Kategoriarkiv: Livsinsikter

När vardagen behöver lite magi

Jag pluggar. Jag jobbar. Jag pluggar lite till. Hyperventilerar, dricker te i industriella mängder och kollar på TV tills jag somnar med datorn på magen. Det är ungefär så min fritid ser ut. Jag har insett att jag inte längre har några hobbies – om man inte räknar att sortera mejl, vika tvätt eller försöka komma ihåg lösenord som en fritidssyssla.

Jag känner att jag behöver något som bryter av mot det vardagliga, något som inte har med kurslitteratur, lektioner eller deadlines att göra. Något… magiskt, kanske.

Ett minne som dyker upp ibland är från när jag jobbade på fritidshem. En liten pojke satt bredvid en flicka som grät – hon hade trillat på skolgården. Han var en nyfiken och glad filur, samma barn som jag för övrigt fick lossa tungan på från en lyktstolpe min allra första dag på jobbet (ja, det var vinter och minusgrader).

Där satt han nu, väldigt allvarlig, och så gav han flickan ett löv.
“Här”, sa han, “ät detta magiska löv så blir du inte ledsen längre.”

Jag älskar det där. Den totala självklarheten i att ett löv kan ha helande krafter, att något så enkelt kan trösta, bara för att någon säger det med övertygelse. Hon blev glad igen. De båda var jätteglada, tills jag fick be dem sluta smaka på allt grönt på skolgården. Nån måtta får det vara med magin.

Men jag tror att det är lite den känslan jag saknar. Den där barnsliga tron på att världen faktiskt kan vara lite magisk – om man bara tillåter sig att tro på det. Det är skönt, man blir glad, och det stimulerar något – kanske en liten dopamindusch?

Jag har provat lite allt möjligt genom åren: hjälpt en påstådd häxa att gräva ner stenar i fullmånens ljus, försökt prata med mina växter – med blandat resultat – och dansat till min egen hjärtrytm. Helande massage, vilket kändes som en väldigt bra affärsidé eftersom det var mer helande än masserande, fotograferat min aura och haft fickan full av stenar som påstås ha läkande krafter. Jag blir alltid lite extra nöjd när jag råkar titta på en digitalklocka just när den slår 22:22. Överlag är jag kanske inte helt övertygad eller besjälad av de där aktiviteterna, men herregud så roligt det är.

Jag vill förtydliga att jag absolut inte driver med spirituella människor. Visst, en och annan kan ha tagit sig själv på lite stort allvar ibland, men i grunden finns alltid samma sak: alla söker sin egen väg. Man är beredd att prova saker som utmanar tänkandet och att dela med sig av den man är. Det är något vackert med det, tycker jag – modet att testa och vara ärlig på samma gång. Så djupt mänskligt.

Jag hade absolut kunnat lära mig att spå i kort och, på ålderns höst, haft en liten kristallhörna för djupa samtal i något av barnens rum när de flyttat ut. Och kanske, äntligen, få gjort lite magi.

Att orka vara ledig.

Jag var på spa i helgen och kan varmt rekommendera det – utan att vara sponsrad. Jag hakade på Varbergs kusthotells kampanj med frukost och spa till nästan halva priset. Sen har man ju barn som gärna vill följa med, så särskilt billigt blev det kanske inte i slutändan. Men det var det värt.

Stunden då jag sjönk ner i den varma saltvattensbassängen och mina armar flöt upp som separata kroppsdelar var ren lycka. Jag kan inte påstå att jag är särskilt vältränad, men jag har armmuskler som konstant är spända. Jag släpar mig fram som Jesus på Golgata och kommer inte nämnvärt någon vart med min kroniska stress.

Sent i livet har jag blivit mer medveten om att kroppen inte bara är ett transportmedel, utan faktiskt hänger ihop med den psykiska hälsan. Jag har därför valt bort vissa mentala strategier som samtalstöd och satsat på avslappningsövningar hos en fysioterapeut. Det är förstås alltid krångligt med tider, och det händer att jag får lägga mig på golvet och träna djupandning – för att sedan ta mig tillbaka till jobbet igen. Lite kontraproduktivt kanske, men jag ser det som ett lärande och hoppas kunna hitta bättre stunder för återhämtning på egen hand.

Mitt dilemma är att jag ibland drabbas av panikångest. Jag lyssnade på ett sommarprat av Anders ”Ankan” Johansson som beskrev det så träffsäkert: ”Jag vet inte varför jag har det, bara att det händer mig ibland.” Lite så är det för mig också.

