Kategoriarkiv: Uppdraget

Måndag, fredag och allt däremellan

Det bästa med att jobba i skolan måste ju ändå vara att veckan bara verkar ha två dagar: måndag och fredag. Jag vet inte hur det går till, men varje gång man hinner stanna upp en stund så inser man att det redan är fredag imorgon. Och nu är första riktiga veckan snart avklarad för min del.

Detta läsår har jag halvklass med år sju. Jag var lite nervös inför det. Tidigare har jag mest haft små grupper i tillvalssvenska, och det har stundtals känts övermäktigt – men det här är något helt annat. Alla hinner bli sedda och hörda, och våra barn är ju så älskvärda när de slipper slåss om sin plats. Jag har faktiskt inte sett någon som inte kommer till sin rätt. Jag tror vi får ett jättemysigt läsår tillsammans, och jag är så tacksam över att jag får prova detta.

Åttorna däremot stormar in i helklass, fortfarande lite valpiga, och då är det betydligt svårare att fånga gruppen. Man får hålla igen så mycket för att inte tappa tålamodet. Alla vill ju väl, men det kan ändå bli så mycket som går fel. Den här veckan har flera suddgummin fått vingar, och i stora grupper verkar eleverna dessutom bli färgblinda – färgpennorna flyger tillbaka hur som helst. Man kommer helt enkelt undan med mycket när man inte syns.

Vi gjorde en övning jag kallar Utmaning på rutat papper med åttorna, där de skulle pussla ihop olika mönsterkonstruktioner. I sjuan har vi börjat prata om varför vi egentligen har bild i skolan. De fick reflektera kring ämnet själva och skriva ner vad de vill lära sig. Bildämnet är ju egentligen enormt. I skolan är det ändå det minsta ämnet, så man får helt enkelt försöka fånga upp lite av allt. Efter det fick de göra Minecraft-selfies i pixelart.

Delar av årskurs 9 är lite kluriga. Ibland känns det som att man får hela årskurser där flera inte riktigt har åldersadekvata kunskaper i ämnet. Det är förstås mycket som kan påverka barn i en grupp – det sociala, intresset för ämnet – men en del handlar kanske också om slarv. Jag märker att flera har svårt att klippa med sax, hålla pennan på ett fungerande sätt eller så trycker de så hårt att pappret nästan går sönder. Sånt man egentligen förknippar med yngre barn. Samtidigt finns det alltid glimtar av kreativitet som överraskar och tar en helt annan riktning än man kunnat förvänta sig.

För att möta detta, och hitta något de skulle kunna lyckas med och tycka bli fint själva, valde jag att introducera konstnären Jen Stark för dem. Tanken är att de ska börja terminen med en färgexplosion och varsin dripdrawing som vi sedan ska sätta upp i korridoren utanför. Och ja, det blev många otippade tolkningar – flera tyckte dessutom att det var svårt – men jag döpte ändå uppgiften till Stark start.

Så ja – den första veckan har bjudit på suddgummin på vift, pixelart som stretat lite extra och dripdrawings i alla möjliga varianter. Ett myller av grupper, nivåer och behov – men ändå samma känsla varje gång jag går hem: att det redan är fredag.

Små stunder som gör skillnad

Lämna ett svar

Det kom ett riktigt bra svar i en Facebookgrupp för bildlärare på frågan om hemligheten bakom en lång karriär i yrket: att uppskatta stunderna tillsammans. Det är väldigt många fina stunder och en värme och omtanke som vi kanske ibland tar för given.

Om man upplever det kämpigt med eleverna är mitt bästa tips att faktiskt umgås med dem ännu mer. Gå sakta i korridoren så att de hinner ifatt. Stanna upp när de frågar vad vi ska göra nästa bildlektion – och passa på att fråga om något helt annat, något som inte har med skolan att göra. Slå dig ner i uppehållsrummet en stund, även om det känns motigt just då och man kanske till och med hinner tänka: ”Vem vill ha mig här?”
Men sanningen är att det som ibland tar energi, också kan ge energi.

