Mitt i gapigheten

Lämna ett svar

När jag gick på högstadiet skulle man klä sig i pastellfärger, som tjej. Våra mammor sydde kläder och stickade jumprar, och jag var möjligen den första generationen som klädde sig i samma plagg som sin mamma – utan ironi. Håret permanentades hos den lokala frisörskan som bara hade en sorts rullar. Resultatet var stort. Allt var stort. Men ändå märkligt lågmält.

Pizza var hönökaka med ost och ketchup. Howard Jones snurrade i freestylebandspelaren eller på hemmainspelade mixar från Tracks med Kaj Kindvall. Jenka köptes i videobutiken nära skolan. Det fanns ett tempo, absolut – men det var jämnt, nästan försiktigt. Ingen skrek. Ingen krävde uppmärksamhet var tredje sekund.

Idag fick jag en inblick i vad ett gäng killar i årskurs sju ser som viktigt i livet. Och det som slog mig var inte vad de tittar på, utan hur. Tempot. Gapigheten. Sättet att vara. Allt är uppskruvat till max: rösterna, minerna, reaktionerna. Det finns ingen transportsträcka, ingen paus där tanken får komma ikapp. Bara nästa grej. Nästa skrik. Nästa klipp.

Mycket kretsar kring spelet Brainrot och ett pärlband av youtubers: Cruz, Egg of Rah, Caylus. De är högljudda, snabba, överdrivna. De spelar inte bara – de agerar. Varje känsla är förstärkt, varje reaktion performativ. Det är som om tystnad uppfattas som ett misslyckande.

Kanske är det här min pastellfärgade tonårstid krockar som hårdast. Vi hade våra idoler, men de tog inte över rummet. De knackade försiktigt på via ett kassettband. Här kliver idealen rakt in i huvudet, vrålar, kräver respons. Och barnen svarar – med samma tempo, samma tonläge, samma kroppsspråk.

Jag märker hur detta sätt att vara spiller över i klassrummet. Gapigheten. Svårigheten att vänta. Behovet av ständig stimulans. Det handlar inte om brist på intelligens eller vilja, utan om att nervsystemet är inställt på ett helt annat tempo än skolans.

Så jag försöker förstå. Inte för att romantisera min egen uppväxt – permanenten var trots allt ett övergrepp – utan för att se vad det gör med en människa när världen aldrig sänker volymen. När allt ska vara max hela tiden.

Och kanske är det just där mitt uppdrag börjar: inte i att konkurrera med gapigheten, utan i att våga erbjuda något annat. En paus. En långsam mening. Ett mellanrum där man inte måste reagera direkt. Idag blev det trots allt några minuter i djup koncentration i deras grupparbete med att färdigställa sina stora bild. Och där, mitt i gapigheten, blev det ett läckert och tänkvärt verk.

När god vilja möter regler

Lämna ett svar

Jag mejlar hem, och ibland får man svar från vårdnadshavare som får mig att reflektera. I bästa välmening, ett till synes rimligt motargument, en förklaring som låter ansvarstagande men som vid närmare eftertanke skaver lite och får mig att fundera på mitt uppdrag.

I ett mail hem beskrev jag ett beteende i klassrummet: en elev som har svårt att hålla fokus, som surfar bort från uppgiften, som inte alltid tar ansvar för sitt arbete trots upprepade tillsägelser. Det är inget dramatiskt. Inget anklagande. Bara en professionell iakttagelse med rubriken ”för kännedom”. Efter flera möten, tillsägelser, utan nämnvärd effekt.

Svaret jag fick handlade inte om beteendet – utan om intentionen.

Eleven ville bara förstå, enligt föräldern. Han försökte ta hjälp via sidan han surfat in på. Han säger att han vill ta mer ansvar. Och plötsligt har fokus förskjutits. Från det faktiska handlandet i klassrummet till en berättelse om god vilja.

Det är här ansvarsfördelningen börjar glida.

