Jag har verkligen grottat ner mig i tragiska livsöden. En flicka som blev kallad Genie och hennes berättelse är ett av USA:s mest extrema exempel på barnmisshandel.

Genie föddes 1957 i Kalifornien. Hon växte upp i en familj där pappan var extremt kontrollerande och våldsam. Hon hölls nästan helt isolerad i sitt rum från mycket tidig ålder, ofta fastbunden på en stol eller på en potta, och hade minimal social kontakt eller språklig stimulans. Hennes mamma var rädd för sin man och kunde inte skydda Genie fullt ut, även om hon visade viss medkänsla. Genie hade också en äldre bror, som inte var lika isolerad men som växte upp under samma familjeförhållanden.

Genie upptäcktes 1970, när hon var cirka 13 år gammal. Hon var då undernärd, fysisk utveckling var begränsad, och hon kunde knappt tala. Boken återger även hemska detaljer – man slutar nästan andas. Hur kan man göra så här mot sitt eget barn? Eller någon annans för den delen.

Språkligt lärde Genie sig några ord och enklare meningar, men hon utvecklade aldrig fullt normalt språk. Fallet visar hur avgörande tidig språklig stimulans är och gav forskare viktiga insikter om kritiska perioder för språkförvärv. Samtidigt belyste Genies liv de djupgående effekterna av extrem isolering och trauma på social och emotionell utveckling. Trots detta fick hon stöd, och det är rörande att läsa om hur en tonåring upptäcker världen och upplevelser för första gången.

Boken tar också upp många etiska frågor. Forskarna som studerade Genie kritiserades ibland för att ha balanserat mellan vård och forskning på ett sätt som kunde uppfattas som experimentellt. Bokens undertitel är just ”a scientific tragedy”.

Det är svårt att inte känna både sorg och förundran när man läser om Genie. Sorgen över allt hon gick igenom, förundran över hur hon ändå kunde upptäcka världen, relationer och språk på egen hand, trots alla hinder. Hennes historia stannar kvar i kroppen och påminner om både människans sårbarhet och hennes styrka.