Kategoriarkiv: Läsår 25/26

Från polaroid till Draftit

Det är drygt trettio år sedan jag vaknade en söndagsmorgon och såg ett blurrigt foto på hallmattan. Jag dammade av den anekdoten under förmiddagen då ämnet sexuella trakasserier stod på schemat. Tänk att jag fick en dickpick tagen med polaroidkamera – jag borde rimligtvis vara en pionjär på området.

Det blev några sköna skratt mitt i allt det allvarliga. Vi fick ta del av två föreläsningar som handlade om allt från statistik och sociala medier till när barns sexualitet börjar avvika – och förstås bilder. Barn som pressas att ta bilder på sig själva, lurar varandra, och där många av förövarna är jämnåriga.

Ett påhittat scenario vi skulle diskutera berörde mig särskilt. En kille hade lurats via en chatt att ta en nakenbild på sig själv – en bild som sedan spreds till hela skolan. Smärtan i att ha trott att man skrev med någon som visade intresse och kärlek är grym. Som mentor hade min rutin varit att anmäla via Draftit och meddela rektor, som i sin tur med all säkerhet hade polisanmält händelsen.

Det är också fruktansvärt att höra om fördomar som lever kvar ända in i en domstol. En flicka blev våldtagen av sex killar som samtliga friades – eftersom dörren till rummet inte var låst. En dubbel kränkning, och flickan orkade inte överklaga. Jag minns också kampanjen #JagVetVadEnSnippaÄr och har börjat titta på undervisningsmaterial från RFSU. Kanske finns det något man kan arbeta med i bild?

Högstadiet är sällan en tillåtande arena för avvikelser från heteronorm. Forskning, till exempel Annica Simonssons doktorsavhandling Sexualitet i klassrummet, visar hur heterosexualitet tas för given, hur manlig homosexualitet påpekas och förkastas, och hur kvinnlig homosexualitet osynliggörs. Skolan tenderar dessutom att se pojkar som en homogen grupp, något som Jesper Fundberg och Fredrik Zimmerman också lyfter i sina studier om maskulinitet och genusnormer.

Mycket av mitt arbete handlar numera om mentorskap och relationsbyggande. Jag hade önskat att samma tid kunde gå åt till att planera och genomföra undervisning. Ämnet är självklart viktigt, men det känns krasst nog som om en allt mer nedmonterad elevhälsa och ökade krav på mentorsrollen hamnar på mitt bord – samtidigt som tiden för det jag egentligen är bäst på blir mindre och mindre. Trettio år efter min egen erfarenhet ser jag samma frågor om normer, makt och ansvar dyka upp i klassrummet, och jag undrar om vi någonsin verkligen får tid att göra skillnad där vi är som mest behövda: i undervisningen.

8–8–2 och allt däremellan

Lämna ett svar

Stunden är kommen då jag tänker igenom veckan och allt som hänt. Innehållsmässigt består mina lektioner av Kusama-pumpor i årskurs 7, Sugarskulls i årskurs 8 och niorna … jag minns knappt för allt vattenkrig, brutna pennor, kastade sudd, försök att hitta till sin plats och komma i tid. Ingen bra vecka för årskursen, som dessutom avslutades med brandlarm då parfymeriet gått överstyr efter idrotten. Själv gick jag på högvarv och försökte styra upp rutinerna för utrymning och började omgående ringa samtal, då teatergruppen var nån minut försenad.

Min klass var på en fantastisk vandringsföreställning i regi av Regionteater Väst. Jag blev grymt imponerad, även hur de hanterade elever som hela tiden tog av sig sina hörlurar och småpratade med varandra. Efteråt fick jag prata av mig, då jag under föreställningen hamnat i en lojalitetskonflikt. Ämnet för vandringsutställningen var just ämnet looser – att bli fast i skolan på grund av misslyckanden. Ja, det är väl inte toppstudenter som missköter sig i sådana stunder, men ämnet kan ju hamnat närmare hjärtat hos vissa, vilket kan vara svårt att hantera. Men jag satt även och undrade om det är dit vi är på väg, att prata i headset med bakgrundsljud för att bygga ett narrativ kring undervisningen som når dem via hörlurar? För det är svårt att få uppmärksamhet i dagens klassrum.