När en elev bryter mot ramarna i undervisningen behöver det hanteras som just det: ett avsteg från gemensamma regler. Men i många samtal förvandlas detta till något annat. Till ett missförstånd. Ett uttryck för engagemang. I bästa fall en teknisk detalj: vilken sida var han egentligen inne på?

Genom att betona intentionen snarare än handlingen flyttas ansvaret bort från eleven. Samtidigt hamnar ett tyst ansvar hos skolan – att förstå, förklara, anpassa, ursäkta. Om eleven inte klarade uppgiften utan att ta till andra verktyg, kanske det var undervisningen som brast? Om fokus saknades, kanske kraven var otydliga?

Att ta ansvar för sitt skolarbete handlar inte om att vilja väl. Det handlar om att eleven ska följa ramar, ta instruktioner på allvar och stanna kvar i uppgiften även när den är svår. Det är just där lärande sker.

Som lärare behöver man då – gång på gång – göra samma sak: lugnt, professionellt och utan affekt föra tillbaka ansvaret dit det hör hemma. Till elevens handlingar. Till klassrummets struktur. Till det gemensamma uppdraget.

Och kanske är det just det som är en av skolans mest otacksamma uppgifter i dag:
att stå stadigt i ramarna, samtidigt som allt runt omkring gärna vill sudda ut dem.

Disciplin

Lämna ett svar

Återigen kommer ett brev från rektor: ”Vi uppmanar till vuxen närvaro.” När man själv går på knäna under vissa lektioner, ja då känns det lite… tomt.

Det har blivit viss inflation i konsekvenstrappan. Jag kan erkänna det: jag ringer vårdnadshavare innan jag pratar med eleverna, söker stöd hos rektor för grupper där individer går helt överstyr. Vi ringer hem, har möten med vårdnadshavare, har samtal med både elev och rektor – men inget tycks ha effekt. Några elever har fått varning, avstängning, och till och med byte till annan skola. Och ändå… samma mönster.

Jag fick idén att samla elever och vårdnadshavare för att diskutera situationen. Få dök upp. Men jag fick erfarenheter och nya idéer. Nu gäller det för mig att tänka om: inga stora samtal som bjuder in till tolkning av vad som borde gälla. Nej, nu tar jag enskilda elever, visar deras frånvarostatistik och ber dem läsa skolans regler högt.

Sedan ställer jag bara en fråga: ”Vad kan du göra bättre nästa vecka?”

Enkelt. Tydligt. Och – kanske viktigast – jag sparar min energi till det som faktiskt går att påverka. Samt att skolans regler inte är förhandlingsbara. Punkt.

Bra flyt – so far

Lämna ett svar

Jag har inte skrivit på ett tag. Lusten har liksom fallit ur, och jag har behövt vila – vilket jag verkligen har gjort. Just nu vilar jag hela tiden, och det är så skönt. Jag läser böcker, kollar deckare, umgås med vänner och mina barn, simmar och går på Friskis. När jag är klar för dagen tänker jag knappt på jobbet – en lyx jag verkligen njuter av.

Men så fort jag är på jobbet bubblar funderingarna upp igen. Under vilan har något hänt: min innovativa sida har vaknat. Jag älskar att klura ut uppgifter där jag som lärare får vara en iakttagare till elevernas eget lärande. Det är något jag verkligen kan sakna: barn som är nyfikna och engagerade. När sådana elever saknas känns det nästan som att jag har misslyckats.

Jag tror att det är därför vilan har varit så viktig. När jag är utvilad märker jag hur mycket jag älskar det kreativa – att skapa möjligheter för lärande och att få vara med på riktigt när nyfikenhet och engagemang blommar hos eleverna.

Magin den här veckan har varit att introducera en mordgåta för mina SVA-elever. De läser febrilt, läser om, analyserar, diskuterar och skapar argument för eller emot. Det får mig att förstå hur viktigt det är att paketera en uppgift på ett sätt som väcker nyfikenhet och engagemang. Jag köpte egentligen paketet till mina barn i julklapp, men nu funderar jag på hur man kan skapa konceptet med läsning mer generellt. Jag bollar idéer med ChatGPT och känner starkt att nya modeller för lärande måste formas, där elevernas nyfikenhet står i centrum.

