det smyger sig sakta på..

Nu börjas det igen, jobbångesten. Väl på plats att är det alltid bra, men med nya ögon på sin arbetsinsats kommer tanken kring hur fan man lyckas egentligen? Hur klarar jag att rodda runt allt det här? Känns ju omöjligt.

Det jag främst tycker är jobbigt just nu är att lusten inför nya projekt börjar tryta. Det har alltid gett mig mycket glädje, hopp och drivkraft att starta upp och engagera mig i olika saker, mina studier och projekt med eleverna men numera gnager tvivlet hela tiden. Jag vet inte längre vad jag vill? Om det här verkligen är vad jag vill?

Nä, jag är verkligen ingen muntergök just nu. Men jag gör allt jag kan för att hitta tillbaka. Jag tänker på det nystartade bildkontot på Instagram bildsalBorås Min tanke med detta var egentligen lite större än ett samarbete högstadier emellan som även handlar om att utbilda ungdomar kring att publicera och hämta bilder på nätet. Tänk om man kunde samarbeta med Borås stad på andra sätt som uppmuntrar våra ungdomar att ta del av våra fina kulturevenemang? Anordna aktiviteter och tävlingar, utställningar, fotomaraton, via det kontot, det hade ju kunnat bli jättekul! (Under förutsättningen att ungdomarna hakar på och hjälper till att ”trendsätta”, en kan ju aldrig räkna ut nått när det gäller sociala medier.) Jag deltog i ett symposium med anledning av att jag deltog i ett fotoprojekt Himmel över Sjuhärad, då diskussionen kom upp att vi egentligen inte har någon ”kulturell” motsvarighet till idrotten. Här finns ju en öppning, tänker jag.

Jag har ju också en dröm om att anordna ämneskonferenser och edcamp estet, bildsalBorås är väl ett toppennamn för detta – och så mycket kunnigt folk vi har här att lyssna på via högskolan och våra muséum Abecita och Borås konstmuseum. No Limit och skulpturfestival. Det finns ju en liten tapper skara ”bildlärare i västsverige” (sök på facebook) som jag hoppas ska komma på mitt edcamp, om det nu blir av.

Frågan är väl bara vem man ska få att komma på allt det här? Och driva igenom det? För det känns inte riktigt som att det är jag. Just nu. Men vem vet?

 

Rivstart

Jag har för mycket på gång som vanligt. Varför inte starta upp med att blogga? Jag kom på en massa bra grejer på min promenad i morse men nu är det helt blankt. Typiskt, då får en komma på allt smart igen en gång till.

I dagarna ska jag sammanfatta mitt MIK projekt, vilket handlar om att få in mer kunskaper kring medie-och informationskunskap i ämnet bild. En del av det projektet har bl.a. mynnat ut i att skapa ett nytt Instagram konto, kopplat till Borås stad – där jag bor och arbetar. Jag kan tycka att det är en smula oroväckande att vi inte ges mer information och riktlinjer kring GDPR, jag har getts mer nyttigt kring detta via mina barns konståkningsklubb. Kanske har jag missat nått?

Själv startade jag, och många med mig, för några år sedan olika konton på sociala medier. Vi skulle peppas att vara där ungdomarna höll till – och jag är glad för den resan för den har innehållit en hel del nyttig reflektion och lärdomar. Till en början skulle vi ha olika konton, ett privat och ett lärarkonto vilket direkt blev ganska rörigt. Ungdomarna sökte upp mig på facebook och en fick mota i grind med att be dom följa mitt lärarkonto istället, där jag typ aldrig skrev nått eller bara tråkiga grejer. Det ställde frågor på sin spets ganska omedelbart, ska jag smyga omkring som lärare i deras privata flöden? Var går gränsen när man får bilder på urartade fester i flödet långt utanför ramtiden? Vid ett tillfälle blev jag tillsatt som adminstratör i en grupp utan att bli tillfrågad, lite besvärande diskussioner i den gruppen kan jag tillägga.  Till slut bestämde jag mig för att bara vara en vuxen medmänniska och kalla mig för bildmalin, ett användarnamn som speglar lite allt möjligt. En bildlärare, en Malin, mitt smeknamn, någon som berättar saker för andra med bilder. Så fick det bli. Men det har aldrig varit helt okomplicerat.

