Återigen kommer ett brev från rektor: ”Vi uppmanar till vuxen närvaro.” När man själv går på knäna under vissa lektioner, ja då känns det lite… tomt.

Det har blivit viss inflation i konsekvenstrappan. Jag kan erkänna det: jag ringer vårdnadshavare innan jag pratar med eleverna, söker stöd hos rektor för grupper där individer går helt överstyr. Vi ringer hem, har möten med vårdnadshavare, har samtal med både elev och rektor – men inget tycks ha effekt. Några elever har fått varning, avstängning, och till och med byte till annan skola. Och ändå… samma mönster.

Jag fick idén att samla elever och vårdnadshavare för att diskutera situationen. Få dök upp. Men jag fick erfarenheter och nya idéer. Nu gäller det för mig att tänka om: inga stora samtal som bjuder in till tolkning av vad som borde gälla. Nej, nu tar jag enskilda elever, visar deras frånvarostatistik och ber dem läsa skolans regler högt.

Sedan ställer jag bara en fråga: ”Vad kan du göra bättre nästa vecka?”

Enkelt. Tydligt. Och – kanske viktigast – jag sparar min energi till det som faktiskt går att påverka. Samt att skolans regler inte är förhandlingsbara. Punkt.