Tre flickor stod i korridoren. Två av dem skulle vara på min bildlektion, men av någon anledning stod de och väntade på en fjärde flicka som hade lektion i en helt annan del av skolan. De knackade, bankade och förde oväsen utanför dörren, trots flera tillsägelser från den undervisande läraren.

Sedan fick någon den briljanta idén att spela hög musik på mobilen och trycka den mot klassrumsdörren. Vad var egentligen planen? ”Det finns väl ingen regel mot det här? Vi får väl lyssna på musik om vi vill?”

Läraren tappade humöret och gick återigen ut för att tillrättavisa flickorna, som snabbt stängde av mobilen. Men en av dem råkade tappa sin telefon, och läraren plockade upp den och menade att hon skulle behålla den.

Orättvist, tyckte mobilägaren, för det var ju inte hennes mobil som störde lektionen. När läraren sedan skulle stänga klassrumsdörren satte flickan därför in sin fot i dörrkarmen och krävde att få tillbaka sin mobil.

Jag var med om något liknande för ett par år sedan, med en för mig relativt okänd flicka. De yngre årskurserna kommer ibland på besök, till exempel för hemkunskap, och den här gången störde hon min lektion med flitiga knackningar på dörren. När jag försökte stänga dörren satte hon foten emellan – en tydlig markering om att hon tänkte utmana både regler och min auktoritet. Och det var inte en engångsgrej. Det pågick flera veckor i rad.

Det är svårt att beskriva hur extremt tålamodsprövande och provocerande det är när en elev aktivt söker konflikt på det sättet. Man är professionell, man håller sig lugn, men inombords kokar det. Jag blev berörd av händelsen och har svårt att komma till ro.

Det här är ett fenomen som många lärare känner igen: elever som testar gränser, pressar och provocerar – och ändå förväntar sig att slippa konsekvenser. Det skapar frustration och blir en daglig påminnelse om hur viktigt det är med tydliga regler, konsekventa vuxna och ett klassrum där respekt för varandra är grundläggande.

Hela veckan har jag gått och tänkt på att det egentligen inte är reglerna i sig som är svåra att hantera – utan elevernas reaktioner på konsekvenserna av dem. Jag får höra hur ”dum i huvudet” jag är när jag sätter frånvaro på elever som kommer sent eller försvinner från lektionen utan giltig anledning. Jag är ”orättvis” när jag bestämmer sittplatser i klassrummet. Och uppgifterna? De skulle minsann göras – om de bara vore roligare.

Det tar musten ur en.

Att samtidigt behöva hantera elever som medvetet stör lektionen ute i korridoren… då rinner det liksom över. Man står där och försöker skapa arbetsro, följa skolans regler och hålla ihop undervisningen, och så kommer ytterligare ett lager av trots, nonchalans och gränstestande. Då är det svårt att inte känna att det blir för mycket på en gång.

Och det är just där jag märker hur det påverkar mig. Inte i de enskilda händelserna – dem kan jag oftast hantera – utan i hur de lägger sig på hög. Lager efter lager av små och stora motstånd, av att ständigt behöva försvara det som borde vara självklart: arbetsro, respekt, rimliga regler.

Det sätter sig i kroppen. I sömnen. I axlarna som aldrig riktigt sjunker ned. I känslan av att hela tiden ligga steget före för att förutse nästa konflikt, nästa ”varför får jag inte?”, nästa gränstest.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt ämne bild och jag älskar att se elever lyckas. Men ibland känner jag hur marginalerna krymper. Hur tålamodet tunnas ut. Hur glädjen måste kämpa hårdare för att ta plats.

Och kanske är det därför den här veckans incidenter fastnat hos mig. Inte för att de var värre än allt annat – utan för att de landade i ett läge där jag redan bar för mycket. Det är svårt att vara den vuxna som står kvar, år efter år. Jag gör det ändå, men ingen mår bra av att stå där ensam.

Men sen finns det förstås stunder av total magi. Idag visade jag en kollega kort och film från min lektion med hennes klass– en klass som är helt underbar, i mitt klassrum, engagerad från första till sista minut. En påminnelse om varför jag fortsätter. Att ljuset finns där också. Att det är värt det – när det får ta plats.