Idag när jag satte mig i matsalen med dagens goda kycklinggryta med bulgur stannade en elev upp på platsen bredvid mig, vände sig mot mig och sa:
”Jag älskar dig, Malin.”

Det kom lite plötsligt och oväntat, för den senaste tiden har man inte direkt känt sig särskilt älskad. Jag svarade att jag älskar honom tillbaka. Sedan satt vi där i tystnad och slevade i oss maten.

Senare frågade en av mina mest utmanande elever:
”Vad skulle du känna om jag bytte skola?”

Jag svarade att det skulle vara tråkigt. För att det skulle låta rimligt jämförde jag klassen med en godispåse – hur trist det vore om det bara fanns en sort. Eleverna skrattade lite, och jag kände att det här ögonblicket påminde mig om varför allt det här jobbet är värt det. Små stunder av kontakt, respekt och ömsesidig värme gör att all stress och frustration får sin motvikt.

Men jag vet inte fullt ut om jag verkligen menade det. Ofta känner jag att vissa karameller kanske borde avsmakas i mindre sammanhang, utanför min sal. Människan älskar jag alltid, däremot finns det beteenden som är väldigt tålamodsprövande. Som när samma elev under resten av lektionen testade gränserna, använde elaka ord och slängde sudd omkring sig.

Det slog mig hur snabbt man kastas mellan ytterligheter. Ett ögonblick kramas hjärtat av värme, och nästa stund knyter magen sig av ord som bränner. Det är en berg-och-dalbana utan bygel.

Så trevlig helg från mig och mina karameller, söta, sura, sega, salta, hårda och mjuka och fullständigt omöjliga att sortera.

Gillar du detta inlägg, se till att få fler i mailboxen.