Det kom ett riktigt bra svar i en Facebookgrupp för bildlärare på frågan om hemligheten bakom en lång karriär i yrket: att uppskatta stunderna tillsammans. Det är väldigt många fina stunder och en värme och omtanke som vi kanske ibland tar för given.

Om man upplever det kämpigt med eleverna är mitt bästa tips att faktiskt umgås med dem ännu mer. Gå sakta i korridoren så att de hinner ifatt. Stanna upp när de frågar vad vi ska göra nästa bildlektion – och passa på att fråga om något helt annat, något som inte har med skolan att göra. Slå dig ner i uppehållsrummet en stund, även om det känns motigt just då och man kanske till och med hinner tänka: ”Vem vill ha mig här?”
Men sanningen är att det som ibland tar energi, också kan ge energi.

Jag brukar också spara på elevalster, särskilt från de elever som gärna vill utmana eller testa ramarna. Ämnet erbjuder ju en tydlig produkt av var de befinner sig på livsresan. Ibland har jag tänkt att jag borde göra ett bildspel av det för kollegiet. Det skulle bli både roligt och talande. För när man arbetar med tonåringar är just det perspektivet helt avgörande: att kunna se bortom dagens smådraman och ana den längre berättelsen.

Det har också funnits många tillfällen då jag i efterhand önskat att jag agerat annorlunda. Bildsalen är ibland fylld av barn och unga som med stor energi försöker få uppmärksamhet – och det kräver ett stort mått av tålamod. Men bakom det finns ofta något annat. Att känna sig sedd är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, och många elever vet inte alltid hur de ska uttrycka det på ett konstruktivt sätt. Då är det lätt att de hittar sina egna vägar för att bli sedda. Och där, mitt i röran av färgfläckar, prat och halvfärdiga arbeten, finns vår chans att förebygga: att möta blicken, ställa en fråga, visa att vi ser – inte bara det de gör, utan också vilka de är.

Det här är förstås lättare sagt än gjort när allt rullar på och man jonglerar både penslar, planeringar och plötsliga utbrott. Men kanske är det just den kvaliteten en erfaren bildlärare långsamt bygger upp, ofta utan att ens kunna sätta ord på det. En slags tyst kunskap som gör att det ändå fungerar – trots kaos, trots trötta dagar och trots att vissa elever testar gränser rejält. Kanske är det där hemligheten ligger: inte i en metod eller ett färdigt recept, utan i förmågan att fortsätta se eleverna, även när det kostar lite extra på, och i att uppskatta stunderna tillsammans.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.