Jag såg dokumentärfilmen Nunnan – ej att förväxla med skräckfilmen The Nun. Efteråt satt jag och min väninna bara och stirrade på varandra. Vi var båda ganska mållösa.

Filmen fick mig att fundera över hur mycket vi egentligen lever efter kristna värderingar, ofta utan att tänka på det. Budskapet som Märta, numera ”Maria den benådande”, förmedlade handlar om att sätta andras behov före sina egna. Det är något många av oss brottas med – inte minst kvinnor – och det väcker frågan: när blir omtanken om andra en börda som riskerar att kväva ens egna behov? Kanske är det inte bara ett individuellt val utan ett samhällsfenomen – vi förväntas ofta offra oss själva i olika roller, både i arbetsliv och privatliv.

Som kvinna är det ofta en roll man fostras in i, eller förväntas ta. Att aldrig riktigt lyssna på sina egna behov är ett tema som dyker upp i många terapisoffor och coachsamtal. För en nunna blir det hela livets uppgift – att helt avsäga sig sina egna behov och leva i en sluten värld, avskild från resten av samhället, där kontakten med andra begränsas till möten genom galler i besöksrummet. Det är ett val som kan framstå som extremt och avskilt, men det väcker ändå frågor om vår egen vardag: hur mycket av oss själva offrar vi i våra egna liv för att passa in i olika förväntningar?

Under filmen slog också en annan tanke mig: hon hade så otroligt slät hy. Hon var ändå i medelåldern, nästan 45, och knappt en rynka syntes. Att vara kvinna ofta innebär många olika parametrar – utseende, ålder, ideal och roller – oavsett om man är nunna eller inte. En iakttagelse som kändes absurd i kontrast till de djupa frågor om självuppoffring och livsval som filmen väckte.

Efteråt satt jag kvar med en känsla av både beundran och förundran. Filmen fick mig att reflektera över balansen mellan att ge till andra och att vårda sig själv – något som vi alla, på olika sätt, behöver hitta i våra liv.