När jag slängde mig ner i personalrummet häromdagen kom en kollega in med gråten i halsen. Hon hade snurrat till en informationsgenomgång för några elever och kände sig hopplöst bortgjord i den stressade situationen.

”Nja”, sa jag. ”Jag tror nog inte att du kan toppa mig gällande pinsamheter.”

Och så berättade jag vad som just hänt.

Min tanke på föregående lektion hade varit att jobba med budskap i bilder och det som sprids på nätet. Eleverna i årskurs 7 har fått träna på att göra animerade gifs på sina skoldatorer, och nu skulle de användas i bestämda syften – kampanjer kring mänskliga rättigheter. De läser om mänskliga rättigheter just nu i SO.

I all hast fick jag nys om Talisas kampanj om sexköp, där de dessutom gjort om ”fredagsmys”-låten från OLW:s chipsreklam. Perfekt, tänkte jag. Här kunde vi jämföra reklam och kampanj, diskutera vad som menas med propaganda och hur man säljer in en tanke, åsikt eller livsnorm.

Allt gick bra. Tills det inte gjorde det.

För det visade sig finnas fler kampanjfilmer än den jag trodde. Och den jag råkade välja mynnade ut i ganska obehagliga scener av sexuell karaktär. Jag stängde ner snabbt, drog fram all pedagogik jag någonsin lärt mig och försökte vända situationen.

Men hela veckan har jag fått skämtsamma, nyfikna frågor om den ”porrfilm” jag visade på bildlektionen. Skämshatt på.

Resten av lektionerna har tack och lov gått betydligt bättre. Jag har visat rätt kampanjfilm och eleverna jobbar nu engagerat med sina propagandafilmer om mänskliga rättigheter.

Så – stolt över att ha återvänt till rätt spår – visade jag den enda gif som hittills lämnats in för min kollega. Bara som exempel på vad undervisningen ska mynna ut i.

Hon blev vit som ett papper.

För på skärmen fanns en tecknad streckgubbe med davidsstjärna som blir skjuten i huvudet så blodet sprutar, följt av eftertexten: ”Stoppa rasistiska mord, alla har rätt att tro på vad man vill.”

Bildspråk. Suck. Hur något kan uppfattas – och missuppfattas – beror helt på mottagaren. den konstnärliga friheten gör det även svårt för mig att hantera normer för skolmiljön och vad som anses acceptabelt visuellt material, det finns egentliga regler. Men självklart att bildspråket i detta fall tolkas som olämpligt att visa blod och våld, särskilt med en religiös symbol, även om elevens syfte är antirasistiskt.

Det blev ändå en insikt om att nästa steg kan vara att visa några av elevernas gifs och prata om just hur budskap kan uppfattas – och missuppfattas – beroende på mottagaren. Och att det finns mottagare, för det är mina producerande elever ganska omedvetna om.

Men allt känns jobbigt. Jag försöker ändå göra en insats kring visuell kultur, men just nu känns det som att jag blir uppsagd innan veckan är slut.

Hur svårt och stort är inte detta ämne? Så krävande, så grävande efter skol-anpassade exempel. Jag förstår verkligen varför vissa kursplaner i ämnet lämnar efter sig starka spår. Det är ju betydligt enklare att bara rita och måla.

Visuell kultur – svårt, krävande och lite gränsöverskridande.