Författararkiv: bildmaljon

Om bildmaljon

Bildlärare

Från Apokalypsos till HDK

Ibland hamnar man i sammanhang som är så bra att man knappt tror att det är sant – och idag var det min tur. Jag valde att besöka Inseas medlemsmöte och hamnade mitt i toppskiktet av bilämnets kollegium, bland erfarna professorer, forskare och högskoleadjunkter.

Utöver alla intressanta samtal berikades dagen av den uppmärksammade utställningen Apokalypsos på Göteborgs konstmuseum, följt av inspirerande workshops på HDK.

Har du inte besökt utställningen så är den verkligen värd ett besök. Vår guide Kristina inledde med att göra intressanta kopplingar mellan barocken och den samtidskonst som visades – en påminnelse om hur spännande och lärorikt konst kan vara.

I takt med att läroplanen blivit alltmer inriktad på visuell kultur känns det som om den traditionella allmänbildningen har svalnat något. Samtidigt har intresset för konstens berättelser väckts på nytt – inte minst genom arbetet i SVA-kursen, där vi utgår från konstbilder för att skapa och tolka berättelser.

Jag fick också en värdefull inblick i bildlärarutbildningens upplägg och struktur, presentation av EDDANorden och tog del av en pågående doktorandstudie om hur bildämnet förhåller sig till transpersoner. Dagen avslutades med en praktisk workshop som öppnade sinnena ytterligare – ett perfekt sätt att knyta ihop en dag fylld av reflektion, inspiration och nya perspektiv.

Jag är jättenöjd med dagen – den har gett mig ny styrka att orka streta på – och jag kommer att försöka delta även på nästa möte den 7 februari, som sker digitalt.
Följ gärna Insea Sverige på Facebook och häng på du också – medlemskapet är gratis!

En dag att minnas

Lämna ett svar

Den här dagen har varit helt perfekt, och jag måste stanna upp och reflektera.

Min första lektion var språkval i årskurs nio. Jag hade spänt mig dagen innan eftersom jag inte hade någon genomtänkt plan. Men så mindes jag några högar jag förberett som låg på skrivbordet i arbetsrummet – där det för övrigt också låg en chokladbit. Det blev en kanonstart på dagen. När småkillarna lufsade in var jag redan taggad på att förbereda dem inför diskussionsdelen i NP i svenska som väntar i höst.

Alla hade lämnat ifrån sig sina telefoner och ingen behövde plötsligt gå på toaletten mitt i min intressanta genomgång. Av en slump hittade jag en riktigt bra text om mobbning och läste den högt. Sedan fick jag lära dem några knep för hur man kan sammanfatta en text man just läst. Till sist fick de formulera frågor och påståenden kring texten som kan starta en diskussion. Jag tycker faktiskt att jag överträffade mig själv med råge – jag avrundade till och med med en exit ticket för att kolla av deras lärande.

Med stolt rygg bar det av till nästa lektion: halvklass i årskurs sju. Jag gick noggrant igenom alla steg för hur eleverna ska göra vid inlämning. Vi smakade på mina frågor tillsammans och jag berättade varför jag ställt dem. Jag hade också skrivit en modelltext på whiteboarden och tipsade om bindeord som för att och eftersom för att utveckla resonemang och ge förklaringar. Resultatet? Fina, omsorgsfullt gjorda inlämningar som verkligen värmde.

Just nu lägger jag all energi på årskurs sju för att ge dem strategier som hjälper dem att lyckas i ämnet. Och det är magiskt att undervisa i halvklass. Efter lunch hade jag ännu en sådan lektion, och dagen avslutades med helklass i årskurs åtta. Lite skillnad, men också det gick väldigt bra.

En dag att minnas. Imorgon kan vara en annan dag

Språkutvecklande bildanalys

2 svar

Jag har länge velat ha ett slags recept på språkutvecklande arbetssätt i bild. Men var börjar man? Det är också plågsamt att se hur många elever som har svårt att uttrycka sig i skrift – inte bara SVA-elever eller nyanlända.

