sittplacering och anpassningar

Vi är ju inom skolan ålagda att göra individuella anpassningar och detta kan bli en svårighet för mig som bildlärare, eftersom jag har så många elever. Det är nästan 40% av eleverna som har anpassningar av olika slag, så för min del innebär det extra uppsikt kring 160 ungdomar, om inte fler? Så vad gör man och hur? Är det ens möjligt? Jag gör ett försök iaf.

Jag ska berätta om min lösning för särskilda anpassningar i klassrummet. För det första så lägger jag inga små detaljer på minnet, jag träffar eleverna en gång i veckan och har som sagt ganska många så att försöka lägga allt på minnet blir för tungt. Istället jobbar jag med färgkoder. Blått står för läs och skrivsvårigheter, som jag kollar av inför vissa inlämningar, och erbjuder muntlig redovisning,  eller inför texter som jag ev. delar ut. Det gäller även nysvenska elever. Orange betyder regelbunden återkoppling och individuella instruktioner. Gult innebär fysiska funktionshinder och där får en komma ihåg om det gäller syn, hörsel astma, allergi, motorik eller diabetes men allra oftast så gäller det var elevens ska placeras i klassrummet, att man har lätt att smyga ut för sitt insulin eller sitter så att man hör och ser bra. Rosa står för emotionell anpassning, motivation, svårighet att hantera motgång, konflikt benägen eller socialt utanförskap. Grönt är diagnos av olika slag, väldokumenterade barn där man lätt kan ges instruktioner via åtgärdsprogram.

Alltså väl vid bänken är det aldrig några problem att uppfatta vad jag behöver stärka upp med. Så det jag gör på placeringslistan är att jag markerar de olika färgerna beroende på var ungdomarna sitter. Efter genomgången/starten kan jag sedan se vilka bänkar jag ska till först. De elever som behöver starthjälp och ganska snabbt, innan de hittar på andra saker att göra.

Jag tänker också en hel del annat kring placering och dynamiken i rummet. Ofta placerar  jag utåtagerande barn längst bak i klassrummet – de som man i vanliga fall har längre fram med några andra elever emellan. Men eftersom dessa ungdomar kan ha svårt för att lyssna in genomgången, kanske dessutom stör sina grannar, och ofta behöver individuella instruktioner så startar jag upp längst fram och har sedan en genomgång till längre bak.  Såvida inte nån tjoar väldigt högt i bakre raden vilket ibland händer, det finns ju det som är jobbigare än frökentjat och det är att inte få uppmärksamhet, så blir det oftare lugnare -under förutsättningen att man snabbt ger individuella instruktioner. Men för den som har svårt att visa respekt för en gemensam start kan då få lite kamratfostran genom att sitta långt ifrån, längst bak, så att de andra måste vända sig om för att visa lojalitet tänker jag kan ge önskad effekt?

Alla idéer funkar inte, man gör missbedömningar och det blir fel ibland men också väldigt bra, man lär sig alltid något och har man bara en strategi så har man också en professionell sköld känner jag. Och den gör skillnad.

I mitt klassrum har jag fyra bänkrader på traditionellt vis och två gruppbord intill, med vardera sex och fyra platser. Vid båda dessa gruppbord är jag mån om sätta ”fungerande elever” – och då vill jag förtydliga att elever med anpassningar är detta i stor utsträckning. Sen finns det en handfull som helt kan byta skepnad när de går över skolgården till mitt lila hus där jag har min sal, som uppför sig illa. Jag sätter därför dessa som sagt längst bak. Där har de även överblick över klasskamrater, de ser ryggar och gruppborden.

