bli sedd varje dag. Blå står för ”språk” vilket innebär elever som behöver lyssna på arabiska när så är möjligt eller behöver korta, enkla instruktioner, visuellt stöd, visualisera ord och begrepp, avgränsa textmängder. Orange innebär elever som har olika fysiska besvär tex diabetes, allergier eller annat som gör det lämpligt att placera eleven närmast utgången då hen kan behöva smita ut för sin spruta, medicin, toalettbesök eller annat. Dessutom vore det ju beklagligt att ge tillsägelser till en elev som håller på att svimma av för lågt blodsocker och därav inte påbörjat sitt arbete eller undra högt inför alla varför eleven springer på toan hela tiden?

Mina gröna elever är de som direkt behöver återkoppling och häri får jag oftast göra en mer individuell avvägning som även kräver att jag lär känna mina elever.

Även fast en elev som behöver stöd i korta, enkla instruktioner, visuellt stöd, visualisera ord och begrepp.. och sålunda är i behov av direkt återkoppling efter en genomgång kan denne ha tillräckligt stöd genom att iaktta sina bänkkamrater för att starta upp. Däremot kan istället eleven som behöver korta pauser, arbeta tio minuter pausa 5 hållit sig sysselsatt med annat under genomgången och behöver direkt återkoppling av enskilda instruktioner,  ibland i så pass omfattning att jag behöver förklara syftet med att vara i skolan överhuvudtaget, varför man har bild på schemat för att slutligen och äntligen hamna i dagens mer relevanta lektionsinnehåll. Det kan ta sin tid och medan de andra eleverna kanske hämtar färg och penslar kan det i den tumulten ske en missuppfattning hos eleven som behöver stöd för att förstå sociala situationer som hamnat i en konflikt med eleven som behöver möjlighet att gå ifrån en stund, om hen blir arg. I en sådan situation behöver alltid den rosa eleven gå på toa, vilket jag inte nekar till men ändå måste hålla koll på så hen faktiskt kommer tillbaka. Det är också så att rosa elever ofta när en bristande självkänsla och pockar på uppmärksamhet vid helt fel tillfälle och de kan finnas fler. Jag tycker det är intressant med barn som mitt i mitt engagerande medlande i en konflikt vill ha uppmärksamhet för att ställa en högst oskyldig fråga. Nu? Man har två ilskna elever i varsin näve och så ska man svara på hur man blandar lila?

Under tiden har eleven som behöver lyssna på arabiska när så är möjligt försökt göra det bästa av situationen och börjat rita av hemlandets flagga och är inte ens i närheten av vad lektionen ska innehålla, trots att lektionsupplägget tydligt står på tavlan. Ibland hinner jag lägga upp lektionen i ett blogginlägg vilket har fördelen att texten enkelt kan översättas till en rad olika språk, men ibland är det så att eleven inte har erfarenheter av skola tidigare och helt enkelt inte kan läsa på sitt modersmål. Jag kan även nämna att det är en betaltjänst idag att slippa reklam på sin gratis blogg och att det har skett smärre kulturkrockar när jag som lärare ber en elev läsa ett blogginlägg som kan avslutas med underklädesreklam för damer eller en undran om man är torr i slidan? Nu vet ju jag en del om algoritmer så jag har själv blivit en aning förskräckt, och tro mig, jag är noga med vad jag söker på med min jobbdator men eftersom jag har en domänblogg som läses av främst kvinnor mellan 45-55, är själv i åldersspannet,  som tydligen även förmodas förväntas köpa denna typ av produkter så kan jag kan inte göra så mycket åt det där. Jag kan bara hoppas att det inte är mina texter som orsakar slidtorrhet.

Nåväl, kan inte eleven läsa på sitt hemspråk så finns appen Say hi, vilken kan få varenda tonåring jorden runt att vilja, typ, inte finnas mer. Å andra sidan är det ett väldigt effektivt sätt att motivera till att öva upp sin svenska. Say hi funkar så att jag pratar in i min mobil och ut kommer sedan samma prat fast på annat språk. Ungefär ”Jag vill att paraply fast med pappret sluta prata rita stor gubbe”.. Den kräver lite att man förstår den andres språks rytm, dvs hur eleven sätter svenska ord i ordningsföljd, att det är tyst runtomkring och att man tar det i korta meningar som man upprepar med lite olika nyanser. Uppmärksamheten leder till en oerhörd pinsam situation för eleven som i mitt tycke kräver att man gör det till en lättsam lek och även involverar svensktalande elever, som t.ex. får lära sig ett och annat ord på nya språk. Det är dock väldigt viktigt att göra sitt yttersta för att nå elever språkligt, i det märker man ganska snart att bristande förståelse inte alltid beror på språket utan kan ha helt andra orsaker. Eventuellt nya anpassningar på gång med andra ord, när en ändå är igång.