Lärare i Sverige ska må bäst i Europa har jag hört, jag har dock inte märkt detta fullt ut. Hur mår jag själv? I den kommunala mätstickan har jag som standardsvar 8–8–2: dvs hur jag mår (8 av 10), hur hög min arbetsbelastning är (8 av 10) och hur jag skulle vilja att det var (2 av 10). Det är alltid en knepig tolkningsfråga med såpass öppna frågor, men jag tänker att jag vill inte må allt för bra – men ändå såpass bra så att inte chefen ska kunna koppla mitt eventuella dåliga mående till mitt privatliv. Den risken är ju annars ganska hög eftersom jag är en dubbelarbetande kvinna och mamma, mitt i klimakteriet dessutom. Jag vill också sätta en hög arbetsbelastning, som ett statement, för det är mycket att göra och det är också svårt att veta var uppdraget börjar och slutar. Att jag sedan sätter lågt i hur jag skulle vilja att det var, ja, det är ju för att jag har lång erfarenhet, är påläst och kunnig. Allt borde bara kunna få rulla på.

Jag funderar även på vad som mäts och hur? Mätstickan dyker ofta upp i slutet på månaden, precis vid lönesättning. Därför har jag även utvecklat ett standardsvar, för jag är ofta ganska glad då. Jag har tänkt på det många gånger, fan vad glad jag är. Typiskt. Jag är verkligen inte glad, tvärtom ganska missnöjd. Kanske hade alla svenska lärare precis fått lön när undersökningen gjordes, eller mitt i sommarlovet?

Jag älskar mina sjuor eftersom jag får lov att se dem för vad de är, i halvklass. Jag förstår att det är en dyr investering men det är så värdefullt, och värdigt för båda parter. Det blir inte kaos, det blir lärotillfällen, och jag försöker omfamna vart enda ett, för jag vet att det blir sannolikt helklass nästa år. I helklass grusas blicken på eleverna, jag bygger förväntningar på vad åldersadekvat borde kunna och kraven blir därmed högre. De är mer en grupp än individer och vissa grupper är jättekämpiga. Sen har jag även mindre grupper i tillval svenska, tex, men där tvingas jag kämpa med min egen otillräcklighet. Jag har ändå tagit ansvar, jag läser ju svenska som andraspråk på min fritid, men tilldelas de mest utsatta och kunskapssvaga utan stöttning. Det tar mycket energi.

Ibland känns det som att allt jag gör är en balansgång mellan kaos, krav och små segrar. Men kanske är det just det som gör jobbet värt att gå till varje dag – trots att det drar musten ur en ibland. Veckan har varit allt annat än enkel, men den har också varit full av lärande, både för eleverna och för mig. Och kanske är det just i den mixen, mellan frustration och glädje, som det verkliga lärandet händer.

Gillar du inlägget? Se till att få fler i din mail.

Från Apokalypsos till HDK

Lämna ett svar

Ibland hamnar man i sammanhang som är så bra att man knappt tror att det är sant – och idag var det min tur. Jag valde att besöka Inseas medlemsmöte och hamnade mitt i toppskiktet av bilämnets kollegium, bland erfarna professorer, forskare och högskoleadjunkter.

Utöver alla intressanta samtal berikades dagen av den uppmärksammade utställningen Apokalypsos på Göteborgs konstmuseum, följt av inspirerande workshops på HDK.

Har du inte besökt utställningen så är den verkligen värd ett besök. Vår guide Kristina inledde med att göra intressanta kopplingar mellan barocken och den samtidskonst som visades – en påminnelse om hur spännande och lärorikt konst kan vara.

