Jag var på spa i helgen och kan varmt rekommendera det – utan att vara sponsrad. Jag hakade på Varbergs kusthotells kampanj med frukost och spa till nästan halva priset. Sen har man ju barn som gärna vill följa med, så särskilt billigt blev det kanske inte i slutändan. Men det var det värt.

Stunden då jag sjönk ner i den varma saltvattensbassängen och mina armar flöt upp som separata kroppsdelar var ren lycka. Jag kan inte påstå att jag är särskilt vältränad, men jag har armmuskler som konstant är spända. Jag släpar mig fram som Jesus på Golgata och kommer inte nämnvärt någon vart med min kroniska stress.

Sent i livet har jag blivit mer medveten om att kroppen inte bara är ett transportmedel, utan faktiskt hänger ihop med den psykiska hälsan. Jag har därför valt bort vissa mentala strategier som samtalstöd och satsat på avslappningsövningar hos en fysioterapeut. Det är förstås alltid krångligt med tider, och det händer att jag får lägga mig på golvet och träna djupandning – för att sedan ta mig tillbaka till jobbet igen. Lite kontraproduktivt kanske, men jag ser det som ett lärande och hoppas kunna hitta bättre stunder för återhämtning på egen hand.

Mitt dilemma är att jag ibland drabbas av panikångest. Jag lyssnade på ett sommarprat av Anders ”Ankan” Johansson som beskrev det så träffsäkert: ”Jag vet inte varför jag har det, bara att det händer mig ibland.” Lite så är det för mig också.

Rätt som det är kommer den molande värken i bröstet, en intensiv smärta som sveper mellan rygg och bröstkorg. Enligt 1177 bör det vara över efter en kvart, men för mig kan det hålla på längre. Det är omtumlande – särskilt de gånger då det släpper först när jag har börjat acceptera min egen sårbarhet. Hittills har jag förstås inte dött, men dörren öppnas för existentiella frågor: vem jag är, vem jag vill vara, vad som verkligen är viktigt och varför. Mitt jobb är ibland det som skaver mest i de tankarna.

Jag berättar detta med tanke på föreläsningen jag var på igår, där Leila Söderholm inspirerade mig. Hon berättade med humor och värme om kroppens kemiska reaktioner och dopaminets betydelse för hur vi mår. Det absolut bästa för mig när jag får ångest är just att bli omfamnad, och att någon påminner mig om att jag gör bra saker och är en bra person. Jag har sett samma effekt hos elever inom ramen för undervisning och mentorskap: små komplimanger och uppmuntran kan göra skillnad. Vissa kroppar har liksom inte den där blinkande lampan som finns i bilar när bränslet är slut.

Samtidigt, med mina erfarenheter – och jag tror att Leila skulle förstå – provocerade ämnet mig en smula. Det går inte en dag på jobbet utan att jag funderar på om det finns systemproblem som inte kan lösas genom att bara tänka positivt.

Kanske är det just därför spa, fysioterapi, djupandning och dopaminövningar behövs. Inte för att fly från verkligheten, utan för att hålla kropp och själ i samklang när stress, krav och ångest knackar på. Leila inspirerade mig verkligen till att orka vara ledig – att ge mig själv tillåtelse att stanna upp, släppa kontrollen en stund och bara vara. De små stunderna av återhämtning påminner oss om vad som verkligen betyder något.

Det här är mina personliga erfarenheter och tankar, inte medicinsk rådgivning. Om du själv upplever ångest eller andra psykiska besvär, kontakta vården.

Det är drygt trettio år sedan jag vaknade en söndagsmorgon och såg ett blurrigt foto på hallmattan. Jag dammade av den anekdoten under förmiddagen då ämnet sexuella trakasserier stod på schemat. Tänk att jag fick en dickpick tagen med polaroidkamera – jag borde rimligtvis vara en pionjär på området.

Det blev några sköna skratt mitt i allt det allvarliga. Vi fick ta del av två föreläsningar som handlade om allt från statistik och sociala medier till när barns sexualitet börjar avvika – och förstås bilder. Barn som pressas att ta bilder på sig själva, lurar varandra, och där många av förövarna är jämnåriga.