Vid gruppborden placerar jag elever som lugnt hämtar olika saker och sätter igång med det som de förväntas göras, de har en slags dold agenda av att vara föredömen. De är ofta de som kommer först till klassrummet, är självständiga men som också behöver stärkas av varandra för att bli den dominanta delen av gruppen tänker jag. Jag ”allierar” mig ofta med dessa elever genom att öppna klassrummet en stund innan lektionsstart. Det är viktigt att uppmuntra elever som vill ta ansvar och har en omsorg för skolan. De kan man fästa blicken på under en genomgång, de som ger ett positivt gensvar på undervisningen. Men norm, kultur, tradition.. jag vet inte, man hamnar lätt i det negativa, med fokus på det som krånglar. Det är svårt att bryta, en får träna upp sig hela tiden.

Jag har flera helt underbara och väl fungerande lektioner, men också några ganska urholkande eftersom jag träffar flera hundra barn i veckan. Jag är inte alltid på topp och grupper fungerar väldigt olika. Stundtals kan jag uppleva ett påfrestande klimat av buller och respektlöshet, ibland kränkningar som jag ensam ska stå emot. Det har blivit vardag, för mig.

Jag har ett jäkla tålamod och undviker in i det sista att hamna i affekt. Jag blir så less och arg de tillfällen då jag ser hur några elever ler triumferande när de ”fått igång kärringen” i en absurd lek som man är dömd att förlora. Så har det alltid varit, tänker jag, ett fenomen som finns överallt bland människor med svag självkänsla. Jag tror snarare att det är färre elever nu än innan, för de får ju så mycket utbildning kring detta idag och har ett helt annat samtals klimat med sina föräldrar, det var nog betydligt värre förr. De ju en enkel match egentligen men de ser ju alltid till att vara minst tre och argumenterar helt utan logik, så jag lägger mig platt direkt.  Jag tänker inte låta mig sänkas av barn med kass självkänsla, har inte råd att lägga energi på det i allt annat och jag är inte heller där för att trycka till någon.

Jag ignorerar dåligt uppförande och ger rätt beteende uppmärksamhet. Så som jag har läst ger bäst effekt. Men det klart att jag blir osäker emellanåt, den här strategin tar tid och tålamod. Den får mig emellanåt att framstå som lam? Det är ändå viktigare tänker jag att arbeta förebyggande med ett hållbart klassrumsklimat som inte är beroende av person. Man får räkna med flera veckor, ibland månader, ibland funkar det inte alls, så tvivlet gnager ju hela tiden om man verkligen gör rätt? Men jag vill ju så innerligt tro det. Vi får inte heller glömma att förhållningssättet gentemot ämnet bild påverkar i hög grad, och det går liksom inte att ensam försöka jobba sig ur det. En får göra så gott en kan inom förutsättningarna helt enkelt.

Nåväl, några tankar även denna veckan.

let the game begin

Idag var eleverna på plats, så äntligen börjar det forma sig lite mer vad jag förväntas göra. Tyvärr blir jag en smula desorienterad när ungdomarna inte är där, så jag är inte i närheten av genomtänkta terminsmatriser. Men oroa sig icke, jag har haft en plan och struktur med dagens lektioner. Detta dock i all ära, bild är ett ämne som brottas med många gamla normer och traditioner, struktur löser inte allt. Kanske för dig, men inte för mig.

Jag valde att trycka på arbetsmiljön första lektionen, men utan gnäll och krav. Det är en lek numera, jag kallar den för decibel ligan. Decibel ligan är en idé som jag fick under förra läsåret då klasserna årskursvis tävlar mot varandra genom att hålla lägst bullernivå i klassrummet. Jag mäter decibel med hjälp av en app i mobilen. Klasserna tävlar om gofika med klassen, tårta till alla. Segraren förra läsåret ska belönas nästa vecka, så nu gäller att baka perfekt också så att tävlingen är värd sitt pris.

Eftersom decibel ligan sker över en längre period den här gången, det är ju ganska långt fram till tårtan under vårterminen,  så har jag klurat ut hur klasserna ska kunna levla upp och skaffa sig bonuspoäng i klassen. Bonus kan vara att ha med sig rätt material, iPad, inga sena ankomster osv Klassen får sedan välja hur de vill göra med sina bonuspoäng. De kommer att få betala av sin pott för olika belöningar och förenklat kunna köpa sig frihet och självständighet genom beslut de tar gemensamt. Det handlar om gamiefierat lärande, att använda dataspelens komponenter för att uppmuntra beteenden i klassrummet som är både till min och elevens fördel. Jag kommer dessutom att väva in första kapitlet i läroplanen, men det här är på idébasis och under utveckling än så länge. Vi får se vad eleverna går igång på och tycker känns rätt, men än så länge en positiv respons.

