Jag skriver inte ihjäl mig direkt här på bloggen. En fundering. Är det bara jag eller blir man tystare när allt omkring en bara löst sig, när det inte bara går bra utan också känns bra? Jag är helt nollställd. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag mår för bra helt enkelt.

Den största förändringen heter halvklass. Jag har halvklass numera i samtliga årskurser. Det är i stort sett knäpptyst. Elever står inte utanför salen in i sista sekund för att stirra klart på sin mobil utan kommer in och frågar om de får börja. Mobilfri skola är en annan orsak. De jobbar, det är lugnt och jag hinner inte bara ett stressat och pliktskyldigt varv utan tre, ibland fyra, för att ge alla elever feedback på sitt arbete. Alla är fyllda med förhoppningar om sin nyvunna talang och flera önskar mig en fortsatt trevlig dag.

Jag har lagt så mycket tid på att utveckla strategier, letat fel på mig själv och sett det som en individuell brist att inte kunna hålla ihop. Det blir nästan sorgligt tydligt att förutsättningarna att lyckas har varit minimala tidigare. Ändå har jag fått marineras i gemensam kompetensutveckling om differentiering och klassrumsstrategier, bara för att misslyckas om och om igen. Man letar ju efter vilket annat jobb som helst till slut.

De positiva effekterna av halvklass får mig att tappa hakan. Min självbild som lärare förändras och det kommer på sikt att leda till bättre undervisning. Jag vågar sätta eleverna i mer komplexa sammanhang, uppmuntra reflektion och inte bara göranden.

Det är en ganska stor skillnad att planera en lektion utifrån vad jag vill att eleverna ska lära sig istället för utifrån vad som överhuvudtaget kommer att fungera. Tidigare har mycket handlat om att förebygga. Hur lång får genomgången vara? Hur många moment klarar gruppen? Vad kan gå fel? Hur mycket material vågar jag plocka fram? Det blir inte särskilt mycket utrymme kvar för pedagogiska utsvävningar när en stor del av planeringen går åt till att försöka hålla ihop själva situationen.

Nu märker jag att jag tänker annorlunda. Jag kan ställa en fråga och faktiskt vänta på svaret. Jag kan låta en diskussion ta en annan väg än den jag tänkt. Jag kan gå tillbaka till en elev och fråga varför istället för att nöja mig med att arbetet är gjort. Det låter kanske inte särskilt revolutionerande, men för mig är det faktiskt det.

Det märkliga är att jag inte tror att jag har blivit en särskilt mycket bättre lärare sedan i våras. Jag har bara fått bättre förutsättningar att vara den lärare jag hela tiden försökt vara.

Fortsätter det så här kan jag jobba fem år till efter pension.

Lätt.