Att se mina elever engageras ger mig glädje. Jag har flera paket även i bild som jag vet fungerar: just nu arbetar vi med blommor i oljepastell, därefter blir det måla på foto. Uppgifter som får eleverna att känna stolthet – det blir så fint!

Med tanke på hur fort veckan har gått, så kommer förhoppningsvis terminen att flyta bra.

Att bygga relationer i en stökig vardag

Lämna ett svar

Det pratas mycket i skoldebatten om “hårdare regler” och “tydliga konsekvenser” för elever som stör undervisningen. Många debattörer värnar om den viktiga relationen men verkar ha missat något grundläggande: vilken arbetsmiljö vi lärare faktiskt har.

Idag hade jag en lektion som påminner om varför. Elever vägrade arbeta, pratade i munnen på varandra, provokationerna haglade och stök blev norm. Jag försöker hålla ordning, bygga relationer, motivera, coacha och ge stöd – men relationer kostar. De kostar energi, fokus, hälsa. Och vad får man tillbaka? Ibland… ingenting.

Som lärare ställs man ofta inför ett val: bygga relation eller upprätthålla ordning. Jag väljer relationer – men det betyder inte att jag får respekt i gengäld. Det betyder att mina dagar fylls av reglebrott, ifrågasättanden och provokationer. Jag är mentor, betygssättande lärare, kontaktperson för vårdnadshavare, coach – men i stökiga grupper blir det jag som får ta konsekvenserna av elevernas maktspel.

Debatten om “tydligare regler” missar en sak: regler och konsekvenser är meningslösa om arbetsmiljön inte stödjer dem. Om det inte finns tillräckligt med personal, tydliga rutiner och stöd från skolledning, blir det alltid läraren som får bära kostnaden. Och ibland, som idag, känns det som att relationerna man försöker bygga bara fungerar som energi som försvinner i tomma luften.

Så ja, relationer är viktiga. Men ibland måste vi fråga oss: hur mycket kostar de egentligen, och vad får vi tillbaka i arbetsmiljö och respekt?

Konflikter, tålamod och magiska stunder

Lämna ett svar

Tre flickor stod i korridoren. Två av dem skulle vara på min bildlektion, men av någon anledning stod de och väntade på en fjärde flicka som hade lektion i en helt annan del av skolan. De knackade, bankade och förde oväsen utanför dörren, trots flera tillsägelser från den undervisande läraren.

Sedan fick någon den briljanta idén att spela hög musik på mobilen och trycka den mot klassrumsdörren. Vad var egentligen planen? ”Det finns väl ingen regel mot det här? Vi får väl lyssna på musik om vi vill?”

Läraren tappade humöret och gick återigen ut för att tillrättavisa flickorna, som snabbt stängde av mobilen. Men en av dem råkade tappa sin telefon, och läraren plockade upp den och menade att hon skulle behålla den.

Orättvist, tyckte mobilägaren, för det var ju inte hennes mobil som störde lektionen. När läraren sedan skulle stänga klassrumsdörren satte flickan därför in sin fot i dörrkarmen och krävde att få tillbaka sin mobil.

Jag var med om något liknande för ett par år sedan, med en för mig relativt okänd flicka. De yngre årskurserna kommer ibland på besök, till exempel för hemkunskap, och den här gången störde hon min lektion med flitiga knackningar på dörren. När jag försökte stänga dörren satte hon foten emellan – en tydlig markering om att hon tänkte utmana både regler och min auktoritet. Och det var inte en engångsgrej. Det pågick flera veckor i rad.

Det är svårt att beskriva hur extremt tålamodsprövande och provocerande det är när en elev aktivt söker konflikt på det sättet. Man är professionell, man håller sig lugn, men inombords kokar det. Jag blev berörd av händelsen och har svårt att komma till ro.