Rätt som det är kommer den molande värken i bröstet, en intensiv smärta som sveper mellan rygg och bröstkorg. Enligt 1177 bör det vara över efter en kvart, men för mig kan det hålla på längre. Det är omtumlande – särskilt de gånger då det släpper först när jag har börjat acceptera min egen sårbarhet. Hittills har jag förstås inte dött, men dörren öppnas för existentiella frågor: vem jag är, vem jag vill vara, vad som verkligen är viktigt och varför. Mitt jobb är ibland det som skaver mest i de tankarna.

Jag berättar detta med tanke på föreläsningen jag var på igår, där Leila Söderholm inspirerade mig. Hon berättade med humor och värme om kroppens kemiska reaktioner och dopaminets betydelse för hur vi mår. Det absolut bästa för mig när jag får ångest är just att bli omfamnad, och att någon påminner mig om att jag gör bra saker och är en bra person. Jag har sett samma effekt hos elever inom ramen för undervisning och mentorskap: små komplimanger och uppmuntran kan göra skillnad. Vissa kroppar har liksom inte den där blinkande lampan som finns i bilar när bränslet är slut.

Samtidigt, med mina erfarenheter – och jag tror att Leila skulle förstå – provocerade ämnet mig en smula. Det går inte en dag på jobbet utan att jag funderar på om det finns systemproblem som inte kan lösas genom att bara tänka positivt.

Kanske är det just därför spa, fysioterapi, djupandning och dopaminövningar behövs. Inte för att fly från verkligheten, utan för att hålla kropp och själ i samklang när stress, krav och ångest knackar på. Leila inspirerade mig verkligen till att orka vara ledig – att ge mig själv tillåtelse att stanna upp, släppa kontrollen en stund och bara vara. De små stunderna av återhämtning påminner oss om vad som verkligen betyder något.

Det här är mina personliga erfarenheter och tankar, inte medicinsk rådgivning. Om du själv upplever ångest eller andra psykiska besvär, kontakta vården.

Från polaroid till Draftit

Det är drygt trettio år sedan jag vaknade en söndagsmorgon och såg ett blurrigt foto på hallmattan. Jag dammade av den anekdoten under förmiddagen då ämnet sexuella trakasserier stod på schemat. Tänk att jag fick en dickpick tagen med polaroidkamera – jag borde rimligtvis vara en pionjär på området.

Det blev några sköna skratt mitt i allt det allvarliga. Vi fick ta del av två föreläsningar som handlade om allt från statistik och sociala medier till när barns sexualitet börjar avvika – och förstås bilder. Barn som pressas att ta bilder på sig själva, lurar varandra, och där många av förövarna är jämnåriga.

Ett påhittat scenario vi skulle diskutera berörde mig särskilt. En kille hade lurats via en chatt att ta en nakenbild på sig själv – en bild som sedan spreds till hela skolan. Smärtan i att ha trott att man skrev med någon som visade intresse och kärlek är grym. Som mentor hade min rutin varit att anmäla via Draftit och meddela rektor, som i sin tur med all säkerhet hade polisanmält händelsen.

Det är också fruktansvärt att höra om fördomar som lever kvar ända in i en domstol. En flicka blev våldtagen av sex killar som samtliga friades – eftersom dörren till rummet inte var låst. En dubbel kränkning, och flickan orkade inte överklaga. Jag minns också kampanjen #JagVetVadEnSnippaÄr och har börjat titta på undervisningsmaterial från RFSU. Kanske finns det något man kan arbeta med i bild?

Högstadiet är sällan en tillåtande arena för avvikelser från heteronorm. Forskning, till exempel Annica Simonssons doktorsavhandling Sexualitet i klassrummet, visar hur heterosexualitet tas för given, hur manlig homosexualitet påpekas och förkastas, och hur kvinnlig homosexualitet osynliggörs. Skolan tenderar dessutom att se pojkar som en homogen grupp, något som Jesper Fundberg och Fredrik Zimmerman också lyfter i sina studier om maskulinitet och genusnormer.

Mycket av mitt arbete handlar numera om mentorskap och relationsbyggande. Jag hade önskat att samma tid kunde gå åt till att planera och genomföra undervisning. Ämnet är självklart viktigt, men det känns krasst nog som om en allt mer nedmonterad elevhälsa och ökade krav på mentorsrollen hamnar på mitt bord – samtidigt som tiden för det jag egentligen är bäst på blir mindre och mindre. Trettio år efter min egen erfarenhet ser jag samma frågor om normer, makt och ansvar dyka upp i klassrummet, och jag undrar om vi någonsin verkligen får tid att göra skillnad där vi är som mest behövda: i undervisningen.

