Detta läsår ska vi få traumautbildning på skolan, och jag tyckte det passade att läsa en självbiografisk bok om en tuff uppväxt med en alkoholiserad mamma. Jag är dessutom från Varberg och känner väl till bostadsområdet Håsten och andra platser som beskrivs. Jag drar till och med på munnen mitt i eländet – även jag har som tonåring lirkat mig mellan Sociten och torget ett antal gånger, precis som Jennie och hennes vänner. I övrigt har vi inte så många likheter.

Boken skildrar nedslag ur en sorglig uppväxt, men också en slags hyllning till Jennies syster Linda, som aldrig fick samma tid och möjlighet att läka. Som elvaåring blev Jennie vittne till hur Linda blev våldtagen i sin egen säng, medan deras mamma och hennes sambo satt berusade i köket en våning ner. Det är en skildring som stannar kvar länge.

Det är också smärtsamt att läsa om hur mycket Jennie längtade efter sin mamma – en mamma som kunde försvinna i veckor eller månader på grund av alkoholen. Samtidigt finns där även hopp: en medvetenhet om att bryta gamla mönster och generationstrauman.

En tänkvärd bok, inte minst när det gäller att förstå och ha tålamod med gränsöverskridande barn och ungdomar som bär på mycket ilska. I boken finns flera sådana – och många av dem är lärare.

Att läsa Jennies berättelse inför vår traumautbildning känns som att lägga till ett lager av förståelse. I klassrummet möter jag ibland ungdomar vars vrede, rastlöshet eller tystnad bär på berättelser jag aldrig kommer att få hela bilden av. Men kanske kan jag – med lite mer insikt och ödmjukhet – möta dem på ett sätt som gör att de känner sig sedda, även när de själva inte kan be om det. Och kanske är det just där, i de små mötena, som läkningen kan börja.

Boken är skriven av Jennie Högman och Lotta Ahlgren Svensson.