Boken handlar om en svärmor som inte riktigt vill släppa taget om sin son Harald. Jag tänkte att jag skulle läsa något roligt – men hamnade återigen i temat trauma. Vi får följa Harald, snart fyrtio, och hans sambo Claudia, som i sitt förhållande också brottas med spår från sin egen bakgrund med en missbrukande pappa. Vems fel allt är varierar beroende på kapitel: ibland hennes, ibland mammans.
Det blev inte riktigt så underhållande som jag hoppats på. Jag satt i ständig oro över alla receptbelagda piller som knaprades i berättelsen – det är något jag har svårt för. Själv är jag mer en ”vila och ett glas vatten”-person vid huvudvärk. Jag somnar dessutom lätt utan piller, ofta med datorn och mobilen i sängen och omgiven av ogjorda planeringar och oskrivna omdömen.
Men boken hade absolut sina ljusglimtar. Jag sträckläste den på några timmar, så något fanns där som fick mig att hela tiden vända blad. Och den överraskar. Den bitska tonen mellan Claudia och hennes svärmor var faktiskt rätt uppfriskande – kanske till och med något som fler påtvingade släktsammankomster skulle må bra av?
