Likt en gammal indian

Likt en gammal indian tänker jag att den skit jag sprider om andra måste jag själv spegla mig i. Den kritik jag ger andra har ofta med mig själv att göra. Tänk efter, varför blir jag upprörd och irriterad? Varför retar jag mig på en viss person? Det är först därefter som en ska gå vidare och kläcka ur sig vad en tycker, men inte om individens utseende -för vad ska denne göra åt det? Utan det som är kvar handlar om sund gränssättning, tänker jag.

Ibland är det jobbigt att höra om andras spontana åsikter, om folk man tycker om. Särskilt jobbigt är det att lyssna utan att veta hur man ska reagera, vad man ska säga? Barn har ofta den arenan. Barn ska inte behöva höra vad vuxna tycker illa om hos varandra, andra, ändå gör dem det.

Jag tänker, lär barn att vuxna som talar illa om varandra är mindre vetande, de förstår helt enkelt inte bättre. Tyck synd om dem. Du vet ju vad som gäller och du behöver inte säga emot. Det ansvaret har bara vuxna. Men känn att det finns där, inuti dig. Du vet som vad som är rätt. Tro på det. Våga vara indian.

Vikten av en paus

Jag var hos frisören idag med ungarna och när han slutligen tog tag i min äldsta dotters hår och hon nöjt fick den lugg hon hoppats på, så fick jag en spontan idé och önskan om att jag skulle bli lika snygg som hon. Beställde samma lugg men det blev inte alls lika bra på mig av nån anledning, alltså det ser ut som om jag har klippt mig själv. Det var som den där frisörgnistan bara slocknade efter att tredje klippningen var klar, och det var min tur. Så nu sitter jag här med en jävligt konstig lugg.

Jag tänker att den här luggen ska påminna mig om att ta pauser. Man behöver inte beta av allas önskemål direkt. Nä, man ska ta en paus ibland. Vänligt men bestämt säga att man bara ska ta en liten kaffe först, för att det ska bli bra. Jag hade själv uppskattat det, såhär i efterhand.

Bucket list

I ett mörkt tält i somras fick jag en ide om att jag skulle vara lite vuxet allmänbildande gentemot mina barn och bestämde att vi skulle lyssna på Greta Thunbergs sommarprat. Jag var tvungen att stänga av efter ett tag. Greta har ett viktigt syfte och mål på sin agenda men vi behövde kanske där och då en lite mer uppiggande framtidstro. Domedagen är nära och som jag uppfattade det har vi typ sju år kvar på jorden. Kanske var det den mänskliga faktorn som slog över i ren överlevnadsinstinkt men jag låg där i mörkret och tänkte, sju år? Hög tid att skaffa sig en Bucket list. 

Alltså varifrån kommer idén om att man måste förverkliga sig själv? Rent historiskt måste den vara relativt ny? Nån gång när vi slutade tro på livet efter detta, skulle plötsligt det verkliga livet proppas med omöjliga äventyr och önskningar. All möjlig skit har människor härdat ut genom tiderna i tron att på alla ens önskningar går i uppfyllelse efter döden.

Femtiotalet förändrande den synen, då med Maslows behovstrappa. Helt utan empiriskt stöd satt han och filurade på människans grundläggande behov, där han även såg självförverkligandet som slutstation efter att ha ätit sig mätt, haft sex, bildat familj och gjort karriär. Lite krasst förenklat men ändå. 

Alltså ibland undrar jag hur framtiden skulle se ut om man helt enkelt raderar åren från kanske 1935 fram till typ -75 när det gäller psykologi och beteendevetenskap och helt enkelt bestämde att börja om? Varför inte utplåna beteendevetenskapens ”vilda västern” en gång för alla? Jag är ganska övertygad om att vi på sikt skulle må så mycket bättre utan dessa obestridda idéer om saker och ting. Man ska inte glömma att teorin om könsroller t.ex. hade sitt egentliga ursprung i att skapa argument för kvinnors underlägsenhet gällande högre studier, numera en teori som genusforskare förkastar men som ändå i stort fortfarande påverkar vår vardag som man och kvinna. 

