Söta, sura, sega – och fullständigt omöjliga

Lämna ett svar

Idag när jag satte mig i matsalen med dagens goda kycklinggryta med bulgur stannade en elev upp på platsen bredvid mig, vände sig mot mig och sa:
”Jag älskar dig, Malin.”

Det kom lite plötsligt och oväntat, för den senaste tiden har man inte direkt känt sig särskilt älskad. Jag svarade att jag älskar honom tillbaka. Sedan satt vi där i tystnad och slevade i oss maten.

Senare frågade en av mina mest utmanande elever:
”Vad skulle du känna om jag bytte skola?”

Jag svarade att det skulle vara tråkigt. För att det skulle låta rimligt jämförde jag klassen med en godispåse – hur trist det vore om det bara fanns en sort. Eleverna skrattade lite, och jag kände att det här ögonblicket påminde mig om varför allt det här jobbet är värt det. Små stunder av kontakt, respekt och ömsesidig värme gör att all stress och frustration får sin motvikt.

Men jag vet inte fullt ut om jag verkligen menade det. Ofta känner jag att vissa karameller kanske borde avsmakas i mindre sammanhang, utanför min sal. Människan älskar jag alltid, däremot finns det beteenden som är väldigt tålamodsprövande. Som när samma elev under resten av lektionen testade gränserna, använde elaka ord och slängde sudd omkring sig.

Det slog mig hur snabbt man kastas mellan ytterligheter. Ett ögonblick kramas hjärtat av värme, och nästa stund knyter magen sig av ord som bränner. Det är en berg-och-dalbana utan bygel.

Så trevlig helg från mig och mina karameller, söta, sura, sega, salta, hårda och mjuka och fullständigt omöjliga att sortera.

Gillar du detta inlägg, se till att få fler i mailboxen.

Mitt ansvar för arbetsmiljö

Lämna ett svar

Idag har jag funderat mycket över arbetsmiljö och ansvar som lärare. Det är ett fantastiskt yrke, men också tungt lastat, och ibland känns det som att vågen inte riktigt väger jämt mellan vad jag förväntas göra och vad jag faktiskt gör.

Som lärare har jag ett pedagogiskt ansvar men ska även värna om trygghet och arbetsro. Enligt 5 kap. 6 § skollagen ska jag vid störande beteenden i klassrummet vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder som tryggar elevernas studiero. Det kan handla om att säga ifrån, ha samtal med elever eller, i extrema situationer, ingripa fysiskt vid våld eller allvarliga kränkningar. Mitt uppdrag är att använda pedagogiska strategier, skapa tydlig struktur, anpassa undervisning och dokumentera händelser, samt informera mentor och rektor vid behov.

Men ibland räcker inte dessa åtgärder. När upprepade ordningsstörningar eller konflikter inte ändras trots tillsägelser, samtal med elever eller kontakt med vårdnadshavare, träder rektorns organisatoriska ansvar in. Enligt 5 kap. 9 § skollagen ska rektorn då se till att händelsen utreds och att lämpliga åtgärder vidtas i samråd med vårdnadshavare. Det visar tydligt skillnaden mellan mitt pedagogiska ansvar och rektorns organisatoriska ansvar.

Jag ser ofta samband mellan utmaningar i klassrummet och organisatoriska faktorer: olika behov hos elever, språkliga nivåer, social mognad, snabba förändringar i grupper och scheman samt brist på tid för planering och uppföljning. När dessa utmaningar blir återkommande och påverkar hela gruppen, ska de betraktas som arbetsmiljörisker. Som lärare har jag både rätt och skyldighet att rapportera detta, och arbetsgivaren har ansvar för att skapa trygghet och stöd för oss som arbetar i skolans vardag.

Att reflektera kring detta är viktigt, inte bara för min egen del, utan för alla som arbetar i skolan. Vi behöver en organisation som bär oss, tydliga rutiner och ett system som gör att vi kan fokusera på undervisning utan att bära hela ansvaret själva.

När vardagen behöver lite magi

Lämna ett svar

Jag pluggar. Jag jobbar. Jag pluggar lite till. Hyperventilerar, dricker te i industriella mängder och kollar på TV tills jag somnar med datorn på magen. Det är ungefär så min fritid ser ut. Jag har insett att jag inte längre har några hobbies – om man inte räknar att sortera mejl, vika tvätt eller försöka komma ihåg lösenord som en fritidssyssla.

