Man lär så länge man lever

Fått höra att jag låtit lite hes under dagen och jag har haft lite känningar i halsen. Men saken är den att jag skrek till väldigt impulsivt under en lektion, det blev bara för mycket för mycket för mig. Och kanske också för att räddningen var så nära, eftermiddagen ägnades nämligen åt föreläsning om låg affektivt bemötande och goda relationer. Jag var idel öra, och försöker nu bearbeta detta.

Vi har en relations styrd skola som utmanar ledarskapet i klassrummet och en god början att se relationens betydelse är ju var vi har vårt fokus på vad som är utbildning? Det gör det också lättare att förstå definitionen av den professionella relationen, tänker jag, det är sällan den klargörs vilket kanske gör att vi tolkar begreppet relation så olika? Jag ger min version här och nu tex.

Den utbildning som jag ska bistå mina elever med ska ju inte bara bestå utav ämneskunskaper utan även vila tryggt i demokratiska värderingar och vidare bidra till elevens personliga utveckling. Ska man tolka styrdokumenten kan jag tycka att det är lite konstigt att det läggs så väldigt lite tid på att just diskutera värdegrund? Vad menas med samhörighet, solidaritet och ansvar, har vi verkligen samma grej på gång där? Kan alla det svenska samhällets värdegrund eller kan klargöra skolans normer?

En utbildning som har sin grund i typ mänskliga möten blir ju onekligen komplex, och man arbetar ganska hårt för lärande miljöer som ska matcha elevens förmåga och behov genom anpassningar, lektionsdesign, struktur, framförhållning men med förhållandevis ganska snäva tidsramar för att lyckas med detta. Vilket kan påverka humöret, tänker jag.

Det som slog mig idag under eftermiddagens utbildning är att fokus ofta hamnar på att ”stävja beteenden”. När jag, nu, reflekterar kring min lektion då jag blev arg på några elevers uppförande i klassrummet så tänker jag att de inte fick den uppmärksamheten de behövde när de gjorde ”rätt”. Det var ju ändå en ganska lugn lektion, och jag tycker själv att det ser väldigt mysigt ut när man tittar in i andras klassrum och eleverna arbetar och fröken sitter vid sin bänk och pysslar ihop nästa arbetsuppgift. Men det kan ha sina konsekvenser, tänker jag nu. Eleven kommer till det kritiska läget då hen behöver bekräftelse och respons på sin arbetsinsats och uteblir den så får ju hen helt enkelt gå runt i klassrummet med sin blöta målning så färgen droppar och hoppas på napp? En annan löser det med en konstig spa upplevelse och smörjer in sina händer med färg som blivit över. Sen är det full rulle för fröken, som satt så skönt i lugn och ro. Jag ska tänka annorlunda nästa gång.

För vems skull är jag här?

Jag jobbade på fritids ett tag och en sen eftermiddag mitt i vintern kom den där grabben i trean till mig och tackade för dagen och sa hejdå. Mitt hjärta smälte, för relationen hade minst sagt varit anspänd. Några dagar senare förstod jag att hans mamma ringt och med all rätt undrat vem i helvete som skickat hem hennes son i kortbyxor och t-shirt? Det var ju fredag också.

Vid det laget var jag en bra bit över fyrtio, och hade tre egna barn. Men jobbet, det var nytt. Jag kunde inte de där oskrivna koderna, jag hade inte vanan inne att följa upp eller ens förstå att han bara sa hejdå till mig för jag var den ende som kunde hjälpa honom att ha rätt kläder på sig och få med sig rätt grejer hem. Allt jag gjorde i stunden var att nära mitt eget ego.

I mitt tidigare inlägg skrev jag kring vfu studenter. Man måste vara ödmjuk med hur svårt det är att slängas in i ett sammanhang. Det finns så mycket kunskap som man inte kan greppa direkt. Mycket handlar om relation och erfarenhet, men också en medvetenhet om sina egna resurser.