Varför ska jag publicera mina elevers bildarbeten på mitt privata konto? Jag har haft den här diskussionen i skolan, när eleverna inväntat det andra kontot och ställt frågor kring det. De flesta hänger upp sig på ”inställningen privat”, att jag kan gå in och göra mitt konto offentligt. Men det handlar ju inte om det. Många elever har också tyckt att det är kul att jag publicerar deras bilder, men det är också mer än en kul grej. Vi har fått nya regler sedan förra våren som ska lägga den nya grunden för vad vi publicerar på internet och då känner jag att jag vill ta ansvar för det. Och när man tänker efter kring detta så blir det emellanåt en jättegrej för mig, nästan så att jag skulle vilja sluta använda sociala medier för all framtid. Mina ämneskollegor har också antytt frågan kring vad syftet är? En sund fråga. För mig är syftet att stärka bildämnet i skolan, bilder är till för en publik och nu har vi en fantastisk vägg att hänga upp eleverna alster på som aldrig tar slut. Det skapar insyn, snackisar mellan oss ämneslärare då vi också ges ökad tillgång till elevarbeten för tex sambedömning eller planering. Det är också en bra ingång med ett eget gemensamt konto, att börja diskutera och förstå vilka regler som gäller för att publicera. Upphovsrätt, vad gäller för privatpersoner, hur skyddar man sina bilder, vilka inställningar bör man göra för sina kontot på sociala medier där man publicerar bilder osv. En väldigt bra inkörsport till MIK i bildundervisningen. Och bra av mig att se till att vi ges backup av vår arbetsgivare, tänker jag också.

Jag ska också greja med min pilotuppsats, på väg mot magistern i pedagogiskt arbete. Förra julen gjorde jag en gruppintervju med några bildlärare och skriver om betydelsen av nätverksträffar och poängen där är att det kräver en mötesstruktur och processledning för att en ämnesträff ska generera hållbar utveckling. Vårt ämne behandlas så styvmoderligt, alltså finns det ens en tydlig definition på vårt uppdrag eller vad en heltidstjänst innebär, tänker jag lite irriterat nu? Själv ligger jag på maxgräns i elevantal och självklart påverkar det kvalitén, likväl som några utav oss inte ens har en bildsal. Vi har så olika förutsättningar att lyckas, ändå är vi alla ”bildlärare”. Nä, ämnet nätverksträff gör mig bara sur och vresig och det poppar upp en del syrligheter i texten som får mig att frångå kärnan i min undersökning.

Jag fick idén om att fortsätta skriva om måluppfyllelse i bild, komponenter som skapar utveckling och ökat lärande hos eleverna. Det är lite dött lopp även i det där, men nått blir det väl? Jag ska börja formulera en forskningsfråga, en som helst inte besvaras med nya frågor. Hur det nu ska gå till?

Ha en bra start, en rivig en, så en vaknar till nu efter julens chokladtöcken. Det blir bra!

tomteluvan på

Jag känner mig ganska trött nu, terminen har varit tung. de senaste två veckorna har jag inte bara bestämt mig för hundratals betyg, lite över fyrahundra, och har dessutom haft bedömningssamtal med nästan lika många tomtar. Många av mina elever har dessutom haft två feedback samtal under terminen, tyvärr gör det inte så stor skillnad för att förstå bedömningen enligt en undersökning jag också hunnit med, men att känna av varandra och vara överens om rimligheten kring ett betyg är gott nog.

Under förutsättningar känner jag mig näst intill lyrisk över att jag har goda chanser att ta hem 7 1/2 högskolepoäng medie-och informationskunskap, en distans kurs som jag medverkat i under hösten på Borås högskola. Hur kunde det hända? Flera utav mina kursare har även påtalat bilder som en viktig komponent att behärska för att kunna förhålla sig kritisk i informationsflödet på nätet, vilket betyder mycket och stärker min tro på att ämnet också hör till bildämnet i skolan. Jag fick också väldigt fin feedback av några flickor i årskurs nio idag kring mitt lilla kurs upplägg Bildspråk på nätet, för mina högstadieelever. En idé jag har för att lära ut om reklam, memes och andra visuella fenomen. Jag blev så glad att jag tom började damma av min pilotuppsats för master utbildningen, varför inte ta åtta högskolepoäng till när man ändå är i farten?

