Det är drygt trettio år sedan jag vaknade en söndagsmorgon och såg ett blurrigt foto på hallmattan. Jag dammade av den anekdoten under förmiddagen då ämnet sexuella trakasserier stod på schemat. Tänk att jag fick en dickpick tagen med polaroidkamera – jag borde rimligtvis vara en pionjär på området.

Det blev några sköna skratt mitt i allt det allvarliga. Vi fick ta del av två föreläsningar som handlade om allt från statistik och sociala medier till när barns sexualitet börjar avvika – och förstås bilder. Barn som pressas att ta bilder på sig själva, lurar varandra, och där många av förövarna är jämnåriga.

Ett påhittat scenario vi skulle diskutera berörde mig särskilt. En kille hade lurats via en chatt att ta en nakenbild på sig själv – en bild som sedan spreds till hela skolan. Smärtan i att ha trott att man skrev med någon som visade intresse och kärlek är grym. Som mentor hade min rutin varit att anmäla via Draftit och meddela rektor, som i sin tur med all säkerhet hade polisanmält händelsen.

Det är också fruktansvärt att höra om fördomar som lever kvar ända in i en domstol. En flicka blev våldtagen av sex killar som samtliga friades – eftersom dörren till rummet inte var låst. En dubbel kränkning, och flickan orkade inte överklaga. Jag minns också kampanjen #JagVetVadEnSnippaÄr och har börjat titta på undervisningsmaterial från RFSU. Kanske finns det något man kan arbeta med i bild?

Högstadiet är sällan en tillåtande arena för avvikelser från heteronorm. Forskning, till exempel Annica Simonssons doktorsavhandling Sexualitet i klassrummet, visar hur heterosexualitet tas för given, hur manlig homosexualitet påpekas och förkastas, och hur kvinnlig homosexualitet osynliggörs. Skolan tenderar dessutom att se pojkar som en homogen grupp, något som Jesper Fundberg och Fredrik Zimmerman också lyfter i sina studier om maskulinitet och genusnormer.

Mycket av mitt arbete handlar numera om mentorskap och relationsbyggande. Jag hade önskat att samma tid kunde gå åt till att planera och genomföra undervisning. Ämnet är självklart viktigt, men det känns krasst nog som om en allt mer nedmonterad elevhälsa och ökade krav på mentorsrollen hamnar på mitt bord – samtidigt som tiden för det jag egentligen är bäst på blir mindre och mindre. Trettio år efter min egen erfarenhet ser jag samma frågor om normer, makt och ansvar dyka upp i klassrummet, och jag undrar om vi någonsin verkligen får tid att göra skillnad där vi är som mest behövda: i undervisningen.