Jag känner att jag behöver något som bryter av mot det vardagliga, något som inte har med kurslitteratur, lektioner eller deadlines att göra. Något… magiskt, kanske.

Ett minne som dyker upp ibland är från när jag jobbade på fritidshem. En liten pojke satt bredvid en flicka som grät – hon hade trillat på skolgården. Han var en nyfiken och glad filur, samma barn som jag för övrigt fick lossa tungan på från en lyktstolpe min allra första dag på jobbet (ja, det var vinter och minusgrader).

Där satt han nu, väldigt allvarlig, och så gav han flickan ett löv.
“Här”, sa han, “ät detta magiska löv så blir du inte ledsen längre.”

Jag älskar det där. Den totala självklarheten i att ett löv kan ha helande krafter, att något så enkelt kan trösta, bara för att någon säger det med övertygelse. Hon blev glad igen. De båda var jätteglada, tills jag fick be dem sluta smaka på allt grönt på skolgården. Nån måtta får det vara med magin.

Men jag tror att det är lite den känslan jag saknar. Den där barnsliga tron på att världen faktiskt kan vara lite magisk – om man bara tillåter sig att tro på det. Det är skönt, man blir glad, och det stimulerar något – kanske en liten dopamindusch?

Jag har provat lite allt möjligt genom åren: hjälpt en påstådd häxa att gräva ner stenar i fullmånens ljus, försökt prata med mina växter – med blandat resultat – och dansat till min egen hjärtrytm. Helande massage, vilket kändes som en väldigt bra affärsidé eftersom det var mer helande än masserande, fotograferat min aura och haft fickan full av stenar som påstås ha läkande krafter. Jag blir alltid lite extra nöjd när jag råkar titta på en digitalklocka just när den slår 22:22. Överlag är jag kanske inte helt övertygad eller besjälad av de där aktiviteterna, men herregud så roligt det är.

Jag vill förtydliga att jag absolut inte driver med spirituella människor. Visst, en och annan kan ha tagit sig själv på lite stort allvar ibland, men i grunden finns alltid samma sak: alla söker sin egen väg. Man är beredd att prova saker som utmanar tänkandet och att dela med sig av den man är. Det är något vackert med det, tycker jag – modet att testa och vara ärlig på samma gång. Så djupt mänskligt.

Jag hade absolut kunnat lära mig att spå i kort och, på ålderns höst, haft en liten kristallhörna för djupa samtal i något av barnens rum när de flyttat ut. Och kanske, äntligen, få gjort lite magi.

Kognitiv arkitektur i praktiken: tankar efter föreläsningen

Lämna ett svar

Igår var det dags för storsamling med alla anställda pedagoger, och vi fick en eftermiddag fylld av föreläsningar. Vad pratar man om inför tusen personer? Friskt vågat, tänkte jag, och dammade av min idé om att samla Västsveriges bildlärare i Borås för en gemensam ämnesdag.

Första timmen hölls av Jonas Linderoth. Jag läste boken Lärarens återkomst för några år sedan och blev väldigt förtjust. När jag läste om den nu förstod jag att den fått kritik – men jag hade missat poängen första gången. Jag tycker fortfarande att boken är enormt läsvärd, och jag har alltid varit starstruck inför Linderoths kunskaper, särskilt eftersom jag även träffat honom i MIK-sammanhang. Dessutom påminner han gärna om sin bakgrund som bildlärare, vilket känns stärkande för oss i ledet – vi är inte ett gäng gamla pysseltroll, vi är lärare med kunskap och kompetens.

Linderoth pratade om kognitiv arkitektur – hur vårt arbetsminne har begränsningar och hur ny kunskap bäst förankras i långtidsminnet. Här blev det tydligt hur viktigt det är att kombinera förförståelse och multimodala resurser på ett medvetet sätt.

I bildämnet kan detta exempelvis handla om en collage-uppgift. Innan eleverna börjar kan läraren arbeta med förförståelse: visa färdiga collage, diskutera vad de uttrycker, vilka tekniker som används, och introducera centrala begrepp som komposition, kontrast, färgval och berättande. Eleverna får också reflektera över egna idéer och materialval, vilket aktiverar deras vardagliga språk kopplat till ämnet.

När eleverna sedan skapar sina egna collage – med bilder, färg, text och kanske digitala element – bearbetar de informationen visuellt, muntligt och praktiskt samtidigt. Genom att beskriva sina val och motivera sina kompositioner tränar de ämnesspråk och kommunikativa färdigheter, vilket stärker både deras förståelse för bildspråk och förmågan att använda visuella begrepp medvetet. På så sätt integreras både ämneskunskap och språk i ett meningsfullt lärande.