Det här är ett fenomen som många lärare känner igen: elever som testar gränser, pressar och provocerar – och ändå förväntar sig att slippa konsekvenser. Det skapar frustration och blir en daglig påminnelse om hur viktigt det är med tydliga regler, konsekventa vuxna och ett klassrum där respekt för varandra är grundläggande.

Hela veckan har jag gått och tänkt på att det egentligen inte är reglerna i sig som är svåra att hantera – utan elevernas reaktioner på konsekvenserna av dem. Jag får höra hur ”dum i huvudet” jag är när jag sätter frånvaro på elever som kommer sent eller försvinner från lektionen utan giltig anledning. Jag är ”orättvis” när jag bestämmer sittplatser i klassrummet. Och uppgifterna? De skulle minsann göras – om de bara vore roligare.

Det tar musten ur en.

Att samtidigt behöva hantera elever som medvetet stör lektionen ute i korridoren… då rinner det liksom över. Man står där och försöker skapa arbetsro, följa skolans regler och hålla ihop undervisningen, och så kommer ytterligare ett lager av trots, nonchalans och gränstestande. Då är det svårt att inte känna att det blir för mycket på en gång.

Och det är just där jag märker hur det påverkar mig. Inte i de enskilda händelserna – dem kan jag oftast hantera – utan i hur de lägger sig på hög. Lager efter lager av små och stora motstånd, av att ständigt behöva försvara det som borde vara självklart: arbetsro, respekt, rimliga regler.

Det sätter sig i kroppen. I sömnen. I axlarna som aldrig riktigt sjunker ned. I känslan av att hela tiden ligga steget före för att förutse nästa konflikt, nästa ”varför får jag inte?”, nästa gränstest.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt ämne bild och jag älskar att se elever lyckas. Men ibland känner jag hur marginalerna krymper. Hur tålamodet tunnas ut. Hur glädjen måste kämpa hårdare för att ta plats.

Och kanske är det därför den här veckans incidenter fastnat hos mig. Inte för att de var värre än allt annat – utan för att de landade i ett läge där jag redan bar för mycket. Det är svårt att vara den vuxna som står kvar, år efter år. Jag gör det ändå, men ingen mår bra av att stå där ensam.

Men sen finns det förstås stunder av total magi. Idag visade jag en kollega kort och film från min lektion med hennes klass– en klass som är helt underbar, i mitt klassrum, engagerad från första till sista minut. En påminnelse om varför jag fortsätter. Att ljuset finns där också. Att det är värt det – när det får ta plats.

Att synliggöra och stärka bildämnet – mina tankar som processledare

Lämna ett svar

Det finns verkligen inget tak för skrytsamhet när det gäller mina kollegor i bild i Borås stad – jag har sällan varit så imponerad. Kompetensen och erfarenheten är enorm, och utbildningsnivån i ämnet ligger på en helt annan nivå. Vi som träffas regelbundet är behöriga eller inte långt därifrån.

Nu är jag tillbaka i processledarrollen, och jag tänker gå all in!

Första steget för våra träffar är att ha en dagordning. Oj, tänker du kanske, men faktum är att vi pratar om så mycket intressant, och hittills har vi saknat en fast struktur. Vi behöver synliggöra vår kompetens, och det ser jag som mitt uppdrag. Senast snappade jag upp diskussioner kring implementering av kursplanen, inspirerande lektionsupplägg, arbetsmiljö, klassrumskultur samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Min tanke är att ta vår kompetens och erfarenhet på allvar – synliggöra den, dela med oss av den och utveckla den tillsammans. Som processledare vill jag skapa strukturerade träffar där vi kan diskutera idéer, dela inspirerande lektionsupplägg och reflektera över undervisningens olika utmaningar. Samtidigt vill jag ge utrymme för frågor kring arbetsmiljö, klassrumskultur och hur vi kan arbeta språkutvecklande och kunskapsfokuserat.

Målet är att vi inte bara ska prata – utan verkligen omsätta våra diskussioner i praktik. Varje träff ska ge konkret inspiration, nya verktyg och ett stärkt kollegialt stöd. Jag vill att vi känner både stolthet över vår kompetens och nyfikenhet på vad vi kan utveckla tillsammans.

