Jag var på spa i helgen och kan varmt rekommendera det – utan att vara sponsrad. Jag hakade på Varbergs kusthotells kampanj med frukost och spa till nästan halva priset. Sen har man ju barn som gärna vill följa med, så särskilt billigt blev det kanske inte i slutändan. Men det var det värt.

Stunden då jag sjönk ner i den varma saltvattensbassängen och mina armar flöt upp som separata kroppsdelar var ren lycka. Jag kan inte påstå att jag är särskilt vältränad, men jag har armmuskler som konstant är spända. Jag släpar mig fram som Jesus på Golgata och kommer inte nämnvärt någon vart med min kroniska stress.

Sent i livet har jag blivit mer medveten om att kroppen inte bara är ett transportmedel, utan faktiskt hänger ihop med den psykiska hälsan. Jag har därför valt bort vissa mentala strategier som samtalstöd och satsat på avslappningsövningar hos en fysioterapeut. Det är förstås alltid krångligt med tider, och det händer att jag får lägga mig på golvet och träna djupandning – för att sedan ta mig tillbaka till jobbet igen. Lite kontraproduktivt kanske, men jag ser det som ett lärande och hoppas kunna hitta bättre stunder för återhämtning på egen hand.

Mitt dilemma är att jag ibland drabbas av panikångest. Jag lyssnade på ett sommarprat av Anders ”Ankan” Johansson som beskrev det så träffsäkert: ”Jag vet inte varför jag har det, bara att det händer mig ibland.” Lite så är det för mig också.

Rätt som det är kommer den molande värken i bröstet, en intensiv smärta som sveper mellan rygg och bröstkorg. Enligt 1177 bör det vara över efter en kvart, men för mig kan det hålla på längre. Det är omtumlande – särskilt de gånger då det släpper först när jag har börjat acceptera min egen sårbarhet. Hittills har jag förstås inte dött, men dörren öppnas för existentiella frågor: vem jag är, vem jag vill vara, vad som verkligen är viktigt och varför. Mitt jobb är ibland det som skaver mest i de tankarna.

Jag berättar detta med tanke på föreläsningen jag var på igår, där Leila Söderholm inspirerade mig. Hon berättade med humor och värme om kroppens kemiska reaktioner och dopaminets betydelse för hur vi mår. Det absolut bästa för mig när jag får ångest är just att bli omfamnad, och att någon påminner mig om att jag gör bra saker och är en bra person. Jag har sett samma effekt hos elever inom ramen för undervisning och mentorskap: små komplimanger och uppmuntran kan göra skillnad. Vissa kroppar har liksom inte den där blinkande lampan som finns i bilar när bränslet är slut.

Samtidigt, med mina erfarenheter – och jag tror att Leila skulle förstå – provocerade ämnet mig en smula. Det går inte en dag på jobbet utan att jag funderar på om det finns systemproblem som inte kan lösas genom att bara tänka positivt.

Kanske är det just därför spa, fysioterapi, djupandning och dopaminövningar behövs. Inte för att fly från verkligheten, utan för att hålla kropp och själ i samklang när stress, krav och ångest knackar på. Leila inspirerade mig verkligen till att orka vara ledig – att ge mig själv tillåtelse att stanna upp, släppa kontrollen en stund och bara vara. De små stunderna av återhämtning påminner oss om vad som verkligen betyder något.

Det här är mina personliga erfarenheter och tankar, inte medicinsk rådgivning. Om du själv upplever ångest eller andra psykiska besvär, kontakta vården.