För vems skull är jag här? Det är en ständigt relevant fråga i sammanhanget när man arbetar med människor. Mina behov kommer alltid sist, oavsett vad jag tycker om det. Har man den inställningen så går det ofta bra.

(Sen vill jag bara säga att några utav er har så usla förutsättningar att göra jobbet bra. Och att det då inte handlar om inställning utan att gemensamt ställa krav och uppmärksamma er arbetssituation genom facket.)

själv är bäst

Under ett möte idag kring de reviderade kursplanerna delades frågan ut ”Vad ska man inte ska bedöma i sitt ämne?” Vi gavs några minuter att fundera på det och jag hamnade i vanlig ordning i betygsskillnaden mellan pojkar och flickor i mitt ämne, till flickors fördel. och föreslog att det kan finnas risk för att man väver in elevernas egenskaper i bedömningen?

Frågan är intressant, lite som en teckningsövning där man uppmuntras att inte stirra sig blind på objekten man ska rita av, utan mellanrummet. Funderat mycket kring det där idag, och kanske framför allt spacet mellan oss människor och hur vi förhåller oss till varandra.

Jag har ju även vuxna elever nuförtiden, som tänker sig en karriär som lärare. Det slog mig att frågan går att omsätta även för dessa, finns det risk även här att jag väver in mina vfu studenters personliga egenskaper i min bedömning om deras insats? Vilka egenskaper skulle i så fall vara godkända? Är det ens rättvist mot någon som utbildar sig? Har vi råd att peta bort folk som frivilligt vill jobba som bildlärare för att de inte ”tar för sig” eller är tillräckligt utåtriktade, tycks sakna ledarskapsförmåga eller har svårt att planera och strukturera en lektion? Hur mycket är man villig att utveckla den där till synes lite sura, introverta, ointresserade vuxeneleven som dessutom tycks ogilla barn och börja knåda igång vad hen behöver jobba med, lära sig, hantera, tillsammans med mig? För allt går väl att lära sig, eller?

Själv avskyr jag när man tillskriver ”den goda läraren” vissa egenskaper. Då hamnar ju inte jag i det ledet. Jag är inte bestämd, tydlig eller ens konsekvent. Jag är dessutom konflikträdd, känslig, impulsstyrd och kan starta ett lektionskaos på mindre än en minut, ibland bara genom att öppna klassrumsdörren. Jag är snäll men på gränsen till dumsnäll, tålmodig men har oerhört svårt att hålla fokus på det jag ska säga och hamnar ofta i nått helt annat ämne om jag får prata för länge. Men jag får det att fungera, för jag försöker inte att bli någon som jag inte är.

Jag har en massa dåliga egenskaper som borde grusat min karriär för länge sedan. Men jag ville verkligen bli lärare, trots mina skrala förutsättningar att lyckas. Vändpunkten för mig blev just att se hela min personlighet som en fördel och helt enkelt överdriva vissa egenskaper för att skapa positiva effekter. För tydlighet kan också handla om att veta vem jag är och vad man kan förvänta sig av mig, och då kan lite sämre egenskaper som vimsighet, glömska eller hörselnedsättning smyga sig in och accepteras. De gånger jag vansinnig höjer rösten under lektionstid eller får för mig att ställa eleverna på rad utanför klassrummet innan de får lov att gå in är också tillfällen då jag bjuder på ett överraskningsmoment som mina eleverna inte vet riktigt hur de ska förhålla sig till, de förväntar sig helt enkelt något annat. Jag blev för en stund väldigt otydlig.

Det är så lätt hänt att tro, när man står och vrålar högröd i fejset för att få arbetsron tillbaka i klassrummet och märker att flera elever reagerar med att skratta eller fortsätter småprata eller springer ännu fortare omkring i klassrummet, att man inte klarar det här jobbet. Jag tänker annorlunda idag och jag är glad att jag getts möjlighet att förmedla det till studenter.