Så hur blev det med min Bucket list? Ja, jag tänkte ju onekligen en hel del på Greta och bestämde mig för att bli bättre på att sopsortera, se över min konsumtion men också att vara tacksam och stolt över det jag har. En fylld frys, ett hem, barnen, vänner, mitt jobb och göra så gott jag kan, för karriär som bildlärare kan en ju knappast räkna med. Och att självförverkligande är att bara finnas till och vara den man är. För att man finns, ett slags själv för verkligheten.

Check på Hantverks master

I sommar har jag haft god nytta av min master utbildning. Jag köpte en sån där jättestor loftsäng och när den väl var monterad så fattades det typ 40 centimeter i takhöjd. Jag var tvungen att såga av benen, vilket dammade av alla mina dåliga träslöjds minnen av hur sågen plötsligt kunde fasta i brädan. Vilket hände mig ofta. Så en smula ångestladdad tog jag tag i detta projekt, sågade av ett ben och puttade sedan in en hög med studentlitteratur och fortsatte till nästa ben och gjorde samma där.

Jag hoppas ju förstås att de där böckerna gjort mig påläst och klok och att jag nån gång slutför utbildningen och blir färdig med min uppsats. Men ibland får man vara ödmjuk med att alla bokinköp, i detta fall, tog en annan väg.

Resultatet blev att jag gjorde det som kändes helt omöjligt. Nu blir magistern en baggis, nu när böckerna och jag delat denna upplevelse och kommit varandra lite närmre.

sommartanke

Bloggar mitt i värmeböljan. Sommaren bjuder på resor fram och tillbaka till gamla hemtrakter och kanske just i år, som nybliven ensamstående, duggar frågan tätt när jag ska flytta hem igen? Ja, det hade förstås varit enkelt. Flera jag har mött har gjort valet att flytta tillbaka efter en separation. Till det invanda, enkla. Och inte kan man bo i Borås, frivilligt, när man är från Varberg?

Får en ta med sig Norrby till Varberg då? Det hade ju varit nått. För jag känner mig långt ifrån färdig, om än trött emellanåt. Tänk en arbetsdag där ingen känner sig orättvist behandlad och skyller det på att man är rasist? Jag har dock aldrig fått höra det ftf, konstigt nog, mer svenne banan än mig finns inte tänker jag? Med några veckors ledighet längtar man faktiskt tillbaka, till alla brams som känner sig brappade stup i kvarten. Så jag stannar. Flickan som växte upp i 300 kvadrat 500 meter från havet. Fler häftiga, kontrast fyllda möten väntar. Och jag har ju blivit så bra på det där, att inte ta nått för givet.

Överlämningar

Ja som bildlärare har man ofta oskrivna blad i almanackan, dvs sidor där man ska förväntas fylla i elev resultat. Jag kom på idag att om jag kopierar en sådan sida och skriver rubriker nederst så är den väl använd vid överlämningar.

Som bildlärare lär du ha extremt många att hålla koll på, bestäm dig därför i första hand kring vilka anpassningar (förutom de generella – som är bra för alla) som du klarar av.

Mina kryssningar gäller språkstöd, dvs annat språk vid sidan av svenska, språkanpassning dvs tex dyslexi, lässtöd dvs om man behöver muntligt, enskilda instruktioner, regelbunden återkoppling, konflikt dvs om man lätt provocerar andra för att det ska hända grejer. Relation betyder ofta bekräftelse, funktion innebär nedsättning av olika slag, sittplacering kan vara av vikt och övrigt har jag en liten slagsida för. Med egna anteckningar.

Överst brukar jag skriva klf namn samt nummer.

När det här är i kryssat funderar jag på sittplaceringen i klassrummet. Häri finns strategierna räcka upp handen och fråga en kompis, då det sistnämnda är betydelsefullt gällande placeringen.

Ett steg ytterligare är ju att färgmarkera elevens behov på sittplaceringen.

