Överlämningar

Ja som bildlärare har man ofta oskrivna blad i almanackan, dvs sidor där man ska förväntas fylla i elev resultat. Jag kom på idag att om jag kopierar en sådan sida och skriver rubriker nederst så är den väl använd vid överlämningar.

Som bildlärare lär du ha extremt många att hålla koll på, bestäm dig därför i första hand kring vilka anpassningar (förutom de generella – som är bra för alla) som du klarar av.

Mina kryssningar gäller språkstöd, dvs annat språk vid sidan av svenska, språkanpassning dvs tex dyslexi, lässtöd dvs om man behöver muntligt, enskilda instruktioner, regelbunden återkoppling, konflikt dvs om man lätt provocerar andra för att det ska hända grejer. Relation betyder ofta bekräftelse, funktion innebär nedsättning av olika slag, sittplacering kan vara av vikt och övrigt har jag en liten slagsida för. Med egna anteckningar.

Överst brukar jag skriva klf namn samt nummer.

När det här är i kryssat funderar jag på sittplaceringen i klassrummet. Häri finns strategierna räcka upp handen och fråga en kompis, då det sistnämnda är betydelsefullt gällande placeringen.

Ett steg ytterligare är ju att färgmarkera elevens behov på sittplaceringen.

Värdegrund

Ja, hade ett intressant och värdefullt möte idag som även fyllde mig med stolthet över elevhälsans och rektors engagemang för skolans värdegrund och allas lika värde. Det handlade om sexistiska kommentarer. Grabben bredvid mig ville ha förklaringar och jag sa som det var. Jag är inte bara lärare utan även kvinna, och även trots att jag är femtio år så har jag så svårt att värja mig för sexistiska kommentarer. Det händer att även jag skrattar eller skämtar med, trots att det innerst inne känns fel, så svårt är det.

Ändå har vi flickor som utsätts för detta varje dag. Redan från lågstadiet. Mina egna tjejer tar ofta upp kommentarer som pojkarna kommit undan med. Och själv har jag fastnat, min uppväxt som kvinna i detta samhälle grusar blicken, det är ju dagligen, hela tiden, så det har blivit normalt. Så ett välkomnade uppvaknande under dagen. Ja, stolt över att ha väglett en nykläckt man som kommer se över sina framtida strategier för att vinna mark. Bra igen Särlaskolan, Borås.

Så här dan före dan

Jag skriver smått röriga inlägg nuförtiden kanske, men det är också en rörig tid för mig både i terminens slutskede och privat. Såhär dan innan skolavslutningen hade jag ett långt samtal med en somalisk förälder och medmänniska om sexistiskt beteende vilket ledde till att jag fick förklara ord och begrepp, allt ifrån ”skämta” till ”blowjob”. Ja det ena var besvärligare än det andra, tur att man kan googla. Kände mig inte så värst professionell, men jag tänker ska man verkligen gå all in där, ska man inte stället satsa på att vara en tydlig medmänniska som vill väl? Känner att jag under min karriär haft mest nytta av min trygghet i att vara kvinna, förälder och just medmänniska med en öppenhet för olika livsval och erfarenheter. Där är vi alla så lika på nått vis, pratar samma språk. Beröra igenkänning, tänker jag, i ett möte gör att även allvarliga ämnen avdramatiseras. Bara lugnt bemöta andras spontanitet eller oro

Men nog av klokhet, jag har en klump i magen av alla mina fel och brister som kan tänkas avslöja sig. Det är höga krav vi ska leva upp till och man är på många sätt dömd att misslyckas. Ändå gör man det inte. Värt att tänka på i dessa tider. Jag laddar för arga samtal, några onödiga men andra faktiskt medvetna från mitt håll. När inget annat funkar typ kanske ilska kan driva på åt rätt håll? En får chansa på att göra fel ibland, så att det blir rätt?

Jag tänker även på mina nior, sista lektionen var så hysterisk, allt huller om buller. När en kommer till en ny skola och niorna tar emot en på de sätt de gjort, man känner bara lycka. Önskar omständigheterna hade varit annorlunda, att jag lugnt kunde hålla ett fint tal istället för att ligga på golvet och spika avslutning skyltar (tänk studentskylt med masonit och trästav) , men det har förstås också sin charm. Alla hade problem med det där och det var lite kul att med spik i munnen högtidligt säga ”låt en vuxen kvinna spika åt dig”, så där sattes ändå en sista värdefull ribba i feministisk anda.