Och som sagt, jag vet inte riktigt vad jag började skriva eller varför men jag hoppas på en bra slutkläm och att du fick nån tanke med dig?

Knivad

När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som kallades för Kniven, förstod aldrig riktigt varför? Kanske var det så i det gänget han tillhörde att alla skulle ha nått smeknamn? Gänget där en kille råkade skriva Elvis P på ryggen av jeansjackan? Elvispen. Kanske därefter som lite coolare köksredskap användes som smeknamn? Mig veterligen bar han aldrig kniv.

Många tankar idag efter ”knivdådet” i Eslöv. Att bli knivhuggen på sitt jobb? Ja, den fastnar. Att bli attackerad och knivhuggen, när händer det och varför?

Vid ett tillfälle under min karriär hade jag en elev som viftade med en kniv framför mig. Jag hade betygssamtal i rummet intill min bildsal, enskilt med elever, varav en hittade en mattkniv som låg på en hylla. Det tog mig ungefär 8 månader innan jag slutade vara rädd, efter den situationen som uppstod. Det värsta var kanske när jag ett och ett halvt år senare pratade med pojkens mamma och förstod att hon inte hade en aning om vad som hade hänt och surt undrade varför jag inte hade hört av mig tidigare?

Säkerheten för lärare. Ska jag, som typ blivit utsatt för ett brott, höra av mig till gärningsmannens mamma? En erfarenhet som låt oss säga i all ödmjukhet har gjort mig införstådd i att allt kan hända och att jag kanske inte har någon som står upp för mig, oavsett vilka blanketter jag än fyller i.

Händelsen i Eslöw påverkar mig. Jag undrar vad som hände innan det värsta hände?

Bildmalins Kurva

I morse på jobbet fick jag kommentarer av en ung man som i bästa välmening prövar lyckan i att ge en kvinna komplimanger. Jag använde denna erfarenhet senare under dagen som inledning till ett tema i årskurs nio, som behandlar hur kvinnor och även män framställs i reklam och hur detta påverkar vår syn på de olika könen. I morse fick jag höra hur snygg jag är, berättade jag. ”Jag fick veta hur min kjol verkligen framhäver mina former.” Ja, den väckte intresse. Det blev glada tillrop. Vad var det för pucko som kläckt ur sig en sån grej? En högst relevant fråga.

En oskyldig kommentar som sagt men något som i synnerhet kvinnor råkar ut för, vissa mer än andra. En kommentar som talar om för mig, som kvinna, att mitt värde utgår från hur jag ser ut, inte mina egenskaper eller det jag gör, vilket på sikt påverkar hur jag tänker om mig själv, de val jag gör och hur jag formas som människa. En stunds full uppmärksamhet efter det, en effekt jag hoppades på för att lotsa in dom i kursplanens målsättning att bearbeta bilder som behandlar etnicitet, sexualitet, identitet och maktförhållanden.

Alltså jag är inte heller fördomsfri, tänker att mina elever är som ett gäng tanter på akvarellkurs. Alla vill bara ha tydliga, praktiska instruktioner i hur man typ målar en hyfsat snygg vas med tulpaner medan jag förväntas leverera en djupt reflekterande livsåskådning med relativt unga människor, som i mitt även fall även kommer från helt skilda kulturer. Det är svårt. Och det kan bli väldigt fel. Ändå det viktigaste av allt. En känner sig så jävla ensam bara, varför just jag?

Men nu är vi där, det gick bra. Temat med fokus på hur kvinnor framställs i reklam har rullat igång.