Genom att knyta an till elevernas tidigare erfarenheter och ge möjlighet att utforska och uttrycka idéer på flera sätt minskar man den kognitiva belastningen, och kunskapen blir mer hållbar och lättare att återanvända i nya sammanhang.

Linderoth gav också många tips som är gynnsamma för elever som ännu inte fullt behärskar svenska. Multimodalt arbete är något vi redan gör mycket i bild, men det blev tydligt hur medveten användning av förförståelse, exempelbilder, muntlig förklaring och praktiskt skapande kan förstärka både ämneskunskap och språk i undervisningen.

Detta är mina personliga reflektioner och tolkningar efter föreläsningen. Tack för att du läser.

Att orka vara ledig.

Lämna ett svar

Jag var på spa i helgen och kan varmt rekommendera det – utan att vara sponsrad. Jag hakade på Varbergs kusthotells kampanj med frukost och spa till nästan halva priset. Sen har man ju barn som gärna vill följa med, så särskilt billigt blev det kanske inte i slutändan. Men det var det värt.

Stunden då jag sjönk ner i den varma saltvattensbassängen och mina armar flöt upp som separata kroppsdelar var ren lycka. Jag kan inte påstå att jag är särskilt vältränad, men jag har armmuskler som konstant är spända. Jag släpar mig fram som Jesus på Golgata och kommer inte nämnvärt någon vart med min kroniska stress.

Sent i livet har jag blivit mer medveten om att kroppen inte bara är ett transportmedel, utan faktiskt hänger ihop med den psykiska hälsan. Jag har därför valt bort vissa mentala strategier som samtalstöd och satsat på avslappningsövningar hos en fysioterapeut. Det är förstås alltid krångligt med tider, och det händer att jag får lägga mig på golvet och träna djupandning – för att sedan ta mig tillbaka till jobbet igen. Lite kontraproduktivt kanske, men jag ser det som ett lärande och hoppas kunna hitta bättre stunder för återhämtning på egen hand.

Mitt dilemma är att jag ibland drabbas av panikångest. Jag lyssnade på ett sommarprat av Anders ”Ankan” Johansson som beskrev det så träffsäkert: ”Jag vet inte varför jag har det, bara att det händer mig ibland.” Lite så är det för mig också.

Rätt som det är kommer den molande värken i bröstet, en intensiv smärta som sveper mellan rygg och bröstkorg. Enligt 1177 bör det vara över efter en kvart, men för mig kan det hålla på längre. Det är omtumlande – särskilt de gånger då det släpper först när jag har börjat acceptera min egen sårbarhet. Hittills har jag förstås inte dött, men dörren öppnas för existentiella frågor: vem jag är, vem jag vill vara, vad som verkligen är viktigt och varför. Mitt jobb är ibland det som skaver mest i de tankarna.

Jag berättar detta med tanke på föreläsningen jag var på igår, där Leila Söderholm inspirerade mig. Hon berättade med humor och värme om kroppens kemiska reaktioner och dopaminets betydelse för hur vi mår. Det absolut bästa för mig när jag får ångest är just att bli omfamnad, och att någon påminner mig om att jag gör bra saker och är en bra person. Jag har sett samma effekt hos elever inom ramen för undervisning och mentorskap: små komplimanger och uppmuntran kan göra skillnad. Vissa kroppar har liksom inte den där blinkande lampan som finns i bilar när bränslet är slut.

Samtidigt, med mina erfarenheter – och jag tror att Leila skulle förstå – provocerade ämnet mig en smula. Det går inte en dag på jobbet utan att jag funderar på om det finns systemproblem som inte kan lösas genom att bara tänka positivt.

Kanske är det just därför spa, fysioterapi, djupandning och dopaminövningar behövs. Inte för att fly från verkligheten, utan för att hålla kropp och själ i samklang när stress, krav och ångest knackar på. Leila inspirerade mig verkligen till att orka vara ledig – att ge mig själv tillåtelse att stanna upp, släppa kontrollen en stund och bara vara. De små stunderna av återhämtning påminner oss om vad som verkligen betyder något.

Det här är mina personliga erfarenheter och tankar, inte medicinsk rådgivning. Om du själv upplever ångest eller andra psykiska besvär, kontakta vården.