Det har varit uteslutande samma fråga till mig under veckan, stannar du kvar? Det är många som valt att gå vidare till annat av olika skäl, vilket gör även mig lite orolig. Jag stannar här här tills jag dör, svarar jag. Dö kan man ju göra på så många olika sätt, tänker jag. Fysiskt, mentalt, känslomässigt.. Lite luddigt om svaret har tolkats positivt eller negativt men de allra flesta har sett lättade ut, förutom en som tydligt deklarerade senast idag att han tycker att jag ska bli ingenjör istället. Lite otippat. Ja varför inte? Men just nu har jag inga planer på det, jag harvar runt även i höst och ska då återigen överträffa mig själv. Jag ska bara överleva det här läsåret först.

Nedräkning

Alltså jag försöker ligga lågt men hör ändå andra kollegor jämra samma tankar som jag, det är så tufft på slutet. En jättefin idé för niornas avslutning håller också på att ta musten ur mig och det var ett saligt virrvarr idag. En påminnelse om att man kanske ska försöka pröva sina egna idéer på egen hand först innan man pytsar ut arbetet till andra? Erfarenhetsbaserat. Men ja, jag sa ja till det där och gör så gott jag kan. Bara hejarramsor kring det. Det blir vad det blir.

Den här tiden nu är ju helt crazy, vad gör man efter betygssättning? När solen steker på? När man ska pröva lyckan i masked singer? När de egna ungarna ska klä ut sig hela veckan och ha fika med sig olika dagar som man ska hålla i minnet. Ordna utflykter för mentorselever och allmänt mys, och samtidigt ha en hysterisk snickerboa i bildsalen då niorna hamrar på fullt på sina avslutningsskyltar typ fem i tolv (iden jag tog upp tidigare) När kaffet åker upp och ner i matstrupen och man kommit in i ett läge där det faktiskt känns helt okej att dö på jobbet bara man hinner kopiera och deffa betygen först..Det som liksom är viktigare än livet? Det är galet.

Vi kom in på sniglar också i personalrummet. Jag har fullt upp även med det med i trädgårdslandet. Jag gör mäsk till dem varje kväll, dessa små äckliga fyllisar. Och less på det, föreslog jag att ge dem ett glas vin ikväll? Efter det skämtet var det som om jag tappade det helt, jag kände hur flabbet bubblade fram hela tiden sådär besvärande, när man egentligen inte ska skratta till och det kommer ändå ett smått galet ”hehe” vid helt fel tillfälle. Sådär konstigt glad trött. Det blev ju ingen ordning efter det, ändå tacksamt med skratt framför gråt. Helt otroligt att man går mot sista veckan nu. Vilken vårterminen det har varit, en ska klappa sig axeln. Bra gjort. Man får flabba åt den här terminen. Den har ju varit som ett smått absurt skämt.

På slutspurten

Det är mycket nu. En får inte glömma att spola efter sig. Därmed inte sagt att det var jag, den där gången, som gav inspiration till ytterligare en liten informationslapp kring ordning och reda. Kanske hör till att även informera om att man bör låsa dörren för allas trivsel? Även om det gick mig rätt obemärkt förbi när jag sprang in i en redan upptagen toa.

Jag kör en liten skrotdag idag då jag försöker få lite mer ordning i klassrummet. Tar ner bilder från väggarna, inventerar och funderar redan nu på hösten. Distansundervisningen har lett till att man gärna rusar från det ena till det andra och städningen halkar efter. Inget gör mig så gott som rejäl städning, man upplever att man har koll på läget när skrivbordet är rensat. Konstigt nog saknar man aldrig dom där grejerna man lagt på hög för att liksom ”ta sen”. Det kommer också nytt hela tiden sån tur är, man blir inte utan arbete bara för att man råkar städa bort det.

När jag tänker tillbaka på läsåret hittar jag många höjdpunkter som jag är nöjd med. Det är mitt första år här och jag vara ganska ödmjuk inför att det skulle bli tufft men det känns ”relationsmässigt” med eleverna som om jag har varit här längre. Alla nya, även för mig lite främmande namn, sitter hyfsat säkert. Mitt namn har ju också varit lite främmande förstår jag när jag fått meddelanden med starten Hej Mola, Malan eller Melin.