8 år

Min blogg fyller åtta år idag. Borde kanske skriva nått fint om det, men ja.. kommer inte på nått. Men åtta år, wow! Jag tänker att en åttaring kan rätt mycket grejer, har man varit tillsammans i 8 år känner man varandra rätt väl och.. för åtta år sedan.., man minns ju knappt vad som hände då? Jag startade en blogg.

språkets funktion

När min yngsta dotter var knappt två så tappade hon balansen i soffan. Hon ville ju förstås i likhet med sina äldre syskon hoppa runt där, men så råkade hon tappa fotfästet och slog överkäken i soffbordet. Såpass att hennes ena mjölktand tog samma väg från den en gång kom ut. Den fanns liksom inte mer. Det här ledde till besök hos tandläkaren och vid ett sådant tillfälle, då min lilla satt på en kudde i tandläkarstolen, valde tandläkaren att vända sig direkt mot min lilla baby som satt där. De satt en stund och tittade på varandra sen sa tandläkaren ”Inte mera nappe. Nappe inte bra för tand. Måste sluta nappe. Okej?”

Den här väldigt unga patienten hade precis lärt sig kommunicera med ord och hennes tandläkare gjorde ett helhjärtat försök att informera henne. Det gjorde mig rörd. På kvällen var hon tårögd och sa ”Ingen nappe, mamma, inte bra för tand”. Jag hade inte klarat den striden utan tandläkarens hjälp, det kan jag vara ärlig med. Så bra gjort.

Alla försök att nå fram som utomstående är värdefulla, tänker jag. Vi har så många förutsättningar att sätta oss in någon annans situation, förstå den språkliga nivån och att det går att kommunicera trots att ordförrådet är skralt.

en personlig reflektion

Jag hade tre utvecklingssamtal på raken idag med mina egna tre barn. Ett hade mentalt pumpat upp sig för att liksom göra ett statement om att en personlig förändring, förstärkning har skett. Det kändes bra, sunt att sticka ut hakan och jag kände mig stolt över den nya kostym av självförtroende som mitt barn hoppade i. De andra två var minst sagt nervösa men efteråt spred sig en väldigt festlig och uppsluppen stämning. De får ju bara höra fina saker om sig själva, en av tre var kanske lite mer säker på det. Jag är väldigt glad för mina barn, att skolan flyter på med en sådan enkelhet. De är alla tre över i nivå och har sällan haft synpunkter kring skolan, annat än att de gillar sina ämnen, upplägg, lärare och sina klasskompisar. Själv har jag förstås varit mån om att tala gott om skolan, nån enstaka gång har jag via min yrkesroll fått förklara varför fröken kan ha verkat lite sur eller hur man kan känna sig som vuxen i klassrummet. Mina barn har även kompisar som har eller har haft mig som lärare, och jag är förstås glad och lättad över att mina barn även får höra bra saker om mig.

Mina barn har verkligen inte fått allt de behöver och förtjänar, enligt mitt tycke. Det händer att jag säger till mina barn att det enda jag vet säkert är att de når framgång. Alla framgångsrika människor brukar ofta berätta om deras barndom som ganska svår, man fick inte alltid det man ville ha, man stretade på med syskon och trångboddhet och där ofta också en elak pappa ses som en bonus i efterhand, berättar jag.  ”Du krånglar med dina syskon, du får inte allting som du vill ha, dina föräldrar har separerat vilket skapar ett känslomässigt trauma i dig och du bor trångt. Du är helt enkelt född för att lyckas i livet, så är det. Allt det här eländet är för din skull, för det krävs en början som är jobbig. Lär dig att förstå det, acceptera det och sen kämpa dig ur det. Då blir du stark. Stark att förändra och få det som vill. Och det är framgång.” Ja det blir lättade skratt varje gång.

Jag kopplar förstås detta även till mina elever. De har inte bara potential utan stundtals även ganska höga krav på sig att bryta ny mark för familjens framgång och välmående. Med det perspektivet kommer så gott som alla att lyckas.

fed up Feed back

Ett av mina fokusområden detta läsår kommer att vara kring feedback. Jag inleder mitt tjugofemte år som bildlärare och jag har fortfarande inte löst gåtan om hur jag ska kunna återkoppla till mina hundratals elever hyfsat smärtfritt. Det finns ju experter på området men de riktar sig alltid till lärare med 3-4 undervisningsgrupper. Jag har 15. 

