om att fostra på årets sista dag

Jag har inte skrivit så mycket under våren, funderat mest. Den här gången funderar jag på min roll som uppfostrare.

Som lärare hamnar man mer eller mindre ofta i konflikt med enskilda elever. Jag gjorde detta idag. En elev som inte hade tänkt sig att medverka i dagens aktivitet. Två dagar tidigare hade jag förberett ett kompromiss och ett erbjudande men inte fått svar. Nu var det skarpt läge och eleven vägrade, i sin opposition även stärkt av ytterligare två kamrater. Det blev tjafs. Eleven skrek åt mig inför alla som stod bredvid att jag var dum i huvudet, såpass att eleven kunde slå in huvudet på mig, kasta knivar på mig och hotade med att ge mig stryk om jag inte la ner diskussionen, ganska handgripligt också genom att brösta sig. Jag kontaktade förälder och rektor. Det slutade med att eleven fick sin vilja igenom.

Ett tag var det väldigt mycket debatt om vår roll som uppfostrare, de flesta tycktes överens om att det är föräldrarnas ansvar och fostran har då blivit någon slags lam anpassning till den enskilda elevens hemförhållande? För mig har situationen som jag nyss beskrev blivit vardagsmat i skolan. Vad gör inte det med mig, och min auktoritet? Jag hade en plan B för den här eleven. Jag är den som ska leda den här eleven till att göra rätt val. En fostran i skolmiljö. För det här är vår gemensamma arbetsplats. Min arbetsplats där jag precis blivit kränkt och hotad utan några som helst konsekvenser för det beteendet, tvärtom belöning. Vi har ju regler på vår skola? Nolltolerans mot kränkningar? Om sedan just den här specifika eleven äter sina frukostmackor framför teven, inte alls eller gröt i köket klockan sju gör absolut ingen skillnad – för hos oss gäller våra regler. Men tydligen inte för alla?

Det är fostran för mig. Sen har jag förståelse för att allt inte är svart på vitt, det finns väldigt mycket komplicerade nyanser och vi gör också lite olika ibland vilket ställer till det när dessa elever gaddar ihop sig. Men ändå nolltoleransen – skicka hem eleven! Alltså de här policy dokumenten… alla ges nån slags ”handsfree”?

För det blev ju väldigt dumt för mig. Ingen värnade om mitt signalvärde. Alltså hur ska man orka? Hur ska man vilja orka?

En trist erfarenhet så här sista dagen. Men fel eller rätt, jag såg till att vi skiljdes åt som vänner? Det var inget personligt egentligen utan bara att få sin vilja igenom. Men ändå.

slutet, så nära

”Finns det nån värre dag än måndag?” Jag öppnade upp dagens första lektion kanske inte allt för peppande? Själv har vi morgonmöte kvart i åtta varje måndag vilket känns som en smärre utmaning med tre egna barn som ska skjutsas till skolan. Där jag bor kan tydligen vad som helst hända under söndagsnatten, ständigt nya hål i gatan med sura gubbar som viftar runt trafiken under minuter man inte har till övers. Så i morse var jag återigen dömd att misslyckas att komma i tid till det där tiominuters mötet som får min vecka att rivstarta. Jag sprang in på storköpet istället, köpte två stora Pommacs, några muggar och en näve jordgubbar.

Så det var med höjd mugg tillsammans med veckans första klass, 9A, som jag talade mig varm om dåliga måndagar och vikten av att trotsa det svåra. För nu är det inte bara fredagsmysare som gäller och att avsluta veckan på ett rogivande sätt, utan även betydelsen av att få börja veckan bra – med att få bli en måndagshjälte?

Eller så är jag helt svältfödd på att det ska hända roliga saker? Det ena behöver dock inte utesluta det andra, tänker jag. En god tanke föddes, och många avslappnande leenden blev det mellan Pommac smuttarna.

En annan god tanke är decibel ligan och denna vanns idag av 7F. Varje vecka har jag mätt med en buller app på mobilen och fört in decibel måtten i ett diagram på whiteboarden. Enligt utvärderingen tycker inte eleverna att den gjort nån skillnad men de vill ändå ha den kvar. Själv tycker jag att den har uppmärksammat vår arbetsmiljö och om man bortser från alla avbrott mot slutet och får lov att göra mätningar mer konsekvent, så tror jag visst att den gör nytta och motiverar att inte gapa i klassrummet.