Jag är som alltid lite missnöjd med själva effektiviteten men förstår numera bättre att jag ofta har fullt med att dela ut uppgifter och brister en smula i att följa upp arbetet. Det är väl också där tiden brister. Det är ju också så att jag som bildlärare får knåpa ihop allt undervisningsmaterial själv, då jag vanligtvis också föredrar att komma på uppgifterna själv. Inför reflektionstiden nu i slutet så tänker jag stanna upp och se över vilka moment som funkat och göra det materialet mer tydligt och tillgängligt. Men jag vet också att vissa grejer funkar i en årskurs, nästa är inte lika pigg på idén, så det är i ständig rörelse. Men okej, dags för kaffe nu efter en stunds hårt bloggande.

Position och Positionering

Jag skriver på min magisteruppsats och ett centralt begrepp jag använder är just position och positionering, och detta ska ju även genomsyra hela texten. Jag börjar så smått få fart på detta, såpass att jag märker att jag ofta använder orden på jobbet. Jag har talat med flera kollegor som reagerat positivt och engagerat när jag tagit upp resonemang kring vad eleven kan tänkas positionera sig gentemot i klassrummet och vilka effekter detta får för undervisningssituationen eller den individuella inlärningen. Alltså jag gillar det här ordet position, jag känner att jag är på god väg att kanske starta en trend på skolan genom att upprepa orden position och positionering? Nu har jag kanske inte riktigt tänkt ut allt men jag föreställer mig att användandet av ordet positionering även erbjuder en förklaringsmodell som i sin tur ger några givna svar kring det fortsatta arbetet kring våra elever. Alla svar får man inte när man jobbar med människor, vilket man ska vara ödmjuk inför, men att snabbt ringa in problemet och några av dess lösningar, speciellt gällande bemötande och klassrumskultur, skulle vara väldigt värdefullt.

Jag provade senast häromdan i ett samtal med en kollega. ”Något som slår mig är hur många av dina elever som positionerar sig maskulint i klassrummet, båda killar och tjejer”, resonerade jag. ”Ja, precis så.”, fick jag till svar. Nu har ju inte jag samma utbildningslängd som bildlärare, gentemot mina kollegors nästan femåriga utbildning, och kanske varit ovanligt trög gällande teoretiska synsätt? Hon var till synes oberörd, själv blir jag lätt lite stressad när jag hör nya ord och bejakar alltid det när jag själv samtalar, men hon var helt med på noterna. Jag vill ju tro att min kollega hade stannat upp med frågan ”Hur tänker du nu?”. Så som vi ofta fröken markerar, positionerar oss, till saker vi inte fullt ut förstår. Så jag tror att det är nått med ordet som gör att man lätt kan relatera till betydelsen. För mig veterligen är vi få som använder det i skolan.

Bildämnets vecka gick .. sådär

Nice try, som en säger. Jag vill ju tro att den pågående pandemin fått oss alla att reflektera kring vad som egentligen är viktigt i livet, och där står kanske inte sociala medier högst i kurs? Vilket är sunt. Vi är också många i ledet som känner oss trötta, slitna och rent av orkeslösa. Vilket iofs är lite osunt. Dock kämpar några av oss lite extra för att förändra det, som också är slitna och fransade, där din like kan göra skillnad.

Det är av vikt att sprida exempel av vår verksamhet, att tala gott om ämnet och dela med oss av den undervisningen som vi bedriver som också är förenlig med nuvarande kursplan. Skolverkets utvärdering från 2015 påpekar detta särskilt, som en framgångsfaktor för våra elever i ämnet. Det finns ett kommunikationsproblem då ämneskonceptionerna mellan elever och lärare, lärare och lärare, föräldrar, kollegor och rektor inte överensstämmer. Alla tycks ha en bild av vad Bild är, vilket ställer till det.

Kanske blir det ingen mer bildämnets vecka? Jag vet inte än. Kanske finns det ett bättre sätt att manifestera bildämnet, eller någon annan som lyckas nå fram bättre? Det är okej. Jag vill bara bildämnets bästa, och riktar ett stort tack till bildlärarnas riksförening som tror på idén.

