Kategoriarkiv: Uppdraget

När god vilja möter regler

Jag mejlar hem, och ibland får man svar från vårdnadshavare som får mig att reflektera. I bästa välmening, ett till synes rimligt motargument, en förklaring som låter ansvarstagande men som vid närmare eftertanke skaver lite och får mig att fundera på mitt uppdrag.

I ett mail hem beskrev jag ett beteende i klassrummet: en elev som har svårt att hålla fokus, som surfar bort från uppgiften, som inte alltid tar ansvar för sitt arbete trots upprepade tillsägelser. Det är inget dramatiskt. Inget anklagande. Bara en professionell iakttagelse med rubriken ”för kännedom”. Efter flera möten, tillsägelser, utan nämnvärd effekt.

Svaret jag fick handlade inte om beteendet – utan om intentionen.

Eleven ville bara förstå, enligt föräldern. Han försökte ta hjälp via sidan han surfat in på. Han säger att han vill ta mer ansvar. Och plötsligt har fokus förskjutits. Från det faktiska handlandet i klassrummet till en berättelse om god vilja.

Det är här ansvarsfördelningen börjar glida.

När en elev bryter mot ramarna i undervisningen behöver det hanteras som just det: ett avsteg från gemensamma regler. Men i många samtal förvandlas detta till något annat. Till ett missförstånd. Ett uttryck för engagemang. I bästa fall en teknisk detalj: vilken sida var han egentligen inne på?

Genom att betona intentionen snarare än handlingen flyttas ansvaret bort från eleven. Samtidigt hamnar ett tyst ansvar hos skolan – att förstå, förklara, anpassa, ursäkta. Om eleven inte klarade uppgiften utan att ta till andra verktyg, kanske det var undervisningen som brast? Om fokus saknades, kanske kraven var otydliga?

Att ta ansvar för sitt skolarbete handlar inte om att vilja väl. Det handlar om att eleven ska följa ramar, ta instruktioner på allvar och stanna kvar i uppgiften även när den är svår. Det är just där lärande sker.

Som lärare behöver man då – gång på gång – göra samma sak: lugnt, professionellt och utan affekt föra tillbaka ansvaret dit det hör hemma. Till elevens handlingar. Till klassrummets struktur. Till det gemensamma uppdraget.

Och kanske är det just det som är en av skolans mest otacksamma uppgifter i dag:
att stå stadigt i ramarna, samtidigt som allt runt omkring gärna vill sudda ut dem.

Att synliggöra och stärka bildämnet – mina tankar som processledare

Lämna ett svar

Det finns verkligen inget tak för skrytsamhet när det gäller mina kollegor i bild i Borås stad – jag har sällan varit så imponerad. Kompetensen och erfarenheten är enorm, och utbildningsnivån i ämnet ligger på en helt annan nivå. Vi som träffas regelbundet är behöriga eller inte långt därifrån.

Nu är jag tillbaka i processledarrollen, och jag tänker gå all in!

Första steget för våra träffar är att ha en dagordning. Oj, tänker du kanske, men faktum är att vi pratar om så mycket intressant, och hittills har vi saknat en fast struktur. Vi behöver synliggöra vår kompetens, och det ser jag som mitt uppdrag. Senast snappade jag upp diskussioner kring implementering av kursplanen, inspirerande lektionsupplägg, arbetsmiljö, klassrumskultur samt språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt.

Min tanke är att ta vår kompetens och erfarenhet på allvar – synliggöra den, dela med oss av den och utveckla den tillsammans. Som processledare vill jag skapa strukturerade träffar där vi kan diskutera idéer, dela inspirerande lektionsupplägg och reflektera över undervisningens olika utmaningar. Samtidigt vill jag ge utrymme för frågor kring arbetsmiljö, klassrumskultur och hur vi kan arbeta språkutvecklande och kunskapsfokuserat.

Målet är att vi inte bara ska prata – utan verkligen omsätta våra diskussioner i praktik. Varje träff ska ge konkret inspiration, nya verktyg och ett stärkt kollegialt stöd. Jag vill att vi känner både stolthet över vår kompetens och nyfikenhet på vad vi kan utveckla tillsammans.

