Det bästa med att jobba i skolan måste ju ändå vara att veckan bara verkar ha två dagar: måndag och fredag. Jag vet inte hur det går till, men varje gång man hinner stanna upp en stund så inser man att det redan är fredag imorgon. Och nu är första riktiga veckan snart avklarad för min del.

Detta läsår har jag halvklass med år sju. Jag var lite nervös inför det. Tidigare har jag mest haft små grupper i tillvalssvenska, och det har stundtals känts övermäktigt – men det här är något helt annat. Alla hinner bli sedda och hörda, och våra barn är ju så älskvärda när de slipper slåss om sin plats. Jag har faktiskt inte sett någon som inte kommer till sin rätt. Jag tror vi får ett jättemysigt läsår tillsammans, och jag är så tacksam över att jag får prova detta.

Åttorna däremot stormar in i helklass, fortfarande lite valpiga, och då är det betydligt svårare att fånga gruppen. Man får hålla igen så mycket för att inte tappa tålamodet. Alla vill ju väl, men det kan ändå bli så mycket som går fel. Den här veckan har flera suddgummin fått vingar, och i stora grupper verkar eleverna dessutom bli färgblinda – färgpennorna flyger tillbaka hur som helst. Man kommer helt enkelt undan med mycket när man inte syns.

Vi gjorde en övning jag kallar Utmaning på rutat papper med åttorna, där de skulle pussla ihop olika mönsterkonstruktioner. I sjuan har vi börjat prata om varför vi egentligen har bild i skolan. De fick reflektera kring ämnet själva och skriva ner vad de vill lära sig. Bildämnet är ju egentligen enormt. I skolan är det ändå det minsta ämnet, så man får helt enkelt försöka fånga upp lite av allt. Efter det fick de göra Minecraft-selfies i pixelart.

Delar av årskurs 9 är lite kluriga. Ibland känns det som att man får hela årskurser där flera inte riktigt har åldersadekvata kunskaper i ämnet. Det är förstås mycket som kan påverka barn i en grupp – det sociala, intresset för ämnet – men en del handlar kanske också om slarv. Jag märker att flera har svårt att klippa med sax, hålla pennan på ett fungerande sätt eller så trycker de så hårt att pappret nästan går sönder. Sånt man egentligen förknippar med yngre barn. Samtidigt finns det alltid glimtar av kreativitet som överraskar och tar en helt annan riktning än man kunnat förvänta sig.

För att möta detta, och hitta något de skulle kunna lyckas med och tycka bli fint själva, valde jag att introducera konstnären Jen Stark för dem. Tanken är att de ska börja terminen med en färgexplosion och varsin dripdrawing som vi sedan ska sätta upp i korridoren utanför. Och ja, det blev många otippade tolkningar – flera tyckte dessutom att det var svårt – men jag döpte ändå uppgiften till Stark start.

Så ja – den första veckan har bjudit på suddgummin på vift, pixelart som stretat lite extra och dripdrawings i alla möjliga varianter. Ett myller av grupper, nivåer och behov – men ändå samma känsla varje gång jag går hem: att det redan är fredag.