Värdegrund

Ja, hade ett intressant och värdefullt möte idag som även fyllde mig med stolthet över elevhälsans och rektors engagemang för skolans värdegrund och allas lika värde. Det handlade om sexistiska kommentarer. Grabben bredvid mig ville ha förklaringar och jag sa som det var. Jag är inte bara lärare utan även kvinna, och även trots att jag är femtio år så har jag så svårt att värja mig för sexistiska kommentarer. Det händer att även jag skrattar eller skämtar med, trots att det innerst inne känns fel, så svårt är det.

Ändå har vi flickor som utsätts för detta varje dag. Redan från lågstadiet. Mina egna tjejer tar ofta upp kommentarer som pojkarna kommit undan med. Och själv har jag fastnat, min uppväxt som kvinna i detta samhälle grusar blicken, det är ju dagligen, hela tiden, så det har blivit normalt. Så ett välkomnade uppvaknande under dagen. Ja, stolt över att ha väglett en nykläckt man som kommer se över sina framtida strategier för att vinna mark. Bra igen Särlaskolan, Borås.

Så här dan före dan

Jag skriver smått röriga inlägg nuförtiden kanske, men det är också en rörig tid för mig både i terminens slutskede och privat. Såhär dan innan skolavslutningen hade jag ett långt samtal med en somalisk förälder och medmänniska om sexistiskt beteende vilket ledde till att jag fick förklara ord och begrepp, allt ifrån ”skämta” till ”blowjob”. Ja det ena var besvärligare än det andra, tur att man kan googla. Kände mig inte så värst professionell, men jag tänker ska man verkligen gå all in där, ska man inte stället satsa på att vara en tydlig medmänniska som vill väl? Känner att jag under min karriär haft mest nytta av min trygghet i att vara kvinna, förälder och just medmänniska med en öppenhet för olika livsval och erfarenheter. Där är vi alla så lika på nått vis, pratar samma språk. Beröra igenkänning, tänker jag, i ett möte gör att även allvarliga ämnen avdramatiseras. Bara lugnt bemöta andras spontanitet eller oro

Men nog av klokhet, jag har en klump i magen av alla mina fel och brister som kan tänkas avslöja sig. Det är höga krav vi ska leva upp till och man är på många sätt dömd att misslyckas. Ändå gör man det inte. Värt att tänka på i dessa tider. Jag laddar för arga samtal, några onödiga men andra faktiskt medvetna från mitt håll. När inget annat funkar typ kanske ilska kan driva på åt rätt håll? En får chansa på att göra fel ibland, så att det blir rätt?

Jag tänker även på mina nior, sista lektionen var så hysterisk, allt huller om buller. När en kommer till en ny skola och niorna tar emot en på de sätt de gjort, man känner bara lycka. Önskar omständigheterna hade varit annorlunda, att jag lugnt kunde hålla ett fint tal istället för att ligga på golvet och spika avslutning skyltar (tänk studentskylt med masonit och trästav) , men det har förstås också sin charm. Alla hade problem med det där och det var lite kul att med spik i munnen högtidligt säga ”låt en vuxen kvinna spika åt dig”, så där sattes ändå en sista värdefull ribba i feministisk anda.

Det har varit uteslutande samma fråga till mig under veckan, stannar du kvar? Det är många som valt att gå vidare till annat av olika skäl, vilket gör även mig lite orolig. Jag stannar här här tills jag dör, svarar jag. Dö kan man ju göra på så många olika sätt, tänker jag. Fysiskt, mentalt, känslomässigt.. Lite luddigt om svaret har tolkats positivt eller negativt men de allra flesta har sett lättade ut, förutom en som tydligt deklarerade senast idag att han tycker att jag ska bli ingenjör istället. Lite otippat. Ja varför inte? Men just nu har jag inga planer på det, jag harvar runt även i höst och ska då återigen överträffa mig själv. Jag ska bara överleva det här läsåret först.

