Kategoriarkiv: Läsår 25/26

Bra flyt – so far

Jag har inte skrivit på ett tag. Lusten har liksom fallit ur, och jag har behövt vila – vilket jag verkligen har gjort. Just nu vilar jag hela tiden, och det är så skönt. Jag läser böcker, kollar deckare, umgås med vänner och mina barn, simmar och går på Friskis. När jag är klar för dagen tänker jag knappt på jobbet – en lyx jag verkligen njuter av.

Men så fort jag är på jobbet bubblar funderingarna upp igen. Under vilan har något hänt: min innovativa sida har vaknat. Jag älskar att klura ut uppgifter där jag som lärare får vara en iakttagare till elevernas eget lärande. Det är något jag verkligen kan sakna: barn som är nyfikna och engagerade. När sådana elever saknas känns det nästan som att jag har misslyckats.

Jag tror att det är därför vilan har varit så viktig. När jag är utvilad märker jag hur mycket jag älskar det kreativa – att skapa möjligheter för lärande och att få vara med på riktigt när nyfikenhet och engagemang blommar hos eleverna.

Magin den här veckan har varit att introducera en mordgåta för mina SVA-elever. De läser febrilt, läser om, analyserar, diskuterar och skapar argument för eller emot. Det får mig att förstå hur viktigt det är att paketera en uppgift på ett sätt som väcker nyfikenhet och engagemang. Jag köpte egentligen paketet till mina barn i julklapp, men nu funderar jag på hur man kan skapa konceptet med läsning mer generellt. Jag bollar idéer med ChatGPT och känner starkt att nya modeller för lärande måste formas, där elevernas nyfikenhet står i centrum.

Att se mina elever engageras ger mig glädje. Jag har flera paket även i bild som jag vet fungerar: just nu arbetar vi med blommor i oljepastell, därefter blir det måla på foto. Uppgifter som får eleverna att känna stolthet – det blir så fint!

Med tanke på hur fort veckan har gått, så kommer förhoppningsvis terminen att flyta bra.

Att bygga relationer i en stökig vardag

Lämna ett svar

Det pratas mycket i skoldebatten om “hårdare regler” och “tydliga konsekvenser” för elever som stör undervisningen. Många debattörer värnar om den viktiga relationen men verkar ha missat något grundläggande: vilken arbetsmiljö vi lärare faktiskt har.

Idag hade jag en lektion som påminner om varför. Elever vägrade arbeta, pratade i munnen på varandra, provokationerna haglade och stök blev norm. Jag försöker hålla ordning, bygga relationer, motivera, coacha och ge stöd – men relationer kostar. De kostar energi, fokus, hälsa. Och vad får man tillbaka? Ibland… ingenting.

Som lärare ställs man ofta inför ett val: bygga relation eller upprätthålla ordning. Jag väljer relationer – men det betyder inte att jag får respekt i gengäld. Det betyder att mina dagar fylls av reglebrott, ifrågasättanden och provokationer. Jag är mentor, betygssättande lärare, kontaktperson för vårdnadshavare, coach – men i stökiga grupper blir det jag som får ta konsekvenserna av elevernas maktspel.

Debatten om “tydligare regler” missar en sak: regler och konsekvenser är meningslösa om arbetsmiljön inte stödjer dem. Om det inte finns tillräckligt med personal, tydliga rutiner och stöd från skolledning, blir det alltid läraren som får bära kostnaden. Och ibland, som idag, känns det som att relationerna man försöker bygga bara fungerar som energi som försvinner i tomma luften.

Så ja, relationer är viktiga. Men ibland måste vi fråga oss: hur mycket kostar de egentligen, och vad får vi tillbaka i arbetsmiljö och respekt?

Att synliggöra och stärka bildämnet – mina tankar som processledare

Lämna ett svar

Det finns verkligen inget tak för skrytsamhet när det gäller mina kollegor i bild i Borås stad – jag har sällan varit så imponerad. Kompetensen och erfarenheten är enorm, och utbildningsnivån i ämnet ligger på en helt annan nivå. Vi som träffas regelbundet är behöriga eller inte långt därifrån.

Nu är jag tillbaka i processledarrollen, och jag tänker gå all in!

