fortsatt mental orkan

Hade ett webbmöte häromdagen angående mitt begynnande processledarskap. Ett ”bolla tankar” möte som det heter när agendan inte är helt fastställd. Tankebollarna drog dock ut på tiden, det gick liksom inte att komma in, på nätet, på länken… ”Nä det är bara svart”, skrev jag. Vi försökte nya vägar och till slut såg vi varandra, varav hans öppningsfras var ”Inget lärande är så stort som när man möter utmaningar.” Sant. Frågan är väl kanske vart alla krångligheter ska leda en? Man hann ju tänka till om mötet verkligen var nödvändigt, när det var så svårt att få till? Man skulle kanske gjort något roligare, eller inget alls?

Det är så mycket just nu. Lärandet kommer från alla håll och försätter mig i det klassiska krisläget. Ska jag ge det en chans eller låtsas som det regnar typ? Idag tex under en lektion. Det var inte kaos men ändå inte helt bra. Jag kunde hitta flera argument till varför klassrumsarbetet såg ut som det gjorde, några förankrade i gedigen forskning. Men vad hjälper det, när man ändå inte orkar ända fram?

Jag tänker att våra fackföreningar borde nån slags friskrivningsklausul för oss kvinnor i medelåldern, som ännu inte gjort karriär och tjänar under 40. Kan vi inte bara för ett år, eller tills vi känner oss glada igen, få behålla vår heltidstjänst men jobba 80, kanske 70, med samma lön? Och spa upplevelser med rabatt. Pengarna borde finnas, tänker jag.

Jag var på väg under lektionstiden att rätta till vissa saker men insåg att jag även barfota med flipflops och tunnare topp fick vallningar av bara tanken. Jag lät det bara vara. En ny fröken fas att lära sig hantera, i allt annat lärande.

Vilken vecka!

Helt förundrad över vad som kan hända under en arbetsvecka. Det är ett väldigt intensivt yrke att vara lärare. Kände mig som ett vrak i fredags men började i vanlig ordning tänka på alla bra saker som hänt. Jag har fått alla mina lektioner att fungera, några över förväntan. Jag har hjälpt 3 mammor med deras oro kring olika saker. Jag har fått en elev att stanna kvar i skolan och inte skolka. Jag har lärt mig saker, som jag förvisso inte önskat men ändå. En pojke har starkt nått mitt hjärta, fler elever har imponerat med sina inlämningar. Jag har aktivt samarbetat med minst 7 kollegor och jag fick tio minuter att gnälla lite över mitt privatliv med två kollegor som fattar grejen. Jag har roddat en träff med ett ämneslag som typ inte haft en gemensam träff, .. på fyra år? Hade några timmars vånda efter det, men är ändå glad att jag gjorde ett försök.

Good enough, lärde jag av en väninna. En gör så gott en kan.

IFD

Ännu en stressig dag. Dels kom jag sent till morgonmötet, såg iofs att det stod på google kalendern men missade att det skulle vara på skolan och inte digitalt. Det bestämdes tydligen förra gången då jag inte heller var med. Jag var då tvungen att hjälpa min gamla mamma med ett tandläkarbesök, då min bror som bor närmre inte ville ta ledigt från jobbet för en sån sak. Så typiskt. Sen har jag ingen riktig kompis på jobbet heller, nästan alla kvinnliga kollegor är liksom i par och jag varken passar in eller blir insläppt i det. Även fast alla förstås är trevliga mot mig, men man har ingen som hjälper en med det man missat.

Sen ankomst ses som en typ av arbetsvägran på mitt jobb så jag blev därför extra anspänd över att jag missade första halvtimmen av morgonens möte. Jag känner mig så trött jämt och har svårt att koncentrera mig, grät när jag halvsprang till jobbet. Jag är ju dessutom i ett begynnande fysiskt åldrande, jag känner inte igen min kropp längre och har typ ingen aning om när jag ska mens eller varför jag har så ont i huvudet jämt och svettas? Det är jobbigt att inte veta, och man kan ju inte springa på toan stup i kvarten. Då blir det kaos.