I takt med att läroplanen blivit alltmer inriktad på visuell kultur känns det som om den traditionella allmänbildningen har svalnat något. Samtidigt har intresset för konstens berättelser väckts på nytt – inte minst genom arbetet i SVA-kursen, där vi utgår från konstbilder för att skapa och tolka berättelser.

Jag fick också en värdefull inblick i bildlärarutbildningens upplägg och struktur, presentation av EDDANorden och tog del av en pågående doktorandstudie om hur bildämnet förhåller sig till transpersoner. Dagen avslutades med en praktisk workshop som öppnade sinnena ytterligare – ett perfekt sätt att knyta ihop en dag fylld av reflektion, inspiration och nya perspektiv.

Jag är jättenöjd med dagen – den har gett mig ny styrka att orka streta på – och jag kommer att försöka delta även på nästa möte den 7 februari, som sker digitalt.
Följ gärna Insea Sverige på Facebook och häng på du också – medlemskapet är gratis!

En dag att minnas

Lämna ett svar

Den här dagen har varit helt perfekt, och jag måste stanna upp och reflektera.

Min första lektion var språkval i årskurs nio. Jag hade spänt mig dagen innan eftersom jag inte hade någon genomtänkt plan. Men så mindes jag några högar jag förberett som låg på skrivbordet i arbetsrummet – där det för övrigt också låg en chokladbit. Det blev en kanonstart på dagen. När småkillarna lufsade in var jag redan taggad på att förbereda dem inför diskussionsdelen i NP i svenska som väntar i höst.

Alla hade lämnat ifrån sig sina telefoner och ingen behövde plötsligt gå på toaletten mitt i min intressanta genomgång. Av en slump hittade jag en riktigt bra text om mobbning och läste den högt. Sedan fick jag lära dem några knep för hur man kan sammanfatta en text man just läst. Till sist fick de formulera frågor och påståenden kring texten som kan starta en diskussion. Jag tycker faktiskt att jag överträffade mig själv med råge – jag avrundade till och med med en exit ticket för att kolla av deras lärande.

Med stolt rygg bar det av till nästa lektion: halvklass i årskurs sju. Jag gick noggrant igenom alla steg för hur eleverna ska göra vid inlämning. Vi smakade på mina frågor tillsammans och jag berättade varför jag ställt dem. Jag hade också skrivit en modelltext på whiteboarden och tipsade om bindeord som för att och eftersom för att utveckla resonemang och ge förklaringar. Resultatet? Fina, omsorgsfullt gjorda inlämningar som verkligen värmde.

Just nu lägger jag all energi på årskurs sju för att ge dem strategier som hjälper dem att lyckas i ämnet. Och det är magiskt att undervisa i halvklass. Efter lunch hade jag ännu en sådan lektion, och dagen avslutades med helklass i årskurs åtta. Lite skillnad, men också det gick väldigt bra.

En dag att minnas. Imorgon kan vara en annan dag

Språkutvecklande bildanalys

2 svar

Jag har länge velat ha ett slags recept på språkutvecklande arbetssätt i bild. Men var börjar man? Det är också plågsamt att se hur många elever som har svårt att uttrycka sig i skrift – inte bara SVA-elever eller nyanlända.

Nu när jag undervisar årskurs sju i halvklass vill jag verkligen lägga en bra grund för dem i ämnet – och självklart stärka dem språkligt samtidigt. En av uppgifterna vi fick i SVA-kursen denna termin, som inleds med genrepedagogik, var att skapa en egen modelltext utifrån en genre. Jag valde att fokusera på bildanalys. Kort förklaring: en modelltext visar hur en texts struktur byggs upp inom en viss genre – det kan vara argumentation, faktatext eller berättelse.

En bildanalys hör till personlig reflektion, där det är viktigt att få tolka och tycka fritt. Svårigheten i helklass är att uppgiften ofta blir teoretisk och isolerad, och svaren kan bli tunna eller svårbedömda.