Första steget för våra träffar är att ha en dagordning. Oj, tänker du kanske, men faktum är att vi pratar om så mycket intressant, och hittills har vi saknat en fast struktur. Vi behöver synliggöra vår kompetens, och det ser jag som mitt uppdrag. Senast snappade jag upp diskussioner kring implementering av kursplanen, inspirerande lektionsupplägg, arbetsmiljö, klassrumskultur samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Min tanke är att ta vår kompetens och erfarenhet på allvar – synliggöra den, dela med oss av den och utveckla den tillsammans. Som processledare vill jag skapa strukturerade träffar där vi kan diskutera idéer, dela inspirerande lektionsupplägg och reflektera över undervisningens olika utmaningar. Samtidigt vill jag ge utrymme för frågor kring arbetsmiljö, klassrumskultur och hur vi kan arbeta språkutvecklande och kunskapsfokuserat.

Målet är att vi inte bara ska prata – utan verkligen omsätta våra diskussioner i praktik. Varje träff ska ge konkret inspiration, nya verktyg och ett stärkt kollegialt stöd. Jag vill att vi känner både stolthet över vår kompetens och nyfikenhet på vad vi kan utveckla tillsammans.

Och med dokumentationen vill jag också stärka bildämnet – synliggöra dess värde och möjligheter. Jag drömmer om att bli förstelärare, kanske till och med lektor i ämnet. Vad det kommer ge för resultat återstår förstås att se, särskilt med tanke på hur svenskan har en överflöd av förstelärare och att det ibland kan påverka möjligheterna inom andra ämnen.

Men det hindrar mig inte från att satsa fullt ut. Jag vill visa vad bildämnet kan bidra med, både i skolans helhet och i varje elevs utveckling.

Veckans visuella svårigheter.

Lämna ett svar

När jag slängde mig ner i personalrummet häromdagen kom en kollega in med gråten i halsen. Hon hade snurrat till en informationsgenomgång för några elever och kände sig hopplöst bortgjord i den stressade situationen.

”Nja”, sa jag. ”Jag tror nog inte att du kan toppa mig gällande pinsamheter.”

Och så berättade jag vad som just hänt.

Min tanke på föregående lektion hade varit att jobba med budskap i bilder och det som sprids på nätet. Eleverna i årskurs 7 har fått träna på att göra animerade gifs på sina skoldatorer, och nu skulle de användas i bestämda syften – kampanjer kring mänskliga rättigheter. De läser om mänskliga rättigheter just nu i SO.

I all hast fick jag nys om Talisas kampanj om sexköp, där de dessutom gjort om ”fredagsmys”-låten från OLW:s chipsreklam. Perfekt, tänkte jag. Här kunde vi jämföra reklam och kampanj, diskutera vad som menas med propaganda och hur man säljer in en tanke, åsikt eller livsnorm.

Allt gick bra. Tills det inte gjorde det.

För det visade sig finnas fler kampanjfilmer än den jag trodde. Och den jag råkade välja mynnade ut i ganska obehagliga scener av sexuell karaktär. Jag stängde ner snabbt, drog fram all pedagogik jag någonsin lärt mig och försökte vända situationen.

Men hela veckan har jag fått skämtsamma, nyfikna frågor om den ”porrfilm” jag visade på bildlektionen. Skämshatt på.

Resten av lektionerna har tack och lov gått betydligt bättre. Jag har visat rätt kampanjfilm och eleverna jobbar nu engagerat med sina propagandafilmer om mänskliga rättigheter.

Så – stolt över att ha återvänt till rätt spår – visade jag den enda gif som hittills lämnats in för min kollega. Bara som exempel på vad undervisningen ska mynna ut i.

Hon blev vit som ett papper.

För på skärmen fanns en tecknad streckgubbe med davidsstjärna som blir skjuten i huvudet så blodet sprutar, följt av eftertexten: ”Stoppa rasistiska mord, alla har rätt att tro på vad man vill.”

Bildspråk. Suck. Hur något kan uppfattas – och missuppfattas – beror helt på mottagaren. den konstnärliga friheten gör det även svårt för mig att hantera normer för skolmiljön och vad som anses acceptabelt visuellt material, det finns egentliga regler. Men självklart att bildspråket i detta fall tolkas som olämpligt att visa blod och våld, särskilt med en religiös symbol, även om elevens syfte är antirasistiskt.

Det blev ändå en insikt om att nästa steg kan vara att visa några av elevernas gifs och prata om just hur budskap kan uppfattas – och missuppfattas – beroende på mottagaren. Och att det finns mottagare, för det är mina producerande elever ganska omedvetna om.

Men allt känns jobbigt. Jag försöker ändå göra en insats kring visuell kultur, men just nu känns det som att jag blir uppsagd innan veckan är slut.