Ja jag känner mig stolt över mig själv, och att det är helt okej att känna sig lite trött nu. Jag känner mig tacksam för det arbete som jag lägger ner och vilka positiva effekter det får för mina elever. Många har dock gnällt kring att arbetet har varit för digitalt men jag har alltid varit mån om att ge båda alternativen på de uppgifter som jag har delat ut. Den digitala tekniken skapar goda förutsättningar för jämlikhet i resultaten mellan könen, då tjejerna tidigare varit överlägsna. Jag har också lärt mig att se mer nyanserat på kunskap, grundskolan är ingen talangtävling. Arbetsron i klassrummet har också medverkat till att jag kunnat samtala med eleverna, ibland flera gånger under en lektion. Det är också något som iPaden bidrar till. Det gör att man tillgång till elevernas muntliga framföranden och inte hänger all tilltro till det skrivna ordet i inlämningen. Det låter kanske galet för en utomstående men man har ofta fullt upp med logistiken i en bildsal och hinner sällan stanna upp för individuella samtal som handlar om idéutveckling eller reflektion kring bilduppgiften. Visst händer det att en och annan spelar och kollar sin snapchat, men det händer ju också att eleven blivit klar lite tidigare eller inte vet vad man förväntas göra, och vi lever ju redan i en värld där gränsen är luddig mellan arbete och fritid. Det gäller ju även mig. Det är också ett förhållningssätt där man kan välja mellan att vara fördömande eller locka till en annan aktivitet tänker jag, mitt jobb har väl alltid haft konkurrens med det som känts mer meningsfullt för eleven?

Nästa steg nu är analysera min bedömning, titta efter mönster som kanske behöver brytas? Men först lite välförtjänt vila!

snösnoppen

det blir vad man gör det till

Det var länge sedan jag skrev, men så plötsligt kom skrivlustan över mig. Senast igår berättade jag för en vän att jag kramar inte ut en rad till, så trött på skrivandet och öppen ridå. Där ser man vad det kan vända fort. Jag har som vanligt mycket att berätta, viktiga grejer. Mycket händer i skolan, och mycket går också obemärkt förbi om man inte berättar om det.

Skärmavbild 2018-12-06 kl. 19.02.35Häromveckan blev jag påmind om ett kändismöte som jag hade för många år sedan. Jag sommarjobbade på en lunchrestaurang och sent på eftermiddagen strax innan stängning var vi bara tre anställda kvar och två av dom pep i väg på annat en stund. Det var alltså max tio minuter som jag stod helt ensam vid disken, när plötsligt Joakim Thåström klev in genom dörren. Det var bara han och jag, ingen annan såg eller hörde. ”Har det hänt nått? Ja, Joakim Thåström var här nyss och köpte sista ostfrallan!” …eller hur?…

En stund bara för mig kan en ju tänka, men ibland vill man ju att andra ska veta, särkilt när det inte beror på ren slump som i fallet med Thåström. Lite så känner jag med skolan numera. En fullträff slår in, hårt arbete förtjänat,  men ingen ser det, förutom jag.

Nyss har jag seger intervjuat en sjunde klass till deras storartade resultat i decibel ligan, en tävling som pågår mellan klasserna kring bästa arbetsmiljö, dvs ett lugn och tyst klassrumsklimat där alla ges chansen att få koncentrera sig på sitt bildarbete. Belöningen blev valfri sittplacering och fritt arbete. Även fröken väljer att jobba fritt idag så här sitter jag och bloggar på betald arbetstid. Skönt. Jag behöver också lite svängrum, en orkar ju inte vara perfekt jämt.

Så  här sitter jag njuter i min bildsal av denna ljuvliga, lugna klass, och det beror inte på att hälften ligger hemma med halsfluss utan att jag faktiskt lyckats med en idé jag inte trodde var möjlig. Spelifierad arbetsmiljö, decibel ligan, med en hembakad tårta som pris. Det finns klasser i årskurs sju som kräver att jag viskar mina genomgångar, så det är ett väldigt intressant projekt. Att få mina spontana utrop hyschade i klassrummet, har det någonsin hänt i grundskolan? Jag menar tyst läsning typ, fast i bildsalen medan alla målar. Jag har aldrig varit med om det någonsin, det kanske säger en del om mig men jag tycker det här är fantastiskt. Lite som att Joakim Thåström dyker upp. Väldigt otippat, värt att uppmärksamma och fundera kring tänker jag.

