Plugglov

Efter att ha lagt studierna på hyllan ett tag har jag kommit igång igen och kört ett hardcore pluggande utan dess like under stundande lov. Efter mötet med handledaren idag så var typ 10% av det jag skrivit användbart. Jag började om, men bytte inte ämne som förra gången vilket jag ser som en viss utveckling från min sida.

Jag minns när jag började på masterutbildningen och ofta kände mig lite frustrerad över att alla lärare ofta besvarade frågor med nya frågor. Ständigt ställdes nya dörrar på glänt inom diskussionsämnet och in kom nya hypoteser och presenterade sig. Ställde man för mycket frågor kunde man ställas till svars för Bernsteins teorier eller om man uppfattat frågan utifrån en fenomenologisk ansats eftersom den var så förvirrande? Lätt hänt att få för sig att man kan klättra rätt högt upp inom forskningshierarkin utan att ha nämnvärd kompetens. Det är bara att ställa motfrågor och ha en komplicerad teori i bakfickan? Men vad de kan sina grejer! En åtråvärd kompetens för mig, då jag önskar en plats i det ledet. Atmosfären, kunskapsnivån, människorna, studierna, den torra humorn och ett fantastiskt personalrum, ofta med halvätna smörgåstårtor i kylskåpet. Jag trivs väldigt bra på högskolan. En morot för att skärpa till sig. Rekommenderar alla att fortsätta mata in nya kunskaper.

Då min studies alla delar numera långt ifrån är färdiga är den lite hemlighetsfull och mystisk fortfarande, vad som helst kan hända. Jag kommer dock att ta tag i ett gammalt problem som också överlag är konstaterat i ämnet dvs att det skiljer mycket mellan pojkar och flickors resultat i ämnet, till flickornas fördel. Den nationella utvärderingen ger i stort ett svar på det och det är att flickor helt enkelt övat upp sig mer i ämnet på fritiden. Jag tänker då att skulle vilja undersöka fler förklaringsmodeller, som jag, i egenskap av lärare, faktiskt kan påverka. Jag tror och hoppas att jag kan bidra med något värdefullt för ämnesledet.

Nåväl det var skönt att även få skriva några rader idag som inte behöver vara objektiva och torra så som uppsatsformatet kräver.

Hög tid för No limit art teacher

I also have a dream..

Min dröm handlar dock inte om fred på jorden, en jord fri från miljöpåverkan eller mänskliga rättigheter i någon större omfattning. Jag håller mig inom realistiska ramar och drömmer om en ämneskonferens utöver det vanliga. Att slippa sitta i någons klassrum och gnaga på torra kanelbullar utan vidare mötesstruktur kring varför vi träffas eller vad vi uppnå tillsammans? Därmed låter jag ingen skugga vila över mitt ämnesled, ej heller över Lenas bullar. Under förutsättningarna så gör vi alla så gott vi kan. Men ändå, när ska vi börja ta tag i vårt ämne, på allvar?

Vi behöver nått utöver det vanliga. En kick.

Borås kan leverera detta, det gäller bara att hitta intresserade och en struktur för det. Tro mig, Borås är staden du kommer att vilja vara bildlärare i, om jag får min dröm besannad. Här finns allt inom räckhåll, ett litet centralt inre som representerar  intressant konst, skulpturer såväl som streetart utöver de utställningar som finns inomhus,  och konstvetare som kan berätta om den via två museum, varav det ena behandlar fotografisk bild. Här finns en högskola med lärarutbildning med gedigna kunskaper om allt ifrån medie- och informationskunskap till praktiknära forskning.

I Borås finns även Textile fashion house med fantastiska lokaler och ett textilmuseum utöver det vanliga. Det finns en kultur biograf som heter Röda kvarn.

Som bildlärare har man i regel 400 elever. 400 potentiella kulturkunder. Varför inte samarbeta? Inte ska väl kulturbudet anpassas efter vindrickande damer över femtio?

Jag tänker mig en ämneskonferens i Borås som lockar till sig estetlärare med omnejd, som förutom att dela erfarenheter med andra lärare också får ta del av de kunskaper och kulturutbud som finns inom Borås stad, i syfte att omsätta och sprida vidare. Och att själva ges en kick. En ork att fortsätta streta på.

Det är vad jag drömmer om. Det är också vad jag skulle behöva.