Nu när jag undervisar årskurs sju i halvklass vill jag verkligen lägga en bra grund för dem i ämnet – och självklart stärka dem språkligt samtidigt. En av uppgifterna vi fick i SVA-kursen denna termin, som inleds med genrepedagogik, var att skapa en egen modelltext utifrån en genre. Jag valde att fokusera på bildanalys. Kort förklaring: en modelltext visar hur en texts struktur byggs upp inom en viss genre – det kan vara argumentation, faktatext eller berättelse.

En bildanalys hör till personlig reflektion, där det är viktigt att få tolka och tycka fritt. Svårigheten i helklass är att uppgiften ofta blir teoretisk och isolerad, och svaren kan bli tunna eller svårbedömda.

Jag skapade därför en modelltext som inte bara visar hur man skriver en personlig reflektion, utan också lyfter språkliga resurser som eleverna kan träna på. Genom att dela upp analysen i fyra steg – observation, tolkning, information om konstnär och slutsats – får eleverna en tydlig struktur utan att deras egna tankar begränsas.

Observationsdelen tränar konkreta substantiv och adjektiv samt objektiv beskrivning av miljöer och figurer. Tolkningsdelen uppmuntrar känslouttryck och känsloladdade verb, samtidigt som eleverna får motivera sina slutsatser. Genom fakta om konstnären ser eleverna varför det är viktigt att underbygga åsikter med information. Slutligen skriver de en reflekterande slutsats som knyter ihop hela analysen.

Elever som har svårt för skrift får konkret stöd i att formulera sig, argumentera och strukturera text. Det blir ett verktyg för att skapa en mer jämlik undervisning där alla kan uttrycka sina tankar tydligt. Samtidigt öppnar det upp för variation i undervisningen – en del moment kan diskuteras i grupp, en del görs individuellt, och andra kan skrivas tillsammans.

För mig känns det som att jag äntligen har ett recept på språkutvecklande arbete i bild – ett verktyg jag kan använda år efter år, samtidigt som elevernas språk och reflektion över konst stärks. Och visst, jag insåg ganska snabbt att det finns modeller som kombinerar genrepedagogik med bildanalys. Så fast jag några minuter trodde att jag kommit på något helt nytt, är det skönt att veta att arbetet vilar på etablerade, beprövade principer. Det är värt att undersöka mer. Du kanske redan har gjort något liknande?

Gillar du det här inlägget? Prenumerera gärna för att få fler reflektioner och tips direkt i din inkorg.

Relationer, struktur – och könade förväntningar

Lämna ett svar

Sista lektionen. Sega timmen. Eleverna droppar in sent, någon står kvar i korridoren för att spela klart på mobilen (som ska samlas in), någon vägrar lämna ifrån sig sin, någon byter plats och bråkar om fönsterplatsen. Några suckar högt över att behöva läsa, några somnar på bänken. Jag försöker hålla lugnet.
”Får vi sluta när vi läst klart?”
Så rullar det på.

Det är just i sådana stunder jag reflekterar över debatten om relationer i skolan. I artikeln ”Fokus på goda relationer skadar skolan” (Viktor Björnberg, viiskolan.se) diskuteras om relationerna verkligen alltid ska vara det viktigaste. Jag tycker att de är viktiga – men de är inte allt. När man lagt både tid och engagemang på att försöka nå elever utan att något förändras… ja, då räcker inte relationen.

Min erfarenhet är att när undervisningen är tydlig och strukturerad, då kommer både studiero och respektfulla relationer ofta som en naturlig följd. Men när relationsbygget blir viktigare än undervisningen? Då förlorar man lätt just studieron.

Sen finns det något jag ofta tänker på när det gäller förväntningarna på mig som kvinna i lärarrollen. Eleverna verkar ofta förvänta sig att jag ska visa hänsyn när någon är trött, hungrig, har mensvärk eller bara har en dålig dag – och samtidigt hålla ihop undervisningen. Jag upplever att jag i högre grad än manliga kollegor får bära detta känslomässiga ansvar.

Jag märker också att elever ibland testar kvinnliga lärares tålamod mer, och att det kan upplevas hårdare när en kvinna sätter en gräns än när en man gör det. Samtidigt är detta inget som ser likadant ut överallt – det beror på skolans kultur, elevgruppen och lärarens egen stil. Vissa kvinnliga lärare upplever det tydligt, andra inte alls. För mig är det vardag, varje lektion.