Jag tittade på en årskurs 8 i går som ökat klassen meritvärde i bild med 55p. Pojkarna står för 64% av den betygshöjningen. Den genomsnittliga bullermätningen har minskat från i genomsnitt 63 i år 7 till 55 i år 8.  En minskning på 13% då ökningen i resultatmätningen (betyg) gjort en liknande spurt 19%. Tanken var ju också att visa på kopplingar mellan högre resultat och god arbetsmiljö, göra det synligt och konkret. Decibel ligan sammansvetsar också tanken av att vi måste samarbeta, det finns ett konkret – om än banalt som tårta – mål, och en väg dit. Det jag hade önskat mer tid för är att bygga vidare idén med bonus och utmaningar. Det funkar uppenbarligen, väldigt bra, och ”decibelligan” blev också snabbt etablerad. Att det dessutom är majoriteten pojkar som står för betygshöjningarna skapar ju ytterligare ett intressant perspektiv. det är pojkarna upplever jag som peppar varandra att vara tysta för att i slutet på läsåret.. få en bit tårta..? Men inte mig emot, det är ju skitbra!

Hemligheten bakom att vinna decibel ligan enligt många eleverna är att hålla käften och behålla kaksuget vid liv, ganska grabbigt tänker jag? Men funkar förstås också på tanter, och det kan ju vara bra att ha en förenande länk mellan oss.

Det är tufft att vara på egen kammare, man pendlar mellan hopp och tvivel när man ska peppa sig själv och tro på det man gör. Men i slutändan blir det vad man gör det till och jag känner mig nöjd med terminen.

 

 

komposition och perspektiv

IMG_0043Komposition kan ju tyckas som det mest grundläggande ämnesordet för att skapa bilder men för mina elever kan detta upplevas som rena grekiskan. Denna övning utgick jag från ett foto som jag tog för några veckor sedan, och förklarade återigen att bilder byggs upp av linjer och former. ”Ser ni nån osynlig linje som som skiljer det som är nära på bilden från det som är längre bort?” ”Vad finns det för former i bilden som är viktiga?”

Bilden är ju inte märkvärdig på något vis, rent av ganska tråkig men övningen är att vi ska utgå från ett foto för att bygga en ny bild, en komposition med perspektiv, djupverkan i sig.

IMG_0051Vi tog det steg för steg tillsammans och hamnade till slut med ett papper med olika linjer för ett landskap i perspektiv som sedan skulle färgläggas. Mina åttor gjorde detta på svart papper, mycket pga av att jag hittat mycket oljepastellkritor och dessa gör ju sig så bra mot svart.

Vägen behövde inte längre vara en väg utan kanske en flod? Hur förändras den gröna färger med avstånd, jag visade exempel på det.

 

Sen började eleverna färglägga, blanda färger, gnugga färgen och några fick fantastiska resultat, och samtliga väldigt fina bilder! Via mitt Instagram konto fick jag sedan på tips på en konstnär som heter Hockney, och tänker ta med honom i temat vid nästa tillfälle.

Bedömningen utgår från det skapande kraven. Kommunicera med bild kanske jag bedömer felaktigt, jag har inga tilltänkta budskap inom temat däremot var uppgiften väldigt specifik med att syftet är bygga en komposition som dessutom visar prov på djupverkan/perspektiv. Teknik och material, hur har eleven undersökt och provat? Kombinationen färg och form, helhetsintrycket. Några har ingen djupverkan med fått fina färgblandningar och även använt sig av motsatsfärger vilket ger ett start intryck.  Arbetsprocessen är förstås också mätbar i denna övning.

Jag visar några exempel. Det gör sig inte helt rättvisa på mina foton, men ger en idé om vad som utvecklats i bildsalen för år 8.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit ett jättekul arbete och mycket tack vara decibel ligan, då vi tävlar om ”tyst i klassen”, så har jag hunnit gå runt en hel del och verkligen fått diskutera och peppa kring deras skapande enskilt. Jag känner mig supernöjd och stolt över deras skapande!

arbetsmiljö, igen

Jag skriver mycket om runt omkring grejer och inte så mycket kring själva undervisningens innehåll, så även denna gång. För mig personligen har det varit ett stort huvudbry genom alla år egentligen, hur jag kan skapa en god arena för lärande i bildsalen? Med ett stor antal elever, i dagsläget över fyrahundra, i et praktiskt ämne som kanske inte alltid står högt i kurs över viktiga saker att lära sig så är det en utmaning. En utmaning man också har få att bolla med, eller lära utav, eller ens tar på allvar. Det ska ju vara lite stökigt på bilden, det hör liksom till att man får stå ut med att killar inte har samma intresse, eller mognad, för skapande som tjejer? Den ständiga pressen att ansvara för god arbetsmiljö, men egentligen aldrig ges några fungerande råd för det egna sammanhanget. För det är en väldigt speciell situation att vara bildlärare som inte fullt ut kan jämföras med ledarskap i annat ämne.