Jag är rädd för att nån ska kommentera mitt svettande. Har förstått att jag tillhör dinosaurierna på jobbet, inte den snyggaste direkt. En tråkig och ambitiös typ som tror att jag är nån med viktiga synpunkter, som bloggar och gör sig märkvärdig. Faktum är att jag har varit rätt glad för att slippa våra jobbmöten, slippa alla kommentarer.

I mitt arbetslag har vi många män, de gaddar ofta ihop sig och skämtar om olika saker. Ofta på oss kvinnors bekostnad. Eller så får man negativa kommentarer om det man säger, det är jättejobbigt att jämt bli tillplattad. Såpass att man håller tyst även i viktiga frågor. Ofta byter killarna också ämne till det som intresserar dom, frågor kring idrotten tex hel eller halvdag på orienteringen? De kan gapa sig hesa om parkeringsplatser, schemats utformning på fredagar eller dåligt bakade bullar på fikat men när vi kommer till pedagogik, vårt primära uppdrag så sitter de flesta och fibblar med mobilen eller datorn. Man förstår liksom inte hur de klarar sitt jobb, men de får lön som alla andra.

Det händer ju dessutom att några skriker åt chefen ibland att hon är dum i huvudet eller en jävla subba, vilket gör det än mer märkligt att de får vara kvar på jobbet? När nån av killarna skrikit så är det inte helt ovanligt att han sparkar sönder något i personalrummet. Ibland brukar männen brottas när vi ska fika, de låtsas slåss men ibland blir det allvarligt. Ofta puttas de vid kaffeautomaten, man blir rädd att själv åka på en smäll.

Ibland kan man bli avbruten med helt irrelevanta frågor, som när man senast hade sex? Alla skrattar när man blir högröd i ansiktet, även vissa kvinnliga kollegor. Flera gånger har jag gråtit efter våra möten. Jag har tagit upp det min chef men hon resonerar kring att jag kanske är för känslig? Att jag behöver prata med nån, typ en psykolog. Jo, jag mår ju ganska dåligt och känner mig ofta ledsen.

Jag tänker också att jag gör så gott jag kan, men jag har egentligen ingen aning om hur det går för mig på jobbet och jag börjar få allt svårare att faktiskt ta tag i saker när jag aldrig får nån respons. Flera mail jag skickat har ännu inte fått svar, trots att det har gått veckor. Även intressanta saker, som jag har lagt mycket tid på verkar helt ointressant. Ja, så en tappar gnistan vissa dagar.

Nä, såhär har förstås inte min dag på jobbet varit, eller känts!

Knappast din heller, eller hur? Men din, eller min, dotter kanske känner igen sig?

Bloggat för att uppmärksamma Internationella flickdagen, IFD.

Lite viktigt pruttande

Alltså idag, jag vet inte vad jag har käkat men jag hade smatterband där bak. Lektioner som vanligtvis brukar vara bubbliga var idag typiskt nog väldigt tysta. Såpass att en av mina små pruttar hördes. Märkligt nog började eleverna surra kring vad det var för ljud de hade hört? Nån trodde det kom från elementet, en annan att det lät som arabiska, nån tyckte det kom utifrån, vad det en skrapande stol, en tuschpenna som exploderat eller var det rent av en fis? I så fall vems?

I sammanhanget blir det ju lite lustigt när en lär så mycket om språkutvecklande arbetssätt och barnen inte ens kan identifiera en fjärt. Vad säger inte det om all skit som kommer från munnen? Det kan ju betyda lite vad som helst, inte undra på att de inte hänger med?