Jag skapade därför en modelltext som inte bara visar hur man skriver en personlig reflektion, utan också lyfter språkliga resurser som eleverna kan träna på. Genom att dela upp analysen i fyra steg – observation, tolkning, information om konstnär och slutsats – får eleverna en tydlig struktur utan att deras egna tankar begränsas.

Observationsdelen tränar konkreta substantiv och adjektiv samt objektiv beskrivning av miljöer och figurer. Tolkningsdelen uppmuntrar känslouttryck och känsloladdade verb, samtidigt som eleverna får motivera sina slutsatser. Genom fakta om konstnären ser eleverna varför det är viktigt att underbygga åsikter med information. Slutligen skriver de en reflekterande slutsats som knyter ihop hela analysen.

Elever som har svårt för skrift får konkret stöd i att formulera sig, argumentera och strukturera text. Det blir ett verktyg för att skapa en mer jämlik undervisning där alla kan uttrycka sina tankar tydligt. Samtidigt öppnar det upp för variation i undervisningen – en del moment kan diskuteras i grupp, en del görs individuellt, och andra kan skrivas tillsammans.

För mig känns det som att jag äntligen har ett recept på språkutvecklande arbete i bild – ett verktyg jag kan använda år efter år, samtidigt som elevernas språk och reflektion över konst stärks. Och visst, jag insåg ganska snabbt att det finns modeller som kombinerar genrepedagogik med bildanalys. Så fast jag några minuter trodde att jag kommit på något helt nytt, är det skönt att veta att arbetet vilar på etablerade, beprövade principer. Det är värt att undersöka mer. Du kanske redan har gjort något liknande?

Gillar du det här inlägget? Prenumerera gärna för att få fler reflektioner och tips direkt i din inkorg.

Reflektioner efter dokumentären Nunnan

Lämna ett svar

Jag såg dokumentärfilmen Nunnan – ej att förväxla med skräckfilmen The Nun. Efteråt satt jag och min väninna bara och stirrade på varandra. Vi var båda ganska mållösa.

Filmen fick mig att fundera över hur mycket vi egentligen lever efter kristna värderingar, ofta utan att tänka på det. Budskapet som Märta, numera ”Maria den benådande”, förmedlade handlar om att sätta andras behov före sina egna. Det är något många av oss brottas med – inte minst kvinnor – och det väcker frågan: när blir omtanken om andra en börda som riskerar att kväva ens egna behov? Kanske är det inte bara ett individuellt val utan ett samhällsfenomen – vi förväntas ofta offra oss själva i olika roller, både i arbetsliv och privatliv.

Som kvinna är det ofta en roll man fostras in i, eller förväntas ta. Att aldrig riktigt lyssna på sina egna behov är ett tema som dyker upp i många terapisoffor och coachsamtal. För en nunna blir det hela livets uppgift – att helt avsäga sig sina egna behov och leva i en sluten värld, avskild från resten av samhället, där kontakten med andra begränsas till möten genom galler i besöksrummet. Det är ett val som kan framstå som extremt och avskilt, men det väcker ändå frågor om vår egen vardag: hur mycket av oss själva offrar vi i våra egna liv för att passa in i olika förväntningar?

Under filmen slog också en annan tanke mig: hon hade så otroligt slät hy. Hon var ändå i medelåldern, nästan 45, och knappt en rynka syntes. Att vara kvinna ofta innebär många olika parametrar – utseende, ålder, ideal och roller – oavsett om man är nunna eller inte. En iakttagelse som kändes absurd i kontrast till de djupa frågor om självuppoffring och livsval som filmen väckte.

Efteråt satt jag kvar med en känsla av både beundran och förundran. Filmen fick mig att reflektera över balansen mellan att ge till andra och att vårda sig själv – något som vi alla, på olika sätt, behöver hitta i våra liv.

SVA äventyret fortsätter.