Jag introducerande decibel ligan under förra året, jag mäter bullernivå i de olika klasserna och låter årskurs sju och åtta tävla mot varandra. En slags speliefierad arbetsmiljö kan man säga med komponenter från spelvärlden då jag även utökar med bonuspoäng för den egna klassen, några hangsups för att inte tappa stinget.

En klass räknade snabbt ut att de hamnat näst sist och är lite på väg att ge upp decibelligan. Under dagens lektion var det pratigt. Enligt mätaren var de upp på 58, när det är lugnt brukar det ligga kring 45. Jag valde då att presentera en ny sittplacering, men kanske inte på det sätt som de räknat med. Ofta sprider man ju ut pratnissarna och klämmer in några tysta elever emellan. Jag berättade istället att jag noterat att flera elever pratat med varandra över klassrummet och att det kanske var mer lämpligt att låta dessa sitta tillsammans? Så kan de ju i lugnare samtalston diskutera t.ex, Paradise hotel eller annat som inte känns så intressant för oss andra?

Sagt och gjort så bytte de platser ganska omedelbart, det var ju liksom en ”rolig” sittplacering”. Vi måste mäta effekten av det här, menade jag, annars kanske vi behöver byta strategi gällande sittplaceringen? Ja ni fattar.. 🙂 Mätningen resulterade i 48, tio pinnhål direkt ner i en omfamnande och lugnare arbetsmiljö.

Det här är så roligt att leka med, när man liksom kommit på hur man förändrar beteenden genom motivation och lust. Varför byter vi inte såna erfarenheter med varandra mer, nyanserat vår syn på ledarskap? Det här ger ju också ger snabba och goda effekter för undervisningsmiljön, oavsett elevens bakomliggande motiv. Det är också så energigivande för mig som lärare, som tar bort det är urholkande negativa tjatet eller krav på stränghet som jag ändå inte klarar av att leva upp till. Jag har heller inte så mycket energi att fördela, med arton klasser som jag träffar vid ett tillfälle i veckan. Jag får undervisat mer, enskilt och i grupp, det som jag förväntas göra tänker jag. Det känns bra!

 

sittplacering och anpassningar

Vi är ju inom skolan ålagda att göra individuella anpassningar och detta kan bli en svårighet för mig som bildlärare, eftersom jag har så många elever. Det är nästan 40% av eleverna som har anpassningar av olika slag, så för min del innebär det extra uppsikt kring 160 ungdomar, om inte fler? Så vad gör man och hur? Är det ens möjligt? Jag gör ett försök iaf.

Jag ska berätta om min lösning för särskilda anpassningar i klassrummet. För det första så lägger jag inga små detaljer på minnet, jag träffar eleverna en gång i veckan och har som sagt ganska många så att försöka lägga allt på minnet blir för tungt. Istället jobbar jag med färgkoder. Blått står för läs och skrivsvårigheter, som jag kollar av inför vissa inlämningar, och erbjuder muntlig redovisning,  eller inför texter som jag ev. delar ut. Det gäller även nysvenska elever. Orange betyder regelbunden återkoppling och individuella instruktioner. Gult innebär fysiska funktionshinder och där får en komma ihåg om det gäller syn, hörsel astma, allergi, motorik eller diabetes men allra oftast så gäller det var elevens ska placeras i klassrummet, att man har lätt att smyga ut för sitt insulin eller sitter så att man hör och ser bra. Rosa står för emotionell anpassning, motivation, svårighet att hantera motgång, konflikt benägen eller socialt utanförskap. Grönt är diagnos av olika slag, väldokumenterade barn där man lätt kan ges instruktioner via åtgärdsprogram.

Alltså väl vid bänken är det aldrig några problem att uppfatta vad jag behöver stärka upp med. Så det jag gör på placeringslistan är att jag markerar de olika färgerna beroende på var ungdomarna sitter. Efter genomgången/starten kan jag sedan se vilka bänkar jag ska till först. De elever som behöver starthjälp och ganska snabbt, innan de hittar på andra saker att göra.