Och med dokumentationen vill jag också stärka bildämnet – synliggöra dess värde och möjligheter. Jag drömmer om att bli förstelärare, kanske till och med lektor i ämnet. Vad det kommer ge för resultat återstår förstås att se, särskilt med tanke på hur svenskan har en överflöd av förstelärare och att det ibland kan påverka möjligheterna inom andra ämnen.

Men det hindrar mig inte från att satsa fullt ut. Jag vill visa vad bildämnet kan bidra med, både i skolans helhet och i varje elevs utveckling.

Mitt ansvar för arbetsmiljö

Lämna ett svar

Idag har jag funderat mycket över arbetsmiljö och ansvar som lärare. Det är ett fantastiskt yrke, men också tungt lastat, och ibland känns det som att vågen inte riktigt väger jämt mellan vad jag förväntas göra och vad jag faktiskt gör.

Som lärare har jag ett pedagogiskt ansvar men ska även värna om trygghet och arbetsro. Enligt 5 kap. 6 § skollagen ska jag vid störande beteenden i klassrummet vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder som tryggar elevernas studiero. Det kan handla om att säga ifrån, ha samtal med elever eller, i extrema situationer, ingripa fysiskt vid våld eller allvarliga kränkningar. Mitt uppdrag är att använda pedagogiska strategier, skapa tydlig struktur, anpassa undervisning och dokumentera händelser, samt informera mentor och rektor vid behov.

Men ibland räcker inte dessa åtgärder. När upprepade ordningsstörningar eller konflikter inte ändras trots tillsägelser, samtal med elever eller kontakt med vårdnadshavare, träder rektorns organisatoriska ansvar in. Enligt 5 kap. 9 § skollagen ska rektorn då se till att händelsen utreds och att lämpliga åtgärder vidtas i samråd med vårdnadshavare. Det visar tydligt skillnaden mellan mitt pedagogiska ansvar och rektorns organisatoriska ansvar.

Jag ser ofta samband mellan utmaningar i klassrummet och organisatoriska faktorer: olika behov hos elever, språkliga nivåer, social mognad, snabba förändringar i grupper och scheman samt brist på tid för planering och uppföljning. När dessa utmaningar blir återkommande och påverkar hela gruppen, ska de betraktas som arbetsmiljörisker. Som lärare har jag både rätt och skyldighet att rapportera detta, och arbetsgivaren har ansvar för att skapa trygghet och stöd för oss som arbetar i skolans vardag.

Att reflektera kring detta är viktigt, inte bara för min egen del, utan för alla som arbetar i skolan. Vi behöver en organisation som bär oss, tydliga rutiner och ett system som gör att vi kan fokusera på undervisning utan att bära hela ansvaret själva.

8–8–2 och allt däremellan

Lämna ett svar

Stunden är kommen då jag tänker igenom veckan och allt som hänt. Innehållsmässigt består mina lektioner av Kusama-pumpor i årskurs 7, Sugarskulls i årskurs 8 och niorna … jag minns knappt för allt vattenkrig, brutna pennor, kastade sudd, försök att hitta till sin plats och komma i tid. Ingen bra vecka för årskursen, som dessutom avslutades med brandlarm då parfymeriet gått överstyr efter idrotten. Själv gick jag på högvarv och försökte styra upp rutinerna för utrymning och började omgående ringa samtal, då teatergruppen var nån minut försenad.

Min klass var på en fantastisk vandringsföreställning i regi av Regionteater Väst. Jag blev grymt imponerad, även hur de hanterade elever som hela tiden tog av sig sina hörlurar och småpratade med varandra. Efteråt fick jag prata av mig, då jag under föreställningen hamnat i en lojalitetskonflikt. Ämnet för vandringsutställningen var just ämnet looser – att bli fast i skolan på grund av misslyckanden. Ja, det är väl inte toppstudenter som missköter sig i sådana stunder, men ämnet kan ju hamnat närmare hjärtat hos vissa, vilket kan vara svårt att hantera. Men jag satt även och undrade om det är dit vi är på väg, att prata i headset med bakgrundsljud för att bygga ett narrativ kring undervisningen som når dem via hörlurar? För det är svårt att få uppmärksamhet i dagens klassrum.