Lämna ett svar

Förra läsåret började jag beta av högskolepoäng i SVA, svenska som andraspråk. Jag har tagit 30 hp i ämnet och även om jag inte briljerat så är jag oerhört stolt över att min performansanalys klarade alla kriterier på G första försöket. Alltså, mig veterligen har jag inte läst grammatik sedan gymnasiet – och då var jag knappt intresserad av ämnet. Kurserna har varit svåra, språket är fyllt med begrepp och precision. Råkar man säga fel blir läraren helt förbryllad och undrar vad man babblar om – så det gäller att läsa på ordentligt.

Nu är jag inne på mina sista 15 poäng för att bli behörig på högstadiet. Jag är inte helt tänd på att undervisa i ämnet, men jag är supernöjd med att ha tampats med tillvalet och att jag kommer ha en gedigen grund för språkutvecklande arbetssätt i bild.

Jag trodde kanske att den här terminen skulle bli värre än någonsin, men vi håller på med genrepedagogik – och det känns bara kul! Vi lär också mer om cirkelmodellen, ett ämne med hög igenkänning eftersom jag diskuterat det mycket med kollegor. Vi hade workshop igår och jag kunde det mesta – jag kände mig rent av duktig! Det är en sådan härlig känsla när man märker att det man kämpat med faktiskt landar.

Språket och grammatikens värld är fortfarande komplex, men med erfarenhet, ny kunskap och lite envishet känns det som att jag äntligen har grepp om det. Nu ser jag fram emot de sista poängen och att ta med allt detta tillbaka in i klassrummet.

En morgon med Magritte

Lämna ett svar

Morgonens tillvalssvenska gick lugnt och stillsamt. Det var en lite högtidlig dag – niorna skulle förberedas inför det nationella provet i svenska. Planen var att ge dem en läsförståelse, men jag kände att det kanske blev lite väl mastigt en måndagsmorgon. Istället plockade jag fram ett häfte vi tidigare använt som underlag för sokratiska samtal. Utgångspunkten var René Magrittes målning Älskarna – den där med två personer som kysser varandra med tygstycken över huvudet.

När jag bläddrade igenom frågorna insåg jag snabbt: det här behöver vi prata om. För det är inte alltid nog att förstå en text (eller en bild). Man måste också förstå vilka frågor som ställs till den. Så vi gick igenom några begrepp tillsammans: Vad betyder det egentligen att motivera och uttrycka? Vad menas med en uppfattning? Och vad är det man förväntas förklara när frågan handlar om bildens eller textens budskap?

Jag var supernöjd med dagens lektion. Det kändes som att alla kom fram på ett bra sätt, och jag fick extra tid med de elever som behöver träna sin svenska – en perfekt start på dagen.

Några lektioner, fem minuter, djupandning och en macka senare

Lämna ett svar

Redan på måndagen efter lunch kastas jag in i tre bildlektioner på rad, med fem minuter emellan. Jag har slutat säga något om det. Orken finns inte. Men ibland känns det nästan som om det är upplagt för att man ska pressas tills man tappar fotfästet och börjar undra om yrket är hållbart i längden.

Erfarenhet värderas inte som förr. Jag läser så många trådar på Facebook där lärare med lång tjänstgöring berättar om sin obefintliga löneutveckling och de karriärvägar som aldrig öppnas. Och nästan alltid dyker de där rösterna upp: ”Man är inte automatiskt en bra lärare bara för att man har jobbat länge.”
Det är sant – men i vilket annat yrke skulle erfarenhet ses som en nackdel i stället för en tillgång?

Just idag kändes mina tre lektioner på rad som rena ättestupan.

För mig är erfarenheten det som gör skillnad. Den hjälper mig att hålla ordning, hushålla med energin, välja strider med omsorg och skapa struktur så att vardagen fungerar – trots allt.