Jag brukar också spara på elevalster, särskilt från de elever som gärna vill utmana eller testa ramarna. Ämnet erbjuder ju en tydlig produkt av var de befinner sig på livsresan. Ibland har jag tänkt att jag borde göra ett bildspel av det för kollegiet. Det skulle bli både roligt och talande. För när man arbetar med tonåringar är just det perspektivet helt avgörande: att kunna se bortom dagens smådraman och ana den längre berättelsen.

Det har också funnits många tillfällen då jag i efterhand önskat att jag agerat annorlunda. Bildsalen är ibland fylld av barn och unga som med stor energi försöker få uppmärksamhet – och det kräver ett stort mått av tålamod. Men bakom det finns ofta något annat. Att känna sig sedd är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, och många elever vet inte alltid hur de ska uttrycka det på ett konstruktivt sätt. Då är det lätt att de hittar sina egna vägar för att bli sedda. Och där, mitt i röran av färgfläckar, prat och halvfärdiga arbeten, finns vår chans att förebygga: att möta blicken, ställa en fråga, visa att vi ser – inte bara det de gör, utan också vilka de är.

Det här är förstås lättare sagt än gjort när allt rullar på och man jonglerar både penslar, planeringar och plötsliga utbrott. Men kanske är det just den kvaliteten en erfaren bildlärare långsamt bygger upp, ofta utan att ens kunna sätta ord på det. En slags tyst kunskap som gör att det ändå fungerar – trots kaos, trots trötta dagar och trots att vissa elever testar gränser rejält. Kanske är det där hemligheten ligger: inte i en metod eller ett färdigt recept, utan i förmågan att fortsätta se eleverna, även när det kostar lite extra på, och i att uppskatta stunderna tillsammans.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

Mitt 29:e år

Lämna ett svar

Tiden går fort. Till våren är det 30 år sedan jag avslutade bildlärarlinjen och på hösten samma år klev in i yrkeslivet som bildlärare. Jag vill knappt påminnas om den där första tiden. Jag vet inte hur det är för nyutexaminerade idag, men 1996 fick man en jätteknippe med nycklar och ett ”lycka till”. Det sistnämnda behövdes verkligen. Jag hade ägnat studietiden åt studentradion och diverse kärleksproblem och kände mig visserligen trygg i ämnet – men inte alls redo för de enorma elevgrupper jag skulle möta.

Minst arton olika helklassgrupper, med stor variation på tekniker och material. Bildsalen var fylld med grejer, och varje skåp hade en egen liten nyckel som jag skulle hålla reda på. Eleverna fick lyssna på musik, sitta var de ville, och det skulle vara lekfullt och roligt. Allt på min bekostnad. Jag grät stup i kvarten.

Jag minns att det på den tiden fanns en ganska utbredd uppfattning om att bildlektionerna naturligt hörde till de mer stökiga och fria ämnena, något man fick acceptera när man valt just det ämnet. Det var en utmaning att etablera arbetsro i en miljö där andra ämnen präglades av strikt disciplin. Samtidigt var det svårt att få gehör för bildämnets betydelse. Men med åren har jag sett en positiv utveckling — fler klassrum har fått bättre arbetsmiljö, och ämnets status har stärkts, även om det fortfarande finns utmaningar kvar att arbeta med.

På den tiden fanns knappt några hjälpmedel. Ville jag visa en konstbild fick jag gå runt med konstboken i klassrummet så att alla skulle få se. Visst, det fanns diabilder, men min företrädare hade valt svartvita – kanske en budgetvariant? Budgetstopp har hur som helst följt mig genom alla år. Jag kan inte minnas något överflöd. Jag bad kollegor samla veckotidningar och gamla toarullar. Frånvaron prickades av på papperslistor i personalrummet.