Från polaroid till Draftit

Lämna ett svar

Det är drygt trettio år sedan jag vaknade en söndagsmorgon och såg ett blurrigt foto på hallmattan. Jag dammade av den anekdoten under förmiddagen då ämnet sexuella trakasserier stod på schemat. Tänk att jag fick en dickpick tagen med polaroidkamera – jag borde rimligtvis vara en pionjär på området.

Det blev några sköna skratt mitt i allt det allvarliga. Vi fick ta del av två föreläsningar som handlade om allt från statistik och sociala medier till när barns sexualitet börjar avvika – och förstås bilder. Barn som pressas att ta bilder på sig själva, lurar varandra, och där många av förövarna är jämnåriga.

Ett påhittat scenario vi skulle diskutera berörde mig särskilt. En kille hade lurats via en chatt att ta en nakenbild på sig själv – en bild som sedan spreds till hela skolan. Smärtan i att ha trott att man skrev med någon som visade intresse och kärlek är grym. Som mentor hade min rutin varit att anmäla via Draftit och meddela rektor, som i sin tur med all säkerhet hade polisanmält händelsen.

Det är också fruktansvärt att höra om fördomar som lever kvar ända in i en domstol. En flicka blev våldtagen av sex killar som samtliga friades – eftersom dörren till rummet inte var låst. En dubbel kränkning, och flickan orkade inte överklaga. Jag minns också kampanjen #JagVetVadEnSnippaÄr och har börjat titta på undervisningsmaterial från RFSU. Kanske finns det något man kan arbeta med i bild?

Högstadiet är sällan en tillåtande arena för avvikelser från heteronorm. Forskning, till exempel Annica Simonssons doktorsavhandling Sexualitet i klassrummet, visar hur heterosexualitet tas för given, hur manlig homosexualitet påpekas och förkastas, och hur kvinnlig homosexualitet osynliggörs. Skolan tenderar dessutom att se pojkar som en homogen grupp, något som Jesper Fundberg och Fredrik Zimmerman också lyfter i sina studier om maskulinitet och genusnormer.

Mycket av mitt arbete handlar numera om mentorskap och relationsbyggande. Jag hade önskat att samma tid kunde gå åt till att planera och genomföra undervisning. Ämnet är självklart viktigt, men det känns krasst nog som om en allt mer nedmonterad elevhälsa och ökade krav på mentorsrollen hamnar på mitt bord – samtidigt som tiden för det jag egentligen är bäst på blir mindre och mindre. Trettio år efter min egen erfarenhet ser jag samma frågor om normer, makt och ansvar dyka upp i klassrummet, och jag undrar om vi någonsin verkligen får tid att göra skillnad där vi är som mest behövda: i undervisningen.

8–8–2 och allt däremellan

Lämna ett svar

Stunden är kommen då jag tänker igenom veckan och allt som hänt. Innehållsmässigt består mina lektioner av Kusama-pumpor i årskurs 7, Sugarskulls i årskurs 8 och niorna … jag minns knappt för allt vattenkrig, brutna pennor, kastade sudd, försök att hitta till sin plats och komma i tid. Ingen bra vecka för årskursen, som dessutom avslutades med brandlarm då parfymeriet gått överstyr efter idrotten. Själv gick jag på högvarv och försökte styra upp rutinerna för utrymning och började omgående ringa samtal, då teatergruppen var nån minut försenad.

Min klass var på en fantastisk vandringsföreställning i regi av Regionteater Väst. Jag blev grymt imponerad, även hur de hanterade elever som hela tiden tog av sig sina hörlurar och småpratade med varandra. Efteråt fick jag prata av mig, då jag under föreställningen hamnat i en lojalitetskonflikt. Ämnet för vandringsutställningen var just ämnet looser – att bli fast i skolan på grund av misslyckanden. Ja, det är väl inte toppstudenter som missköter sig i sådana stunder, men ämnet kan ju hamnat närmare hjärtat hos vissa, vilket kan vara svårt att hantera. Men jag satt även och undrade om det är dit vi är på väg, att prata i headset med bakgrundsljud för att bygga ett narrativ kring undervisningen som når dem via hörlurar? För det är svårt att få uppmärksamhet i dagens klassrum.