Grejen är väl att det finns nedärvda normer i förhållningssättet till bildämnet som jag ensam inte kan påverka eller bryta, jag har insett det nu så varför inte göra nått helt nytt?

Jag klarar inte buller längre, ljudet av glada barn kan emellanåt göra mig jättesur. En förändring har börjat ta form. Märker också att jag ilsknar till inför allt för snabba förändringar och har börjat höra min egen röst sakna en tid som har varit. Och jag börjar bli så less på att bygga en ny organisation år efter år, jag kan inte längre locka fram den entusiasmen under studiedagar utan önskar ett mer färdigt koncept och förutsättningar för att nå ut med min kapacitet som lärare. Fick även ett utbrott senast idag, tycker att det för jävligt att inte fylla på papper efter sig i kopieringsapparaten. Så väldigt oansvarigt! Så ja, jag har åldern inne och måste bejaka mig själv och mina nya egenskaper nu när jag förmodligen har börjat mogna som kvinna. Bäst att ligga lite lågt och lära sig att vara mer i stunden, njuta av och lita på att ålder i kombination med profession kommer att göra mig fantastisk. Men kanske inte just nu?

Jag gjorde ett fantastiskt jobb förra året, jag kände av det idag när jag gick i korridoren. Trägen vinner. Namnen sitter och de är vana vid mig nu, och mycket kommer nog bara att rulla på åt det håll som jag vill. Men man ska förstås inte lämna något åt slumpen. Den dåliga magkänslan som jag, utan att riktigt förstå varför, haft inför läsåret är borta. Det året har jag redan gjort, känner jag nu. Fasen vad tungt det var förra året, jag tycker så nu.

Fredagsmysarna är kvar och nya klassen blev jätteglada för utmärkelsen, jag bjöd dessutom på en floss innan vi skildes åt. Förra årets fredagsmysare dök på mig i korridoren och föreslog att de kunde bli mittenmysare på onsdagens lektion? Och på måndag introducerar jag måndagshjältarna. Mycket mys och kul lär det bli.

hjärteprojekt

Gladiators LogoBloggen är fem år och jag har designat ett ny logotype. Ett hjärteprojekt, för jätteprojekt utanför allt annat får man styra med hjärtat.

Orkar knappt skriva efter en intensiv jobbstart men fick en uppiggande påminnelse idag om bildämnets vecka. När ska den firas nästa år? Vilken beundransvärd framförhållning! Och det känns alltid så enormt häftigt att en idé som jag poppat ut i sociala medier faktiskt fått genomslag. Man kan visst påverka även om man är ensam! En behöver inte vänta på att andra ska få en lucka i almanackan,samtidigt, eller ork eller ens hitta en lokal. All respons, om än i pytteskala i sammanhanget, gör mig så glad och stolt över att jag provade den erfarenheten, trots att jante stod och suckade tungt i dörren. Tacksam över Åsa Fant som blev lojal partner i detta projekt. Fortsättningsvis finns det stort hopp om att det, via oss alla som engagerar oss i bildämnets vecka, blir riktigt bra i syfte att stärka bildämnet i skolan och peppa undervisande lärare!!

Jag är fascinerad av sociala medier och vad man kan åstadkomma där. Jag minns särskilt när jag träffade på en bekant och fick tillfälle att diskutera mitt engagemang för bildämnet. Jag hade då återigen bestämt mig för driva idén om bildämnets dag som en slags manifestation med hjälp av sociala medier i Sverige. Som sagt så hade jag några ögonblick där i början då jag nästan var lite skärrad över mitt val att plötsligt en dag trumpeta ut i alla sociala medier att nu var dags att fira bildämnets dag, ett lite annorlunda beslut att ta helt ensam? Så jag ville fråga om råd.  Jag visste ju att hon också drev sin hjärtefråga väldigt starkt och byggt upp en stor organisation kring det på nätet.