Hur svårt och stort är inte detta ämne? Så krävande, så grävande efter skol-anpassade exempel. Jag förstår verkligen varför vissa kursplaner i ämnet lämnar efter sig starka spår. Det är ju betydligt enklare att bara rita och måla.

Visuell kultur – svårt, krävande och lite gränsöverskridande.

Söta, sura, sega – och fullständigt omöjliga

Lämna ett svar

Idag när jag satte mig i matsalen med dagens goda kycklinggryta med bulgur stannade en elev upp på platsen bredvid mig, vände sig mot mig och sa:
”Jag älskar dig, Malin.”

Det kom lite plötsligt och oväntat, för den senaste tiden har man inte direkt känt sig särskilt älskad. Jag svarade att jag älskar honom tillbaka. Sedan satt vi där i tystnad och slevade i oss maten.

Senare frågade en av mina mest utmanande elever:
”Vad skulle du känna om jag bytte skola?”

Jag svarade att det skulle vara tråkigt. För att det skulle låta rimligt jämförde jag klassen med en godispåse – hur trist det vore om det bara fanns en sort. Eleverna skrattade lite, och jag kände att det här ögonblicket påminde mig om varför allt det här jobbet är värt det. Små stunder av kontakt, respekt och ömsesidig värme gör att all stress och frustration får sin motvikt.

Men jag vet inte fullt ut om jag verkligen menade det. Ofta känner jag att vissa karameller kanske borde avsmakas i mindre sammanhang, utanför min sal. Människan älskar jag alltid, däremot finns det beteenden som är väldigt tålamodsprövande. Som när samma elev under resten av lektionen testade gränserna, använde elaka ord och slängde sudd omkring sig.

Det slog mig hur snabbt man kastas mellan ytterligheter. Ett ögonblick kramas hjärtat av värme, och nästa stund knyter magen sig av ord som bränner. Det är en berg-och-dalbana utan bygel.

Så trevlig helg från mig och mina karameller, söta, sura, sega, salta, hårda och mjuka och fullständigt omöjliga att sortera.

Gillar du detta inlägg, se till att få fler i mailboxen.

Mitt ansvar för arbetsmiljö

Lämna ett svar

Idag har jag funderat mycket över arbetsmiljö och ansvar som lärare. Det är ett fantastiskt yrke, men också tungt lastat, och ibland känns det som att vågen inte riktigt väger jämt mellan vad jag förväntas göra och vad jag faktiskt gör.

Som lärare har jag ett pedagogiskt ansvar men ska även värna om trygghet och arbetsro. Enligt 5 kap. 6 § skollagen ska jag vid störande beteenden i klassrummet vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder som tryggar elevernas studiero. Det kan handla om att säga ifrån, ha samtal med elever eller, i extrema situationer, ingripa fysiskt vid våld eller allvarliga kränkningar. Mitt uppdrag är att använda pedagogiska strategier, skapa tydlig struktur, anpassa undervisning och dokumentera händelser, samt informera mentor och rektor vid behov.

Men ibland räcker inte dessa åtgärder. När upprepade ordningsstörningar eller konflikter inte ändras trots tillsägelser, samtal med elever eller kontakt med vårdnadshavare, träder rektorns organisatoriska ansvar in. Enligt 5 kap. 9 § skollagen ska rektorn då se till att händelsen utreds och att lämpliga åtgärder vidtas i samråd med vårdnadshavare. Det visar tydligt skillnaden mellan mitt pedagogiska ansvar och rektorns organisatoriska ansvar.

Jag ser ofta samband mellan utmaningar i klassrummet och organisatoriska faktorer: olika behov hos elever, språkliga nivåer, social mognad, snabba förändringar i grupper och scheman samt brist på tid för planering och uppföljning. När dessa utmaningar blir återkommande och påverkar hela gruppen, ska de betraktas som arbetsmiljörisker. Som lärare har jag både rätt och skyldighet att rapportera detta, och arbetsgivaren har ansvar för att skapa trygghet och stöd för oss som arbetar i skolans vardag.

Att reflektera kring detta är viktigt, inte bara för min egen del, utan för alla som arbetar i skolan. Vi behöver en organisation som bär oss, tydliga rutiner och ett system som gör att vi kan fokusera på undervisning utan att bära hela ansvaret själva.