Och med dokumentationen vill jag också stärka bildämnet – synliggöra dess värde och möjligheter. Jag drömmer om att bli förstelärare, kanske till och med lektor i ämnet. Vad det kommer ge för resultat återstår förstås att se, särskilt med tanke på hur svenskan har en överflöd av förstelärare och att det ibland kan påverka möjligheterna inom andra ämnen.

Men det hindrar mig inte från att satsa fullt ut. Jag vill visa vad bildämnet kan bidra med, både i skolans helhet och i varje elevs utveckling.

Veckans visuella svårigheter.

Lämna ett svar

När jag slängde mig ner i personalrummet häromdagen kom en kollega in med gråten i halsen. Hon hade snurrat till en informationsgenomgång för några elever och kände sig hopplöst bortgjord i den stressade situationen.

”Nja”, sa jag. ”Jag tror nog inte att du kan toppa mig gällande pinsamheter.”

Och så berättade jag vad som just hänt.

Min tanke på föregående lektion hade varit att jobba med budskap i bilder och det som sprids på nätet. Eleverna i årskurs 7 har fått träna på att göra animerade gifs på sina skoldatorer, och nu skulle de användas i bestämda syften – kampanjer kring mänskliga rättigheter. De läser om mänskliga rättigheter just nu i SO.

I all hast fick jag nys om Talisas kampanj om sexköp, där de dessutom gjort om ”fredagsmys”-låten från OLW:s chipsreklam. Perfekt, tänkte jag. Här kunde vi jämföra reklam och kampanj, diskutera vad som menas med propaganda och hur man säljer in en tanke, åsikt eller livsnorm.

Allt gick bra. Tills det inte gjorde det.

För det visade sig finnas fler kampanjfilmer än den jag trodde. Och den jag råkade välja mynnade ut i ganska obehagliga scener av sexuell karaktär. Jag stängde ner snabbt, drog fram all pedagogik jag någonsin lärt mig och försökte vända situationen.

Men hela veckan har jag fått skämtsamma, nyfikna frågor om den ”porrfilm” jag visade på bildlektionen. Skämshatt på.

Resten av lektionerna har tack och lov gått betydligt bättre. Jag har visat rätt kampanjfilm och eleverna jobbar nu engagerat med sina propagandafilmer om mänskliga rättigheter.

Så – stolt över att ha återvänt till rätt spår – visade jag den enda gif som hittills lämnats in för min kollega. Bara som exempel på vad undervisningen ska mynna ut i.

Hon blev vit som ett papper.

För på skärmen fanns en tecknad streckgubbe med davidsstjärna som blir skjuten i huvudet så blodet sprutar, följt av eftertexten: ”Stoppa rasistiska mord, alla har rätt att tro på vad man vill.”

Bildspråk. Suck. Hur något kan uppfattas – och missuppfattas – beror helt på mottagaren. den konstnärliga friheten gör det även svårt för mig att hantera normer för skolmiljön och vad som anses acceptabelt visuellt material, det finns egentliga regler. Men självklart att bildspråket i detta fall tolkas som olämpligt att visa blod och våld, särskilt med en religiös symbol, även om elevens syfte är antirasistiskt.

Det blev ändå en insikt om att nästa steg kan vara att visa några av elevernas gifs och prata om just hur budskap kan uppfattas – och missuppfattas – beroende på mottagaren. Och att det finns mottagare, för det är mina producerande elever ganska omedvetna om.

Men allt känns jobbigt. Jag försöker ändå göra en insats kring visuell kultur, men just nu känns det som att jag blir uppsagd innan veckan är slut.

Hur svårt och stort är inte detta ämne? Så krävande, så grävande efter skol-anpassade exempel. Jag förstår verkligen varför vissa kursplaner i ämnet lämnar efter sig starka spår. Det är ju betydligt enklare att bara rita och måla.