Lärare i Sverige ska må bäst i Europa har jag hört, jag har dock inte märkt detta fullt ut. Hur mår jag själv? I den kommunala mätstickan har jag som standardsvar 8–8–2: dvs hur jag mår (8 av 10), hur hög min arbetsbelastning är (8 av 10) och hur jag skulle vilja att det var (2 av 10). Det är alltid en knepig tolkningsfråga med såpass öppna frågor, men jag tänker att jag vill inte må allt för bra – men ändå såpass bra så att inte chefen ska kunna koppla mitt eventuella dåliga mående till mitt privatliv. Den risken är ju annars ganska hög eftersom jag är en dubbelarbetande kvinna och mamma, mitt i klimakteriet dessutom. Jag vill också sätta en hög arbetsbelastning, som ett statement, för det är mycket att göra och det är också svårt att veta var uppdraget börjar och slutar. Att jag sedan sätter lågt i hur jag skulle vilja att det var, ja, det är ju för att jag har lång erfarenhet, är påläst och kunnig. Allt borde bara kunna få rulla på.

Jag funderar även på vad som mäts och hur? Mätstickan dyker ofta upp i slutet på månaden, precis vid lönesättning. Därför har jag även utvecklat ett standardsvar, för jag är ofta ganska glad då. Jag har tänkt på det många gånger, fan vad glad jag är. Typiskt. Jag är verkligen inte glad, tvärtom ganska missnöjd. Kanske hade alla svenska lärare precis fått lön när undersökningen gjordes, eller mitt i sommarlovet?

Jag älskar mina sjuor eftersom jag får lov att se dem för vad de är, i halvklass. Jag förstår att det är en dyr investering men det är så värdefullt, och värdigt för båda parter. Det blir inte kaos, det blir lärotillfällen, och jag försöker omfamna vart enda ett, för jag vet att det blir sannolikt helklass nästa år. I helklass grusas blicken på eleverna, jag bygger förväntningar på vad åldersadekvat borde kunna och kraven blir därmed högre. De är mer en grupp än individer och vissa grupper är jättekämpiga. Sen har jag även mindre grupper i tillval svenska, tex, men där tvingas jag kämpa med min egen otillräcklighet. Jag har ändå tagit ansvar, jag läser ju svenska som andraspråk på min fritid, men tilldelas de mest utsatta och kunskapssvaga utan stöttning. Det tar mycket energi.

Ibland känns det som att allt jag gör är en balansgång mellan kaos, krav och små segrar. Men kanske är det just det som gör jobbet värt att gå till varje dag – trots att det drar musten ur en ibland. Veckan har varit allt annat än enkel, men den har också varit full av lärande, både för eleverna och för mig. Och kanske är det just i den mixen, mellan frustration och glädje, som det verkliga lärandet händer.

Gillar du inlägget? Se till att få fler i din mail.

En dag att minnas

Lämna ett svar

Den här dagen har varit helt perfekt, och jag måste stanna upp och reflektera.

Min första lektion var språkval i årskurs nio. Jag hade spänt mig dagen innan eftersom jag inte hade någon genomtänkt plan. Men så mindes jag några högar jag förberett som låg på skrivbordet i arbetsrummet – där det för övrigt också låg en chokladbit. Det blev en kanonstart på dagen. När småkillarna lufsade in var jag redan taggad på att förbereda dem inför diskussionsdelen i NP i svenska som väntar i höst.

Alla hade lämnat ifrån sig sina telefoner och ingen behövde plötsligt gå på toaletten mitt i min intressanta genomgång. Av en slump hittade jag en riktigt bra text om mobbning och läste den högt. Sedan fick jag lära dem några knep för hur man kan sammanfatta en text man just läst. Till sist fick de formulera frågor och påståenden kring texten som kan starta en diskussion. Jag tycker faktiskt att jag överträffade mig själv med råge – jag avrundade till och med med en exit ticket för att kolla av deras lärande.

Med stolt rygg bar det av till nästa lektion: halvklass i årskurs sju. Jag gick noggrant igenom alla steg för hur eleverna ska göra vid inlämning. Vi smakade på mina frågor tillsammans och jag berättade varför jag ställt dem. Jag hade också skrivit en modelltext på whiteboarden och tipsade om bindeord som för att och eftersom för att utveckla resonemang och ge förklaringar. Resultatet? Fina, omsorgsfullt gjorda inlämningar som verkligen värmde.