I morse hade den egna klassen och jag lite extra tid tillsammans och vi skulle diskutera motivation. Först en gedigen genomgång av begreppet. Låter som nån form av motion?, föreslog nån. En annan trodde att jag pratade om morötter. Vi skulle titta på en film som var tre och en halv minut om hur man motiverar sig för skolarbete och förförståelsen tog ungefär en kvart. Men vad det händer grejer när de fattar vad det är vi ska diskutera.

Jag fick flow kan jag erkänna. Jag beskrev motivation som en trappa man ska upp för. Vad händer när nått är svårt? Jag fångande upp diskussionen och berättade att när man lär sig nya saker som man tycker är svåra att förstå så hamnar man i kris. När man ska upp för det där första trappsteget, och känner att man inte klarar det, vad händer då? Jo, ni har redan berättat det, förklarade jag. Man börjar tvivla på om det man ska lära sig är viktigt? Man börjar också tvivla på om läraren ens kan lära ut? Man blir stressad för att man inte kanske inte fattar och då lägger man ansvaret på något annat, eller någon annan. Alltså, att de bara stannande upp och tyckte att det lät rimligt. Vad finns det för strategier för att hamna på nästa trappsteg?

Bland mina kids finns också en oro för framtiden. Hur ska jag bli sedd av det svenska samhället med min brytning, min slöja, min hudfärg.. Lite elefanten i rummet, nått man bara kväver tänker jag. När vi pratade om motivation idag så kom diskussionen upp om varför man ska anstränga sig i skolan när man ändå bara, i bästa fall, kommer att hamna på en truck på ett lager? Det är inte fel, om man väljer det själv. Men att sitta på en truck i 40 år och egentligen velat bli advokat eller läkare?

Jag valde att berätta om min syn på att nå framgång. Dels att anstränga sig för att nå högre kunskaper men också att anstränga sig för att ha ett rikt socialt kontaktnät. Tänk på ditt rykte som person, var alltid ditt bästa jag och skaffa dig kontakter. Människor som puffar dig framåt på olika sätt för att du är en person med goda egenskaper. Sen behöver man också göra upp med med sig själv kring tur, vissa har tur andra inte. Man ska inte förlita sig på tur, inte vara avundsjuk på de som fått tur. Tur går inte att påverka, med de två första ansträngning och sociala kontakter kan man putsa och göra något åt.

Ja däri fick jag in poängen med både ansträngning i sitt skolarbete och hur man beter sig, och varför vi lärare flikar in det sistnämnda emellanåt. Min upplevelse är att de fick tankar med sig att processa, och det kändes bra. De hörde i alla fall inte mitt fisande den lektionen.

Vägen dit

Försöker bättra mig med bildstöd, vilket kan tyckas konstigt eftersom jag undervisar i -och med bilder. Allting ska vara så galet genomtänkt idag, det finns snart inget utrymme alls för spontana idéer som man snabbt rafsar ihop material kring och på plats visar processen och materialet. Det mynnar även ofta ut i ett smärre kaos då barnen lämnar sina platser för att komma närmre min genomgång för att se och känna, medan de som inte har samma intresse passar på att göra annat. Alltså det en finns sån anspänning bland barn idag att det mesta måste vara strukturerat till max. Jag vet inte vad det beror på, eller om det har med mig att göra eller ämnet?

Dagens lektion i årskurs fyra, alla mappar ligger utlagda, penslar och paletter, ett förkläde på varje stol. Allt för att minska möten och trängsel i klassrummet. Det är en förberedelse som kräver en halvtimme men man har i bästa fall tjugo, ibland fem.

Lugnet som sprider sig när barnen förstår vad de förväntas göra och att de har en chans att göra det riktigt bra. Det är värt en ansträngning, att lägga ner arbete på något som ger energi tillbaka blir allt viktigare för mig som lärare.