Just anpassningar har jag tänkt ska bli nästa projekt i min master utbildning. Jag tänker att det är intressant och relevant att undersöka effekterna av anpassningar och hur dessa eventuellt skulle kunna göras ännu bättre, under skrala förutsättningar. Och hur går det rent praktiskt till? Jag har verkligen slagit knut på min kreativitet för att få det att fungera, är det nån på övervåningen som ens funderar på hur jag som bildlärare ska lyckas med detta ökade individualiserande?

 

förändring på gång

Jag är kvar i mitt tänk gällande anpassningar. Som jag skrev tidigare idag är det i runda slängar 400 individuella anpassningar som jag ska hålla reda på i klassrummet per vecka och på min förra arbetsplats så var alla ganska överens om att vi kunde göra generella anpassningar dvs vissa anpassningar passar på alla elever, även de som i första hand inte behöver dom. Jag köpte det konceptet och har därefter gjort anpassningar i form av tex klassrumsstruktur så som numera även gäller på min nuvarande arbetsplats.

Men jag fick ändå uppfattningen när jag kikade igenom mina klasslistor med individuella anpassningar att dessa inte minskar anmärkningsvärt för att man gör vissa till allmänna anpassningar och i likhet med många andra, när jag läser mellan raderna i olika inlägg och debatter så ökar snarare de disciplinära problemen. Kan det finns något samband till det med anpassningar? Jag tänker nu att det kanske blir samma effekt som kollektiv bestraffning, man dränerar sig själv på energi för en väldigt liten effekt?

Kanske man skulle ta enskilt samtal med de berörda eleverna för att uppmärksamma det jag gör för deras skull. ”Jag ser i ditt anpassningsdokument att du behöver förberedas på lektionens innehåll, har du tänkt på att flera genomgångar ligger på pingpong” eller ”Det står här att du behöver tydlig struktur, har du tänkt på att jag skriver upp på tavlan vad lektionen ska innehålla, när lektionen börjar och slutar, lägger fram din bildmapp på den plats du fått? Det gör jag för din skull.” Lite Maria Montessori tanke av att lära barn att lära sig själva.

Nått behöver förändras alla fall tänker jag. Som lärare kan ju inte jag i längden lägga mer energi än eleven gör på att klara sina skoluppgifter. Då är det ju nått som är fel.

Lov, because I’m worth it

Omdömen är inskrivna och sista mailet för dagen besvarat. Lite synd att lägga deadline en torsdag, det är nog inte bara jag som får ägna fredagskvällen åt oroliga mammor, eller så är jag den svaga sorten som gör det? Jag tycker om att lösa saker direkt, så jag väljer att se det som en styrka.

Men det är SÅ mycket jobb, galet mycket, för mycket för att det ska kännas roligt just nu. Jag började häromveckan att dokumentera min dag med foton bara för att få förståelse för allt jag gör. Och jag håller igång en hel del, varenda minut räknas då jag även insåg att mitt kaffedrickande inte innebär att jag tar paus. Jag har bara en annan smak i munnen medan jag betar av allt som behöver göras.

Kvällens brevskrivande gjorde mig även nyfiken kring de anpassningar som jag är ålagd att göra, har jag verkligen gjort allt det jag ska för att utveckling. kunnat mynna ut i annat än en betygsvarning för hennes barn? i en kanske allt för snabb kalkulering insåg jag att jag har ungefär 400 enskilda anpassningar att hålla reda på i veckan, 25 per klass. det kan förstås variera beroende på vad vi gör men i lektionsplaneringen måste jag begrunda lösningar kring elever som har svårt att läsa och skriva, som behöver en bensträckare, sittplacering längst fram pga dålig syn eller längst bak pga av snabba toalettbesök, vilka som är i behov av enskilda instruktioner och de som behöver återkoppling i olika individuella skepnader.