Utvärdering har  jag gjort med alla klasser och då i mindre grupper där de fått diskutera sig fram kring olika frågeställningar kring innehåll och arbetsmiljö i bild. Det har fallit väldigt väl ut. Jag har bara skummat än så länge på svaren men det ser ut att vara värdefulla synpunkter, och många elever har också valt att hänga kvar för att prata vidare. Det är väldigt upplyftande tycker jag att diskussionen handlar om hur VI vill ha det, inte bara jag eller bara dom, även om det blir väldigt mycket åsikter hit och dit. Att låta eleverna samtala i mindre grupper gör också att åsikterna är genomtänkta och förs fram på ett positivt sätt. Det här är ju också en viktig egenskap för framtiden, tänker jag, som få barn och ungdomar tycks vara medvetna om idag. De vräker liksom ur sig saker utan konsekvens tänk alls. Jag är lite less på det om jag ska vara ärlig. Så ett bra sätt att träna på att föra fram åsikter och kritik är att göra det tillsammans med andra.

Jag stretar på i värmen och ska försöka bli lite bättre på att skriva, det har ändå hänt mycket kul under våren och det finns redan planer för hösten.

bildens vecka fredag

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.09.17Under en vecka har jag fotat bilder från min vardag som bildlärare. Många bilder har det blivit, mina finns samlande under taggen #bildämnetsvecka2018. Det har varit en nyttig erfarenhet att dokumentera och jag har fått bekräftat vissa saker och sett med nya ögon på annat. Sen behöver man ju inte alltid publicera allting, har förstått under veckan att några följare på Instagram tyckt att detta varit lite onödigt. Men för mig betyder publicering skarpt läge så enligt mig har jag bara skickat ut viktiga bilder.

Några av dagens nedslag. Hur ger man formativ feedback när man har hundratals elever? Nu när omdömena är inskrivna kände jag mig såpass pigg att jag erbjöd elever samtal som av olika skäl inte fått ta del av sin feedback på dexter. Alltså inloggningen funkar inte eller är bortslarvad och ett par elever bor heller inte i en kärnfamilj, de kanske har inte sina föräldrar i Sverige eller kan ta för givet att nån hjälper dom med allt.  Det var väl typ alla som hade det behovet? För även om man har sett sina ifyllda rutor så är det roligt att få höra fina saker om sig av sin lärare och det är ju egentligen inte alls urholkande för mig att sitta med dessa enskilda samtal, det är bara det att det kan bli flera hundra, på en en vecka.

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.24.49

Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.08.43Det är ett gissel att hinna med alla elever och stor tilltro sätts även på relationen. Hur fasen skaffar man en relation till så många? Jag har märkt under veckan att jag har ganska många strategier för det här. Jag har lätt för att stanna upp och göra mig tillgänglig på olika sätt, vilket är en bra start. Att ge elever möjlighet att komma in i klassrummet lite tidigare eller sitta kvar en stund är en hjärtefråga för mig som ofta var lite ensam när jag själv gick i skolan. Men som lärare har man också en väldig nytta av elever som vill göra rätt, vi lägger ofta all energi på den andra – mycket mindre klicken elever. Släpper man in självgående elever så sätter de ribban för resten och visar hur man förväntas vara och indirekt stärker mig i mitt ledarskap. Och elever som vill stanna signalerar att ämnet är viktigt. Det passar min mjukare ledarstil, vad har jag för förutsättningar och hur kan jag använda dessa? Så kan man tänka.

För många år sedan hade jag en klass som var väldigt stökig, sista lektionen på fredagen. Skärmavbild 2018-04-20 kl. 17.08.58Och det här var en strategi från deras sida. Stökig grupp har större chans att sluta tidigare, speciellt fredagar, och därmed hinna med den tidiga bussen. Det är en bra regel att alltid fundera på vad de vinner på sitt beteende innan man lägger all skuld på sig själv. Nåväl, man har tre minuter på sig att fundera ut nått och jag skrev Fredagsmysare på tavlan innan de kom in i klassrummet. Jag kom inte på nått bättre och nu är uttrycket etablerat. Det är ju inte bara lärare som gnetar på i skolan, våra barn kämpar också – ibland på sätt som vi inte alltid ser eller förstår. Jag tycker det är viktigt att vi skiljs åt efter en lugn och trivsam stund, att sista klassen på veckan får lov att känna sig extra speciell. Det är det minnet som sitter kvar över helgen, som gör att man vill tillbaka på måndag.

Skärmavbild 2018-04-15 kl. 21.42.24

 

Tack för den här gången!

#bildämnetsvecka2018

#bildlärare

#bild

#bildmalin

 

 

bildämnets vecka torsdag

Skärmavbild 2018-04-15 kl. 21.42.24Det är bildämnets vecka. Dags att poppa ut i sociala medier i syfte att skapa intresse och ökad kunskap för ett ämne som alltid får stå lite vid sidan av. Jag tänkte att det skulle vara vara värdefullt att dokumentera arbetsveckan på Instagram. Det kommer nära mig och det jag gör varje vecka, i egenskap av bildlärare på högstadiet.

 

Jag har valt ut några av dagens publicerade bilder som jag skulle vilja berätta lite mer om.

Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.13.33Jag älskar verkligen skolan. När jag liten var det en stor dröm att bli fröken, jag trodde inte riktigt att jag skulle klara det och så är det väl kanske även idag? Jag känner mig aldrig riktigt bra nog. Det är stort för mig att vara lärare, bland det finaste man kan vara faktiskt. Och bland det viktigaste man kan vara för ett barn. Det är en verksamhet med väldigt mycket kärlek, vilket innebär att man verkligen dippar och når botten jobbiga dagar. Jag har iaf väldigt starka känslor för det jag gör och de som jag har omkring mig. Jag blir väldigt glad av att se eleverna komma lufsande på morgnarna. Att de kommer tillbaka, man får en chans till. En bra början på dagen.

Kom på att det var knytblus manifestationen idag och fick snabbt arrangerat min scarf. Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.13.49Jag gjorde ingen stor grej av det men en och annan uppmärksammade detta. Jag tycker ibland att vi lärare är lite lama för att ta ställning, även jag kan vara löjligt diplomatisk med svängdörrar.  Men idag blev det faktiskt en improviserad knytblus. Det kändes väldigt bra.

 

Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.13.17Men att få tiden att räcka till? Jag har några ärenden framför mig som kräver fokus och det är egentligen min enda motivation till att städa. Jag störs inte alls av högar, böcker, gamla tepåsar och att ha sällskap av en halvt nerpackad platsgran på kontoret. Inte när jag ska planera eller skriva omdömen. Ska jag däremot fokusera på mina mentors elever, då vill jag gärna att grejerna ska stå i givakt. Så det laddar jag inför nu. Plus att det är skönt att ha lite struktur, för man hittar ju inte allt i röran även om man tror det. Det är väl mest för att man inte kommer ihåg det man inte hittar, tänker jag.

Dagen avslutades med ämneskonferens. Det är alltid givande att träffa en ämneskollega, Skärmavbild 2018-04-19 kl. 18.14.02det är som en barndomskamrat. Man plockar upp varandra direkt i samtalet, vi förstår varandras situation så väl. Tyvärr var det bara jag som uppmärksammat att det var ämneskonferens. Det kan förstås vara mysigt att bara vara två men jag tryckte ju i mig tre muffins och två chokladtoppar, det är ju snart badsäsong. Kvinnor har mycket att tänka på, jättejobbigt. Men mellan tuggorna fick vi igång ett bra samtal och hon skrattade gott när jag berättade om veckans projekt. Att manifestera bildämnet typ på egen hand? Ja så är det. Sån är jag.

 

 

 

 

bildämnets vecka onsdag

Tillbaks till jobbet igen och jag fortsätter att dokumentera min vecka i bilder på Instagram. Jag tycker det är ganska lärorikt, och då menar främst för mig själv. Responsen utifrån är ju inte överväldigande men ändå några som har hört av sig. Jag har valt några bilder som jag vill berätta mer om.

Skärmavbild 2018-04-18 kl. 20.26.35Det är ju lärarbrist idag och jag som säkert många andra oroar mig lite kring vilka konsekvenserna kommer att bli. Jag har ju alltid haft många elever och väldigt sällan träffat på någon som kan påverka som faktiskt också gjort ett försök. Jag minns en chef för väldigt länge sedan som skrockade och jämförde med kinesiska pedagoger som tydligen kan ha flera tusen elever. Jaha? Men nu jobbar ju inte jag i Kina? Allting hittills den här veckan påminner mig om hur många elever jag har och hur illa det rimmar med det arbetssätt som jag förväntas bemöta mina elever med.

 

Skärmavbild 2018-04-18 kl. 20.23.00

För man måste ju verkligen vara överallt, se allt och det är omöjligt att överblicka en lärande situation ur så många perspektiv samtidigt.

Ändå gör man ett försök.

Man har nånstans fått för sig att det faktiskt är möjligt.

Saker som ingen har gjort. Barn kommer undan med felaktigt beteende hela tiden. De är för många.

 

Skärmavbild 2018-04-18 kl. 20.26.48Jag vill inte låta någon skugga falla över mina mentorselever, det är en mysig grupp som stretar på,  men det är kämpigt att vara mentor och bildlärare. Jag orkar inte engagera mig i allting och klasser kan vara som ett lotteri, en grupp sköter sig själva medan nästa tar all tid och kraft. Arbetsbördan kan variera oerhört. Dessutom är själva arbetsuppgiften ganska luddig då det egna samvetet styr arbetsinsatsen. Jag skrev ju precis att jag inte orkar engagera mig i allting, för verkligen vad som helst kan hända inom ramen för mentorskap.