Könsnormer i bildspråket

Några av mina högstadieflickor upplevde obehag häromdan när en patrull killar stövlade in omklädningsrummet efter gympan. Det kan man ju förstå. Under historiens gång framkom det att pojkarna var av det yngre slaget och eftersom jag själv undervisat i förskoleklass för inte allt för länge sedan föreslog jag att de förmodligen satt sig med sin fröken för att bearbeta det fruktansvärt obekväma med att ha tvingats se nakna tjejer. Tänk vad det händer grejer, bara på några år.

En bild jag tar upp i undervisningen är Arvida Byströms reklambilder för adidas. Hade mina förskolekids fått se den här bilden och jag ställt frågan vad de tror gjort människor så arga över den så hade de förmodligen svarat att man inte får lov att ha klänning på sig när man ska ha gympa. Då måste man ha särskilda gymnastikkläder, annars får man inte vara med. Det vet ju alla. En stor snackis i förskoleklass som också kunde väcka heta känslor och diskussioner bland barnen då gränsen för ”vanliga kläder” och ”gymnastikkläder” kunde vara svår att avgöra. På bilden nedan är det dock väldigt tydligt.

Skärmavbild 2020-02-02 kl. 11.17.27

Ungdomar gissar förstås på de håriga benen. Tänk ändå att en kvinna med håriga ben kan utlösa så mycket negativa reaktioner, Arvida blev ju t.o.m. mordhotad pga av dessa bilder, och vad säger det om de normer som finns?

Skärmavbild 2020-02-02 kl. 11.25.15I mellotider kan det även vara av intresse att visa bilden av ett helsidereportage med en kvinna som enligt utsago aldrig rakat sig i armhålorna, det har helt enkelt inte blivit av. ”Det var min armhåla” lyder huvudrubriken.

Skolbibliotekarien Lina Ehrin från Ludvika har sina fifteen minutes of fame just nu. Helt ofrivilligt. Det var hon som ”flashade” sina håriga armhålor i direktsändningen av Melodifestivalen i lördags.”

Det var en artonåring som mitt under Loreens eufori uppmärksammade att en kvinna i publiken glömt att raka sina armhålor, tog en skärmdump och spred det vidare till allmänheten via facebook. Artonåringen som har fått förbli anonym, det avslöjades dock att det är en han, lär ha uttalat ”Det har blivit alldeles för stort. Jag har inte sagt ett piss om orakade armhålor och jag har inte gjort något illa.” Han valde även senare att ta bort bilden.

På en timme fick bilden 1700 likes och spreds flitigt med en medföljande chatt då i stort alla åsikter handlade om att håna och kränka Lina.

Den här historien har många trådar att dra i. Vad får man lov att publicera, vad bör man tänka på när man har en mottagare, vilket ansvar har man själv i sociala medier som konsument? Och orakade armhålor? Är det hennes problem, eller ditt? Att kommentera och dela? Är detta av allmänintresse? Hon fick en helsida i en svensk kvällstidning, och har blivit intervjuad om sina orakade armhålor? Ganska absurt tänker jag personligen, men hoppas att artikeln stärkte upp normkritiken inom den svenska befolkningen.

Skärmavbild 2020-02-02 kl. 11.32.44

Allt startade med en bild. När bilden fick mottagare så började det hända grejer. Det här är en intressant, och lite rolig infallsvinkel på allvarliga diskussionsämnen.

 

källa:

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/p6GlrE/lina-det-var-min-armhala

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7lmylo/sveriges-mest-kanda-orakade-armhala

Några tips

Jag tror jag sa ordet läcker tusen gånger i fredags. Varje gång bet jag mig i tungan men jag kom inte på nått bättre att utbrista när jag gick runt i klassrummet och kikade på ungdomarnas bildarbeten.

Åttorna jobbar med collage nu och de ska utgå ifrån att förändra en reklambild. Vi har tema könsnormer så har de möjlighet får de gärna koppla sitt bildarbete dit som ett sätt kommunicera tankar och intryck av det jag har gått igenom så blir det en extra bonus, men också hög svårighetsgrad. Ganska mycket kompromissande i uppgiften, tänker jag, beroende på t.ex. vilka bilder man hittar samt även vad man personligen vill bjuda på. Själva inspirationsmaterialet är hämtat från statens medieråd, ett tema med samma namn.

