Jag mejlar hem, och ibland får man svar från vårdnadshavare som får mig att reflektera. I bästa välmening, ett till synes rimligt motargument, en förklaring som låter ansvarstagande men som vid närmare eftertanke skaver lite och får mig att fundera på mitt uppdrag.

I ett mail hem beskrev jag ett beteende i klassrummet: en elev som har svårt att hålla fokus, som surfar bort från uppgiften, som inte alltid tar ansvar för sitt arbete trots upprepade tillsägelser. Det är inget dramatiskt. Inget anklagande. Bara en professionell iakttagelse med rubriken ”för kännedom”. Efter flera möten, tillsägelser, utan nämnvärd effekt.

Svaret jag fick handlade inte om beteendet – utan om intentionen.

Eleven ville bara förstå, enligt föräldern. Han försökte ta hjälp via sidan han surfat in på. Han säger att han vill ta mer ansvar. Och plötsligt har fokus förskjutits. Från det faktiska handlandet i klassrummet till en berättelse om god vilja.

Det är här ansvarsfördelningen börjar glida.

När en elev bryter mot ramarna i undervisningen behöver det hanteras som just det: ett avsteg från gemensamma regler. Men i många samtal förvandlas detta till något annat. Till ett missförstånd. Ett uttryck för engagemang. I bästa fall en teknisk detalj: vilken sida var han egentligen inne på?

Genom att betona intentionen snarare än handlingen flyttas ansvaret bort från eleven. Samtidigt hamnar ett tyst ansvar hos skolan – att förstå, förklara, anpassa, ursäkta. Om eleven inte klarade uppgiften utan att ta till andra verktyg, kanske det var undervisningen som brast? Om fokus saknades, kanske kraven var otydliga?

Att ta ansvar för sitt skolarbete handlar inte om att vilja väl. Det handlar om att eleven ska följa ramar, ta instruktioner på allvar och stanna kvar i uppgiften även när den är svår. Det är just där lärande sker.

Som lärare behöver man då – gång på gång – göra samma sak: lugnt, professionellt och utan affekt föra tillbaka ansvaret dit det hör hemma. Till elevens handlingar. Till klassrummets struktur. Till det gemensamma uppdraget.

Och kanske är det just det som är en av skolans mest otacksamma uppgifter i dag:
att stå stadigt i ramarna, samtidigt som allt runt omkring gärna vill sudda ut dem.