Idag har jag funderat mycket över arbetsmiljö och ansvar som lärare. Det är ett fantastiskt yrke, men också tungt lastat, och ibland känns det som att vågen inte riktigt väger jämt mellan vad jag förväntas göra och vad jag faktiskt gör.

Som lärare har jag ett pedagogiskt ansvar men ska även värna om trygghet och arbetsro. Enligt 5 kap. 6 § skollagen ska jag vid störande beteenden i klassrummet vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder som tryggar elevernas studiero. Det kan handla om att säga ifrån, ha samtal med elever eller, i extrema situationer, ingripa fysiskt vid våld eller allvarliga kränkningar. Mitt uppdrag är att använda pedagogiska strategier, skapa tydlig struktur, anpassa undervisning och dokumentera händelser, samt informera mentor och rektor vid behov.

Men ibland räcker inte dessa åtgärder. När upprepade ordningsstörningar eller konflikter inte ändras trots tillsägelser, samtal med elever eller kontakt med vårdnadshavare, träder rektorns organisatoriska ansvar in. Enligt 5 kap. 9 § skollagen ska rektorn då se till att händelsen utreds och att lämpliga åtgärder vidtas i samråd med vårdnadshavare. Det visar tydligt skillnaden mellan mitt pedagogiska ansvar och rektorns organisatoriska ansvar.

Jag ser ofta samband mellan utmaningar i klassrummet och organisatoriska faktorer: olika behov hos elever, språkliga nivåer, social mognad, snabba förändringar i grupper och scheman samt brist på tid för planering och uppföljning. När dessa utmaningar blir återkommande och påverkar hela gruppen, ska de betraktas som arbetsmiljörisker. Som lärare har jag både rätt och skyldighet att rapportera detta, och arbetsgivaren har ansvar för att skapa trygghet och stöd för oss som arbetar i skolans vardag.

Att reflektera kring detta är viktigt, inte bara för min egen del, utan för alla som arbetar i skolan. Vi behöver en organisation som bär oss, tydliga rutiner och ett system som gör att vi kan fokusera på undervisning utan att bära hela ansvaret själva.