Kognitiv arkitektur i praktiken: tankar efter föreläsningen

Lämna ett svar

Igår var det dags för storsamling med alla anställda pedagoger, och vi fick en eftermiddag fylld av föreläsningar. Vad pratar man om inför tusen personer? Friskt vågat, tänkte jag, och dammade av min idé om att samla Västsveriges bildlärare i Borås för en gemensam ämnesdag.

Första timmen hölls av Jonas Linderoth. Jag läste boken Lärarens återkomst för några år sedan och blev väldigt förtjust. När jag läste om den nu förstod jag att den fått kritik – men jag hade missat poängen första gången. Jag tycker fortfarande att boken är enormt läsvärd, och jag har alltid varit starstruck inför Linderoths kunskaper, särskilt eftersom jag även träffat honom i MIK-sammanhang. Dessutom påminner han gärna om sin bakgrund som bildlärare, vilket känns stärkande för oss i ledet – vi är inte ett gäng gamla pysseltroll, vi är lärare med kunskap och kompetens.

Linderoth pratade om kognitiv arkitektur – hur vårt arbetsminne har begränsningar och hur ny kunskap bäst förankras i långtidsminnet. Här blev det tydligt hur viktigt det är att kombinera förförståelse och multimodala resurser på ett medvetet sätt.

I bildämnet kan detta exempelvis handla om en collage-uppgift. Innan eleverna börjar kan läraren arbeta med förförståelse: visa färdiga collage, diskutera vad de uttrycker, vilka tekniker som används, och introducera centrala begrepp som komposition, kontrast, färgval och berättande. Eleverna får också reflektera över egna idéer och materialval, vilket aktiverar deras vardagliga språk kopplat till ämnet.

När eleverna sedan skapar sina egna collage – med bilder, färg, text och kanske digitala element – bearbetar de informationen visuellt, muntligt och praktiskt samtidigt. Genom att beskriva sina val och motivera sina kompositioner tränar de ämnesspråk och kommunikativa färdigheter, vilket stärker både deras förståelse för bildspråk och förmågan att använda visuella begrepp medvetet. På så sätt integreras både ämneskunskap och språk i ett meningsfullt lärande.

Genom att knyta an till elevernas tidigare erfarenheter och ge möjlighet att utforska och uttrycka idéer på flera sätt minskar man den kognitiva belastningen, och kunskapen blir mer hållbar och lättare att återanvända i nya sammanhang.

Linderoth gav också många tips som är gynnsamma för elever som ännu inte fullt behärskar svenska. Multimodalt arbete är något vi redan gör mycket i bild, men det blev tydligt hur medveten användning av förförståelse, exempelbilder, muntlig förklaring och praktiskt skapande kan förstärka både ämneskunskap och språk i undervisningen.

Detta är mina personliga reflektioner och tolkningar efter föreläsningen. Tack för att du läser.

Att orka vara ledig.

Lämna ett svar

Jag var på spa i helgen och kan varmt rekommendera det – utan att vara sponsrad. Jag hakade på Varbergs kusthotells kampanj med frukost och spa till nästan halva priset. Sen har man ju barn som gärna vill följa med, så särskilt billigt blev det kanske inte i slutändan. Men det var det värt.

Stunden då jag sjönk ner i den varma saltvattensbassängen och mina armar flöt upp som separata kroppsdelar var ren lycka. Jag kan inte påstå att jag är särskilt vältränad, men jag har armmuskler som konstant är spända. Jag släpar mig fram som Jesus på Golgata och kommer inte nämnvärt någon vart med min kroniska stress.

Sent i livet har jag blivit mer medveten om att kroppen inte bara är ett transportmedel, utan faktiskt hänger ihop med den psykiska hälsan. Jag har därför valt bort vissa mentala strategier som samtalstöd och satsat på avslappningsövningar hos en fysioterapeut. Det är förstås alltid krångligt med tider, och det händer att jag får lägga mig på golvet och träna djupandning – för att sedan ta mig tillbaka till jobbet igen. Lite kontraproduktivt kanske, men jag ser det som ett lärande och hoppas kunna hitta bättre stunder för återhämtning på egen hand.

Mitt dilemma är att jag ibland drabbas av panikångest. Jag lyssnade på ett sommarprat av Anders ”Ankan” Johansson som beskrev det så träffsäkert: ”Jag vet inte varför jag har det, bara att det händer mig ibland.” Lite så är det för mig också.