”Fast det är ju bara jag”, sa hon till min stora förvåning. En person bakom det stora skalet? Och eftersom ämnet för hennes organisation var lite känsligt berättade hon att hon till en början hade flera konton för att kunna starta diskussionstrådar. ”Det skulle du också kunna göra.” Jag tappade hakan. Jag är så naiv. ”Ingen hade vågat annars”, menade hon, ”prata om d e t, om ingen hade börjat, så jag fick chatta med mig själv innan det tog fart”. Ja, få vågar börja. ”Men se nu så många som strömmat in och vill berätta , stötta och dela med sig. Människor över hela världen”. Så är det. Och syftet var gott denna gång.

Jag har dock ännu inte haft tid att chatta med mig själv, därav lite svalt i egna trådar fortfarande. Det får ta sin tid. Men förundran vändes snabbt till beundran. Jag tänker ofta på det samtalet. Att en enda person kan påverka så oändligt mycket via nätet, på gott och ont. En sida på facebook är allt man behöver. Kanske sitter nån nu i trosor och t shirt och skriver några rader framför teven när ungarna har somnat, klurar på nya manifestationer eller att sadla om helt för att rodda en världsomfattande hjälporganisation?

Det enda jag vet riktigt säkert är att Bildämnets vecka firas vecka 19, 2019.

some hearts never break

Skärmavbild 2018-08-10 kl. 08.53.25

Jag har bestämt mig för att blogga ytterligare ett år, mitt sjätte.

Ja, jag fortsätter hoppas och tro att jag kan bidra med intresse och styrka för bildämnet i skolan. Heja mig!

 

Ett nytt läsår är på intåg och jag har funderat kring det under sommaren. Önskar att jag kunde beskriva det som spännande och förväntansfullt, men det är väl ändå ingen som går på det där? För några veckor sedan kom ett nytt schema på posten och det knöt sig direkt i magen. Jag känner mig osäker på hur jag ska orka och få lusten för detta fantastiska yrke att räcka till?

När jag berättar vad jag arbetar med mig får jag ofta till svar att det måste vara jobbigt att ha så många elever, tonåringar dessutom. Det är väldigt tråkigt att höra tycker jag, den här allmänna uppfattningen som finns att barn och ungdomar skulle vara så besvärliga? Jag vill hellre lägga fokus på ett schema där jag förväntas ha sex lektioner på en samma dag, möten med över hundra elever med olika förväntningar och behov, med fem minuter emellan. Hur jag med över fyrahundra elever ska rodda runt ett mentorskap och lyckas följa upp elever i samtliga ämnen, stötta och peppa och bygga en god relation med deras föräldrar som vill ha svar på fullt rimliga frågor men som ändå är så svåra på nått vis? Att jag vill och tycker det är viktigt att engagera mig i elevrådet men vet inte hur jag ska orka det med allt annat? Att få tiden att räcka till. Exempel på vad jag tycker är det jobbiga, det som kan få det att snurra till och skapa motstånd för att gå tillbaka.

Men väl på plats brukar det gå bra. Det är ju även tanken på ungdomarna som gör att jag vill tillbaka. Målet är även detta läsår att se till att njuta och ha roligt i stunden. Det är ett sätt att objektivt se förväntan på prestation efter de förutsättningar man ges. Kul kan man alltid ha och det behöver inte utesluta viktiga lärdomar. Det blir vad det blir.

Mantrat jag gör så gott jag kan med det jag får. Ja jag gör så gott jag kan med det jag får. Bättre förutsättningar ger mer men därav inget som kan förväntas av mig i detta nu.

Skärmavbild 2018-08-10 kl. 08.54.21

På´t igen då!