Visuell kultur – svårt, krävande och lite gränsöverskridande.

Söta, sura, sega – och fullständigt omöjliga

Lämna ett svar

Idag när jag satte mig i matsalen med dagens goda kycklinggryta med bulgur stannade en elev upp på platsen bredvid mig, vände sig mot mig och sa:
”Jag älskar dig, Malin.”

Det kom lite plötsligt och oväntat, för den senaste tiden har man inte direkt känt sig särskilt älskad. Jag svarade att jag älskar honom tillbaka. Sedan satt vi där i tystnad och slevade i oss maten.

Senare frågade en av mina mest utmanande elever:
”Vad skulle du känna om jag bytte skola?”

Jag svarade att det skulle vara tråkigt. För att det skulle låta rimligt jämförde jag klassen med en godispåse – hur trist det vore om det bara fanns en sort. Eleverna skrattade lite, och jag kände att det här ögonblicket påminde mig om varför allt det här jobbet är värt det. Små stunder av kontakt, respekt och ömsesidig värme gör att all stress och frustration får sin motvikt.

Men jag vet inte fullt ut om jag verkligen menade det. Ofta känner jag att vissa karameller kanske borde avsmakas i mindre sammanhang, utanför min sal. Människan älskar jag alltid, däremot finns det beteenden som är väldigt tålamodsprövande. Som när samma elev under resten av lektionen testade gränserna, använde elaka ord och slängde sudd omkring sig.

Det slog mig hur snabbt man kastas mellan ytterligheter. Ett ögonblick kramas hjärtat av värme, och nästa stund knyter magen sig av ord som bränner. Det är en berg-och-dalbana utan bygel.

Så trevlig helg från mig och mina karameller, söta, sura, sega, salta, hårda och mjuka och fullständigt omöjliga att sortera.

Gillar du detta inlägg, se till att få fler i mailboxen.

Mitt ansvar för arbetsmiljö

Lämna ett svar

Idag har jag funderat mycket över arbetsmiljö och ansvar som lärare. Det är ett fantastiskt yrke, men också tungt lastat, och ibland känns det som att vågen inte riktigt väger jämt mellan vad jag förväntas göra och vad jag faktiskt gör.

Som lärare har jag ett pedagogiskt ansvar men ska även värna om trygghet och arbetsro. Enligt 5 kap. 6 § skollagen ska jag vid störande beteenden i klassrummet vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder som tryggar elevernas studiero. Det kan handla om att säga ifrån, ha samtal med elever eller, i extrema situationer, ingripa fysiskt vid våld eller allvarliga kränkningar. Mitt uppdrag är att använda pedagogiska strategier, skapa tydlig struktur, anpassa undervisning och dokumentera händelser, samt informera mentor och rektor vid behov.

Men ibland räcker inte dessa åtgärder. När upprepade ordningsstörningar eller konflikter inte ändras trots tillsägelser, samtal med elever eller kontakt med vårdnadshavare, träder rektorns organisatoriska ansvar in. Enligt 5 kap. 9 § skollagen ska rektorn då se till att händelsen utreds och att lämpliga åtgärder vidtas i samråd med vårdnadshavare. Det visar tydligt skillnaden mellan mitt pedagogiska ansvar och rektorns organisatoriska ansvar.

Jag ser ofta samband mellan utmaningar i klassrummet och organisatoriska faktorer: olika behov hos elever, språkliga nivåer, social mognad, snabba förändringar i grupper och scheman samt brist på tid för planering och uppföljning. När dessa utmaningar blir återkommande och påverkar hela gruppen, ska de betraktas som arbetsmiljörisker. Som lärare har jag både rätt och skyldighet att rapportera detta, och arbetsgivaren har ansvar för att skapa trygghet och stöd för oss som arbetar i skolans vardag.

Att reflektera kring detta är viktigt, inte bara för min egen del, utan för alla som arbetar i skolan. Vi behöver en organisation som bär oss, tydliga rutiner och ett system som gör att vi kan fokusera på undervisning utan att bära hela ansvaret själva.