Utöver det är samtliga 380 elever även helt normala tonåringar med fel och brister, humörsvängningar, sockertoppar, lågt blodsocker, hormonstinna och har dåliga dagar för att inte tala om hur jobbiga glada, uppsluppna och lyckliga ungdomar kan vara. Faktiskt, synd att klaga,  men glatt humör kan skapa en ljudnivå som skär ända in i märgen.

Mellan lektionerna är det institutionen som ska skötas och underhållas, det ska vara fräscht och iordning. Numera städas det bara varannan dag så då måste fröken ta en tur med sopborsten och disktrasan för att det inte ska gro igen allt för mycket. Jag ska hinna upprätthålla en klassrumsstruktur med sittplacering, se till att de sitter där de ska, jag lägger ofta fram mapparna enligt sittplaceringen eftersom det ger en lugnare start. Jag ska skriva dagens innehåll på tavlan, samla in mobiler och hålla koll på närvaron och de bilder som las på tork förra veckan.

Det vi gör under lektionstid är planerat av mig och även ett arbetsmaterial som själv måste bygga. Det finns ingen bok att beta av kapitel i. Jag lägger mycket tid på att utforma min undervisning och säkerställa att innehållet är i enlighet med kursplanen och att anpassningar följer med i materialet. Jag spelar in genomgångar kring olika undervisnings upplägg för de som missat genomgången eller behöver en till och lägger undervisningen på blogginlägg så att texterna kan översättas, fyller pingpong med innehåll och numera pressar eleverna mig att använda google classroom. Jag är lite motståndare till eftersom alla vårdnadshavare så lätt ges tillgång till sina barns arbeten via loggboken på pingpong, och därmed också ökad förståelse för bedömningen. Och att jag ska vara överallt och håll koll på inlämningar från alla håll.

Nä, jag orkar inte fortsätta skriva… nu är det lov och jag förtjänar verkligen lite ledighet!

muntliga redovisningar

En anpassning som jag har svårt för är enskilda muntliga redovisningar, det ställer liksom till det för mig och den lilla tid jag har i helklass. Jag och eleven måste ibland gå undan och då kan jag märka att jag är ganska stressad och otålig att jag fyller i en del svar själv. Därför har jag tänkt en del på att det skulle vara såå skönt, säkerligen både för eleven och mig, om hen kunde få ro att göra detta på egen hand. Spela in sina svar i frågeformuläret, bildanalysen eller vad det nu kan vara som behöver återkoppling.

Jag har testat lite olika dokument men får inget att fungera förutom på pages. På pages hade eleven lätt kunnat kopiera frågor, klistra in och sedan klicka på media symbolen och välja ”spela in”

Sen är det enkelt att flytta det inspelade svaret till frågan. Och själv kan jag lyssna en gång till, liksom jag kan gå tillbaka och läsa en gång till för de som lämnat in skriftligt. Eller att bara få lyssna när jag har tid för det, och inte har en bildlektion under uppsikt samtidigt. Har de inte pages själva kan de ju använda min dator, tänker jag. Att man har ett litet spela in krypin som eleven kan använda när hen förberett sig med lite stödord? Det får bli nästa projekt.

Skärmavbild 2019-10-24 kl. 21.10.02

halloween och källkritik

Jag bryter av i årskurs sju för lite smågrejer, men ändå viktiga saker, som jag kopplar till det stundande höstlovet då många även ”firar halloween”. Tonåringar har en tendens att fascineras av skräck och jag väl tänkt att utveckla det temat lite men än så länge har jag bara en grej. Det är Momo Challenge. För er som inte känner till det var det en bild på en figur som kallas Momo och en ödesdiger och skräckfylld utmaningstävling – Challenge, som spreds i Sverige för drygt ett år sedan. Det påstods att Momo kunde få barn att utföra förfärliga saker med risk för att det skulle hända dom själva något lika illa och skrönan växte sig snabbt större med berättelser om barn som t.ex. tvingats hugga ner syskon med kniv och själva ta sitt liv. Det surrades fortfarande friskt fantasifullt bland elever i klassrummet när jag visade bilden på Momo. Jag trodde kanske att det var lite ”old news” men det har blivit ett väldigt värdefullt samtal med de klasser som jag har undervisat.