Reflektioner efter dokumentären Nunnan

Jag såg dokumentärfilmen Nunnan – ej att förväxla med skräckfilmen The Nun. Efteråt satt jag och min väninna bara och stirrade på varandra. Vi var båda ganska mållösa.

Filmen fick mig att fundera över hur mycket vi egentligen lever efter kristna värderingar, ofta utan att tänka på det. Budskapet som Märta, numera ”Maria den benådande”, förmedlade handlar om att sätta andras behov före sina egna. Det är något många av oss brottas med – inte minst kvinnor – och det väcker frågan: när blir omtanken om andra en börda som riskerar att kväva ens egna behov? Kanske är det inte bara ett individuellt val utan ett samhällsfenomen – vi förväntas ofta offra oss själva i olika roller, både i arbetsliv och privatliv.

Som kvinna är det ofta en roll man fostras in i, eller förväntas ta. Att aldrig riktigt lyssna på sina egna behov är ett tema som dyker upp i många terapisoffor och coachsamtal. För en nunna blir det hela livets uppgift – att helt avsäga sig sina egna behov och leva i en sluten värld, avskild från resten av samhället, där kontakten med andra begränsas till möten genom galler i besöksrummet. Det är ett val som kan framstå som extremt och avskilt, men det väcker ändå frågor om vår egen vardag: hur mycket av oss själva offrar vi i våra egna liv för att passa in i olika förväntningar?

Under filmen slog också en annan tanke mig: hon hade så otroligt slät hy. Hon var ändå i medelåldern, nästan 45, och knappt en rynka syntes. Att vara kvinna ofta innebär många olika parametrar – utseende, ålder, ideal och roller – oavsett om man är nunna eller inte. En iakttagelse som kändes absurd i kontrast till de djupa frågor om självuppoffring och livsval som filmen väckte.

Efteråt satt jag kvar med en känsla av både beundran och förundran. Filmen fick mig att reflektera över balansen mellan att ge till andra och att vårda sig själv – något som vi alla, på olika sätt, behöver hitta i våra liv.

Mitt 29:e år

Tiden går fort. Till våren är det 30 år sedan jag avslutade bildlärarlinjen och på hösten samma år klev in i yrkeslivet som bildlärare. Jag vill knappt påminnas om den där första tiden. Jag vet inte hur det är för nyutexaminerade idag, men 1996 fick man en jätteknippe med nycklar och ett ”lycka till”. Det sistnämnda behövdes verkligen. Jag hade ägnat studietiden åt studentradion och diverse kärleksproblem och kände mig visserligen trygg i ämnet – men inte alls redo för de enorma elevgrupper jag skulle möta.

Minst arton olika helklassgrupper, med stor variation på tekniker och material. Bildsalen var fylld med grejer, och varje skåp hade en egen liten nyckel som jag skulle hålla reda på. Eleverna fick lyssna på musik, sitta var de ville, och det skulle vara lekfullt och roligt. Allt på min bekostnad. Jag grät stup i kvarten.

Jag minns att det på den tiden fanns en ganska utbredd uppfattning om att bildlektionerna naturligt hörde till de mer stökiga och fria ämnena, något man fick acceptera när man valt just det ämnet. Det var en utmaning att etablera arbetsro i en miljö där andra ämnen präglades av strikt disciplin. Samtidigt var det svårt att få gehör för bildämnets betydelse. Men med åren har jag sett en positiv utveckling — fler klassrum har fått bättre arbetsmiljö, och ämnets status har stärkts, även om det fortfarande finns utmaningar kvar att arbeta med.

På den tiden fanns knappt några hjälpmedel. Ville jag visa en konstbild fick jag gå runt med konstboken i klassrummet så att alla skulle få se. Visst, det fanns diabilder, men min företrädare hade valt svartvita – kanske en budgetvariant? Budgetstopp har hur som helst följt mig genom alla år. Jag kan inte minnas något överflöd. Jag bad kollegor samla veckotidningar och gamla toarullar. Frånvaron prickades av på papperslistor i personalrummet.

Jag minns när jag fick min första projektor. Vi var bara några få som fått den förmånen och kollegor muttrade: ”Varför ska bildsalen ha en?” Vaktmästaren monterade den dessutom i fel sal, men den fick sitta kvar. För mig var det revolutionerande att kunna släcka i taket, veva ner den hårda pappersgardinen och visa en bild i färg. Slippa gå runt med en bok. Jag var nog alldeles för hård mot mig själv då och trodde att bristerna låg i min kompetens, inte i arbetsverktygen.