Tur ändå att sommaren fick bli vila. För även den här måndagen bjöd på intensiv variation: först tillvalssvenska, sedan snabbt ställa om till en bildlektion. En macka i elevcaféet fick räcka som lunch eftersom jag på rasten cyklade till vårdcentralen för övningar i djupandning och avslappning. Hann precis tillbaka till nästa lektionspass, även det med fem minuter emellan. Därefter mentorsarbete, föräldrakontakt och arbetslag.

När jag äntligen tänkte att det skulle bli skönt att komma hem slog det mig – jag skulle ju vidare på nästa möte. Föräldramöte i min dotters klass. Och när jag till slut landade hemma insåg jag: det är just erfarenheten som gör att jag fortfarande står kvar. Den lär mig hushålla med kraften, hitta andningshål och se vad som faktiskt betyder mest. Och kanske är det just där hoppet finns – i att jag, trots allt, fortfarande vill. Fortfarande kan. Fortfarande gör skillnad.

Måndag, fredag och allt däremellan

Lämna ett svar

Det bästa med att jobba i skolan måste ju ändå vara att veckan bara verkar ha två dagar: måndag och fredag. Jag vet inte hur det går till, men varje gång man hinner stanna upp en stund så inser man att det redan är fredag imorgon. Och nu är första riktiga veckan snart avklarad för min del.

Detta läsår har jag halvklass med år sju. Jag var lite nervös inför det. Tidigare har jag mest haft små grupper i tillvalssvenska, och det har stundtals känts övermäktigt – men det här är något helt annat. Alla hinner bli sedda och hörda, och våra barn är ju så älskvärda när de slipper slåss om sin plats. Jag har faktiskt inte sett någon som inte kommer till sin rätt. Jag tror vi får ett jättemysigt läsår tillsammans, och jag är så tacksam över att jag får prova detta.

Åttorna däremot stormar in i helklass, fortfarande lite valpiga, och då är det betydligt svårare att fånga gruppen. Man får hålla igen så mycket för att inte tappa tålamodet. Alla vill ju väl, men det kan ändå bli så mycket som går fel. Den här veckan har flera suddgummin fått vingar, och i stora grupper verkar eleverna dessutom bli färgblinda – färgpennorna flyger tillbaka hur som helst. Man kommer helt enkelt undan med mycket när man inte syns.

Vi gjorde en övning jag kallar Utmaning på rutat papper med åttorna, där de skulle pussla ihop olika mönsterkonstruktioner. I sjuan har vi börjat prata om varför vi egentligen har bild i skolan. De fick reflektera kring ämnet själva och skriva ner vad de vill lära sig. Bildämnet är ju egentligen enormt. I skolan är det ändå det minsta ämnet, så man får helt enkelt försöka fånga upp lite av allt. Efter det fick de göra Minecraft-selfies i pixelart.

Delar av årskurs 9 är lite kluriga. Ibland känns det som att man får hela årskurser där flera inte riktigt har åldersadekvata kunskaper i ämnet. Det är förstås mycket som kan påverka barn i en grupp – det sociala, intresset för ämnet – men en del handlar kanske också om slarv. Jag märker att flera har svårt att klippa med sax, hålla pennan på ett fungerande sätt eller så trycker de så hårt att pappret nästan går sönder. Sånt man egentligen förknippar med yngre barn. Samtidigt finns det alltid glimtar av kreativitet som överraskar och tar en helt annan riktning än man kunnat förvänta sig.

För att möta detta, och hitta något de skulle kunna lyckas med och tycka bli fint själva, valde jag att introducera konstnären Jen Stark för dem. Tanken är att de ska börja terminen med en färgexplosion och varsin dripdrawing som vi sedan ska sätta upp i korridoren utanför. Och ja, det blev många otippade tolkningar – flera tyckte dessutom att det var svårt – men jag döpte ändå uppgiften till Stark start.

Så ja – den första veckan har bjudit på suddgummin på vift, pixelart som stretat lite extra och dripdrawings i alla möjliga varianter. Ett myller av grupper, nivåer och behov – men ändå samma känsla varje gång jag går hem: att det redan är fredag.