Kategoriarkiv: Bloggat läsår 20/21

Konflikter, tålamod och magiska stunder

Tre flickor stod i korridoren. Två av dem skulle vara på min bildlektion, men av någon anledning stod de och väntade på en fjärde flicka som hade lektion i en helt annan del av skolan. De knackade, bankade och förde oväsen utanför dörren, trots flera tillsägelser från den undervisande läraren.

Sedan fick någon den briljanta idén att spela hög musik på mobilen och trycka den mot klassrumsdörren. Vad var egentligen planen? ”Det finns väl ingen regel mot det här? Vi får väl lyssna på musik om vi vill?”

Läraren tappade humöret och gick återigen ut för att tillrättavisa flickorna, som snabbt stängde av mobilen. Men en av dem råkade tappa sin telefon, och läraren plockade upp den och menade att hon skulle behålla den.

Orättvist, tyckte mobilägaren, för det var ju inte hennes mobil som störde lektionen. När läraren sedan skulle stänga klassrumsdörren satte flickan därför in sin fot i dörrkarmen och krävde att få tillbaka sin mobil.

Jag var med om något liknande för ett par år sedan, med en för mig relativt okänd flicka. De yngre årskurserna kommer ibland på besök, till exempel för hemkunskap, och den här gången störde hon min lektion med flitiga knackningar på dörren. När jag försökte stänga dörren satte hon foten emellan – en tydlig markering om att hon tänkte utmana både regler och min auktoritet. Och det var inte en engångsgrej. Det pågick flera veckor i rad.

Det är svårt att beskriva hur extremt tålamodsprövande och provocerande det är när en elev aktivt söker konflikt på det sättet. Man är professionell, man håller sig lugn, men inombords kokar det. Jag blev berörd av händelsen och har svårt att komma till ro.

Det här är ett fenomen som många lärare känner igen: elever som testar gränser, pressar och provocerar – och ändå förväntar sig att slippa konsekvenser. Det skapar frustration och blir en daglig påminnelse om hur viktigt det är med tydliga regler, konsekventa vuxna och ett klassrum där respekt för varandra är grundläggande.

Hela veckan har jag gått och tänkt på att det egentligen inte är reglerna i sig som är svåra att hantera – utan elevernas reaktioner på konsekvenserna av dem. Jag får höra hur ”dum i huvudet” jag är när jag sätter frånvaro på elever som kommer sent eller försvinner från lektionen utan giltig anledning. Jag är ”orättvis” när jag bestämmer sittplatser i klassrummet. Och uppgifterna? De skulle minsann göras – om de bara vore roligare.

Det tar musten ur en.

Att samtidigt behöva hantera elever som medvetet stör lektionen ute i korridoren… då rinner det liksom över. Man står där och försöker skapa arbetsro, följa skolans regler och hålla ihop undervisningen, och så kommer ytterligare ett lager av trots, nonchalans och gränstestande. Då är det svårt att inte känna att det blir för mycket på en gång.

Och det är just där jag märker hur det påverkar mig. Inte i de enskilda händelserna – dem kan jag oftast hantera – utan i hur de lägger sig på hög. Lager efter lager av små och stora motstånd, av att ständigt behöva försvara det som borde vara självklart: arbetsro, respekt, rimliga regler.

Det sätter sig i kroppen. I sömnen. I axlarna som aldrig riktigt sjunker ned. I känslan av att hela tiden ligga steget före för att förutse nästa konflikt, nästa ”varför får jag inte?”, nästa gränstest.

Jag älskar mitt jobb, jag älskar mitt ämne bild och jag älskar att se elever lyckas. Men ibland känner jag hur marginalerna krymper. Hur tålamodet tunnas ut. Hur glädjen måste kämpa hårdare för att ta plats.

Och kanske är det därför den här veckans incidenter fastnat hos mig. Inte för att de var värre än allt annat – utan för att de landade i ett läge där jag redan bar för mycket. Det är svårt att vara den vuxna som står kvar, år efter år. Jag gör det ändå, men ingen mår bra av att stå där ensam.

Men sen finns det förstås stunder av total magi. Idag visade jag en kollega kort och film från min lektion med hennes klass– en klass som är helt underbar, i mitt klassrum, engagerad från första till sista minut. En påminnelse om varför jag fortsätter. Att ljuset finns där också. Att det är värt det – när det får ta plats.

