Sista lektionen. Sega timmen. Eleverna droppar in sent, någon står kvar i korridoren för att spela klart på mobilen (som ska samlas in), någon vägrar lämna ifrån sig sin, någon byter plats och bråkar om fönsterplatsen. Några suckar högt över att behöva läsa, några somnar på bänken. Jag försöker hålla lugnet.
”Får vi sluta när vi läst klart?”
Så rullar det på.

Det är just i sådana stunder jag reflekterar över debatten om relationer i skolan. I artikeln ”Fokus på goda relationer skadar skolan” (Viktor Björnberg, viiskolan.se) diskuteras om relationerna verkligen alltid ska vara det viktigaste. Jag tycker att de är viktiga – men de är inte allt. När man lagt både tid och engagemang på att försöka nå elever utan att något förändras… ja, då räcker inte relationen.

Min erfarenhet är att när undervisningen är tydlig och strukturerad, då kommer både studiero och respektfulla relationer ofta som en naturlig följd. Men när relationsbygget blir viktigare än undervisningen? Då förlorar man lätt just studieron.

Sen finns det något jag ofta tänker på när det gäller förväntningarna på mig som kvinna i lärarrollen. Eleverna verkar ofta förvänta sig att jag ska visa hänsyn när någon är trött, hungrig, har mensvärk eller bara har en dålig dag – och samtidigt hålla ihop undervisningen. Jag upplever att jag i högre grad än manliga kollegor får bära detta känslomässiga ansvar.

Jag märker också att elever ibland testar kvinnliga lärares tålamod mer, och att det kan upplevas hårdare när en kvinna sätter en gräns än när en man gör det. Samtidigt är detta inget som ser likadant ut överallt – det beror på skolans kultur, elevgruppen och lärarens egen stil. Vissa kvinnliga lärare upplever det tydligt, andra inte alls. För mig är det vardag, varje lektion.

Och det finns forskning som stödjer den här typen av erfarenheter. Ann-Sofie Holm, som studerat könsroller i skolan, beskriver hur flickor och kvinnliga lärare ofta förväntas vara mer omhändertagande och förstående, medan pojkar och manliga lärare får större utrymme att ta plats och sätta gränser. Det är viktigt att poängtera att detta handlar om tendenser och normer, inte absoluta regler – men när jag läser hennes slutsatser känns det väldigt bekant.

Så ja – relationen är viktig. Men den måste komma ur en fungerande undervisning, inte stå i vägen för den. Och vi behöver våga prata om hur elevernas förväntningar och könade normer kan påverka vår vardag som lärare – utan att generalisera eller skuldbelägga.

Det här är mina egna reflektioner och erfarenheter från klassrummet – hur situationen upplevs kan såklart vara annorlunda för andra lärare och skolor, men jag tror att många kan känna igen sig i vissa tendenser.