Skärmavbild 2019-10-23 kl. 21.24.18

Man måste läsa på om Momo Challenge (orkar själv bara dela inspirationen här och nu) för eleverna vet mycket och även en del bristande faktakunskaper poppar upp.  Det är just detta jag vill komma åt. Hur kommer det sig att man tror på det här?

Jag har berättat för eleverna vad ett viralt fenomen är, varför det sprids så snabbt i just sociala medier – vi har våra vänner där och människor som vi litar på. Även vuxna går på grejer utan att kolla källan men är kanske inte så rädda för Momo men varnar gärna, och lite för snabbt,  för tex hackers eller andra som man tror är ute efter att tömma våra bankkonton. Samma fenomen men våra rädslor ser lite olika ut.

Precis på samma sätt som man bör kollar källan på information och nyheter, som man delar eller på annat sätt använder,  så är det väldigt viktigt att man även kollar varifrån en bild kommer ifrån. Påminde om viralgranskaren.se där man kan söka saker som dyker upp i flödet. Att dela allt för snabbt kan leda till att man aktivt bidrar till att skrämmas i onödan eller t.ex. spär på fördomar och sprider propaganda.

Och är det inte fascinerande också att en bild kan ge så mycket ”påhittad information”? Människor har gott om fantasi. Vad hade hänt om bilden inte fanns utan bara text, hade det fått samma spridning och effekt?

Jag har haft ganska stökiga klasser idag med elever som i vanliga fall inte alltid lyssnar så noga men idag var alla intresserade och engagerade. Några tycktes få aha upplevelser och jag tycker väl som vanligt att det är så synd att många barn får bearbeta det här på egen hand med fritt spelrum på internet, det blir både tyngd och allvar i det när man gör det i skolan.Och även enklare, om jag jämför mitt yrke med mitt föräldraskap. Ett aktuellt ämne, internet kunskap, bildspråk, bildanalys, källkritik – en ganska välfylld och värdefull kvart tänker jag.

 

Bilden hämtade jag här: https://www.nme.com/blogs/what-is-momo-your-guide-to-the-horrifying-meme-billed-as-the-new-slenderman-2364215

Helg äntligen.

Jag önskar att jag kunde skriva hur bra det går för mig, att jag nått min absoluta topp nu efter 24 år i det här yrket. Så underbart och rättvist det hade varit,  men jag sitter som vanligt och hålögt pustar ut efter en ”intensiv vecka full av överraskningar” som en säger.

I veckan har jag börjat fundera på hur jag kan använda elever som resurser i klassrummet, och inom ett arbetsområde i årskurs åtta kan det funka. Jag delade in klasserna i tre delar. Några som ännu inte var färdiga med förra arbetsuppgiften, några som skulle klippa ut popcornbägare som ska designas och en tredje grupp som ska börja skissa på uppgiften och ta vara på inspiration från popkonsten.  Jag försökte nogsamt avväga grupperna. speciellt de som skulle börja skissa på idéer. Nästa vecka när jag vänder på grupperna har jag tänkt att låta varje elev ur ”skissgruppen” presentera sitt arbete för de som klippt ut bägare efter min lilla inspirationsgenomgång kring popkonst. Då får alla som behöver enskilda instruktioner. Jag tror att detta kan falla väl ut. Jag hoppas på det, för jag räcker inte till.

Jag har även lite slugt spridit det något illasinnade ryktet om att jag bara kommer att fylla välarbetade popcornbägare med popcorn. Jag får det tom att låta fullt rimligt och rättvist. Usch, har jag blivit så torr och bitter? Faktum är att det redan höjt två av mina pojkars resultat med två betygssteg. Alltså allvarligt talat, jag är så less på barn som är i skolan för att leka och umgås. Jag orkar inte med det längre. De tar så mycket tid och kraft, jag tvingas ständigt reda ut självklarheter och det ena gänget byts av det andra, jag träffar ju drygt hundra ungdomar varje dag. Och det var inte bättre förr, då var jag mindre rustad men det var å andra sidan nästan alltid elevens fel.  Idag är de en betydligt större klick, ibland så många att min rustning varken gör till eller från,  och jag upplever ofta att det beror på att det är jag som brister i mitt ledarskap och struktur. Det har självklart varit bra för mig att ta tag i det och öka mina kunskaper men ibland kan jag uppleva att jag vaggats in i att fokusera på mina egna brister, medan eleverna lattjar omkring. Det är väldigt frustrerande.

Så nog om det, nu tar jag helg.