Bok jag läst: Jennie från Håsten

Detta läsår ska vi få traumautbildning på skolan, och jag tyckte det passade att läsa en självbiografisk bok om en tuff uppväxt med en alkoholiserad mamma. Jag är dessutom från Varberg och känner väl till bostadsområdet Håsten och andra platser som beskrivs. Jag drar till och med på munnen mitt i eländet – även jag har som tonåring lirkat mig mellan Sociten och torget ett antal gånger, precis som Jennie och hennes vänner. I övrigt har vi inte så många likheter.

Boken skildrar nedslag ur en sorglig uppväxt, men också en slags hyllning till Jennies syster Linda, som aldrig fick samma tid och möjlighet att läka. Som elvaåring blev Jennie vittne till hur Linda blev våldtagen i sin egen säng, medan deras mamma och hennes sambo satt berusade i köket en våning ner. Det är en skildring som stannar kvar länge.

Det är också smärtsamt att läsa om hur mycket Jennie längtade efter sin mamma – en mamma som kunde försvinna i veckor eller månader på grund av alkoholen. Samtidigt finns där även hopp: en medvetenhet om att bryta gamla mönster och generationstrauman.

En tänkvärd bok, inte minst när det gäller att förstå och ha tålamod med gränsöverskridande barn och ungdomar som bär på mycket ilska. I boken finns flera sådana – och många av dem är lärare.

Att läsa Jennies berättelse inför vår traumautbildning känns som att lägga till ett lager av förståelse. I klassrummet möter jag ibland ungdomar vars vrede, rastlöshet eller tystnad bär på berättelser jag aldrig kommer att få hela bilden av. Men kanske kan jag – med lite mer insikt och ödmjukhet – möta dem på ett sätt som gör att de känner sig sedda, även när de själva inte kan be om det. Och kanske är det just där, i de små mötena, som läkningen kan börja.

Boken är skriven av Jennie Högman och Lotta Ahlgren Svensson.

Mitt 29:e år

Tiden går fort. Till våren är det 30 år sedan jag avslutade bildlärarlinjen och på hösten samma år klev in i yrkeslivet som bildlärare. Jag vill knappt påminnas om den där första tiden. Jag vet inte hur det är för nyutexaminerade idag, men 1996 fick man en jätteknippe med nycklar och ett ”lycka till”. Det sistnämnda behövdes verkligen. Jag hade ägnat studietiden åt studentradion och diverse kärleksproblem och kände mig visserligen trygg i ämnet – men inte alls redo för de enorma elevgrupper jag skulle möta.

Minst arton olika helklassgrupper, med stor variation på tekniker och material. Bildsalen var fylld med grejer, och varje skåp hade en egen liten nyckel som jag skulle hålla reda på. Eleverna fick lyssna på musik, sitta var de ville, och det skulle vara lekfullt och roligt. Allt på min bekostnad. Jag grät stup i kvarten.

Jag minns att det på den tiden fanns en ganska utbredd uppfattning om att bildlektionerna naturligt hörde till de mer stökiga och fria ämnena, något man fick acceptera när man valt just det ämnet. Det var en utmaning att etablera arbetsro i en miljö där andra ämnen präglades av strikt disciplin. Samtidigt var det svårt att få gehör för bildämnets betydelse. Men med åren har jag sett en positiv utveckling — fler klassrum har fått bättre arbetsmiljö, och ämnets status har stärkts, även om det fortfarande finns utmaningar kvar att arbeta med.

På den tiden fanns knappt några hjälpmedel. Ville jag visa en konstbild fick jag gå runt med konstboken i klassrummet så att alla skulle få se. Visst, det fanns diabilder, men min företrädare hade valt svartvita – kanske en budgetvariant? Budgetstopp har hur som helst följt mig genom alla år. Jag kan inte minnas något överflöd. Jag bad kollegor samla veckotidningar och gamla toarullar. Frånvaron prickades av på papperslistor i personalrummet.