Jag minns när jag fick min första projektor. Vi var bara några få som fått den förmånen och kollegor muttrade: ”Varför ska bildsalen ha en?” Vaktmästaren monterade den dessutom i fel sal, men den fick sitta kvar. För mig var det revolutionerande att kunna släcka i taket, veva ner den hårda pappersgardinen och visa en bild i färg. Slippa gå runt med en bok. Jag var nog alldeles för hård mot mig själv då och trodde att bristerna låg i min kompetens, inte i arbetsverktygen.

Min yrkesroll har stundtals varit en prövning för min självkänsla. De första åren var det en ständig balansgång, särskilt med de stora elevgrupperna och alla parallella krav. Men jag har också samlat på mig erfarenheter som gjort mig starkare och mer trygg i min profession. Jag har lärt mig att både svårigheter och framgångar hör till yrket, och att det är viktigt att fortsätta utvecklas utan att tappa tron på sig själv.

Minst femhundra elever och alla parametrar utöver planering, återkoppling och bedömning. Å andra sidan fanns inte samma krav på att skriva omdömen. Jag började ändå göra det, för jag kände att utebliven respons från bildläraren marginaliserade ämnet ännu mer. På utvecklingssamtalen togs bild sällan upp, även när elever hade höga ambitioner och fina resultat. Elevassistenter passade ofta på att ta en kaffe när bild stod på schemat, och lämnade eleverna ensamma i helklass.

Mycket har faktiskt blivit bättre sedan dess – även om det finns en del kvar att önska.

Efter femton år som bildlärare började jag på allvar förstå att jag aldrig skulle arbeta med något annat. Det hade inte varit självklart tidigare, trots att jag i olika anställningsintervjuer gärna kallat uppdraget mitt största kall i livet.

Mycket hände just då. Lärarlegitimationen infördes, och plötsligt hade mina leranimationer med super-8 ersatts av digital bild- och filmredigering. När hade jag egentligen lärt mig det? Eleverna fick varsin skoldator och all undervisning skulle nu läggas på en skolplattform. Själv visste jag knappt hur man bifogade ett dokument i ett mejl.

Kritiken lät inte vänta på sig. Jag ansågs oinsatt i digitaliseringen, och kompetensutveckling blev över en natt ett slags eget ansvar. I det läget startade jag den här bloggen. Det var ett lyckokast, för kort därefter hamnade jag på den webbaserade kursen Det digitala skollyftet. Jag lärde mig så otroligt mycket att jag redan året därpå var kandidat till att bli skolans IKT-pedagog.

En rad omständigheter gjorde dock att jag faktiskt bytte karriär och började arbeta i fritidshem 2016 — precis när fritidshemmen fick sin kursplan. Jag hade kunnat stanna kvar där om det inte vore för att jobbet faktiskt var ännu mer krävande än att vara bildlärare. Fritidspedagoger är sanna hjältar. Men strategierna jag byggde i fritidsmiljön har jag kvar än i dag. När jag sedan återvände till en bildlärartjänst kändes det som rena himmelriket: pauser mellan lektionerna, inga overaller och gula västar, inga lekar ute på skolgården i snöblandat regn.

Under fritidstiden började jag även läsa masterprogrammet i pedagogiskt arbete. Det blev starten på ett flöde av högskolekurser. Jag som mestadels höftat mig igenom bildlärarlinjen började plötsligt se mig själv som akademiker.

Numera försöker jag följa ämnets utveckling genom fortbildning inom medie- och kommunikationskunskap, jag testar nya undervisningsmetoder som spelifierat lärande och jag läser svenska som andraspråk för att bättre kunna stötta mina elever i tillvalssvenskan. Det gör att jag känner att jag idag står på en god bas i min lärargärning – både trygg nog att luta mig mot erfarenheten och nyfiken nog att fortsätta utvecklas.

Inlägget börjar bli långt, och det är svårt att summera allt. Med tiden har alla erfarenheter, både de roliga och de skavande, blivit värdefulla lärdomar. Och jag har fortfarande mycket kvar att berätta – men det sparar jag till nästa gång.

