Jag erkänner. Jag har svårt för den nya generationen. Jag får inte min erfarenhet att räcka till. Jag är gammal, snart sextio, och jag tycker att det var bättre förr utan att riktigt kunna definiera vad det var som var bättre.

Dagar fylls av elever där vissa beter sig på ett sätt som är mycket tålamodsprövande, bortom ungdomlig brist på impulskontroll. Det känns ibland utstuderat, och väldigt orättvist. Vissa lektioner ägnar jag mer åt beteendestörningar än åt undervisning. Och ingenting verkar ge önskvärd effekt.

Jag tänker att jag måste försöka förstå vad som skiljer sig från då och nu. Att skolan ska spegla samhället har alltid varit en självklar utgångspunkt för mig som lärare och för den undervisning jag försöker bygga.

Men något har förändrats. Ibland känns det inte längre som om skolan speglar samhället. Det är snarare som om skolan tvingas ta hand om konsekvenserna av hur samhället ser ut.

Kanske är klassrummet en av de första platser där samhällets förändringar blir synliga, långt innan vi riktigt hunnit förstå dem.

Det som sker utanför klassrummet följer med in. Stress, splittrad uppmärksamhet, hårdare jargong, ett ständigt behov av bekräftelse och underhållning. Allt detta landar i klassrummet och förväntas hanteras där, ofta av en ensam lärare.

Jag tycker att gruppdynamiken i klassrummen har blivit allt svårare att hantera. Visst har det alltid funnits ett par elever som ställer till det. Det är inget nytt. Men något är annorlunda idag.

För att försöka förstå vad som egentligen händer i en grupp brukar jag ibland dokumentera rörelserna i klassrummet. Inte varje lektion förstås, men när det börjar bli för rörigt kan det vara nödvändigt att stanna upp och analysera. Vem reser sig? Vart går de? Vem söker de upp?

Det är förvånansvärt avslöjande.

I en klass jag nyligen studerade fanns två pojkar som ofta nämns i kollegiet. Vi kan kalla dem Ari och Robert. De ligger högt upp på skolans konsekvenstrappa och är välkända av oss lärare.

Under lektionen sitter de långt ifrån varandra. Robert sitter längst fram i klassrummet, Ari längst bak.

Men när jag följer rörelserna ser jag ett tydligt mönster: Ari reser sig flera gånger och varje gång går han fram till Robert. Varje gång han gör det förändras stämningen längst fram i klassrummet. Det börjar skrattas, kommenteras och ganska snabbt riktas kommentarerna mot en flicka i klassen – en ganska tuff och självsäker elev.

Jag säger ifrån och delar på pojkarna. Men situationen upprepas.

Till slut får flickan nog. Hon lämnar klassrummet utan att göra någon scen.

När hon försvinner förändras dynamiken igen.

Nu är det Robert som börjar röra sig i klassrummet. Men han söker inte upp Ari. I stället går han fram till en annan pojke, Andreas. De börjar skojbråka. Efter en stund börjar Robert ropa på mig:

”Hjälp!”

Han påstår att Andreas tafsar och antyder att han kanske är bög, trots att det är Robert som aktivt har sökt upp honom.

Det har alltid funnits en social arena i bildsalen. Rörelse är inbyggd i undervisningen eftersom man behöver hämta material och det går att samtala och rita samtidigt.

Men idag uppstår också en annan scen. En scen för improvisationsdrama.

Där möter jag allt oftare individer som verkar bli oroliga av tystnad och som är beroende av uppmärksamhet – oavsett om den är positiv eller negativ.

I det läget räcker det att någon reser sig, säger något halvhögt eller gör en kommentar för att ett litet drama ska börja ta form. Roller fördelas snabbt. Någon blir publik, någon blir måltavla, någon driver på. Och plötsligt är klassrummet upptaget av något helt annat än det vi egentligen samlades för.

Men det är möjligt att jag bara börjar bli gammal.