Just nu lägger jag all energi på årskurs sju för att ge dem strategier som hjälper dem att lyckas i ämnet. Och det är magiskt att undervisa i halvklass. Efter lunch hade jag ännu en sådan lektion, och dagen avslutades med helklass i årskurs åtta. Lite skillnad, men också det gick väldigt bra.

En dag att minnas. Imorgon kan vara en annan dag

Språkutvecklande bildanalys

2 svar

Jag har länge velat ha ett slags recept på språkutvecklande arbetssätt i bild. Men var börjar man? Det är också plågsamt att se hur många elever som har svårt att uttrycka sig i skrift – inte bara SVA-elever eller nyanlända.

Nu när jag undervisar årskurs sju i halvklass vill jag verkligen lägga en bra grund för dem i ämnet – och självklart stärka dem språkligt samtidigt. En av uppgifterna vi fick i SVA-kursen denna termin, som inleds med genrepedagogik, var att skapa en egen modelltext utifrån en genre. Jag valde att fokusera på bildanalys. Kort förklaring: en modelltext visar hur en texts struktur byggs upp inom en viss genre – det kan vara argumentation, faktatext eller berättelse.

En bildanalys hör till personlig reflektion, där det är viktigt att få tolka och tycka fritt. Svårigheten i helklass är att uppgiften ofta blir teoretisk och isolerad, och svaren kan bli tunna eller svårbedömda.

Jag skapade därför en modelltext som inte bara visar hur man skriver en personlig reflektion, utan också lyfter språkliga resurser som eleverna kan träna på. Genom att dela upp analysen i fyra steg – observation, tolkning, information om konstnär och slutsats – får eleverna en tydlig struktur utan att deras egna tankar begränsas.

Observationsdelen tränar konkreta substantiv och adjektiv samt objektiv beskrivning av miljöer och figurer. Tolkningsdelen uppmuntrar känslouttryck och känsloladdade verb, samtidigt som eleverna får motivera sina slutsatser. Genom fakta om konstnären ser eleverna varför det är viktigt att underbygga åsikter med information. Slutligen skriver de en reflekterande slutsats som knyter ihop hela analysen.

Elever som har svårt för skrift får konkret stöd i att formulera sig, argumentera och strukturera text. Det blir ett verktyg för att skapa en mer jämlik undervisning där alla kan uttrycka sina tankar tydligt. Samtidigt öppnar det upp för variation i undervisningen – en del moment kan diskuteras i grupp, en del görs individuellt, och andra kan skrivas tillsammans.

För mig känns det som att jag äntligen har ett recept på språkutvecklande arbete i bild – ett verktyg jag kan använda år efter år, samtidigt som elevernas språk och reflektion över konst stärks. Och visst, jag insåg ganska snabbt att det finns modeller som kombinerar genrepedagogik med bildanalys. Så fast jag några minuter trodde att jag kommit på något helt nytt, är det skönt att veta att arbetet vilar på etablerade, beprövade principer. Det är värt att undersöka mer. Du kanske redan har gjort något liknande?

Gillar du det här inlägget? Prenumerera gärna för att få fler reflektioner och tips direkt i din inkorg.

Relationer, struktur – och könade förväntningar

Lämna ett svar

Sista lektionen. Sega timmen. Eleverna droppar in sent, någon står kvar i korridoren för att spela klart på mobilen (som ska samlas in), någon vägrar lämna ifrån sig sin, någon byter plats och bråkar om fönsterplatsen. Några suckar högt över att behöva läsa, några somnar på bänken. Jag försöker hålla lugnet.
”Får vi sluta när vi läst klart?”
Så rullar det på.

Det är just i sådana stunder jag reflekterar över debatten om relationer i skolan. I artikeln ”Fokus på goda relationer skadar skolan” (Viktor Björnberg, viiskolan.se) diskuteras om relationerna verkligen alltid ska vara det viktigaste. Jag tycker att de är viktiga – men de är inte allt. När man lagt både tid och engagemang på att försöka nå elever utan att något förändras… ja, då räcker inte relationen.

Min erfarenhet är att när undervisningen är tydlig och strukturerad, då kommer både studiero och respektfulla relationer ofta som en naturlig följd. Men när relationsbygget blir viktigare än undervisningen? Då förlorar man lätt just studieron.

