Stunden är kommen då jag tänker igenom veckan och allt som hänt. Innehållsmässigt består mina lektioner av Kusama-pumpor i årskurs 7, Sugarskulls i årskurs 8 och niorna … jag minns knappt för allt vattenkrig, brutna pennor, kastade sudd, försök att hitta till sin plats och komma i tid. Ingen bra vecka för årskursen, som dessutom avslutades med brandlarm då parfymeriet gått överstyr efter idrotten. Själv gick jag på högvarv och försökte styra upp rutinerna för utrymning och började omgående ringa samtal, då teatergruppen var nån minut försenad.
Min klass var på en fantastisk vandringsföreställning i regi av Regionteater Väst. Jag blev grymt imponerad, även hur de hanterade elever som hela tiden tog av sig sina hörlurar och småpratade med varandra. Efteråt fick jag prata av mig, då jag under föreställningen hamnat i en lojalitetskonflikt. Ämnet för vandringsutställningen var just ämnet looser – att bli fast i skolan på grund av misslyckanden. Ja, det är väl inte toppstudenter som missköter sig i sådana stunder, men ämnet kan ju hamnat närmare hjärtat hos vissa, vilket kan vara svårt att hantera. Men jag satt även och undrade om det är dit vi är på väg, att prata i headset med bakgrundsljud för att bygga ett narrativ kring undervisningen som når dem via hörlurar? För det är svårt att få uppmärksamhet i dagens klassrum.
Lärare i Sverige ska må bäst i Europa har jag hört, jag har dock inte märkt detta fullt ut. Hur mår jag själv? I den kommunala mätstickan har jag som standardsvar 8–8–2: dvs hur jag mår (8 av 10), hur hög min arbetsbelastning är (8 av 10) och hur jag skulle vilja att det var (2 av 10). Det är alltid en knepig tolkningsfråga med såpass öppna frågor, men jag tänker att jag vill inte må allt för bra – men ändå såpass bra så att inte chefen ska kunna koppla mitt eventuella dåliga mående till mitt privatliv. Den risken är ju annars ganska hög eftersom jag är en dubbelarbetande kvinna och mamma, mitt i klimakteriet dessutom. Jag vill också sätta en hög arbetsbelastning, som ett statement, för det är mycket att göra och det är också svårt att veta var uppdraget börjar och slutar. Att jag sedan sätter lågt i hur jag skulle vilja att det var, ja, det är ju för att jag har lång erfarenhet, är påläst och kunnig. Allt borde bara kunna få rulla på.
Jag funderar även på vad som mäts och hur? Mätstickan dyker ofta upp i slutet på månaden, precis vid lönesättning. Därför har jag även utvecklat ett standardsvar, för jag är ofta ganska glad då. Jag har tänkt på det många gånger, fan vad glad jag är. Typiskt. Jag är verkligen inte glad, tvärtom ganska missnöjd. Kanske hade alla svenska lärare precis fått lön när undersökningen gjordes, eller mitt i sommarlovet?
Jag älskar mina sjuor eftersom jag får lov att se dem för vad de är, i halvklass. Jag förstår att det är en dyr investering men det är så värdefullt, och värdigt för båda parter. Det blir inte kaos, det blir lärotillfällen, och jag försöker omfamna vart enda ett, för jag vet att det blir sannolikt helklass nästa år. I helklass grusas blicken på eleverna, jag bygger förväntningar på vad åldersadekvat borde kunna och kraven blir därmed högre. De är mer en grupp än individer och vissa grupper är jättekämpiga. Sen har jag även mindre grupper i tillval svenska, tex, men där tvingas jag kämpa med min egen otillräcklighet. Jag har ändå tagit ansvar, jag läser ju svenska som andraspråk på min fritid, men tilldelas de mest utsatta och kunskapssvaga utan stöttning. Det tar mycket energi.
Ibland känns det som att allt jag gör är en balansgång mellan kaos, krav och små segrar. Men kanske är det just det som gör jobbet värt att gå till varje dag – trots att det drar musten ur en ibland. Veckan har varit allt annat än enkel, men den har också varit full av lärande, både för eleverna och för mig. Och kanske är det just i den mixen, mellan frustration och glädje, som det verkliga lärandet händer.
Gillar du inlägget? Se till att få fler i din mail.