Och det finns forskning som stödjer den här typen av erfarenheter. Ann-Sofie Holm, som studerat könsroller i skolan, beskriver hur flickor och kvinnliga lärare ofta förväntas vara mer omhändertagande och förstående, medan pojkar och manliga lärare får större utrymme att ta plats och sätta gränser. Det är viktigt att poängtera att detta handlar om tendenser och normer, inte absoluta regler – men när jag läser hennes slutsatser känns det väldigt bekant.

Så ja – relationen är viktig. Men den måste komma ur en fungerande undervisning, inte stå i vägen för den. Och vi behöver våga prata om hur elevernas förväntningar och könade normer kan påverka vår vardag som lärare – utan att generalisera eller skuldbelägga.

Det här är mina egna reflektioner och erfarenheter från klassrummet – hur situationen upplevs kan såklart vara annorlunda för andra lärare och skolor, men jag tror att många kan känna igen sig i vissa tendenser.

Reflektioner efter dokumentären Nunnan

Lämna ett svar

Jag såg dokumentärfilmen Nunnan – ej att förväxla med skräckfilmen The Nun. Efteråt satt jag och min väninna bara och stirrade på varandra. Vi var båda ganska mållösa.

Filmen fick mig att fundera över hur mycket vi egentligen lever efter kristna värderingar, ofta utan att tänka på det. Budskapet som Märta, numera ”Maria den benådande”, förmedlade handlar om att sätta andras behov före sina egna. Det är något många av oss brottas med – inte minst kvinnor – och det väcker frågan: när blir omtanken om andra en börda som riskerar att kväva ens egna behov? Kanske är det inte bara ett individuellt val utan ett samhällsfenomen – vi förväntas ofta offra oss själva i olika roller, både i arbetsliv och privatliv.

Som kvinna är det ofta en roll man fostras in i, eller förväntas ta. Att aldrig riktigt lyssna på sina egna behov är ett tema som dyker upp i många terapisoffor och coachsamtal. För en nunna blir det hela livets uppgift – att helt avsäga sig sina egna behov och leva i en sluten värld, avskild från resten av samhället, där kontakten med andra begränsas till möten genom galler i besöksrummet. Det är ett val som kan framstå som extremt och avskilt, men det väcker ändå frågor om vår egen vardag: hur mycket av oss själva offrar vi i våra egna liv för att passa in i olika förväntningar?

Under filmen slog också en annan tanke mig: hon hade så otroligt slät hy. Hon var ändå i medelåldern, nästan 45, och knappt en rynka syntes. Att vara kvinna ofta innebär många olika parametrar – utseende, ålder, ideal och roller – oavsett om man är nunna eller inte. En iakttagelse som kändes absurd i kontrast till de djupa frågor om självuppoffring och livsval som filmen väckte.

Efteråt satt jag kvar med en känsla av både beundran och förundran. Filmen fick mig att reflektera över balansen mellan att ge till andra och att vårda sig själv – något som vi alla, på olika sätt, behöver hitta i våra liv.

Bok jag läst; Haralds mamma av Johanna Frid

Lämna ett svar

Boken handlar om en svärmor som inte riktigt vill släppa taget om sin son Harald. Jag tänkte att jag skulle läsa något roligt – men hamnade återigen i temat trauma. Vi får följa Harald, snart fyrtio, och hans sambo Claudia, som i sitt förhållande också brottas med spår från sin egen bakgrund med en missbrukande pappa. Vems fel allt är varierar beroende på kapitel: ibland hennes, ibland mammans.

Det blev inte riktigt så underhållande som jag hoppats på. Jag satt i ständig oro över alla receptbelagda piller som knaprades i berättelsen – det är något jag har svårt för. Själv är jag mer en ”vila och ett glas vatten”-person vid huvudvärk. Jag somnar dessutom lätt utan piller, ofta med datorn och mobilen i sängen och omgiven av ogjorda planeringar och oskrivna omdömen.

Men boken hade absolut sina ljusglimtar. Jag sträckläste den på några timmar, så något fanns där som fick mig att hela tiden vända blad. Och den överraskar. Den bitska tonen mellan Claudia och hennes svärmor var faktiskt rätt uppfriskande – kanske till och med något som fler påtvingade släktsammankomster skulle må bra av?

SVA äventyret fortsätter.