Sen finns det något jag ofta tänker på när det gäller förväntningarna på mig som kvinna i lärarrollen. Eleverna verkar ofta förvänta sig att jag ska visa hänsyn när någon är trött, hungrig, har mensvärk eller bara har en dålig dag – och samtidigt hålla ihop undervisningen. Jag upplever att jag i högre grad än manliga kollegor får bära detta känslomässiga ansvar.

Jag märker också att elever ibland testar kvinnliga lärares tålamod mer, och att det kan upplevas hårdare när en kvinna sätter en gräns än när en man gör det. Samtidigt är detta inget som ser likadant ut överallt – det beror på skolans kultur, elevgruppen och lärarens egen stil. Vissa kvinnliga lärare upplever det tydligt, andra inte alls. För mig är det vardag, varje lektion.

Och det finns forskning som stödjer den här typen av erfarenheter. Ann-Sofie Holm, som studerat könsroller i skolan, beskriver hur flickor och kvinnliga lärare ofta förväntas vara mer omhändertagande och förstående, medan pojkar och manliga lärare får större utrymme att ta plats och sätta gränser. Det är viktigt att poängtera att detta handlar om tendenser och normer, inte absoluta regler – men när jag läser hennes slutsatser känns det väldigt bekant.

Så ja – relationen är viktig. Men den måste komma ur en fungerande undervisning, inte stå i vägen för den. Och vi behöver våga prata om hur elevernas förväntningar och könade normer kan påverka vår vardag som lärare – utan att generalisera eller skuldbelägga.

Det här är mina egna reflektioner och erfarenheter från klassrummet – hur situationen upplevs kan såklart vara annorlunda för andra lärare och skolor, men jag tror att många kan känna igen sig i vissa tendenser.

Ta det inte personligt.

Lämna ett svar

På skolan går vi just nu en kurs i TMO, traumamedveten omsorg. Den väcker många tankar hos mig, inte bara om eleverna utan också om oss som vuxna i skolan. Det verkar snarare vara regel än undantag att människor bär på olika erfarenheter och trauman som färgar hur vi reagerar. Och i läraryrket, där den emotionella belastningen är stor, blir det intressant att fundera över mina egna sårbarheter. Vad triggar mig – och varför?

Den strategi jag oftast fått höra under min lärarkarriär är: ”Ta inte saker personligt.” Den återkommer som ett mantra. Och varje gång jag försöker förklara att vissa beteenden faktiskt är riktade mot mig som person, så möts jag av samma reaktion: ”Men ta det inte personligt!” – och många nickar. Jag får sällan fram min poäng.

För visst finns det en risk i den hållningen. Vi säger till våra elever att ”om du upplever dig kränkt så är det en kränkning”. Det är elevens rättighet att avgöra. Men vi lärare? Vi ska vara teflonpannor. Ingenting får fastna, allt ska rinna av. Kanske är det därför jag ibland känner mig avskärmad – som om mina känslor inte riktigt räknas.

Jag minns en klass jag hade, svår att nå och ännu svårare att bygga tillit i. Det fanns dolda kränkningar i gruppen, vilket gjorde att diskussioner aldrig blev öppna. En gång fick eleverna under en mentorstid skriva ner två saker: på en lapp vad de var nöjda med i klassen eller skolan, och på en annan vad de ville förändra. Jag samlade in lapparna, och skulle vara den enda som läste dem.

I högen låg en lapp som stack ut:

”Gå dö din hora du e ful lek inte stark din hora jag dödar dig vem tror du att du e.”

Min första tanke? Att vi skulle prata om den senare, i samband med vårt arbete kring våldspyramiden. Att använda den som exempel i ett gemensamt samtal. Det var först när jag tog upp idén i arbetslaget som det slog mig: orden på lappen var inte bara ett exempel på våld. Det var ett hot. Det var grovt kränkande. Och det kan ha varit riktat direkt till mig.

Först då blev jag lite tagen av situationens allvar och min idé tog en annan vändning. Jag valde att rapportera händelsen till rektorn.

Kanske är det just här som TMO blir så relevant även för oss vuxna. Att förstå våra egna reaktioner, våra triggers, och att ge oss själva tillåtelse att känna när något faktiskt gör ont. För om vi alltid förväntas vara teflon, vad gör det med oss i längden?