Under de senare åren har jag intresserat mig allt mer för spelifierat lärande, just för att komma till en lösning i själva återkopplingen när man har flera hundra elever. Det är energikrävande att ge feedback och en måste alltid stanna upp för att reflektera kring vilken effekt den ger? Men det går ju inte att sluta tvärt, utesluten återkoppling är ju också en form av feedback. Mina elever har behov av direkt återkoppling, gärna i form av beröm, medan jag vill se andra effekter såsom tex självständighet. 

”Spelelementen” som beskrivs i det spelifierade lärandet passar i ämnet bild, tänker jag, eftersom ämnet också av tradition förknippas med att vara fritt och lustfyllt, men där vi som undervisar i bild kanske snarare upplever att vi får lägga väldigt mycket energi på att skapa ordning på det barnkalaset? Min ambition är då snarare att lotsa tillbaka eleverna i att ämnet är en del av grundskolan som också kräver ansträngning, då man inte helt kan eller ska förlita sig på talang för att nå upp till de högre kunskapskraven. 

I somras släppte Skolforsknings institutet en sammanfattning över forskningsläget utifrån svenskt perspektiv kring spelifierat lärande: https://www.skolfi.se/wp-content/uploads/2021/06/Spelifiering_fulltext_TGA-1.pdf  Översikten visar  att eleverna ser positiva effekter med ett spelifierat lärande såsom just direkt återkoppling, men även en tydlig överblick över sin egen progression. Men att upplevelsen av konkurrens och tävlingsmoment kan kännas oroande för elever. I min egen föreställning av spelifierat lärande kan jag tänka mig att en enkel grej som att använda google classroom på högstadiet för att sätta poäng på inlämningar, kan ställa till med problem. Jag tänker att mina elever skulle älska detta tydliga system, tills de upptäcker att de inte får A trots att de lämnat in allt i tid tex och fått 100 poäng. Ett annat scenario skulle kunna vara att ge mina yngre elever en stjärna på ett uppsatt dokument i klassrummet när de tex kommer i tid. Några elever skulle uppskatta detta oerhört, i deras värld skulle det äntligen leda till att gruppen delas in i de duktiga och de som är sämre, de ”dåliga och dumma” – en uppdelning som flera ”duktiga” har haft på känn en längre tid och som nu kan bekräftas av en fröken.

En grej jag påbörjade för några år sedan kallade jag decibelligan, jag har inte provat detta på min nya skola. När idén poppade upp så var det årets sjuor fullständigt oböjbara och vi lärare diskuterade dessa klasser flitigt utan att komma till en lösning kring hur vi kunde åstadkomma ett klassrumsklimat som tillät lärande. I ren desperation startade jag en tävling som gick ut på att klasserna tävlade i att ha lägst ljudnivå i klassrummet under lektionstid och vinsten var en tårta till klassen. Det övergick mitt förstånd just då men det funkade. Det blev nästan jobbigt tyst. Efteråt förstår jag mer av spelifieringens mekanismer såsom snabb återkoppling och delmoment för att projektet skulle bli hållbart och även göra mig mer förberedd på utvecklingen. Något som skedde ganska direkt, som förvisso är viktigt men som också tog mycket energi och plats var elevernas sätt att återupprätta strategier för att vinna och de diskuterade sin arbetsmiljö väldigt flitigt, och därmed också varandras insatser i spelet. De ledde i sin tur att de tex fick vara med och påverka sittplaceringen för att säkra sin vinst, vi diskuterade samarbete och hur man ger feedback för att stärka varandra i ett gemensam mål. Låter fint, men allt skedde förstås i ett gapigt kaos där 25 ungdomar lät sitt spontana tyckande flöda fritt.  Sen var det tyst igen, tills nya spelregler och delmål behövde sättas. Så att själv göra upp  en genomtänkt spelplan är ju en fördel. En kul idé kan bli jävligt jobbig helt enkelt. 