Lämna ett svar

Förra läsåret började jag beta av högskolepoäng i SVA, svenska som andraspråk. Jag har tagit 30 hp i ämnet och även om jag inte briljerat så är jag oerhört stolt över att min performansanalys klarade alla kriterier på G första försöket. Alltså, mig veterligen har jag inte läst grammatik sedan gymnasiet – och då var jag knappt intresserad av ämnet. Kurserna har varit svåra, språket är fyllt med begrepp och precision. Råkar man säga fel blir läraren helt förbryllad och undrar vad man babblar om – så det gäller att läsa på ordentligt.

Nu är jag inne på mina sista 15 poäng för att bli behörig på högstadiet. Jag är inte helt tänd på att undervisa i ämnet, men jag är supernöjd med att ha tampats med tillvalet och att jag kommer ha en gedigen grund för språkutvecklande arbetssätt i bild.

Jag trodde kanske att den här terminen skulle bli värre än någonsin, men vi håller på med genrepedagogik – och det känns bara kul! Vi lär också mer om cirkelmodellen, ett ämne med hög igenkänning eftersom jag diskuterat det mycket med kollegor. Vi hade workshop igår och jag kunde det mesta – jag kände mig rent av duktig! Det är en sådan härlig känsla när man märker att det man kämpat med faktiskt landar.

Språket och grammatikens värld är fortfarande komplex, men med erfarenhet, ny kunskap och lite envishet känns det som att jag äntligen har grepp om det. Nu ser jag fram emot de sista poängen och att ta med allt detta tillbaka in i klassrummet.

Ta det inte personligt.

Lämna ett svar

På skolan går vi just nu en kurs i TMO, traumamedveten omsorg. Den väcker många tankar hos mig, inte bara om eleverna utan också om oss som vuxna i skolan. Det verkar snarare vara regel än undantag att människor bär på olika erfarenheter och trauman som färgar hur vi reagerar. Och i läraryrket, där den emotionella belastningen är stor, blir det intressant att fundera över mina egna sårbarheter. Vad triggar mig – och varför?

Den strategi jag oftast fått höra under min lärarkarriär är: ”Ta inte saker personligt.” Den återkommer som ett mantra. Och varje gång jag försöker förklara att vissa beteenden faktiskt är riktade mot mig som person, så möts jag av samma reaktion: ”Men ta det inte personligt!” – och många nickar. Jag får sällan fram min poäng.

För visst finns det en risk i den hållningen. Vi säger till våra elever att ”om du upplever dig kränkt så är det en kränkning”. Det är elevens rättighet att avgöra. Men vi lärare? Vi ska vara teflonpannor. Ingenting får fastna, allt ska rinna av. Kanske är det därför jag ibland känner mig avskärmad – som om mina känslor inte riktigt räknas.

Jag minns en klass jag hade, svår att nå och ännu svårare att bygga tillit i. Det fanns dolda kränkningar i gruppen, vilket gjorde att diskussioner aldrig blev öppna. En gång fick eleverna under en mentorstid skriva ner två saker: på en lapp vad de var nöjda med i klassen eller skolan, och på en annan vad de ville förändra. Jag samlade in lapparna, och skulle vara den enda som läste dem.

I högen låg en lapp som stack ut:

”Gå dö din hora du e ful lek inte stark din hora jag dödar dig vem tror du att du e.”

Min första tanke? Att vi skulle prata om den senare, i samband med vårt arbete kring våldspyramiden. Att använda den som exempel i ett gemensamt samtal. Det var först när jag tog upp idén i arbetslaget som det slog mig: orden på lappen var inte bara ett exempel på våld. Det var ett hot. Det var grovt kränkande. Och det kan ha varit riktat direkt till mig.

Först då blev jag lite tagen av situationens allvar och min idé tog en annan vändning. Jag valde att rapportera händelsen till rektorn.

Kanske är det just här som TMO blir så relevant även för oss vuxna. Att förstå våra egna reaktioner, våra triggers, och att ge oss själva tillåtelse att känna när något faktiskt gör ont. För om vi alltid förväntas vara teflon, vad gör det med oss i längden?

Och kanske är det här en av de största blinda fläckarna i läraryrket. Vi förväntas bära våra elevers trauman, förstå deras bakgrunder och samtidigt vara stabila, trygga vuxna oavsett vad vi själva går igenom. Men var finns vårt eget skyddsnät? Det pratas sällan om lärares känslor, triggers och gränser.