Vi håller på med nyanser, senast grönt med landskap i perspektiv. Nu blandar vi gult och rött och gör eld. Jag fick knåpat ihop ett bildspel. Min tanke är att en glömmer lätt ”vägen dit”, hur får man det att se ut sådär, hur börjar man? Några av mina yngre elever har ingen erfarenhet alls av bildarbete och jag minns hur en halv klass satte fart och målade med fingrarna, för jag hade inte berättat att man använder penslar och det låg heller inte på bordet, bara färg och papper. Lätt hänt att en får lite hjärnstress och surna till. Men om jag hade tex hade gått middag och fått in något väldigt exotiskt på tallriken utan bestick så är det inte helt orimligt att jag börjat äta med händerna? Så får man tänka. Barn kan inte veta allt, även om det tycks självklart.

svensk

Jag ska strax läsa in mig på bildningstanken inför morgondagens studiedag och jag vet inte ifall det här har med saken att göra men häromdagen fick jag frågan om när man blir svensk medborgare och hur man blir mer svensk? Jag har ju språkvals svenska numera och just den här lektionen var jag inte på topp. Jag hade nyss vaccinerat mig och var inte i form alls. Frågan var ju onekligen intressant men jag hänvisade ändå till det häfte jag nyss delat ut om ”Lisas dagbok” som jag förväntade mig att eleverna skulle stört dyka i och helst ta hela timmen på sig, jobba tyst och självständigt. Häftet var viktigare än en högst existensiell fråga. Jag skäms lite för det. Eleven tog upp tråden flera gånger och blev märkbart överraskad över hur svensk han faktiskt är. Jo, jag svarade tålmodigt på hans frågor till en början. Sen påminde jag lite surt om det viktiga häftet.

Funderat en del på frågan och googlat lite på det idag. Tänker också att rasism har blivit en slags ickefråga, nått man bara avfärdar som fel men som ändå många råkar ut för. Kan det inte bli konstigt för våra barn att få lära sig i skolan om allas lika värde när de på bussen kan få höra av en annan vuxen att man borde ”åka hem” om man inte pratar svenska, har slöja eller N ordet? Jag läser om högutbildade svarta svenskar som får möta dessa attityder, så ofta som varje dag. Jag letar efter manliga svarta svenska föredömen som inte är rapartister eller fotbollspelare. En lite mer vanlig snubbe som nått framgång som skulle kunna nå fram till den här eleven, få honom att kämpa i sitt skolarbete. För han behöver troligtvis göra det dubbelt så hårt, trots att han föddes i Sverige.

Och enligt bildnings syftet i skolan så borde kanske eleven getts mer utrymme åt frågan?

Man lär så länge man lever

Fått höra att jag låtit lite hes under dagen och jag har haft lite känningar i halsen. Men saken är den att jag skrek till väldigt impulsivt under en lektion, det blev bara för mycket för mycket för mig. Och kanske också för att räddningen var så nära, eftermiddagen ägnades nämligen åt föreläsning om låg affektivt bemötande och goda relationer. Jag var idel öra, och försöker nu bearbeta detta.

Vi har en relations styrd skola som utmanar ledarskapet i klassrummet och en god början att se relationens betydelse är ju var vi har vårt fokus på vad som är utbildning? Det gör det också lättare att förstå definitionen av den professionella relationen, tänker jag, det är sällan den klargörs vilket kanske gör att vi tolkar begreppet relation så olika? Jag ger min version här och nu tex.

Den utbildning som jag ska bistå mina elever med ska ju inte bara bestå utav ämneskunskaper utan även vila tryggt i demokratiska värderingar och vidare bidra till elevens personliga utveckling. Ska man tolka styrdokumenten kan jag tycka att det är lite konstigt att det läggs så väldigt lite tid på att just diskutera värdegrund? Vad menas med samhörighet, solidaritet och ansvar, har vi verkligen samma grej på gång där? Kan alla det svenska samhällets värdegrund eller kan klargöra skolans normer?

En utbildning som har sin grund i typ mänskliga möten blir ju onekligen komplex, och man arbetar ganska hårt för lärande miljöer som ska matcha elevens förmåga och behov genom anpassningar, lektionsdesign, struktur, framförhållning men med förhållandevis ganska snäva tidsramar för att lyckas med detta. Vilket kan påverka humöret, tänker jag.

