take a Bullet

Häromdagen var det orientering och jag fick min alldeles egna patrull av elever att komma till skolan en kvart tidigare för att promenera upp till skogen där jag hoppades att alla skulle hitta tillbaka. I vanlig ordning var det en massa vardagligt snack på vägen dit och det jag älskar med barn och ungdomar är att de snackar liksom inte ytligt vädret utan det är full fräs från början. Ja efter att ha haft några synpunkter kring källkritik angående en elev som påstod att dockan Annabelle finns på riktigt så tog diskussionen fart om hur vi skulle beskydda varandra mot faror? Eleverna bredvid mig var fullt eniga om att de skulle offra mig först och undrade därefter vem jag skulle tycka förtjäna en för tidig död? Vi gick igenom olika scenarion av hot, allt ifrån fyllehundar, till maskerade män med maskinvapen till ondsinta skogsväsen. Varje gång, menade de, skulle de ställa sig bakom mig, gömma sig bakom min döda kropp och överleva. Och varje gång fick fick jag svara, hur konstigt det än låter som har egna barn och självklart inte vill dö men jag har så svårt att tänka mig att jag skulle skydda mig bakom ett barn. Så jag svarade att jag skulle offra mig för deras överlevnad.

Sen var vi framme och de började orientera och kvar stod jag, och kände mig en smula död. Det är inte klokt egentligen, men om det hade kommit en maskerad man med maskingevär så hade jag kastat mig framför vem som helst typ och tagit första kulan. Vad finns det egentligen för val? Det är väl sån jag är, antar jag, min mening med livet. Lite sorgligt, men kul för dig. Lev väl.

Att lämna in eller inte lämna in

Hörrni inlämnings statistiken ligger på 22%. Jag brukar vara ganska orolig när den ligger på 85, och ni ligger på 22, så vi får helt enkelt stanna upp lite och börjar prata om det här.

Så startades en av dagens lektioner. Det är ett problem att eleverna inte lämnar in, och har man inget resultat så riskerar det att bli ett F. Att betygs varna är dock att sätta en ganska stor och allvarsam karusell i rullning. Rektor och elevhälsan kallas in och analyserar pedagogiska insatser och tvingas ta beslut kring hur minimala resurser ska fördelas. Det är därför ganska schysst, berättade jag, att eleven talar om att man kanske inte förstår, eller vet, hur det arbete man lagt tid på ska lämnas in. Det blir liksom bäst för alla.

Och det här har ju ingenting med kunskapsbedömning att göra. Skulle jag vara en sämre lärare för att jag inte förstår hur kopieringsmaskinen fungerar? Jag har ju sett hur de har jobbat men jag känner inte alla än, vet inte allas namn, lätt hänt i egenskap av lärare att man kryssar rött i omdömet. Det vore ju dumt att göra det pga av att eleven kanske inte förstår hur man lämnar in på google classroom? Det ligger ju liksom på strukturell och organisatorisk nivå. Så i min analys, förklarade jag, så jag har kommit fram till att ni är osäkra på hur man gör när man lämnar i ett digitalt forum? ja, eleverna höll med och jag fick en hel del frågor under lektionen hur man gör. Och enkelt är det inte, mycket kan gå gå fel när man ska lämna in både text och en bild. Bilder som många hellre tar med sin mobil eftersom datorn inte gör arbetet rättvisa, vilket är ytterligare en process. Det finns också olika val, ”lämna in” eller ”dela med”. Vad skulle man själv välja för att göra ett gott intryck på fröken? Hittade några inlämningar via mailen, från de som elever som velat ”dela med sig”. Fel, fast ändå väldigt fint.

Sen hänger inte allting på inlämningen, men när den inte görs är det svårt att bena ut varför den inte görs? Tre elever ur denna klass påbörjade själva uppgiften idag, vilket är lite anmärkningsvärt men även tre elever som riskerar att inte bli så synliga när det är så många som inte lämnar in, och jag kan checka av vilka som är klara med arbetsområdet. Idag blev det väldigt synligt vem som är vem och vad de behöver för stöd och jag kan berätta att en elev kanske inte klarar kunskapskraven, en elev som också behöver uppmärksammas av rektor och elevhälsoteam. Det handlar då om 0,04% av eleverna, och inte 78%. Jag avslutar veckan med den tanken. Jag kan inte påverka allt, men 99,96. Det får man vara nöjd med.

