Tiden går fort. Till våren är det 30 år sedan jag avslutade bildlärarlinjen och på hösten samma år klev in i yrkeslivet som bildlärare. Jag vill knappt påminnas om den där första tiden. Jag vet inte hur det är för nyutexaminerade idag, men 1996 fick man en jätteknippe med nycklar och ett ”lycka till”. Det sistnämnda behövdes verkligen. Jag hade ägnat studietiden åt studentradion och diverse kärleksproblem och kände mig visserligen trygg i ämnet – men inte alls redo för de enorma elevgrupper jag skulle möta.

Minst arton olika helklassgrupper, med stor variation på tekniker och material. Bildsalen var fylld med grejer, och varje skåp hade en egen liten nyckel som jag skulle hålla reda på. Eleverna fick lyssna på musik, sitta var de ville, och det skulle vara lekfullt och roligt. Allt på min bekostnad. Jag grät stup i kvarten.

Jag minns att det på den tiden fanns en ganska utbredd uppfattning om att bildlektionerna naturligt hörde till de mer stökiga och fria ämnena, något man fick acceptera när man valt just det ämnet. Det var en utmaning att etablera arbetsro i en miljö där andra ämnen präglades av strikt disciplin. Samtidigt var det svårt att få gehör för bildämnets betydelse. Men med åren har jag sett en positiv utveckling — fler klassrum har fått bättre arbetsmiljö, och ämnets status har stärkts, även om det fortfarande finns utmaningar kvar att arbeta med.

På den tiden fanns knappt några hjälpmedel. Ville jag visa en konstbild fick jag gå runt med konstboken i klassrummet så att alla skulle få se. Visst, det fanns diabilder, men min företrädare hade valt svartvita – kanske en budgetvariant? Budgetstopp har hur som helst följt mig genom alla år. Jag kan inte minnas något överflöd. Jag bad kollegor samla veckotidningar och gamla toarullar. Frånvaron prickades av på papperslistor i personalrummet.

Jag minns när jag fick min första projektor. Vi var bara några få som fått den förmånen och kollegor muttrade: ”Varför ska bildsalen ha en?” Vaktmästaren monterade den dessutom i fel sal, men den fick sitta kvar. För mig var det revolutionerande att kunna släcka i taket, veva ner den hårda pappersgardinen och visa en bild i färg. Slippa gå runt med en bok. Jag var nog alldeles för hård mot mig själv då och trodde att bristerna låg i min kompetens, inte i arbetsverktygen.

Min yrkesroll har stundtals varit en prövning för min självkänsla. De första åren var det en ständig balansgång, särskilt med de stora elevgrupperna och alla parallella krav. Men jag har också samlat på mig erfarenheter som gjort mig starkare och mer trygg i min profession. Jag har lärt mig att både svårigheter och framgångar hör till yrket, och att det är viktigt att fortsätta utvecklas utan att tappa tron på sig själv.

Minst femhundra elever och alla parametrar utöver planering, återkoppling och bedömning. Å andra sidan fanns inte samma krav på att skriva omdömen. Jag började ändå göra det, för jag kände att utebliven respons från bildläraren marginaliserade ämnet ännu mer. På utvecklingssamtalen togs bild sällan upp, även när elever hade höga ambitioner och fina resultat. Elevassistenter passade ofta på att ta en kaffe när bild stod på schemat, och lämnade eleverna ensamma i helklass.

Mycket har faktiskt blivit bättre sedan dess – även om det finns en del kvar att önska.

Efter femton år som bildlärare började jag på allvar förstå att jag aldrig skulle arbeta med något annat. Det hade inte varit självklart tidigare, trots att jag i olika anställningsintervjuer gärna kallat uppdraget mitt största kall i livet.

Mycket hände just då. Lärarlegitimationen infördes, och plötsligt hade mina leranimationer med super-8 ersatts av digital bild- och filmredigering. När hade jag egentligen lärt mig det? Eleverna fick varsin skoldator och all undervisning skulle nu läggas på en skolplattform. Själv visste jag knappt hur man bifogade ett dokument i ett mejl.

Kritiken lät inte vänta på sig. Jag ansågs oinsatt i digitaliseringen, och kompetensutveckling blev över en natt ett slags eget ansvar. I det läget startade jag den här bloggen. Det var ett lyckokast, för kort därefter hamnade jag på den webbaserade kursen Det digitala skollyftet. Jag lärde mig så otroligt mycket att jag redan året därpå var kandidat till att bli skolans IKT-pedagog.

En rad omständigheter gjorde dock att jag faktiskt bytte karriär och började arbeta i fritidshem 2016 — precis när fritidshemmen fick sin kursplan. Jag hade kunnat stanna kvar där om det inte vore för att jobbet faktiskt var ännu mer krävande än att vara bildlärare. Fritidspedagoger är sanna hjältar. Men strategierna jag byggde i fritidsmiljön har jag kvar än i dag. När jag sedan återvände till en bildlärartjänst kändes det som rena himmelriket: pauser mellan lektionerna, inga overaller och gula västar, inga lekar ute på skolgården i snöblandat regn.

Under fritidstiden började jag även läsa masterprogrammet i pedagogiskt arbete. Det blev starten på ett flöde av högskolekurser. Jag som mestadels höftat mig igenom bildlärarlinjen började plötsligt se mig själv som akademiker.

Numera försöker jag följa ämnets utveckling genom fortbildning inom medie- och kommunikationskunskap, jag testar nya undervisningsmetoder som spelifierat lärande och jag läser svenska som andraspråk för att bättre kunna stötta mina elever i tillvalssvenskan. Det gör att jag känner att jag idag står på en god bas i min lärargärning – både trygg nog att luta mig mot erfarenheten och nyfiken nog att fortsätta utvecklas.

Inlägget börjar bli långt, och det är svårt att summera allt. Med tiden har alla erfarenheter, både de roliga och de skavande, blivit värdefulla lärdomar. Och jag har fortfarande mycket kvar att berätta – men det sparar jag till nästa gång.

Om en vecka drar det igång igen. Och för mig har utvecklingen verkligen gått åt rätt håll då jag ska undervisa årskurs sju i halvklass. Det ska bli väldigt spännande att få den erfarenheten och se vad den kan leda till.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.