Rätt som det är kommer den molande värken i bröstet, en intensiv smärta som sveper mellan rygg och bröstkorg. Enligt 1177 bör det vara över efter en kvart, men för mig kan det hålla på längre. Det är omtumlande – särskilt de gånger då det släpper först när jag har börjat acceptera min egen sårbarhet. Hittills har jag förstås inte dött, men dörren öppnas för existentiella frågor: vem jag är, vem jag vill vara, vad som verkligen är viktigt och varför. Mitt jobb är ibland det som skaver mest i de tankarna.

Jag berättar detta med tanke på föreläsningen jag var på igår, där Leila Söderholm inspirerade mig. Hon berättade med humor och värme om kroppens kemiska reaktioner och dopaminets betydelse för hur vi mår. Det absolut bästa för mig när jag får ångest är just att bli omfamnad, och att någon påminner mig om att jag gör bra saker och är en bra person. Jag har sett samma effekt hos elever inom ramen för undervisning och mentorskap: små komplimanger och uppmuntran kan göra skillnad. Vissa kroppar har liksom inte den där blinkande lampan som finns i bilar när bränslet är slut.

Samtidigt, med mina erfarenheter – och jag tror att Leila skulle förstå – provocerade ämnet mig en smula. Det går inte en dag på jobbet utan att jag funderar på om det finns systemproblem som inte kan lösas genom att bara tänka positivt.

Kanske är det just därför spa, fysioterapi, djupandning och dopaminövningar behövs. Inte för att fly från verkligheten, utan för att hålla kropp och själ i samklang när stress, krav och ångest knackar på. Leila inspirerade mig verkligen till att orka vara ledig – att ge mig själv tillåtelse att stanna upp, släppa kontrollen en stund och bara vara. De små stunderna av återhämtning påminner oss om vad som verkligen betyder något.

Det här är mina personliga erfarenheter och tankar, inte medicinsk rådgivning. Om du själv upplever ångest eller andra psykiska besvär, kontakta vården.

Från polaroid till Draftit

Lämna ett svar

Det är drygt trettio år sedan jag vaknade en söndagsmorgon och såg ett blurrigt foto på hallmattan. Jag dammade av den anekdoten under förmiddagen då ämnet sexuella trakasserier stod på schemat. Tänk att jag fick en dickpick tagen med polaroidkamera – jag borde rimligtvis vara en pionjär på området.

Det blev några sköna skratt mitt i allt det allvarliga. Vi fick ta del av två föreläsningar som handlade om allt från statistik och sociala medier till när barns sexualitet börjar avvika – och förstås bilder. Barn som pressas att ta bilder på sig själva, lurar varandra, och där många av förövarna är jämnåriga.

Ett påhittat scenario vi skulle diskutera berörde mig särskilt. En kille hade lurats via en chatt att ta en nakenbild på sig själv – en bild som sedan spreds till hela skolan. Smärtan i att ha trott att man skrev med någon som visade intresse och kärlek är grym. Som mentor hade min rutin varit att anmäla via Draftit och meddela rektor, som i sin tur med all säkerhet hade polisanmält händelsen.

Det är också fruktansvärt att höra om fördomar som lever kvar ända in i en domstol. En flicka blev våldtagen av sex killar som samtliga friades – eftersom dörren till rummet inte var låst. En dubbel kränkning, och flickan orkade inte överklaga. Jag minns också kampanjen #JagVetVadEnSnippaÄr och har börjat titta på undervisningsmaterial från RFSU. Kanske finns det något man kan arbeta med i bild?

Högstadiet är sällan en tillåtande arena för avvikelser från heteronorm. Forskning, till exempel Annica Simonssons doktorsavhandling Sexualitet i klassrummet, visar hur heterosexualitet tas för given, hur manlig homosexualitet påpekas och förkastas, och hur kvinnlig homosexualitet osynliggörs. Skolan tenderar dessutom att se pojkar som en homogen grupp, något som Jesper Fundberg och Fredrik Zimmerman också lyfter i sina studier om maskulinitet och genusnormer.

Mycket av mitt arbete handlar numera om mentorskap och relationsbyggande. Jag hade önskat att samma tid kunde gå åt till att planera och genomföra undervisning. Ämnet är självklart viktigt, men det känns krasst nog som om en allt mer nedmonterad elevhälsa och ökade krav på mentorsrollen hamnar på mitt bord – samtidigt som tiden för det jag egentligen är bäst på blir mindre och mindre. Trettio år efter min egen erfarenhet ser jag samma frågor om normer, makt och ansvar dyka upp i klassrummet, och jag undrar om vi någonsin verkligen får tid att göra skillnad där vi är som mest behövda: i undervisningen.