Jag minns när jag fick min första projektor. Vi var bara några få som fått den förmånen och kollegor muttrade: ”Varför ska bildsalen ha en?” Vaktmästaren monterade den dessutom i fel sal, men den fick sitta kvar. För mig var det revolutionerande att kunna släcka i taket, veva ner den hårda pappersgardinen och visa en bild i färg. Slippa gå runt med en bok. Jag var nog alldeles för hård mot mig själv då och trodde att bristerna låg i min kompetens, inte i arbetsverktygen.

Min yrkesroll har stundtals varit en prövning för min självkänsla. De första åren var det en ständig balansgång, särskilt med de stora elevgrupperna och alla parallella krav. Men jag har också samlat på mig erfarenheter som gjort mig starkare och mer trygg i min profession. Jag har lärt mig att både svårigheter och framgångar hör till yrket, och att det är viktigt att fortsätta utvecklas utan att tappa tron på sig själv.

Minst femhundra elever och alla parametrar utöver planering, återkoppling och bedömning. Å andra sidan fanns inte samma krav på att skriva omdömen. Jag började ändå göra det, för jag kände att utebliven respons från bildläraren marginaliserade ämnet ännu mer. På utvecklingssamtalen togs bild sällan upp, även när elever hade höga ambitioner och fina resultat. Elevassistenter passade ofta på att ta en kaffe när bild stod på schemat, och lämnade eleverna ensamma i helklass.

Mycket har faktiskt blivit bättre sedan dess – även om det finns en del kvar att önska.

Efter femton år som bildlärare började jag på allvar förstå att jag aldrig skulle arbeta med något annat. Det hade inte varit självklart tidigare, trots att jag i olika anställningsintervjuer gärna kallat uppdraget mitt största kall i livet.

Mycket hände just då. Lärarlegitimationen infördes, och plötsligt hade mina leranimationer med super-8 ersatts av digital bild- och filmredigering. När hade jag egentligen lärt mig det? Eleverna fick varsin skoldator och all undervisning skulle nu läggas på en skolplattform. Själv visste jag knappt hur man bifogade ett dokument i ett mejl.

Kritiken lät inte vänta på sig. Jag ansågs oinsatt i digitaliseringen, och kompetensutveckling blev över en natt ett slags eget ansvar. I det läget startade jag den här bloggen. Det var ett lyckokast, för kort därefter hamnade jag på den webbaserade kursen Det digitala skollyftet. Jag lärde mig så otroligt mycket att jag redan året därpå var kandidat till att bli skolans IKT-pedagog.

En rad omständigheter gjorde dock att jag faktiskt bytte karriär och började arbeta i fritidshem 2016 — precis när fritidshemmen fick sin kursplan. Jag hade kunnat stanna kvar där om det inte vore för att jobbet faktiskt var ännu mer krävande än att vara bildlärare. Fritidspedagoger är sanna hjältar. Men strategierna jag byggde i fritidsmiljön har jag kvar än i dag. När jag sedan återvände till en bildlärartjänst kändes det som rena himmelriket: pauser mellan lektionerna, inga overaller och gula västar, inga lekar ute på skolgården i snöblandat regn.

Under fritidstiden började jag även läsa masterprogrammet i pedagogiskt arbete. Det blev starten på ett flöde av högskolekurser. Jag som mestadels höftat mig igenom bildlärarlinjen började plötsligt se mig själv som akademiker.

Numera försöker jag följa ämnets utveckling genom fortbildning inom medie- och kommunikationskunskap, jag testar nya undervisningsmetoder som spelifierat lärande och jag läser svenska som andraspråk för att bättre kunna stötta mina elever i tillvalssvenskan. Det gör att jag känner att jag idag står på en god bas i min lärargärning – både trygg nog att luta mig mot erfarenheten och nyfiken nog att fortsätta utvecklas.

Inlägget börjar bli långt, och det är svårt att summera allt. Med tiden har alla erfarenheter, både de roliga och de skavande, blivit värdefulla lärdomar. Och jag har fortfarande mycket kvar att berätta – men det sparar jag till nästa gång.

Om en vecka drar det igång igen. Och för mig har utvecklingen verkligen gått åt rätt håll då jag ska undervisa årskurs sju i halvklass. Det ska bli väldigt spännande att få den erfarenheten och se vad den kan leda till.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.