Jag pluggar. Jag jobbar. Jag pluggar lite till. Hyperventilerar, dricker te i industriella mängder och kollar på TV tills jag somnar med datorn på magen. Det är ungefär så min fritid ser ut. Jag har insett att jag inte längre har några hobbies – om man inte räknar att sortera mejl, vika tvätt eller försöka komma ihåg lösenord som en fritidssyssla.

Jag känner att jag behöver något som bryter av mot det vardagliga, något som inte har med kurslitteratur, lektioner eller deadlines att göra. Något… magiskt, kanske.

Ett minne som dyker upp ibland är från när jag jobbade på fritidshem. En liten pojke satt bredvid en flicka som grät – hon hade trillat på skolgården. Han var en nyfiken och glad filur, samma barn som jag för övrigt fick lossa tungan på från en lyktstolpe min allra första dag på jobbet (ja, det var vinter och minusgrader).

Där satt han nu, väldigt allvarlig, och så gav han flickan ett löv.
“Här”, sa han, “ät detta magiska löv så blir du inte ledsen längre.”

Jag älskar det där. Den totala självklarheten i att ett löv kan ha helande krafter, att något så enkelt kan trösta, bara för att någon säger det med övertygelse. Hon blev glad igen. De båda var jätteglada, tills jag fick be dem sluta smaka på allt grönt på skolgården. Nån måtta får det vara med magin.

Men jag tror att det är lite den känslan jag saknar. Den där barnsliga tron på att världen faktiskt kan vara lite magisk – om man bara tillåter sig att tro på det. Det är skönt, man blir glad, och det stimulerar något – kanske en liten dopamindusch?

Jag har provat lite allt möjligt genom åren: hjälpt en påstådd häxa att gräva ner stenar i fullmånens ljus, försökt prata med mina växter – med blandat resultat – och dansat till min egen hjärtrytm. Helande massage, vilket kändes som en väldigt bra affärsidé eftersom det var mer helande än masserande, fotograferat min aura och haft fickan full av stenar som påstås ha läkande krafter. Jag blir alltid lite extra nöjd när jag råkar titta på en digitalklocka just när den slår 22:22. Överlag är jag kanske inte helt övertygad eller besjälad av de där aktiviteterna, men herregud så roligt det är.

Jag vill förtydliga att jag absolut inte driver med spirituella människor. Visst, en och annan kan ha tagit sig själv på lite stort allvar ibland, men i grunden finns alltid samma sak: alla söker sin egen väg. Man är beredd att prova saker som utmanar tänkandet och att dela med sig av den man är. Det är något vackert med det, tycker jag – modet att testa och vara ärlig på samma gång. Så djupt mänskligt.

Jag hade absolut kunnat lära mig att spå i kort och, på ålderns höst, haft en liten kristallhörna för djupa samtal i något av barnens rum när de flyttat ut. Och kanske, äntligen, få gjort lite magi.