En avstickare gällande klassrumsklimatet är att vi bildlärare allt för ofta har alldeles för stort tålamod och sätter en för låg ribba för arbetsro i bildsalen. Jag kopplar detta till de starka förväntningar som lever kvar att bildämnet ska ses som en kreativ paus, relativt fri från krav. Det här förhållningssättet har numera smugit sig i fler ämnen, när jag började som lärare för tjugo år sedan fanns det inte stökiga mattelektioner tex, då det lustfyllda lärandet ställer helt andra krav på ledarskapet. Återkoppling är väldigt viktigt i en organiserad social samvaro, tänker jag, att få bekräftelse på att man vet man förväntas göra och gör rätt.  Annars gör man ju det som de starka i gruppen gör, leker, pratar, softar? Som bildlärare ska man också betänka konsekvenserna av ett bubbligt klassrumsklimat. Forskning visar att det är just när en har det som trevligast, skojar och pratar om ditten och datten, som inte hör till ämnet, som könstereotyperna förstärks som mest. Intressant att beakta med tanke på den stora betygsskillnaden som finns mellan pojkar och flickor i ämnet, till flickornas fördel. 

Nåväl, decibelligan är ett exempel på operant betingning som förekommer i spel och även då spelifierat lärande,  men som också en del av en helhet. Operant betingning är något som många av oss anpassar i klassrumsrummet för att stärka ett visst beteende, tex att se mellan fingrarna när nån tar en extra runda lite planlöst i klassrummet för att sedan ge positiv återkoppling först när hen satt sig på sin plats igen. Oerhört effektiv med yngre barn märkte jag när jag var i förskoleklass under nått år av min karriär, medan jag reflekterade kring de äldre eleverna, tillbaka på högstadiet igen, att de mer anammar det vuxna perspektivet av att det som inte syns, hörs eller märks finns inte och är därmed stundtals omöjligt att reda ut. En sexåring visar ju med all önskvärd tydlighet när hen tänker överträda gränsen för vad som är inte är tillåtet. 

Motivation är också en viktig ingrediens och spelifierat lärande vilar på teorin om självbestämmande och i likhet med många andra motivationsteorier benar den ut yttre och inre faktorer som utgör att man blir motiverad. Jag har funderingar på att  koppla feedback till graden av motivation i ämnet, och även hur motivationen kan påverka prestationen? En yttre faktor till motivation är extern reglering, vilket finns inom skolans ramar då den är obligatorisk, vi har elever som gör sitt skolarbete för att de är tvungna helt enkelt. Man vill inte, men måste. Jag har en ständig kamp med mig själv varje betygssättning med att ge återkoppling till elever som gör minsta möjliga. Just för att det känns fel. Det klart att man vill peppa på men att göra det för någon som faller tillbaka i extern reglering och rafsar ihop en termins arbete de två sista lektionerna? Ger det rätt signalvärde verkligen? F är också ett betyg. Kanske värt att fylla i de där blanketterna över sitt eget misslyckande och få några coachande samtal, för nån effekt på elevens fortsatta lärande blir det inte med quick fix.

Att vara en del av ett socialt sammanhang, interjektion, är en yttre påverkan för motivationen Ofta kan man uppleva att eleven anstränger sig i sitt bildarbete för min skull, i egenskap av lärare,  och det är ju toppen. En bra början som man ska uppmuntra och heja på, tänker jag. Det finns ju så många andra små ledare i ett klassrum. Här passar ju operant betingning väl, men även en tydlig formativ feedback. Eleven behöver få sin ansträngning förklarad och vilka positiva konsekvenser den har bidragit till och vad hen har potential att utveckla. För något som påverkar motivationen är något som självbestämmande teorin kallar för identifiering dvs man gör något men egentligen inte upplever att man har någon nytta av. Därför är det väldigt viktigt tänker jag att driva på elever som ändå ”give it a go” och ge tydlig återkoppling. Om en upplever minsta form av personlig vinning och utveckling så verkar det inte spelar det inte spela så stor roll längre om man verkligen behöver dessa kunskaper i framtiden eller inte. Man får flow som det heter inom spelifierat lärande, inget är längre omöjligt typ. 