Min yrkesroll har stundtals varit en prövning för min självkänsla. De första åren var det en ständig balansgång, särskilt med de stora elevgrupperna och alla parallella krav. Men jag har också samlat på mig erfarenheter som gjort mig starkare och mer trygg i min profession. Jag har lärt mig att både svårigheter och framgångar hör till yrket, och att det är viktigt att fortsätta utvecklas utan att tappa tron på sig själv.

Minst femhundra elever och alla parametrar utöver planering, återkoppling och bedömning. Å andra sidan fanns inte samma krav på att skriva omdömen. Jag började ändå göra det, för jag kände att utebliven respons från bildläraren marginaliserade ämnet ännu mer. På utvecklingssamtalen togs bild sällan upp, även när elever hade höga ambitioner och fina resultat. Elevassistenter passade ofta på att ta en kaffe när bild stod på schemat, och lämnade eleverna ensamma i helklass.

Mycket har faktiskt blivit bättre sedan dess – även om det finns en del kvar att önska.

Efter femton år som bildlärare började jag på allvar förstå att jag aldrig skulle arbeta med något annat. Det hade inte varit självklart tidigare, trots att jag i olika anställningsintervjuer gärna kallat uppdraget mitt största kall i livet.

Mycket hände just då. Lärarlegitimationen infördes, och plötsligt hade mina leranimationer med super-8 ersatts av digital bild- och filmredigering. När hade jag egentligen lärt mig det? Eleverna fick varsin skoldator och all undervisning skulle nu läggas på en skolplattform. Själv visste jag knappt hur man bifogade ett dokument i ett mejl.

Kritiken lät inte vänta på sig. Jag ansågs oinsatt i digitaliseringen, och kompetensutveckling blev över en natt ett slags eget ansvar. I det läget startade jag den här bloggen. Det var ett lyckokast, för kort därefter hamnade jag på den webbaserade kursen Det digitala skollyftet. Jag lärde mig så otroligt mycket att jag redan året därpå var kandidat till att bli skolans IKT-pedagog.

En rad omständigheter gjorde dock att jag faktiskt bytte karriär och började arbeta i fritidshem 2016 — precis när fritidshemmen fick sin kursplan. Jag hade kunnat stanna kvar där om det inte vore för att jobbet faktiskt var ännu mer krävande än att vara bildlärare. Fritidspedagoger är sanna hjältar. Men strategierna jag byggde i fritidsmiljön har jag kvar än i dag. När jag sedan återvände till en bildlärartjänst kändes det som rena himmelriket: pauser mellan lektionerna, inga overaller och gula västar, inga lekar ute på skolgården i snöblandat regn.

Under fritidstiden började jag även läsa masterprogrammet i pedagogiskt arbete. Det blev starten på ett flöde av högskolekurser. Jag som mestadels höftat mig igenom bildlärarlinjen började plötsligt se mig själv som akademiker.

Numera försöker jag följa ämnets utveckling genom fortbildning inom medie- och kommunikationskunskap, jag testar nya undervisningsmetoder som spelifierat lärande och jag läser svenska som andraspråk för att bättre kunna stötta mina elever i tillvalssvenskan. Det gör att jag känner att jag idag står på en god bas i min lärargärning – både trygg nog att luta mig mot erfarenheten och nyfiken nog att fortsätta utvecklas.

Inlägget börjar bli långt, och det är svårt att summera allt. Med tiden har alla erfarenheter, både de roliga och de skavande, blivit värdefulla lärdomar. Och jag har fortfarande mycket kvar att berätta – men det sparar jag till nästa gång.

Om en vecka drar det igång igen. Och för mig har utvecklingen verkligen gått åt rätt håll då jag ska undervisa årskurs sju i halvklass. Det ska bli väldigt spännande att få den erfarenheten och se vad den kan leda till.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

Vikten av en paus

Jag var hos frisören med ungarna. När han slutligen tog tag i min äldsta dotters hår och hon nöjt fick den lugg hon hoppats på, fick jag en spontan idé: jag vill också bli sådär snygg. Så jag beställde samma lugg.

Det blev inte alls lika bra på mig, av någon anledning. Alltså. Det ser ut som om jag har klippt mig själv.

Det var som om frisörgnistan slocknade efter tredje klippningen – precis innan det var min tur. Så nu sitter jag här med en jävligt konstig lugg.

Jag tänker att den här luggen får bli en påminnelse. Man behöver inte beta av allas önskemål direkt. Det är okej att ta en paus. Att vänligt men bestämt säga: ”Jag ska bara ta en liten kaffe först – så det blir riktigt bra sen.”

Jag hade uppskattat det, såhär i efterhand.
Pausen.
Och kanske till slut även luggen.