En liten film jag visar, som jag kan tipsa om, är en konstnär som vill uppmärksamma porträtt på kvinnor i reklambilder. Jag vet inte så mycket om det här men jag brukar uppmuntra eleverna att prova poser från olika reklambilder, så i den vevan är det lite kul att visa detta konstprojekt. Det blir så väldigt tydligt hur vi framställs beroende på kön.

Jag har haft ett väldigt missöde med mina beställningar och har nästan inget material. Jag satte igång en collage uppgift och hade knappt några tidningar, ja ..så där galet det blir ibland. Men så upptäckte jag en ny grej som vi har testat. Och det blir ju bara så läckert!

Vanligt bokplast och en kopierad reklambild. Lägg motivet mot klistersidan och doppa sedan bilden i vatten. Jag har baddat av överflödet, är pappret för blött är det risk att hela remsor glider av. Gnugga lätt med fingerspetsen mot det fuktade pappret och rulla av lager av papper. Själva tryckfärgen fastnar i bokplasten så man kan gnugga fram väldigt transparenta bilder då det man sedan lägger i bakgrunden på sitt collage lyser igenom.

Inspiration till temat är även Carolina Falkholts grafitti. Vi ska ju ta upp bilder som behandlar sexualitet så varför inte visa upp några konstnärliga snippor? Carolina har dessutom en husvägg full av sådana i Borås där jag arbetar, från No limit 2014.Skärmavbild 2020-01-28 kl. 12.23.55

Claudio Parentela har jag även presenterat som inspiration till det praktiska arbetet.Skärmavbild 2020-02-02 kl. 07.04.18

Det här är en kreativ uppgift utan givna lösningar och svar. Det är en utmaning för mina elever. Dels den här ”plastbilden” som kräver att man tänker på sin bild i olika lager men också att frångå en slitsad bana av ”rätt och fel” och behöva göra egna val. Många har panik till en början, men lugnar sig efter en stund och fram växer den ena LÄCKRA bilden efter den andra. Blown away, som en säger.

Ytterligare har min bildkollega en bildanalys till temat då eleverna väljer en reklambild och fotar sig själva i samma pose och utgår sedan från dessa bilder för att analysera. Verkar vara en väldigt bra och intressant uppgift, som även mina ska får prova.

Ja, lite hafsigt nedskrivet från könsfronten i bildsalen. Ta för er det som passar.  🙂

 

Just saying

Det är förkylningstider. Och samtidigt corona virus tider. Det är inte min domän att undervisa kring corona viruset men jag träffar nästan alla elever på skolan och vet att det är en stor snackis. Det finns en påtaglig oro. Här finns tillfälle att påminna barnen om källkritik. Hur söker man information kring ämnet, varför ska man inte svälja löpsedlar okritiskt? Vem vinner på att sprida rädsla i ett samhälle? Vad är det frågan om, hur farligt är det? Vart kan man vända sig? Hur ska man tänka?

För man ska bry sig om olika saker. Man ska inte skaka av sig allt, hela tiden. Det är okej att bli rädd, ledsen, orolig och arg. Det är något man ska bejaka, inte avvisa.

Tyvärr är detta våra barns framtid, en urholkad miljöpåverkad natur och skumma sjukdomar. Jag känner mig ofta maktlös inför det men jag kan stanna upp och prioritera vad som är viktigast, just nu, och göra så gott jag kan för att ”mina” barn ska orka göra bra val och inte använda skygglappar inför allt som verkar svårt.  Prata om det. Bara säg det, just saying.

Bildens år 2020

Mycket av det nya bildåret har jag förstås ingen aning om och mycket lär bli samma stretande som alltid, men några saker har jag hyfsad koll på.

Den största förändringen är väl att barnkonventionen blir lag och för bildämnets räkning kan ju detta stärka ämnets betydelse? Särkilt intressant är punkt 13.

Skärmavbild 2019-12-30 kl. 07.54.41

Yttrandefrihet kräver kunskap och medvetenhet och jag har under hösten tappert  tragglat det konstnärliga uttrycket för att sprida nya insikter och tankar för årskurs nio. Ett tema som även kommer att ingå i en utställning i slutet på januari, en produkt av vår studieresa till Auschwitz i höstas.

Barnkonventionen stärker även min syn på vikten av att förmedla kunskaper om bildspråk på nätet, hur och varför man påverkas?  Förhållningssätt inom ”annat uttrycksmedel som barnet väljer” såsom Instagram och Tiktok, tänker jag? Medie- och informationskunskap, MIK, tränger sig på och jag känner mig väl förberedd.

