Redan på måndagen efter lunch kastas jag in i tre bildlektioner på rad, med fem minuter emellan. Jag har slutat säga något om det. Orken finns inte. Men ibland känns det nästan som om det är upplagt för att man ska pressas tills man tappar fotfästet och börjar undra om yrket är hållbart i längden.

Erfarenhet värderas inte som förr. Jag läser så många trådar på Facebook där lärare med lång tjänstgöring berättar om sin obefintliga löneutveckling och de karriärvägar som aldrig öppnas. Och nästan alltid dyker de där rösterna upp: ”Man är inte automatiskt en bra lärare bara för att man har jobbat länge.”
Det är sant – men i vilket annat yrke skulle erfarenhet ses som en nackdel i stället för en tillgång?

Just idag kändes mina tre lektioner på rad som rena ättestupan.

För mig är erfarenheten det som gör skillnad. Den hjälper mig att hålla ordning, hushålla med energin, välja strider med omsorg och skapa struktur så att vardagen fungerar – trots allt.

Tur ändå att sommaren fick bli vila. För även den här måndagen bjöd på intensiv variation: först tillvalssvenska, sedan snabbt ställa om till en bildlektion. En macka i elevcaféet fick räcka som lunch eftersom jag på rasten cyklade till vårdcentralen för övningar i djupandning och avslappning. Hann precis tillbaka till nästa lektionspass, även det med fem minuter emellan. Därefter mentorsarbete, föräldrakontakt och arbetslag.

När jag äntligen tänkte att det skulle bli skönt att komma hem slog det mig – jag skulle ju vidare på nästa möte. Föräldramöte i min dotters klass. Och när jag till slut landade hemma insåg jag: det är just erfarenheten som gör att jag fortfarande står kvar. Den lär mig hushålla med kraften, hitta andningshål och se vad som faktiskt betyder mest. Och kanske är det just där hoppet finns – i att jag, trots allt, fortfarande vill. Fortfarande kan. Fortfarande gör skillnad.