Om en vecka drar det igång igen. Och för mig har utvecklingen verkligen gått åt rätt håll då jag ska undervisa årskurs sju i halvklass. Det ska bli väldigt spännande att få den erfarenheten och se vad den kan leda till.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

När man behöver ringa hem.

Lämna ett svar

En elev gjorde mig skogstokig. Jag kände ofta redan innan lektionen hur jag spände mig. Han var inte högljudd eller bråkig – bara sirligt elak. Respektlös. Jag valde att ringa hem.

”Jag vill bara uppmärksamma dig på att din son verkar vara väldigt smart. Han kan till och med ha talang i ämnet, med goda förutsättningar att lyckas”, började jag. ”Därför är det så synd att han väljer bort ämnet och inte samarbetar.”

Vi pratade en stund om hur svårt det kan vara att visa sina goda sidor. Pappan lovade att prata med sin son. Det tog tio minuter. Mission impossible – löst.

Jag tycker inte att jag ljuger. Jag lyfter det positiva, även om jag sett det i en mikrosekund. Det är där jag väljer att fästa blicken. Man ringer inte hem och klagar på någons barn. Jag minns själv när jag hämtade mitt första barn från förskolan och hennes favoritpedagog skämtade: ”Ja du… din älskling, vårt lilla monster.” Det var sagt med värme – men affekten slog in direkt. Vad säger hon om mitt barn?

Blodsband är något annat än en god relation. Det sitter i kroppen. Vi kan dö för våra barn. Det är inte riktigt så som pedagog.

Och om man nu ska ringa hem – då ska effekten vara värd ansträngningen. Vad vill jag säga? Vad är syftet? Att ventilera att jag haft en tuff lektion? Att bekräfta bilden av att jag är så dålig som eleven kanske redan sagt hemma?

Men måste man inte säga som det är? Nä. Faktiskt inte. Barnen är bara i början av sina liv. Jag mötte en gammal elev på Maxi häromdagen. Han log förvånat. ”Jag trodde inte du ens skulle hälsa på mig.”
”Men vet du”, sa jag, ”det var då – och den tiden varar inte för evigt.

Även han gjorde mig skogstokig en gång.

Förändring kräver mod och insikt – och det är sällan smärtfritt. De flesta väljer bort det. Det är för jobbigt.

Och som lärare måste man fråga sig: Vilka belöningar får eleven för sitt beteende? För det finns nästan alltid en fördel, även med det negativa. Det kan handla om att få makt, bekräftelse, slippa ansträngning – eller bara sluta lite tidigare.

(Inlägget är en bearbetad version av en äldre publicering.)

Anpassad bildundervisning

Lämna ett svar

Som bildlärare i en skola med många elever som behöver särskilt stöd ställs jag dagligen inför komplexa utmaningar i undervisningen. Jag vill dela några tankar och erfarenheter kring hur anpassningar fungerar i praktiken – vad som fungerar, vilka svårigheter som finns och vad vi kan göra för att skapa en ännu bättre lärmiljö för alla elever. Mitt mål är att bidra till en ökad förståelse och en konstruktiv dialog kring detta viktiga ämne.

Som bildlärare med cirka 380 elever har jag väldigt många individuella anpassningar att ta hänsyn till i undervisningsprocessen. Dessa anpassningar är kopplade till elevens unika behov, såsom dyslexi, språkstörning, koncentrationssvårigheter, motoriska utmaningar, socialt stöd, diabetes och allergier – faktorer som alla kan påverka elevens vardag i skolan.

Det stora antalet anpassningar har medfört att jag ofta gör generella anpassningar – det vill säga anpassningar som syftar till att nå ut till elever med särskilda behov, samtidigt som de skapar en undervisningsstruktur som gynnar alla elever. Skolan jag arbetar på har till exempel tydliga anvisningar för en god klassrumsstruktur, såsom sittplacering, att skriva lektionens innehåll på tavlan, att redogöra för syftet med lektionen och att ge tydliga instruktioner kring förväntningar samt stöd i hur eleverna ska genomföra uppgifterna. Att samla in mobiltelefoner ses också som en god start för att skapa en lyckad lektionsstruktur.