 

Skärmavbild 2018-04-18 kl. 20.26.58

Dagen har gått i ett som vanligt. jag har nog haft ett tiotal  bedömningssamtal på väg till kaffeautomaten, i korridoren och på skolgården. Så inte så mycket kaffe idag, två koppar. Ett lite uppslitande elevärende på den längre pausen på eftermiddagen. Men också lärt mig hitta omdömena på Dexter och kunnat göra mig redo för utvecklingssamtal. I morgon blir också en lugnare dag. Tror jag.

Tack för att du läser – Ses i morrn då!

bildämnets vecka tisdag

Avbrott för VAB idag. Mitt mellanbarn har brillor och undersöker ögonen regelbundet. Den här gången med pupill vidgande droppar och är halvblind resten av dagen. Jag har själv glasögon så jag vet hur trött man blir i huvudet av stirra på små bokstäver i fjärran. Så det blev en vilodag.

Man har alltid lite dåligt samvete för att man är hemma med sina egna barn, eller hur? Det jobbigaste samtalet man kan ringa, till jobbet för att berätta att barnet insjuknat helt ur det blå med 40 graders feber, kräktes i hallen precis när man skulle gå ut till bilen, fått en pil i axeln på skolgården eller skärt sig i örat på slöjden.. Ja du fattar, helt osannolika grejer. Men som händer med ungar. Jättejobbigt. Ibland ger jag upp och anger typ böldpest som skäl samtidigt som jag slänger på luren snabbt, ett bra knep för att få vara i fred. Då tänker alla att jag förmodligen är på väg att bli utbränd och är extra snälla när jag kommer tillbaka. Man måste ju tänka förebyggande också och se till att bli påfylld, det är en bra grej för att också må bra.

Nånting som fyller på mig, i egenskap av bildlärare, är ett fotoprojekt som anordnas av Lars Tunbjörks stiftelse här i Borås. Deltagarlistan är lite brokig men det är oerhört värdefullt att vi ändå är tre bildlärare på högstadiet som hakat på det här projektet, en unik möjlighet att lära oss mer om foto och föra in detta i större utsträckning i undervisningen. Jag har även fyra elever ur årskurs nio som är engagerade i detta. Projektet kommer att mynna ut i en utställning på Borås konstmuseum, men för min del är det erfarenheten i sig som är fantastisk och jag har redan flera idéer kring att arbeta med analys och ämnesbegrepp via foto. Och så är det förstås väldigt kul!

Jag gavs rådet att fota vardagsnära bilder och tänkte bjuda på några som jag har tagit inom ramen för fotoprojektet.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

bildämnets vecka måndag

Skärmavbild 2018-04-15 kl. 21.42.24Det är bildämnets vecka. Dags att poppa ut i sociala medier i syfte att skapa intresse och ökad kunskap för ett ämne som alltid får stå lite vid sidan av. Jag tänkte att det skulle vara vara värdefullt att dokumentera arbetsveckan på Instagram, så idag har jag publicerat femton bilder. Det kommer nära mig och det jag gör varje vecka, i egenskap av bildlärare på högstadiet

 

Jag har valt några av bilderna som jag vill berätta lite mer om

Skärmavbild 2018-04-16 kl.pngFörra veckan ägnade jag varenda minut åt att skriva omdömen. Det tar tid och jag behöver egentligen inte kryssa i alla kunskapskrav men jag tycker att det är viktigt att göra det. Det sätter bildämnet i ett annat ljus än att kryssa i , över eller under i nivå. Då hamnar man i det hantverksmässiga. Men de andra 8 kunskapskraven då? Dessa ställer till för oss, ämnet måste ses som kommunikativt även av andra. Att hela tiden ha styrdokumenten levande i allt man gör, underlättar dokumentationen. Det känns som ett underminerande beslut att ta bort delar av omdömet för mig som är bildlärare, ge mig färre elever istället! Ge mig en chans att göra rätt. Ge mig samma tid som andra lärare får för att rätta nationella prov.

Skärmavbild 2018-04-16 kl. 20.23.58Ljudnivån hamnar ibland nästan på 80 decibel. Ska jag behöva bli döv på jobbet? Jag blir väldigt trött och då tappar jag  lätt fokus. Sätt dig en timme med den ljudnivån. Lös femton konflikter under den timmen, tvätta bort en färgfläck och svara på 150 frågor av olika karaktär. Ta tio minuters rast och sen en timme till. Hade jag motionerat lite mer hade jag kunnat bli kustjägare, tänker jag.

Varför ska jag behöva ha helklass i ett praktiskt ämne?

Skärmavbild 2018-04-16 kl. 20.24.25

Jag var jättetrött när den här bilden togs. Och jag var inte speciellt glad heller. Nästan hundra elever har jag undervisning för på måndagar. Jag tänker inte på det. Man har vant sig.

Nä dagar som denna när man kommer nära sig själv och ser sina förutsättningar gör mig ledsen och jag hoppas på en förändring. Både för mig och dig. Kanske kan mina texter och bilder bidra till det?