Nedräkning

Alltså jag försöker ligga lågt men hör ändå andra kollegor jämra samma tankar som jag, det är så tufft på slutet. En jättefin idé för niornas avslutning håller också på att ta musten ur mig och det var ett saligt virrvarr idag. En påminnelse om att man kanske ska försöka pröva sina egna idéer på egen hand först innan man pytsar ut arbetet till andra? Erfarenhetsbaserat. Men ja, jag sa ja till det där och gör så gott jag kan. Bara hejarramsor kring det. Det blir vad det blir.

Den här tiden nu är ju helt crazy, vad gör man efter betygssättning? När solen steker på? När man ska pröva lyckan i masked singer? När de egna ungarna ska klä ut sig hela veckan och ha fika med sig olika dagar som man ska hålla i minnet. Ordna utflykter för mentorselever och allmänt mys, och samtidigt ha en hysterisk snickerboa i bildsalen då niorna hamrar på fullt på sina avslutningsskyltar typ fem i tolv (iden jag tog upp tidigare) När kaffet åker upp och ner i matstrupen och man kommit in i ett läge där det faktiskt känns helt okej att dö på jobbet bara man hinner kopiera och deffa betygen först..Det som liksom är viktigare än livet? Det är galet.

Vi kom in på sniglar också i personalrummet. Jag har fullt upp även med det med i trädgårdslandet. Jag gör mäsk till dem varje kväll, dessa små äckliga fyllisar. Och less på det, föreslog jag att ge dem ett glas vin ikväll? Efter det skämtet var det som om jag tappade det helt, jag kände hur flabbet bubblade fram hela tiden sådär besvärande, när man egentligen inte ska skratta till och det kommer ändå ett smått galet ”hehe” vid helt fel tillfälle. Sådär konstigt glad trött. Det blev ju ingen ordning efter det, ändå tacksamt med skratt framför gråt. Helt otroligt att man går mot sista veckan nu. Vilken vårterminen det har varit, en ska klappa sig axeln. Bra gjort. Man får flabba åt den här terminen. Den har ju varit som ett smått absurt skämt.

På slutspurten

Det är mycket nu. En får inte glömma att spola efter sig. Därmed inte sagt att det var jag, den där gången, som gav inspiration till ytterligare en liten informationslapp kring ordning och reda. Kanske hör till att även informera om att man bör låsa dörren för allas trivsel? Även om det gick mig rätt obemärkt förbi när jag sprang in i en redan upptagen toa.

Jag kör en liten skrotdag idag då jag försöker få lite mer ordning i klassrummet. Tar ner bilder från väggarna, inventerar och funderar redan nu på hösten. Distansundervisningen har lett till att man gärna rusar från det ena till det andra och städningen halkar efter. Inget gör mig så gott som rejäl städning, man upplever att man har koll på läget när skrivbordet är rensat. Konstigt nog saknar man aldrig dom där grejerna man lagt på hög för att liksom ”ta sen”. Det kommer också nytt hela tiden sån tur är, man blir inte utan arbete bara för att man råkar städa bort det.

När jag tänker tillbaka på läsåret hittar jag många höjdpunkter som jag är nöjd med. Det är mitt första år här och jag vara ganska ödmjuk inför att det skulle bli tufft men det känns ”relationsmässigt” med eleverna som om jag har varit här längre. Alla nya, även för mig lite främmande namn, sitter hyfsat säkert. Mitt namn har ju också varit lite främmande förstår jag när jag fått meddelanden med starten Hej Mola, Malan eller Melin.

Jag är som alltid lite missnöjd med själva effektiviteten men förstår numera bättre att jag ofta har fullt med att dela ut uppgifter och brister en smula i att följa upp arbetet. Det är väl också där tiden brister. Det är ju också så att jag som bildlärare får knåpa ihop allt undervisningsmaterial själv, då jag vanligtvis också föredrar att komma på uppgifterna själv. Inför reflektionstiden nu i slutet så tänker jag stanna upp och se över vilka moment som funkat och göra det materialet mer tydligt och tillgängligt. Men jag vet också att vissa grejer funkar i en årskurs, nästa är inte lika pigg på idén, så det är i ständig rörelse. Men okej, dags för kaffe nu efter en stunds hårt bloggande.