Mitt i intensivt julfirande trillade det också in en massa fina förslag på logotype för årets ”Bildämnets vecka”. Bildämnets dag startade jag 2016, mest som en kul grej men har sedan förstått att många av landets bildlärare hänger på och visar upp sin undervisning och manifesterar ämnet. I vårt led behöver vi den boosten, fantastiskt! Sedan förra året blev det en hel vecka och kanske om jag har ork och lust så det blir det nått speciellt event här i Borås detta år. Det har varit en dröm för mig länge att ordna ett slags Edcamp, så helt omöjligt är det inte. Håll utkik på Facebooksidan Bildämnetsdag som jag driver tillsammans med Åsa Fant

Sen ska jag förstås få lite ordning på mina studier och göra mitt bästa för att bli klar med min magisteruppsats i pedagogiskt arbete. Ingångar finns det många av, alla lika intressanta och värdefulla för ämnet. Lite skralt med tunga hyllvärmare i ämnet bild. Det som intresserar mig mest just nu är anpassningar, digitaliseringens betydelse för ämnet och ökad måluppfyllelse för pojkar, så har jag tur så lyckas jag tvinna ihop allt det där till något läsbart. Jag ser faktiskt fram emot att sjunka ner i bokträsket igen och försöka få till något vettigt.

2013 startade jag den här bloggen och även om jag har vacklat genom åren så känns det som en god vana. Det är kul att ni orkar läsa, och för väl att ni inte är allt för många så jag slipper kränga diskmaskiner och rodda tävlingar utan kan vara en alldeles vanlig fröken som inte kan eller förstår allting, än.

Gott nytt 2020!

 

 

 

 

Hem och vila, lite till.

I jakt på ett par sista grejer i mataffären för att göra julafton komplett, så fick jag inte gång bilen på parkeringen. Alltså den startade men kopplingen satt fastkilad och jag kunde inte växla in backen. Stunden var kommen då jag insåg att jag inte är fullt lika utvilad och fräsch som jag intalat mig, och även påtalat. Inga svarta hål i sikte här inte, har jag ju sagt, ganska många gånger. Ett ögonblick i min oglamorösa tiotusenkronors bil förändrade detta och hela min sunkiga och slitsamma lärarkarriär passerade revy.

I mörkret såg jag plötsligt en räddning, en gammal elev till mig, så passande. Du där, kom och putta, ropade jag och började dessutom kalla honom för Emil? Efter över tjugo år i yrket börjar vissa saker falla sig naturligt konstigt nog.  Att delegera i detta fallet och som alltid gör ungarna faktiskt som man säger, även om de är en bra bit över trettio.

Jo stackarn fick ju börja putta, tillsammans med en vän. Helt inne i egen panikbubbla föreslog jag att ”Emil” skulle sätta sig bakom ratten. I ett svagt minne fick jag för mig att han valde verkstad på Viskastrand och borde ha en gedigen erfarenhet av bilar? Men det visade sig att han inte hade körkort. Jaha?

Nämen okej, jag var tvungen att släppa iväg pojkarna till slut. Tog en djup suck och inväntade plan B när jag plötsligt gjorde en omvälvande insikt. I mörkret med ett par numera ganska slöa glasögon var det ju inte ”Emil”, utan en nuvarande elev i årskurs 9. Ooops.

En stund senare kom min man traskande, rättade till mattan i framsätet och backade med lätthet ut bilen från parkeringen. Hem och vila, lite till. Jag var ju uppenbarligen inte helt klar med det, skönt att ha det framför sig nu.

Hoppas att du också tänker på vikten att vila, koppla av och koppla bort.

när det lackar mot jul

Jag struntar blankt i betygssnack den här terminen, tycker det dränerar mer än det ger att sitta med nästan 400 samtal på en vecka och raljera bokstäver hit och dit. Istället har gjort helhetsomdömen som ligger till grund för betyget, ifyllda rutor att begrunda med de kunskapskrav som vi har behandlat under hösten och utöver det de enskilda arbetsmomenten. Det blir i runda slängar femtusen klick men hellre lite ömma fingrar än att riskera att trilla ner i ett svart hål så fort ledigheten startar. Jag har gjort rätt för mig känner jag. Och mår bra.