Ett påhittat scenario vi skulle diskutera berörde mig särskilt. En kille hade lurats via en chatt att ta en nakenbild på sig själv – en bild som sedan spreds till hela skolan. Smärtan i att ha trott att man skrev med någon som visade intresse och kärlek är grym. Som mentor hade min rutin varit att anmäla via Draftit och meddela rektor, som i sin tur med all säkerhet hade polisanmält händelsen.

Det är också fruktansvärt att höra om fördomar som lever kvar ända in i en domstol. En flicka blev våldtagen av sex killar som samtliga friades – eftersom dörren till rummet inte var låst. En dubbel kränkning, och flickan orkade inte överklaga. Jag minns också kampanjen #JagVetVadEnSnippaÄr och har börjat titta på undervisningsmaterial från RFSU. Kanske finns det något man kan arbeta med i bild?

Högstadiet är sällan en tillåtande arena för avvikelser från heteronorm. Forskning, till exempel Annica Simonssons doktorsavhandling Sexualitet i klassrummet, visar hur heterosexualitet tas för given, hur manlig homosexualitet påpekas och förkastas, och hur kvinnlig homosexualitet osynliggörs. Skolan tenderar dessutom att se pojkar som en homogen grupp, något som Jesper Fundberg och Fredrik Zimmerman också lyfter i sina studier om maskulinitet och genusnormer.

Mycket av mitt arbete handlar numera om mentorskap och relationsbyggande. Jag hade önskat att samma tid kunde gå åt till att planera och genomföra undervisning. Ämnet är självklart viktigt, men det känns krasst nog som om en allt mer nedmonterad elevhälsa och ökade krav på mentorsrollen hamnar på mitt bord – samtidigt som tiden för det jag egentligen är bäst på blir mindre och mindre. Trettio år efter min egen erfarenhet ser jag samma frågor om normer, makt och ansvar dyka upp i klassrummet, och jag undrar om vi någonsin verkligen får tid att göra skillnad där vi är som mest behövda: i undervisningen.

Jag såg dokumentärfilmen Nunnan – ej att förväxla med skräckfilmen The Nun. Efteråt satt jag och min väninna bara och stirrade på varandra. Vi var båda ganska mållösa.

Filmen fick mig att fundera över hur mycket vi egentligen lever efter kristna värderingar, ofta utan att tänka på det. Budskapet som Märta, numera ”Maria den benådande”, förmedlade handlar om att sätta andras behov före sina egna. Det är något många av oss brottas med – inte minst kvinnor – och det väcker frågan: när blir omtanken om andra en börda som riskerar att kväva ens egna behov? Kanske är det inte bara ett individuellt val utan ett samhällsfenomen – vi förväntas ofta offra oss själva i olika roller, både i arbetsliv och privatliv.

Som kvinna är det ofta en roll man fostras in i, eller förväntas ta. Att aldrig riktigt lyssna på sina egna behov är ett tema som dyker upp i många terapisoffor och coachsamtal. För en nunna blir det hela livets uppgift – att helt avsäga sig sina egna behov och leva i en sluten värld, avskild från resten av samhället, där kontakten med andra begränsas till möten genom galler i besöksrummet. Det är ett val som kan framstå som extremt och avskilt, men det väcker ändå frågor om vår egen vardag: hur mycket av oss själva offrar vi i våra egna liv för att passa in i olika förväntningar?

Under filmen slog också en annan tanke mig: hon hade så otroligt slät hy. Hon var ändå i medelåldern, nästan 45, och knappt en rynka syntes. Att vara kvinna ofta innebär många olika parametrar – utseende, ålder, ideal och roller – oavsett om man är nunna eller inte. En iakttagelse som kändes absurd i kontrast till de djupa frågor om självuppoffring och livsval som filmen väckte.

Efteråt satt jag kvar med en känsla av både beundran och förundran. Filmen fick mig att reflektera över balansen mellan att ge till andra och att vårda sig själv – något som vi alla, på olika sätt, behöver hitta i våra liv.