Don´t break your heart. Break a leg!

dags att sluta jobba

Nu blir det sommaruppehåll för min del på bloggen. Jag skriver inte så mycket längre iofs 🙂 Under året har jag gjort mitt första egna riktiga läsår som bildlärare efter ett annat uppehåll, på fritidshem.

I egenskap av bildlärare, med nya ögon efter uppehållet på fritids,  har jag förstått hur ensam jag är i många viktiga val och beslut. Det finns ett stort eget ansvar att inte bara se sina fel och brister utan också att försöka åtgärda dessa. Ta reda på vilken kunskap som fattas just mig och omsätta den i verksamheten, och sedan också ensam utvärdera och följa upp. Det är inte helt enkelt att vara objektiv.

Bloggandet har hjälpt mig med detta. Här formar jag tankar och idéer i ett försök att komma vidare tillsammans med andra. Jag ogillar den här uppmärksamheten annars, är ganska tyst och försiktig av mig, men jag har haft sån tur med mina följare där blott ett femtiotal faktiskt har orkat läsa inläggen och nån enstaka har spridit det vidare. Lagom för mig, varken för få eller för många. Jag vill inte vara någon opinionsbildare i den meningen, jag har inte alltid rätt eller tänkt färdigt.  Tycker mest om att fundera bara och är syftet gott, som t.ex. med bildämnets dag, så kan jag se till att höras och märkas.

Tack dig för att du läser! Ha en skön sommar!

viktiga perspektiv

Drillad i effektiviserings krav har även jag börjat tänka i form av måluppfyllelse och meritvärde. Ett sista hopp om att få rektorer att nappa och uppmärksamma bildämnet. Under dagen har jag sammanfattat min utvärdering i år7-9 och kommit fram till intressanta grejer.

Det finns två perspektiv som man kan fokusera på. Dels är det digitaliseringen, digital bild skapar en arena som inte kräver betydande förkunskaper och är sålunda tillgänglig för alla. Ämnet bild har i många år kritiserats för att ha för stort avstånd mellan pojkar och flickors resultat då flickor dominerar i de högre betygen. Skolverkets nationella utvärdering redogör för detta och i den senaste finns en hypotes kring att digitalt bildskapande kan skapa jämvikt mellan könen, men att det vid undersökningstillfället (2011!) inte fanns tillräckligt många bildsalar som var utrustade med digitala verktyg för att en mätning skulle kunna göras rättvisa. Till detta hör förstås att man arbetar utifrån hela kursplanen och inte bara bedömer utifrån att ämnet är ett praktiskt övningsämne. Ser man till det kunskapskrav, av nio totalt, som man kanske traditionellt ser som grunden för bildbetyget, hantera teknik och material, så kan det i de högre kunskapskraven skilja så mycket som 50% mellan pojkar och flickors betyg. Alltså dubbelt så många flickor når de högre kunskapskraven. Det är lite så i alla ämnen men i bild är skillnaden som störst.

Man kan stanna där, tyvärr. Argumenten är starka och etablerade trots att de aldrig riktigt påvisats att killar mognar senare, har en mindre utvecklad finmotorik och är överlag mindre intresserade av ämnet. Okej, men att tvingas delta i ett ämne i en obligatorisk skola där det redan från början tycks vara kört för mig som kille att nå de högre betygen, varför ens anstränga sig?

Jag jämförde betygen i år. I årskurs åtta där vi överlag fokuserat på digital bild, reflektion och analys sjönk skillnaden från C-A betyg ner till under 10%, jag tror det var sju. Jag tror ju att det är en god investering att se till att eleverna har tillgång till digitala redskap för bildframställning och att jag som lärare ges utbildning i detta. Omsatt i meritvärde kan det hända grejer ganska omgående, nån rektor eller skolutvecklare borde ju bli sugen på att lyfta bildämnet till en ny nivå? I likhet med vikten av att kunna koda, programmera, är behovet minst lika stort om inte större att kunna avkoda det bildflöde vi omringas av dagligen. Kan behövas en spjutkompetens i ämnet även här, men några ”lyft” kring det känns tyvärr uteslutet.