Lärare i Sverige ska må bäst i Europa har jag hört, jag har dock inte märkt detta fullt ut. Hur mår jag själv? I den kommunala mätstickan har jag som standardsvar 8–8–2: dvs hur jag mår (8 av 10), hur hög min arbetsbelastning är (8 av 10) och hur jag skulle vilja att det var (2 av 10). Det är alltid en knepig tolkningsfråga med såpass öppna frågor, men jag tänker att jag vill inte må allt för bra – men ändå såpass bra så att inte chefen ska kunna koppla mitt eventuella dåliga mående till mitt privatliv. Den risken är ju annars ganska hög eftersom jag är en dubbelarbetande kvinna och mamma, mitt i klimakteriet dessutom. Jag vill också sätta en hög arbetsbelastning, som ett statement, för det är mycket att göra och det är också svårt att veta var uppdraget börjar och slutar. Att jag sedan sätter lågt i hur jag skulle vilja att det var, ja, det är ju för att jag har lång erfarenhet, är påläst och kunnig. Allt borde bara kunna få rulla på.

Jag funderar även på vad som mäts och hur? Mätstickan dyker ofta upp i slutet på månaden, precis vid lönesättning. Därför har jag även utvecklat ett standardsvar, för jag är ofta ganska glad då. Jag har tänkt på det många gånger, fan vad glad jag är. Typiskt. Jag är verkligen inte glad, tvärtom ganska missnöjd. Kanske hade alla svenska lärare precis fått lön när undersökningen gjordes, eller mitt i sommarlovet?

Jag älskar mina sjuor eftersom jag får lov att se dem för vad de är, i halvklass. Jag förstår att det är en dyr investering men det är så värdefullt, och värdigt för båda parter. Det blir inte kaos, det blir lärotillfällen, och jag försöker omfamna vart enda ett, för jag vet att det blir sannolikt helklass nästa år. I helklass grusas blicken på eleverna, jag bygger förväntningar på vad åldersadekvat borde kunna och kraven blir därmed högre. De är mer en grupp än individer och vissa grupper är jättekämpiga. Sen har jag även mindre grupper i tillval svenska, tex, men där tvingas jag kämpa med min egen otillräcklighet. Jag har ändå tagit ansvar, jag läser ju svenska som andraspråk på min fritid, men tilldelas de mest utsatta och kunskapssvaga utan stöttning. Det tar mycket energi.

Ibland känns det som att allt jag gör är en balansgång mellan kaos, krav och små segrar. Men kanske är det just det som gör jobbet värt att gå till varje dag – trots att det drar musten ur en ibland. Veckan har varit allt annat än enkel, men den har också varit full av lärande, både för eleverna och för mig. Och kanske är det just i den mixen, mellan frustration och glädje, som det verkliga lärandet händer.

Gillar du inlägget? Se till att få fler i din mail.

Från Apokalypsos till HDK

Lämna ett svar

Ibland hamnar man i sammanhang som är så bra att man knappt tror att det är sant – och idag var det min tur. Jag valde att besöka Inseas medlemsmöte och hamnade mitt i toppskiktet av bilämnets kollegium, bland erfarna professorer, forskare och högskoleadjunkter.

Utöver alla intressanta samtal berikades dagen av den uppmärksammade utställningen Apokalypsos på Göteborgs konstmuseum, följt av inspirerande workshops på HDK.

Har du inte besökt utställningen så är den verkligen värd ett besök. Vår guide Kristina inledde med att göra intressanta kopplingar mellan barocken och den samtidskonst som visades – en påminnelse om hur spännande och lärorikt konst kan vara.

I takt med att läroplanen blivit alltmer inriktad på visuell kultur känns det som om den traditionella allmänbildningen har svalnat något. Samtidigt har intresset för konstens berättelser väckts på nytt – inte minst genom arbetet i SVA-kursen, där vi utgår från konstbilder för att skapa och tolka berättelser.

Jag fick också en värdefull inblick i bildlärarutbildningens upplägg och struktur, presentation av EDDANorden och tog del av en pågående doktorandstudie om hur bildämnet förhåller sig till transpersoner. Dagen avslutades med en praktisk workshop som öppnade sinnena ytterligare – ett perfekt sätt att knyta ihop en dag fylld av reflektion, inspiration och nya perspektiv.

Jag är jättenöjd med dagen – den har gett mig ny styrka att orka streta på – och jag kommer att försöka delta även på nästa möte den 7 februari, som sker digitalt.
Följ gärna Insea Sverige på Facebook och häng på du också – medlemskapet är gratis!

En dag att minnas

Lämna ett svar

Den här dagen har varit helt perfekt, och jag måste stanna upp och reflektera.