Identifiering består av att spegla sig i vilka kunskaper och ämnen man ser som relevanta i sin fortsatt tillväxt och i samband med internets framväxt har så gott som alla skolämnen fått sig en törn, tänker jag. Men bildämnet har en extra uppförsbacke när det gäller relevant kunskap, dels beror det på den starka kopplingen att skapande bidrar till personlig utveckling, tror jag. Ett minne av flower power tiden trots att ett antal läroplaner uppdaterats sedan dess. Skolverkets nationella utvärderingar vittnar också om att bildläraren är ganska ensam om att tycka ämnet är viktigt, flertalet elever, deras föräldrar, våra kollegor och skolledare är av en annan uppfattning. Bildlärare  vet det, vi skämtar bort det eller bildar facebookgrupper i syfte att stärka varandra men faktum är att attityden gentemot ett ämne påverkar prestationen, ambitionen och motivationen hos våra elever. 

Rätt återkoppling i rätt tid gör att integrationen smyger sig på, nu börjar eleven göra aktiva val mellan det som de vill, kan och faktiskt har lust med, även om det inte fullt ut känns meningsfullt så löser eleven självständigt uppgiften utifrån sina förutsättningar. I detta skede är det inte bara individuell återkoppling utan en tydlig feed forward av olika möjligheter att lösa en uppgift på. Ja, jag ser vissa elever framför mig faktiskt i skrivandets stund,  hur de stannar blicken och begrundar risker och möjligheter. Arbetet ska ju betygssättas också, och det säkraste kortet ses ju ofta kopplat kring nån form av talang när det gäller att rita och måla. Det är utanför comfort zone att jobba med foto, digitalt arbete eller ha en kanonbra idé men inte fullt ut kunna genomföra den praktiskt. Här krävs mycket dialog och lotsning, processen är så skör, det är våra risktagare som hoppar på det här tåget. Framtida pionjärer, tänker jag. Det här är ju unga människor som växer mentalt mitt framför näsan på en, man missar dom lätt om man inte intresserar sig för hur de tänker och vad de vill. 

Lärande är insikt, de största insikterna vi gör i livet kallas ofta för kriser. Det gör ont att tänka nytt, vilket man ska vara ödmjuk med. Ja, där får jag stanna för idag. Jag har tänkt nog nu. Får se vart jag landar. 

Likt en gammal indian

Likt en gammal indian tänker jag att den skit jag sprider om andra måste jag själv spegla mig i. Den kritik jag ger andra har ofta med mig själv att göra. Tänk efter, varför blir jag upprörd och irriterad? Varför retar jag mig på en viss person? Det är först därefter som en ska gå vidare och kläcka ur sig vad en tycker, men inte om individens utseende -för vad ska denne göra åt det? Utan det som är kvar handlar om sund gränssättning, tänker jag.

Ibland är det jobbigt att höra om andras spontana åsikter, om folk man tycker om. Särskilt jobbigt är det att lyssna utan att veta hur man ska reagera, vad man ska säga? Barn har ofta den arenan. Barn ska inte behöva höra vad vuxna tycker illa om hos varandra, andra, ändå gör dem det.

Jag tänker, lär barn att vuxna som talar illa om varandra är mindre vetande, de förstår helt enkelt inte bättre. Tyck synd om dem. Du vet ju vad som gäller och du behöver inte säga emot. Det ansvaret har bara vuxna. Men känn att det finns där, inuti dig. Du vet som vad som är rätt. Tro på det. Våga vara indian.