Det som slog mig idag under eftermiddagens utbildning är att fokus ofta hamnar på att ”stävja beteenden”. När jag, nu, reflekterar kring min lektion då jag blev arg på några elevers uppförande i klassrummet så tänker jag att de inte fick den uppmärksamheten de behövde när de gjorde ”rätt”. Det var ju ändå en ganska lugn lektion, och jag tycker själv att det ser väldigt mysigt ut när man tittar in i andras klassrum och eleverna arbetar och fröken sitter vid sin bänk och pysslar ihop nästa arbetsuppgift. Men det kan ha sina konsekvenser, tänker jag nu. Eleven kommer till det kritiska läget då hen behöver bekräftelse och respons på sin arbetsinsats och uteblir den så får ju hen helt enkelt gå runt i klassrummet med sin blöta målning så färgen droppar och hoppas på napp? En annan löser det med en konstig spa upplevelse och smörjer in sina händer med färg som blivit över. Sen är det full rulle för fröken, som satt så skönt i lugn och ro. Jag ska tänka annorlunda nästa gång.

För vems skull är jag här?

Jag jobbade på fritids ett tag och en sen eftermiddag mitt i vintern kom den där grabben i trean till mig och tackade för dagen och sa hejdå. Mitt hjärta smälte, för relationen hade minst sagt varit anspänd. Några dagar senare förstod jag att hans mamma ringt och med all rätt undrat vem i helvete som skickat hem hennes son i kortbyxor och t-shirt? Det var ju fredag också.

Vid det laget var jag en bra bit över fyrtio, och hade tre egna barn. Men jobbet, det var nytt. Jag kunde inte de där oskrivna koderna, jag hade inte vanan inne att följa upp eller ens förstå att han bara sa hejdå till mig för jag var den ende som kunde hjälpa honom att ha rätt kläder på sig och få med sig rätt grejer hem. Allt jag gjorde i stunden var att nära mitt eget ego.

I mitt tidigare inlägg skrev jag kring vfu studenter. Man måste vara ödmjuk med hur svårt det är att slängas in i ett sammanhang. Det finns så mycket kunskap som man inte kan greppa direkt. Mycket handlar om relation och erfarenhet, men också en medvetenhet om sina egna resurser.

För vems skull är jag här? Det är en ständigt relevant fråga i sammanhanget när man arbetar med människor. Mina behov kommer alltid sist, oavsett vad jag tycker om det. Har man den inställningen så går det ofta bra.

(Sen vill jag bara säga att några utav er har så usla förutsättningar att göra jobbet bra. Och att det då inte handlar om inställning utan att gemensamt ställa krav och uppmärksamma er arbetssituation genom facket.)

själv är bäst

Under ett möte idag kring de reviderade kursplanerna delades frågan ut ”Vad ska man inte ska bedöma i sitt ämne?” Vi gavs några minuter att fundera på det och jag hamnade i vanlig ordning i betygsskillnaden mellan pojkar och flickor i mitt ämne, till flickors fördel. och föreslog att det kan finnas risk för att man väver in elevernas egenskaper i bedömningen?

Frågan är intressant, lite som en teckningsövning där man uppmuntras att inte stirra sig blind på objekten man ska rita av, utan mellanrummet. Funderat mycket kring det där idag, och kanske framför allt spacet mellan oss människor och hur vi förhåller oss till varandra.

Jag har ju även vuxna elever nuförtiden, som tänker sig en karriär som lärare. Det slog mig att frågan går att omsätta även för dessa, finns det risk även här att jag väver in mina vfu studenters personliga egenskaper i min bedömning om deras insats? Vilka egenskaper skulle i så fall vara godkända? Är det ens rättvist mot någon som utbildar sig? Har vi råd att peta bort folk som frivilligt vill jobba som bildlärare för att de inte ”tar för sig” eller är tillräckligt utåtriktade, tycks sakna ledarskapsförmåga eller har svårt att planera och strukturera en lektion? Hur mycket är man villig att utveckla den där till synes lite sura, introverta, ointresserade vuxeneleven som dessutom tycks ogilla barn och börja knåda igång vad hen behöver jobba med, lära sig, hantera, tillsammans med mig? För allt går väl att lära sig, eller?