Nåväl, vad ägnar jag tiden åt nu då den sista timmen? För årskurs nio provar jag mig fram med en ny idé som jag aldrig tänkt på tidigare, även om den känns ganska självklar.  Det handlar om Kalle Ankas jul, det kära Disneyprogrammet som sänds varje julafton klockan tre. En stund att nicka till efter det fettrika matintaget kan tänkas men som ändå upprör många känslor vid eventuella förändringar.

Alla barn firar ju inte jul, några ungdomar kanske inte har varit här särskilt länge eller lever i familjer med djup rot i andra traditioner. Att då hänvisa till Kalle Ankas jul som ett svenskt kulturarv kan ju vara av intresse oavsett religion. Programmet hamnar alltid i topp i tittarlistor och det är väl ungefär 3,5 -4 miljoner människor i vårt avlånga land som sitter fastnaglade framför teven trots att innehållet knappt förändrats på dryga 60 år.

Jag tänker att det är en kul grej. Och lite svår att förstå sig på, programmet hade ju med lätthet kunnat konkurrerats ut med sina blurriga filmsnuttar, helt tagna ur sitt sammanhang, så vad är hemligheten?

Med hyfsat intresse har mina elever först fått se ett underhållningsprogram från 60-talet, typ det begynnande Landet runt ( som de förvisso inte heller känner till). Det är svartvitt, stundtals ljudlöst, klippen är jättelånga och inte alls det vi är vana vid idag. Ingen grafik, ingen digital teknik. Så skulle man tvingas kolla på det där – hur tacksam skulle man inte vara för en timmes färgglad tecknad film? På självaste julafton dessutom när man har flera timmars umgänge med släkten att se fram emot.

Kalle Ankas jul började sändas i SVT 1960 och de äldsta tecknade filmerna är från slutet av femtiotalet. Det är inte själva faktan i sig  som är poängen när jag ska visa ”tomteverkstan”. Mina elever var ju relativt unga 2012 då just detta avsnitt censurerades så ingen utav dem hade något större minne av den debatt som detta bidrog till. Vi har helt enkelt tittat på den ocensurerade versionen av tomteverkstaden, det finns ett par stycken på youtube utlagda av pliktrogna julfans som tycker att allt ska vara som förr. Efter filmklippet har mina elever fått gissa vad som censurerats bort.

Vi har pratat om nidbilder, att världen förändras och även vårt förhållningssätt och att TV och filmproducenter tar ett allt större ansvar för att inte sprida schablonbilder av människor som späder på våra fördomar. Och att reagera när det inte förhåller sig på det viset. Även om man var inne och klippte i den heliga tomteverkstan, så fanns där ett väldigt gott syfte som var större och mer betydelsefullt än att mossigt motverka utveckling och förändring. Det enda anmärkningsvärda kanske var att det inte skedde förrän 2012?

Jag är rätt nöjd faktiskt, jag tycker det blev bra och intressant även om vi i slutet på dagen hamnade i negerbollsdiskussionen. Men det är väl så att alla generationer behöver beta av det där, det gör sig inte av sig självt.

Betygsanalys

Jag har varit väldigt nöjd med mig själv hela dagen. Gått omkring och skrockat om hur bra jag mår, för jag tycker verkligen att det är fantastiskt att må bra. Det är så jobbigt att må dåligt, det tar så mycket energi och fokus på det man måste beta av. Nöjd med betygen var jag också, såpass att jag var nyfiken på resultatlistan. Jag brukar kolla av fördelningen både mellan betygsgraderna men även mellan killar och tjejers resultat.

Sen var jag tvungen att gå ut en sväng. Coola ner mig lite.

Men för helvete. Visst har jag god måluppfyllelse, enbart 3 av drygt 380 elever har F den här terminen., men.. Nu får det vara slut på lekandet i klassrummet känner jag.

Efter att en kollega värmt upp mig i matsalen under det ständiga temat denna höst ”De verkar inte förstå att de är i skolan” typ, tänker jag att det är hög tid att göra upp med småkillarna. Jag jobbar på en hyfsat problemfri och lugn skola ute på landsbygden, barn som växt upp i rymliga villor, med husdjur och allt man tänkas behöva för att bli trygg och må bra. Det är inte okej att resultaten ser ut såhär, de borde ligga högre tänker jag.