Om vi aldrig får tillåtelse att reagera, känna oss sårade eller ens kalla en kränkning för vad den är – hur påverkar det vår arbetsmiljö, vår hälsa och i förlängningen vår professionalitet?

Jag tror att vi behöver börja tala om läraryrket som inte bara ett intellektuellt och pedagogiskt arbete, utan också ett emotionellt. Och att även vi behöver omsorg som är traumamedveten – inte minst för att orka finnas kvar för dem vi möter varje dag.

Texten handlar om erfarenheter från min yrkesroll och reflektioner kring läraryrkets arbetsmiljö. Syftet är inte att peka ut någon elev, klass eller skola, utan att skapa igenkänning och diskussion bland kollegor om de emotionella krav vi ofta möter.

Om du vill följa fler reflektioner om läraryrket, arbetsmiljö och vardagens små och stora utmaningar – prenumerera gärna på mina inlägg!

En morgon med Magritte

Lämna ett svar

Morgonens tillvalssvenska gick lugnt och stillsamt. Det var en lite högtidlig dag – niorna skulle förberedas inför det nationella provet i svenska. Planen var att ge dem en läsförståelse, men jag kände att det kanske blev lite väl mastigt en måndagsmorgon. Istället plockade jag fram ett häfte vi tidigare använt som underlag för sokratiska samtal. Utgångspunkten var René Magrittes målning Älskarna – den där med två personer som kysser varandra med tygstycken över huvudet.

När jag bläddrade igenom frågorna insåg jag snabbt: det här behöver vi prata om. För det är inte alltid nog att förstå en text (eller en bild). Man måste också förstå vilka frågor som ställs till den. Så vi gick igenom några begrepp tillsammans: Vad betyder det egentligen att motivera och uttrycka? Vad menas med en uppfattning? Och vad är det man förväntas förklara när frågan handlar om bildens eller textens budskap?

Jag var supernöjd med dagens lektion. Det kändes som att alla kom fram på ett bra sätt, och jag fick extra tid med de elever som behöver träna sin svenska – en perfekt start på dagen.

Några lektioner, fem minuter, djupandning och en macka senare

Lämna ett svar

Redan på måndagen efter lunch kastas jag in i tre bildlektioner på rad, med fem minuter emellan. Jag har slutat säga något om det. Orken finns inte. Men ibland känns det nästan som om det är upplagt för att man ska pressas tills man tappar fotfästet och börjar undra om yrket är hållbart i längden.

Erfarenhet värderas inte som förr. Jag läser så många trådar på Facebook där lärare med lång tjänstgöring berättar om sin obefintliga löneutveckling och de karriärvägar som aldrig öppnas. Och nästan alltid dyker de där rösterna upp: ”Man är inte automatiskt en bra lärare bara för att man har jobbat länge.”
Det är sant – men i vilket annat yrke skulle erfarenhet ses som en nackdel i stället för en tillgång?

Just idag kändes mina tre lektioner på rad som rena ättestupan.

För mig är erfarenheten det som gör skillnad. Den hjälper mig att hålla ordning, hushålla med energin, välja strider med omsorg och skapa struktur så att vardagen fungerar – trots allt.

Tur ändå att sommaren fick bli vila. För även den här måndagen bjöd på intensiv variation: först tillvalssvenska, sedan snabbt ställa om till en bildlektion. En macka i elevcaféet fick räcka som lunch eftersom jag på rasten cyklade till vårdcentralen för övningar i djupandning och avslappning. Hann precis tillbaka till nästa lektionspass, även det med fem minuter emellan. Därefter mentorsarbete, föräldrakontakt och arbetslag.

När jag äntligen tänkte att det skulle bli skönt att komma hem slog det mig – jag skulle ju vidare på nästa möte. Föräldramöte i min dotters klass. Och när jag till slut landade hemma insåg jag: det är just erfarenheten som gör att jag fortfarande står kvar. Den lär mig hushålla med kraften, hitta andningshål och se vad som faktiskt betyder mest. Och kanske är det just där hoppet finns – i att jag, trots allt, fortfarande vill. Fortfarande kan. Fortfarande gör skillnad.