Själv avskyr jag när man tillskriver ”den goda läraren” vissa egenskaper. Då hamnar ju inte jag i det ledet. Jag är inte bestämd, tydlig eller ens konsekvent. Jag är dessutom konflikträdd, känslig, impulsstyrd och kan starta ett lektionskaos på mindre än en minut, ibland bara genom att öppna klassrumsdörren. Jag är snäll men på gränsen till dumsnäll, tålmodig men har oerhört svårt att hålla fokus på det jag ska säga och hamnar ofta i nått helt annat ämne om jag får prata för länge. Men jag får det att fungera, för jag försöker inte att bli någon som jag inte är.

Jag har en massa dåliga egenskaper som borde grusat min karriär för länge sedan. Men jag ville verkligen bli lärare, trots mina skrala förutsättningar att lyckas. Vändpunkten för mig blev just att se hela min personlighet som en fördel och helt enkelt överdriva vissa egenskaper för att skapa positiva effekter. För tydlighet kan också handla om att veta vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig, och då kan lite sämre egenskaper som vimsighet, glömska eller hörselnedsättning smyga sig in och accepteras. De gånger jag vansinnig höjer rösten under lektionstid eller får för mig att ställa eleverna på rad utanför klassrummet innan de får lov att gå in är också tillfällen då jag bjuder på ett överraskningsmoment som mina eleverna inte vet riktigt hur de ska förhålla sig till, de förväntar sig helt enkelt något annat. Jag blev för en stund väldigt otydlig.

Det är så lätt hänt att tro, när man står och vrålar högröd i fejset för att få arbetsron tillbaka i klassrummet och märker att flera elever reagerar med att skratta eller fortsätter småprata eller springer ännu fortare omkring i klassrummet, att man inte klarar det här jobbet. Jag tänker annorlunda idag och jag är glad att jag getts möjlighet att förmedla det till studenter.

Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag började skriva eller varför men jag hoppas på en bra slutkläm och att du fick nån tanke med dig?

Knivad

När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som kallades för Kniven, förstod aldrig riktigt varför? Kanske var det så i det gänget han tillhörde att alla skulle ha nått smeknamn? Gänget där en kille råkade skriva Elvis P på ryggen av jeansjackan? Elvispen. Kanske därefter som lite coolare köksredskap användes som smeknamn? Mig veterligen bar han aldrig kniv.

Många tankar idag efter ”knivdådet” i Eslöv. Att bli knivhuggen på sitt jobb? Ja, den fastnar. Att bli attackerad och knivhuggen, när händer det och varför?

Vid ett tillfälle under min karriär hade jag en elev som viftade med en kniv framför mig. Jag hade betygssamtal i rummet intill min bildsal, enskilt med elever, varav en hittade en mattkniv som låg på en hylla. Det tog mig ungefär 8 månader innan jag slutade vara rädd, efter den situationen som uppstod. Det värsta var kanske när jag ett och ett halvt år senare pratade med pojkens mamma och förstod att hon inte hade en aning om vad som hade hänt och surt undrade varför jag inte hade hört av mig tidigare?

Säkerheten för lärare. Ska jag, som typ blivit utsatt för ett brott, höra av mig till gärningsmannens mamma? En erfarenhet som låt oss säga i all ödmjukhet har gjort mig införstådd i att allt kan hända och att jag kanske inte har någon som står upp för mig, oavsett vilka blanketter jag än fyller i.

Händelsen i Eslöw påverkar mig. Jag undrar vad som hände innan det värsta hände?