Nu är det sportlov för mig. Jösses, vilken vecka.
Personalstyrkan har fransats av en influensa, men jag har hållit mig ovanligt frisk det här läsåret. Ändå har en oro legat kvar i kroppen. Jag har varit så himla trött. Och när tröttheten tar över blir det snabbt en ond cirkel – man ser bara det tråkiga, det jobbiga, det som skaver.

Igår till exempel gick kaffemaskinen sönder. Och jag tog det personligt. Alla som satt i personalrummet smuttade på varsin kopp, men när det var min tur var det tvärstopp. Där stod jag, utan kaffe och med ett redan tunt tålamod. Det prövas varje dag.

En kollega skojade om att han skulle vara vikarie för sig själv, vilket jag tyckte lät som en utmärkt idé. Så idag sänkte jag kraven. Med sjuorna målade jag favorit-emojis. I tillvalet löste vi ett hotellmord tillsammans. Och i slutet av dagen lät jag mina nior i stort sett vara ifred – jag tryckte dit post-it-lappar på utvalda mappar där inlämningar borde ha kommit in under lektionen.

Ibland är det också en strategi: att överleva veckan.

Kanske är det också en del av uppdraget – att veta när man ska driva på och när man ska hålla ihop.