Alltså jag har verkligen vänt och vridit på mig själv som lärare denna höst, det är sällan jag kan se tillbaka på mig med sådan förträfflighet.  Jag tror faktiskt inte att jag kan toppa mig själv i det arbete som jag har lagt ner., under de förutsättningar jag ges. Men mitt fokus har varit på att få alla elever ”godkända”, och jag inser nu att en stor del av den energin har jag fått lägga på ren barnpassning. Jag har fått ägna mig åt självklara saker som att ”sitta på sin plats”, inte gapa, inte ta sönder saker, inte springa i klassrummet, inte spela, leka och tålmodigt gett enskilda instruktioner om och om igen till en allt större målgrupp som också verkar tro att det är helt okej att välja bort. Syna siffrorna nedan, se var killarna hamnar i betygsskalan. Är det rimligt att de är så mycket sämre?

Skärmavbild 2019-12-12 kl. 17.25.23

Det handlar om en ganska stor del av våra elever som dessutom medverkar aktivt till att sänka arbetsmoralen, för jag tror inte med jag hört från kollegor under veckan att det här bara handlar om bildämnet.  Jag blir arg och less att inget görs, att inget intresse finns för den här gruppen som inte klarar eller vill tillmötesgå skolans högre krav trots anpassningar och egen kapacitet. Jag har drivit på mig själv för att göra skillnad men har nästan inga elever i den högre betygsskalan. Risken är då att jag tvingats sänka kraven eller att väntetid gjort att motivation och lust sinat hos de mer utvecklings benägna?  Det är ju näst intill omöjligt att fånga upp elever i en gemensam undervisning när det ser ut såhär.

Femton av de killar med E i varje årskurs hade lätt haft ett F utan min insats och då är ju frågan om ett E egentligen är ett större problem? Varför analysera elever som har E? kanske borde det vara en pop up ruta även här, som vid F. Typ ”Nu har du fyllt i betyget E vid tre terminer , beskriv varför eleven inte har utvecklats inom ämnet?”

Jag funderar på nästa steg. Varför blir det såhär? Jag tänker börja med pojkarna som har D och flickorna som har C, granska och jämföra. satsa på att fler killar satsar på de högre betygen snarare än att hålla sig ovanför ytan.  Men sen tror jag som sagt att en stor del av mina E killar måste nog hela skolan reflektera kring och följa upp, tillsammans.

Jag har själv redan idag förberett en klass som nästan bara består av killar som lattjar runt och inte tar ämnet på allvar. Jag har bestämt mig för att lära känna varenda en på djupet för att förstå vad som är grejen med killar och skola, och kanske nån gång lyckas komma vidare. Kanske blir min masteruppsats? bland alla andra grejer jag vill fördjupa mig i.

Men fy, jag har det jättejobbigt just nu. Det blev väldigt körigt för mig helt plötsligt, jag som var som var så himla nöjd.

 

Efterord: Såhär dagen efter har jag förstått att väldigt många läser detta inlägg och jag vill lägga in en brasklapp om att jag inte är ute efter ordningsbetyg eller den typen av konsekvenser, ej heller skuldbelägga föräldrars fostran. Jag tycker bara att man generellt borde vara mer nyfiken, reflektera och åtgärda, pröva och ompröva, inom olika perspektiv på detta – för vi har väldigt många elever som inte tror sig ha en chans, som inte ser meningen med skolan, och de allra flesta är pojkar.

 

#mallinday

Skärmavbild 2019-12-10 kl. 18.03.07

Här står jag på betald arbetstid och visar mina bästa moves på TikTok, inte under lektionstid dock. Då är det mobilförbud, även för fröken.

Det är ju min namnsdag idag den 10/12 och jag tar alla chanser att pigga upp mig själv, och en god väg är ju att pigga upp andra omkring mig. #mAllinday gav en del utdelning och grattis i flödet, pepp att orka streta på, men flöt annars på ganska lugnt. En vanlig tisdag helt enkelt. Det serverades fiskgratäng med ris. På skolgården hade flaggan inte hamnat i topp utan svajade närmare mot mitten på grund av fastfrusna vajrar, kanske fanns det en mening med detta då det visade sig att Marie Fredriksson sjungit färdigt?

Nästan alla mina betyg är klara och omdömen därtill, bara en klass kvar av 16. Nu ska bara hålla i mig så jag inte jag går in och ändrar nått strax innan tolv i natt. Jag kan ju vara lite impulsiv på kvällskvisten när kreativiteten slår över.

Nåväl, en bra dag att fira mig själv. Att vara en Malin, all in.