Ett nytt läsår är här, och det startade med ett uppfriskande monsunregn av uppdateringar under förmiddagen. Veckan är full av håltimmar för eget arbete, och jag tänker ta tillfället i akt redan idag att landa mjukt genom att smaka på olika förhållningssätt. Visst blir man stressad av att inte ha en plan för vad eleverna ska göra, men jag vet av erfarenhet att om man inte har tänkt igenom varför vissa saker ska göras, faller planeringen ofta platt redan i oktober. Risken är att man kippar efter andan resten av läsåret – ibland utan att ens förstå varför.

Nä, det gäller snarare att bena ut fokusområden: Vad vill jag uppnå? Hur ska jag komma dit? Att komma på olika bilduppgifter är i jämförelse ganska lätt. Jag inleder mitt tjugofemte år som bildlärare, och jag har till exempel fortfarande inte löst gåtan om hur jag smidigt ska kunna återkoppla till mina hundratals elever. Experterna på området vänder sig ofta till lärare med 3–4 grupper, medan jag har betydligt fler än så i egenskap av bildlärare.

Därför har jag på sistone intresserat mig allt mer för spelifierat lärande. Skolforskningsinstitutet har nyligen släppt en sammanfattning av forskningsläget kring spelifiering ur ett svenskt perspektiv: https://www.skolfi.se/wp-content/uploads/2021/06/Spelifiering_fulltext_TGA-1.pdf. Jag har börjat kika på materialet och funderar på hur jag kan omsätta det i mitt ämne.

Det handlar mer om ett förhållningssätt än att introducera någon högteknologisk pedagogik. Inget nytt under solen, men ändå ett relativt nytt fenomen att förhålla sig till som håller en vaken på något vis.

Spelkomponenter passar särskilt bra i bildämnet, som traditionellt förknippas med frihet och lustfyllt skapande. Men vi som undervisar i bild vet också hur mycket energi som går åt till att skapa ordning på det där kreativa kaoset som stundtals liknar ett ”barnkalas”. Jag vill ju själv ha kul också – och orka vara glad på jobbet. Bild ska uppmuntra kreativitet, med uppgifter som ofta saknar givna svar och lösningar. Det kan vara utmanande för elever som föredrar ett mer mekaniskt lärande.

Svårigheten i ämnet är att visa progression i elevens lärande. Har du någon gång lyssnat in på elevernas samtal under arbetets gång? Då kanske du, liksom jag, ibland blir osäker på vad de egentligen lärde sig under lektionen. De pratar på om helt andra saker, då även jag kan bli invigd i samtalsämnen eller få frågor som inte alls hör ihop med det vi gör under lektionen.

En klassrumskultur där machokulturen kan råda, ibland insvept i humoristiska inslag, kan i längden befästa stereotyper kring kön – något som Ann-Sofie Holm lyfter i sin avhandling. Hon visar hur till synes oskyldigt småprat i klassrummet – om relationer, kroppar, utseenden eller “typiskt tjejigt” och “typiskt killigt” – gradvis formar normer för vad som räknas som manligt och kvinnligt. Det är både intressant och lite oroväckande, särskilt i de stadier där identitet formas som starkast. I bildämnet, där elever förväntas uttrycka sig själva, kan sådana normer skapa osynliga ramar för vad som uppfattas som ”okej” att uttrycka – eller ens försöka.

Forskning visar också att flickor generellt får högre betyg än pojkar i estetiska ämnen som bild, och att skillnaderna är större där än i många andra skolämnen (Skolverket, 2013). Det beror inte enbart på prestation, utan på en komplex väv av sociala normer, förväntningar och kanske också på vilket bemötande olika elever får beroende på kön. En möjlig väg framåt är att arbeta med tydligare strukturer i undervisningen – inte för att kväva kreativiteten, utan för att skapa tryggare ramar för alla elever att utvecklas inom. Men, som Holm (2008) också påpekar, det räcker inte med tydliga ramar. Djupare förändring kräver att vi som lärare vågar synliggöra och ifrågasätta de normer som ofta är dolda i det vardagliga samtalet.

I mina tankar just nu kan jag bena ut tre fokusområden: återkoppling, progression och beteenden. Nästa steg är att välja ut ett – tre är för många. Vilket av dessa fokusområden kan ge störst effekt?

Spelifiering kan handla om att tydligt visa för eleverna att om de lämnar in i tid får de en kommentar på arbetet och 100 poäng i Google Classroom, väldigt förenklat. Men det är inte bara yttre belöningar, utan det kan också stödja elevernas inre motivation. Det gäller att även hitta ett förhållningssätt som passar ämnet och eleverna, snarare än att bara införa teknik eller poängsystem.

Förberedelse är A till Ö här. I en tid där bildämnet ibland marginaliseras i skolans styrning är det viktigare än någonsin att formulera vad ämnet kan bidra med – både kreativt och analytiskt.

(Inlägget är en bearbetad version av ett äldre inlägg.)

Holm, A.-S. (2008). Relationer i skolan En studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9 (Avhandling) https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:876849/FULLTEXT01.pdf
Skolverket. (2013). Nationell utvärdering i bild bla: https://www.skolverket.se/sok-publikationer/publikationsserier/rapporter/2015/bild-musik-och-slojd-i-grundskolan#:~:text=Skolverket%20har%20under%202013%20genomf%C3%B6rt%20en%20nationell%20%C3%A4mnesutv%C3%A4rdering,om%20hur%20undervisningen%20fungerar%20i%20skolans%20olika%20%C3%A4mnen.
Skolforskningsinstitutet. (2021). Spelifiering i skolan: en forskningsöversikt. Hämtad från https://www.skolfi.se/wp-content/uploads/2021/06/Spelifiering_fulltext_TGA-1.pdf

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.