Och kanske är det här en av de största blinda fläckarna i läraryrket. Vi förväntas bära våra elevers trauman, förstå deras bakgrunder och samtidigt vara stabila, trygga vuxna oavsett vad vi själva går igenom. Men var finns vårt eget skyddsnät? Det pratas sällan om lärares känslor, triggers och gränser.

Om vi aldrig får tillåtelse att reagera, känna oss sårade eller ens kalla en kränkning för vad den är – hur påverkar det vår arbetsmiljö, vår hälsa och i förlängningen vår professionalitet?

Jag tror att vi behöver börja tala om läraryrket som inte bara ett intellektuellt och pedagogiskt arbete, utan också ett emotionellt. Och att även vi behöver omsorg som är traumamedveten – inte minst för att orka finnas kvar för dem vi möter varje dag.

Texten handlar om erfarenheter från min yrkesroll och reflektioner kring läraryrkets arbetsmiljö. Syftet är inte att peka ut någon elev, klass eller skola, utan att skapa igenkänning och diskussion bland kollegor om de emotionella krav vi ofta möter.

Om du vill följa fler reflektioner om läraryrket, arbetsmiljö och vardagens små och stora utmaningar – prenumerera gärna på mina inlägg!

En morgon med Magritte

Lämna ett svar

Morgonens tillvalssvenska gick lugnt och stillsamt. Det var en lite högtidlig dag – niorna skulle förberedas inför det nationella provet i svenska. Planen var att ge dem en läsförståelse, men jag kände att det kanske blev lite väl mastigt en måndagsmorgon. Istället plockade jag fram ett häfte vi tidigare använt som underlag för sokratiska samtal. Utgångspunkten var René Magrittes målning Älskarna – den där med två personer som kysser varandra med tygstycken över huvudet.

När jag bläddrade igenom frågorna insåg jag snabbt: det här behöver vi prata om. För det är inte alltid nog att förstå en text (eller en bild). Man måste också förstå vilka frågor som ställs till den. Så vi gick igenom några begrepp tillsammans: Vad betyder det egentligen att motivera och uttrycka? Vad menas med en uppfattning? Och vad är det man förväntas förklara när frågan handlar om bildens eller textens budskap?

Jag var supernöjd med dagens lektion. Det kändes som att alla kom fram på ett bra sätt, och jag fick extra tid med de elever som behöver träna sin svenska – en perfekt start på dagen.

Några lektioner, fem minuter, djupandning och en macka senare

Lämna ett svar

Redan på måndagen efter lunch kastas jag in i tre bildlektioner på rad, med fem minuter emellan. Jag har slutat säga något om det. Orken finns inte. Men ibland känns det nästan som om det är upplagt för att man ska pressas tills man tappar fotfästet och börjar undra om yrket är hållbart i längden.

Erfarenhet värderas inte som förr. Jag läser så många trådar på Facebook där lärare med lång tjänstgöring berättar om sin obefintliga löneutveckling och de karriärvägar som aldrig öppnas. Och nästan alltid dyker de där rösterna upp: ”Man är inte automatiskt en bra lärare bara för att man har jobbat länge.”
Det är sant – men i vilket annat yrke skulle erfarenhet ses som en nackdel i stället för en tillgång?

Just idag kändes mina tre lektioner på rad som rena ättestupan.

För mig är erfarenheten det som gör skillnad. Den hjälper mig att hålla ordning, hushålla med energin, välja strider med omsorg och skapa struktur så att vardagen fungerar – trots allt.

Tur ändå att sommaren fick bli vila. För även den här måndagen bjöd på intensiv variation: först tillvalssvenska, sedan snabbt ställa om till en bildlektion. En macka i elevcaféet fick räcka som lunch eftersom jag på rasten cyklade till vårdcentralen för övningar i djupandning och avslappning. Hann precis tillbaka till nästa lektionspass, även det med fem minuter emellan. Därefter mentorsarbete, föräldrakontakt och arbetslag.

När jag äntligen tänkte att det skulle bli skönt att komma hem slog det mig – jag skulle ju vidare på nästa möte. Föräldramöte i min dotters klass. Och när jag till slut landade hemma insåg jag: det är just erfarenheten som gör att jag fortfarande står kvar. Den lär mig hushålla med kraften, hitta andningshål och se vad som faktiskt betyder mest. Och kanske är det just där hoppet finns – i att jag, trots allt, fortfarande vill. Fortfarande kan. Fortfarande gör skillnad.