Hur kan det då se ut när jag får en klass på 24 elever? Nedan följer ett utdrag från en klass där mentorer har delat särskilda anpassningar till undervisande lärare:

Lyssna på arabiska när så är möjligt, nivåanpassade läromedel
Inläsningstjänst, Legimus
Kontrollera att eleven har förstått och kommit igång, checka av under lektionen, ge korta och enkla instruktioner
Arbeta i små steg och med konkret material (en resurspedagog finns tillgänglig för att förklara ord och begrepp, dock ej i bildämnet)
Möjlighet att gå ifrån en stund om eleven blir arg
Samtal som stöd för att förstå sociala situationer
Behov av bekräftelse och att bli sedd varje dag
Stöd i att planera arbetet och lära sig hållbara strategier och metoder, gärna med extra genomgångar och bildstöd
Behov av korta pauser (arbeta tio minuter, pausa fem)
Eventuella tillrättavisningar sker via personal på särskild enhet
Visuellt stöd och visualisering av ord och begrepp, avgränsad textmängd

För att hålla reda på elevernas behov har jag färgmarkerade sittplaceringar: Röd för elever som behöver möjlighet att gå ifrån om de blir arga eller behöver stöd i sociala situationer (lågaffektivt och förebyggande bemötande), rosa för de som behöver bekräftelse och bli sedda varje dag, blå för elever med språkliga behov som att lyssna på arabiska eller få korta instruktioner med visuellt stöd, och orange för elever med fysiska behov som diabetes eller allergier – dessa placeras nära utgången för att underlätta vid medicinering eller toalettbesök.

Mina gröna elever behöver ofta direkt återkoppling, och här gör jag individuella avvägningar utifrån att lära känna dem. Även om en elev med språkliga behov kan börja arbeta genom att iaktta sina bänkkamrater, kan en elev som behöver korta pauser och mycket stöd för att förstå syftet med skolan och lektionen behöva extra mycket stöd och tydliga instruktioner. Samtidigt kan konflikter uppstå, till exempel mellan en elev som behöver gå ifrån när hen blir arg och en elev som behöver mycket bekräftelse, vilket kräver både närvaro och noggrannhet från mig som lärare.

Under tiden kan en elev med språkliga behov ha börjat rita hemlandets flagga, långt ifrån lektionens innehåll trots att allt står tydligt på tavlan. Ibland lägger jag ut lektionen i ett blogginlägg som enkelt kan översättas till olika språk, men det är inte alla elever som kan läsa på sitt modersmål eller har erfarenhet av skola. Här kan appar som Say Hi hjälpa, men de kan också skapa pinsamma situationer som kräver att man gör det till en lekfull aktivitet där även svensktalande elever får lära sig några ord på nya språk.

Att nå elever språkligt är viktigt, men bristande förståelse beror inte alltid på språket – ibland krävs nya anpassningar. Jag planerar att göra anpassningar till mitt nästa projekt i masterutbildningen för att undersöka effekterna av dem och hur de kan förbättras under pressade förutsättningar. Jag slår knut på min kreativitet för att få allt att fungera – men frågan är om någon högre upp i organisationen funderar på hur vi lärare i ämnen som bild ska lyckas med detta ökade individualiseringskrav.

Jag hoppas att mina erfarenheter kan bidra till att synliggöra de stora krav som ställs på lärare i en allt mer individualiserad skola. Med gemensamma krafter och öppen dialog kan vi hitta vägar för att förbättra anpassningar och stödet till eleverna – och samtidigt göra läraryrket hållbart och meningsfullt även under pressade förutsättningar. Jag ser fram emot att höra andras tankar och idéer kring detta!

(Bearbetad version av gammalt inlägg)