Jag tänker också en hel del annat kring placering och dynamiken i rummet. Ofta placerar  jag utåtagerande barn längst bak i klassrummet – de som man i vanliga fall har längre fram med några andra elever emellan. Men eftersom dessa ungdomar kan ha svårt för att lyssna in genomgången, kanske dessutom stör sina grannar, och ofta behöver individuella instruktioner så startar jag upp längst fram och har sedan en genomgång till längre bak.  Såvida inte nån tjoar väldigt högt i bakre raden vilket ibland händer, det finns ju det som är jobbigare än frökentjat och det är att inte få uppmärksamhet, så blir det oftare lugnare -under förutsättningen att man snabbt ger individuella instruktioner. Men för den som har svårt att visa respekt för en gemensam start kan då få lite kamratfostran genom att sitta långt ifrån, längst bak, så att de andra måste vända sig om för att visa lojalitet tänker jag kan ge önskad effekt?

Alla idéer funkar inte, man gör missbedömningar och det blir fel ibland men också väldigt bra, man lär sig alltid något och har man bara en strategi så har man också en professionell sköld känner jag. Och den gör skillnad.

I mitt klassrum har jag fyra bänkrader på traditionellt vis och två gruppbord intill, med vardera sex och fyra platser. Vid båda dessa gruppbord är jag mån om sätta ”fungerande elever” – och då vill jag förtydliga att elever med anpassningar är detta i stor utsträckning. Sen finns det en handfull som helt kan byta skepnad när de går över skolgården till mitt lila hus där jag har min sal, som uppför sig illa. Jag sätter därför dessa som sagt längst bak. Där har de även överblick över klasskamrater, de ser ryggar och gruppborden.

Vid gruppborden placerar jag elever som lugnt hämtar olika saker och sätter igång med det som de förväntas göras, de har en slags dold agenda av att vara föredömen. De är ofta de som kommer först till klassrummet, är självständiga men som också behöver stärkas av varandra för att bli den dominanta delen av gruppen tänker jag. Jag ”allierar” mig ofta med dessa elever genom att öppna klassrummet en stund innan lektionsstart. Det är viktigt att uppmuntra elever som vill ta ansvar och har en omsorg för skolan. De kan man fästa blicken på under en genomgång, de som ger ett positivt gensvar på undervisningen. Men norm, kultur, tradition.. jag vet inte, man hamnar lätt i det negativa, med fokus på det som krånglar. Det är svårt att bryta, en får träna upp sig hela tiden.

Jag har flera helt underbara och väl fungerande lektioner, men också några ganska urholkande eftersom jag träffar flera hundra barn i veckan. Jag är inte alltid på topp och grupper fungerar väldigt olika. Stundtals kan jag uppleva ett påfrestande klimat av buller och respektlöshet, ibland kränkningar som jag ensam ska stå emot. Det har blivit vardag, för mig.

Jag har ett jäkla tålamod och undviker in i det sista att hamna i affekt. Jag blir så less och arg de tillfällen då jag ser hur några elever ler triumferande när de ”fått igång kärringen” i en absurd lek som man är dömd att förlora. Så har det alltid varit, tänker jag, ett fenomen som finns överallt bland människor med svag självkänsla. Jag tror snarare att det är färre elever nu än innan, för de får ju så mycket utbildning kring detta idag och har ett helt annat samtals klimat med sina föräldrar, det var nog betydligt värre förr. De ju en enkel match egentligen men de ser ju alltid till att vara minst tre och argumenterar helt utan logik, så jag lägger mig platt direkt.  Jag tänker inte låta mig sänkas av barn med kass självkänsla, har inte råd att lägga energi på det i allt annat och jag är inte heller där för att trycka till någon.

Jag ignorerar dåligt uppförande och ger rätt beteende uppmärksamhet. Så som jag har läst ger bäst effekt. Men det klart att jag blir osäker emellanåt, den här strategin tar tid och tålamod. Den får mig emellanåt att framstå som lam? Det är ändå viktigare tänker jag att arbeta förebyggande med ett hållbart klassrumsklimat som inte är beroende av person. Man får räkna med flera veckor, ibland månader, ibland funkar det inte alls, så tvivlet gnager ju hela tiden om man verkligen gör rätt? Men jag vill ju så innerligt tro det. Vi får inte heller glömma att förhållningssättet gentemot ämnet bild påverkar i hög grad, och det går liksom inte att ensam försöka jobba sig ur det. En får göra så gott en kan inom förutsättningarna helt enkelt.

Nåväl, några tankar även denna veckan.