Min första lektion var språkval i årskurs nio. Jag hade spänt mig dagen innan eftersom jag inte hade någon genomtänkt plan. Men så mindes jag några högar jag förberett som låg på skrivbordet i arbetsrummet – där det för övrigt också låg en chokladbit. Det blev en kanonstart på dagen. När småkillarna lufsade in var jag redan taggad på att förbereda dem inför diskussionsdelen i NP i svenska som väntar i höst.

Alla hade lämnat ifrån sig sina telefoner och ingen behövde plötsligt gå på toaletten mitt i min intressanta genomgång. Av en slump hittade jag en riktigt bra text om mobbning och läste den högt. Sedan fick jag lära dem några knep för hur man kan sammanfatta en text man just läst. Till sist fick de formulera frågor och påståenden kring texten som kan starta en diskussion. Jag tycker faktiskt att jag överträffade mig själv med råge – jag avrundade till och med med en exit ticket för att kolla av deras lärande.

Med stolt rygg bar det av till nästa lektion: halvklass i årskurs sju. Jag gick noggrant igenom alla steg för hur eleverna ska göra vid inlämning. Vi smakade på mina frågor tillsammans och jag berättade varför jag ställt dem. Jag hade också skrivit en modelltext på whiteboarden och tipsade om bindeord som för att och eftersom för att utveckla resonemang och ge förklaringar. Resultatet? Fina, omsorgsfullt gjorda inlämningar som verkligen värmde.

Just nu lägger jag all energi på årskurs sju för att ge dem strategier som hjälper dem att lyckas i ämnet. Och det är magiskt att undervisa i halvklass. Efter lunch hade jag ännu en sådan lektion, och dagen avslutades med helklass i årskurs åtta. Lite skillnad, men också det gick väldigt bra.

En dag att minnas. Imorgon kan vara en annan dag

Språkutvecklande bildanalys

2 svar

Jag har länge velat ha ett slags recept på språkutvecklande arbetssätt i bild. Men var börjar man? Det är också plågsamt att se hur många elever som har svårt att uttrycka sig i skrift – inte bara SVA-elever eller nyanlända.

Nu när jag undervisar årskurs sju i halvklass vill jag verkligen lägga en bra grund för dem i ämnet – och självklart stärka dem språkligt samtidigt. En av uppgifterna vi fick i SVA-kursen denna termin, som inleds med genrepedagogik, var att skapa en egen modelltext utifrån en genre. Jag valde att fokusera på bildanalys. Kort förklaring: en modelltext visar hur en texts struktur byggs upp inom en viss genre – det kan vara argumentation, faktatext eller berättelse.

En bildanalys hör till personlig reflektion, där det är viktigt att få tolka och tycka fritt. Svårigheten i helklass är att uppgiften ofta blir teoretisk och isolerad, och svaren kan bli tunna eller svårbedömda.

Jag skapade därför en modelltext som inte bara visar hur man skriver en personlig reflektion, utan också lyfter språkliga resurser som eleverna kan träna på. Genom att dela upp analysen i fyra steg – observation, tolkning, information om konstnär och slutsats – får eleverna en tydlig struktur utan att deras egna tankar begränsas.

Observationsdelen tränar konkreta substantiv och adjektiv samt objektiv beskrivning av miljöer och figurer. Tolkningsdelen uppmuntrar känslouttryck och känsloladdade verb, samtidigt som eleverna får motivera sina slutsatser. Genom fakta om konstnären ser eleverna varför det är viktigt att underbygga åsikter med information. Slutligen skriver de en reflekterande slutsats som knyter ihop hela analysen.

Elever som har svårt för skrift får konkret stöd i att formulera sig, argumentera och strukturera text. Det blir ett verktyg för att skapa en mer jämlik undervisning där alla kan uttrycka sina tankar tydligt. Samtidigt öppnar det upp för variation i undervisningen – en del moment kan diskuteras i grupp, en del görs individuellt, och andra kan skrivas tillsammans.

För mig känns det som att jag äntligen har ett recept på språkutvecklande arbete i bild – ett verktyg jag kan använda år efter år, samtidigt som elevernas språk och reflektion över konst stärks. Och visst, jag insåg ganska snabbt att det finns modeller som kombinerar genrepedagogik med bildanalys. Så fast jag några minuter trodde att jag kommit på något helt nytt, är det skönt att veta att arbetet vilar på etablerade, beprövade principer. Det är värt att undersöka mer. Du kanske redan har gjort något liknande?

Gillar du det här inlägget? Prenumerera gärna för att få fler reflektioner och tips direkt i din inkorg.