Nu släpper vi jobbet och firar valborg och maj.

frågar åt en ung kompis

För första gången på väldigt länge är jag helt ensam här, för mig inte helt otippat, men noll besökare idag. Hur många bloggar läser jag själv, typ noll, så.. äntligen i fas kan man säga.

Nåväl förra veckan tog jag tag i min magister uppsats, fick fart på min handledare, så nu sitter jag här och pausar i skrivandet på den. Bakgrunden till min uppsats är kortfattat bild som det ”könade ämnet” dvs betygs skillnaderna mellan pojkar och flickors resultat i ämnet är väldigt stora. Flickor är bättre allmänt överlag i skolan, men i bildämnet i synnerhet. Det är liksom 30/70 till flickornas fördel, vilket intresserar mig.

Det jag i dagsläget tänker att jag kommer fram till är betydelsen av att följa nuvarande kursplan, tydlighet i vilka kunskaper som ska delas ut och varför, begrunda min egen syn på kön, i egenskap av lärare, och ta tag i förut fattande meningar kring detta ämne. Det är de viktigaste komponenter till en likvärdig bedömning i ämnet, som jag ser det just nu och lite onyanserat.

Den egentliga anledningen till varför jag vill hålla en öppen monolog med mig själv har att göra med mina funderingar kring hur en man framställs idag? Hur kul är det på en skala att vara man egentligen?

Kanske en sexa? Men sex? Så typiskt, och manligt.

En nära ungdom till mig vågade för några veckor avslöja att hans största önskan är att bli kvinna. Antalet ungdomar som vill byta kön har ökat och en stor andel av dem är pojkar. I en internetbaserad värld kan man tänka sig att detta kanske varit vanligare, innan google, och numera balanserats? Men, jag tänker, kan det vara så att den bilden av att vara man som massmedia sprider inte känns så önskvärd längre? Frågar åt en ung kompis.

Några tankar kring jobbet

I väntan på personalmöte på distans ögnar jag igenom min kamerarulle. Så här såg min vy ut tidigare under dagen.

Elever på bänkar och stolar, med sprayfärg dessutom. Vi har ett avslutande arbete i årskurs nio, ett tema som behandlat streetart och graffiti, som mynnat ut i att eleverna sprayar varsin schablon på väggen i bildsalen. Det här är mina första nior på skolan och de gör tillsammans en lite rörig vägg ovanför whiteboarden. Jag har sålunda en begynnande hjärnblödning när jag tar bilden men mitt hjärta är också fyllt av kärlek och stolthet.

Pga av lukten delade jag idag ut en digital uppgift, att ta med utanför klassrummet för att inte helt frätas sönder när sprayningen tog fart. Under genomgången, som jag fick ha på meet, eftersom jag inte hittar min adapter till projektorn, prövade många elever lyckan att sätta på ljudet under mitt prat. Det blev tålamodsprövande.Och samtidigt förstår man ju hur spännande och roligt det är att skapa rundgång. Jag är ju själv en sån som hade gjort det, mest för att prova, det är inget personligt med syfte att göra narr av sin lärare. Jag hade också suttit kvar i ångorna av sprayfärgen, för att kolla hur andra löste uppgiften. När ingen liksom självmant går ut så är ju det ett rätt bra betyg, tänker jag. Att jag gjorde rätt val ändå, trots allt, att få eleverna prova på ett sätt att skapa streetart. Men fasen vad det var rörigt och känslomässigt omtumlande för en etablerad fröken.

challenge #bild400

Borås stad fyller 400 år och ett kul sätt att fira det kan kanske vara att hinna publicera 400 bilder från bildundervisningen runt om på våra skolor i Borås fram till sommaren? Det finns ju redan ett Instagramkonto som heter bildsalBorås som är tänkt för att bildlärare ska dela elevalster i ett öppet galleri.

Det kan vara kul att få lite fart på det här kontot, tänker jag, och visa upp vår bildundervisning för varandra och allmänheten. Har man tid att lägga till ett tema för dessa bildarbeten så blir det självklart ”Borås 400 år”. Annars går det ju självklar bra att publicera det man arbetar med där och då.

Har du idétorka så bjuder jag på lite inspiration:

JobBa LoGGA #Bild400

Devil Whirls #BILD400

Kungligt Porträtt #bild400

TextilstAden #BILD400

Vill du som undervisande lärare i bild ( i Borås) vara med, kontakta mig för mer info: bildsal117@gmail.com