8–8–2 och allt däremellan

Lämna ett svar

Stunden är kommen då jag tänker igenom veckan och allt som hänt. Innehållsmässigt består mina lektioner av Kusama-pumpor i årskurs 7, Sugarskulls i årskurs 8 och niorna … jag minns knappt för allt vattenkrig, brutna pennor, kastade sudd, försök att hitta till sin plats och komma i tid. Ingen bra vecka för årskursen, som dessutom avslutades med brandlarm då parfymeriet gått överstyr efter idrotten. Själv gick jag på högvarv och försökte styra upp rutinerna för utrymning och började omgående ringa samtal, då teatergruppen var nån minut försenad.

Min klass var på en fantastisk vandringsföreställning i regi av Regionteater Väst. Jag blev grymt imponerad, även hur de hanterade elever som hela tiden tog av sig sina hörlurar och småpratade med varandra. Efteråt fick jag prata av mig, då jag under föreställningen hamnat i en lojalitetskonflikt. Ämnet för vandringsutställningen var just ämnet looser – att bli fast i skolan på grund av misslyckanden. Ja, det är väl inte toppstudenter som missköter sig i sådana stunder, men ämnet kan ju hamnat närmare hjärtat hos vissa, vilket kan vara svårt att hantera. Men jag satt även och undrade om det är dit vi är på väg, att prata i headset med bakgrundsljud för att bygga ett narrativ kring undervisningen som når dem via hörlurar? För det är svårt att få uppmärksamhet i dagens klassrum.

Lärare i Sverige ska må bäst i Europa har jag hört, jag har dock inte märkt detta fullt ut. Hur mår jag själv? I den kommunala mätstickan har jag som standardsvar 8–8–2: dvs hur jag mår (8 av 10), hur hög min arbetsbelastning är (8 av 10) och hur jag skulle vilja att det var (2 av 10). Det är alltid en knepig tolkningsfråga med såpass öppna frågor, men jag tänker att jag vill inte må allt för bra – men ändå såpass bra så att inte chefen ska kunna koppla mitt eventuella dåliga mående till mitt privatliv. Den risken är ju annars ganska hög eftersom jag är en dubbelarbetande kvinna och mamma, mitt i klimakteriet dessutom. Jag vill också sätta en hög arbetsbelastning, som ett statement, för det är mycket att göra och det är också svårt att veta var uppdraget börjar och slutar. Att jag sedan sätter lågt i hur jag skulle vilja att det var, ja, det är ju för att jag har lång erfarenhet, är påläst och kunnig. Allt borde bara kunna få rulla på.

Jag funderar även på vad som mäts och hur? Mätstickan dyker ofta upp i slutet på månaden, precis vid lönesättning. Därför har jag även utvecklat ett standardsvar, för jag är ofta ganska glad då. Jag har tänkt på det många gånger, fan vad glad jag är. Typiskt. Jag är verkligen inte glad, tvärtom ganska missnöjd. Kanske hade alla svenska lärare precis fått lön när undersökningen gjordes, eller mitt i sommarlovet?

Jag älskar mina sjuor eftersom jag får lov att se dem för vad de är, i halvklass. Jag förstår att det är en dyr investering men det är så värdefullt, och värdigt för båda parter. Det blir inte kaos, det blir lärotillfällen, och jag försöker omfamna vart enda ett, för jag vet att det blir sannolikt helklass nästa år. I helklass grusas blicken på eleverna, jag bygger förväntningar på vad åldersadekvat borde kunna och kraven blir därmed högre. De är mer en grupp än individer och vissa grupper är jättekämpiga. Sen har jag även mindre grupper i tillval svenska, tex, men där tvingas jag kämpa med min egen otillräcklighet. Jag har ändå tagit ansvar, jag läser ju svenska som andraspråk på min fritid, men tilldelas de mest utsatta och kunskapssvaga utan stöttning. Det tar mycket energi.

Ibland känns det som att allt jag gör är en balansgång mellan kaos, krav och små segrar. Men kanske är det just det som gör jobbet värt att gå till varje dag – trots att det drar musten ur en ibland. Veckan har varit allt annat än enkel, men den har också varit full av lärande, både för eleverna och för mig. Och kanske är det just i den mixen, mellan frustration och glädje, som det verkliga lärandet händer.

Gillar du inlägget? Se till att få fler i din mail.