Motivationen för ämnet har ökat via digitaliseringen, jag märker även i min utvärderingen att det finns större medvetenhet kring ämnets syfte och innehåll. Det är det andra perspektivet som också påverkar elevens resultat, är jag helt övertygad om. Vikten av att förstå ämnets innehåll och skapa sig rätt förväntningar. Har man tänkt sig att lära sig måla skira tulpaner i glasvas på akvarellkursen men läraren tycker det är mer spännande att gestalta den gråa förorten så blir det en konflikt. Ämnet måste vara tydligare så att eleven kan förvänta sig rätt innehåll. Som bildlärare brottas man dagligen med detta eftersom normen är så stark kring att bild är ett praktiskt övningsämne, då vi ska rita och måla. Ofta är det dom som tycker att den kunskapen är helt meningslös som propsar på hur det ska vara och gapar sig hesa om att få lära sig måla och rita?

Tydligheten kretsar inte kring att konkretisera utan att förklara, att eleven har flera omkring sig som förklarar samma sak gör nytta. Som sprider budskapet om att bildämnet är ett kommunikativt ämne där man arbetar med bildspråk på olika sätt. Det gör skillnad. det är för mycket raljerande idag med allmänt tyckande kring ämnet, hur man tror, vill eller hade det själv i skolan för flera läroplaner sedan. Det påverkar resultatet tror jag, och är man i toppen kan man ändra på det. Själv kan jag bara streta på och härda ut tills nån fattar.

 

det här med foto..

Jag arrangerade fotomaraton häromdagen som elevens val aktivitet. Intresset för detta var inte på topp. Elva elever hade valt detta och sju dök upp. Så fort ett barn hör ordet val så väljer de flesta enklast möjliga, för jag tror att betydligt fler är intresserade egentligen? Men kanske ett önsketänkande?

Eleverna gavs fem olika fotouppdrag. Det första temat var färgen gul. Det visade sig att en flicka i gruppen hade gul tröja på sig så efter introduktionen och att jag gått ut med tema ”färgen gul”  så reste sig alla i gruppen upp och tog ett kort på henne och hennes gula tröja. Check på den.

Det här är väl något av en utmaning för ämnet och kanske för alla som jobbar med barns lärande? Att få barn att göra saker med omsorg och eftertanke, att inte bara slumpmässigt finna utan aktivt träna på att se och upptäcka- i det här fallet. Så vi fick stanna upp och så fick de göra nya försök en bit bort.

Skärmavbild 2018-06-13 kl. 15.33.47Det var lite roliga frågor också början. ”Måste allt på bilden vara gult?” ”Måste det vara gult i exakt samma nyans som på bilden?”  (Jag la ut fotouppdragen på Instagram) ”Räcker det att ta en bild på gult eller får man ta flera?” ”Får man alltså ta bilder på olika gula saker?” Inte undra på att man verkar flummig, tänker jag, när man inte i detalj konkretiserar sina uppgifter, typ en gul blomma i närbild. Välj mellan ros och smörblomma, ros ger högst betyg. Hm..

Precis som när barn lär sig rita så ritar de det som de förstår och vet om, och inte hur det ser ut, upplever jag det på samma sätt gällande foto. Man har fem fingrar på en hand, och om dom är större än huvudet på figuren så spelar det ingen roll på barnen första teckningar. Många utav ungdomarnas foton denna dag blev lite på samma sätt, det var nån enstaka bild som stack ut men temat fasad t.ex. blev rakt framifrån en husvägg. Fasad-en husvägg- första bästa- klick. Den där lilla extra ingrediensen som är så svår att förmedla och sätta ord på som också kräver att man diskuterar varandras bilder mer ingående, hur gör man detta i helklass?

Att själv ges erfarenhet av att fotografera ger även insikt och förståelse kring bildspråk som dagligen omringar oss. Men det kräver tid och träning. Nått jag erfor idag.