Gränser, gränslöst och däremellan.

Veckan har i stort handlat om gränser på olika sätt. Nya elever nya gränssättningar. Jag kände kanske förra veckan att jag tappade gnistan lite för mina yngre patruller, jag undervisar ju även på mellanstadiet numera. Det är rätt mycket att tänka på och erfarenheten av vad som kan tänkas hända är en smula begränsad i förhållande till vad som händer, då jag främst undervisat på högstadiet. Men under veckan har det varit väldigt lugnt, såpass att klasserna fått idel beröm av mig för sitt fina uppförande i bildsalen. Vid ett tillfälle undrade jag nyfiket vad som är hemligheten bakom denna framgång? De var en tysta en stund sedan tog en flicka längst fram tonen och sa ”Vår lärare skällde ut oss så in i helvete efter förra lektionen!”

Det var uppfriskande. Också en handling som kanske allt färre lärare vill hamna i fokus för, allt ska ju vara så professionellt numera. Gamla hederliga metoder som en rejäl utskällning hamnar i gråzonen och sker det för ofta ses det väl mest som ett tecken på en begynnande utbrändhet? Nja, funkar det inte kanske man ska prova en annan metod snarare än att göra det ofta? Men ger det förväntad effekt är en utrensning bara bra, tänker jag. Det handlar om spruckna förväntningar då besvikelse och frustration väller fram och är inte det den sortens passion som man önskar att alla lärare kunde ha för andras ungar? Det egna lilla gänget av kids som man följer varje dag, som man bara önskar allt väl. Så skärp er!

No limit har också varit på agendan under veckan, det gränslösa skapandet. Idag fick vi, jag och en klass, förmånen att ta en runda tillsammans kring husväggarna. Skolan ligger ju strax intill området där årets Nolimit festival arrangeras. Lite nervöst också, för mig, eftersom just den här klicken tycks vara måna om den ”pedagogiska kvarten” men alla elever dök faktiskt upp i hysfad tid. Stämningen var på topp, kul för ungdomarna att träffa riktiga konstnärer och höra hur de tänker kring olika saker. En var väldigt spontan, berättade att han både varit full och gjort kriminella grejer, vilket förstås var lite extra spännande. Välkommen i gänget, sa jag glatt, jag kan ju också vara lite spontan tyvärr. Men vi hade kul, vi var bara människor för en stund och det kommer att leda till något väldigt gott i klassrummet.

Två nedslag i veckan, två ytterligheter till lösningar för att komma på rätt väg. Tänk så många svar det måste finnas däremellan, en ska bara klura ut dom. Och så blir det bra.

Med jämställdhet i fokus

Jag har skrivit om det här förut men jag älskar verkligen den här bilden som Arvida Byström gjort och under veckan har skolan haft tema jämställdhet och jag fick då tillfälle att visa den, då alla ämnen skulle ta upp sitt perspektiv i frågan.

Arvida arbetar som fotograf och använder sig själv som modell. Som fotograf blev hon anlitad av Adidas för att göra bilder till deras reklamkampanj, och bilden är ett resultat av det. Man ser skon närmast i bild men fokus hamnar ofta på nått helt annat. Genast började vissa elever surra om det var en kille eller tjej på bilden? Och de håriga benet som syns tydligt, har hon inte rakat sig?

Arvida fick ta emot en hel del hat från allmänheten pga av den här bilden, hon blev t.o.m. mordhotad. Folk skrev till henne om hur äcklig hon var med sina håriga ben. Tänk att en bild kan väcka en sån reaktion? Och att det handlar om orakade ben? Vad säger det om våra förväntningar på varandra, får ingen lov att bryta normerna? Och vad är värst? Att mordhota eller strunta i att raka benen? Kan man bli polisanmäld om man går på stan med lite lurviga ben som kvinna? Better hairy than scary, som en säger.

Eleverna var roade och fick en tankeställare, i vissa klasser var diskussionerna heta för eller emot. Det blev som vanligt en kul snackis.

Senare kommer jag upp tråden igen när vi har popkonst tema och Andy Warhols kändiskvart är på tapeten. Då tänker jag berätta om bibliotekarien som blev rikskänd efter att ha dansat loss i linne på melodifestivalen för ett par år sedan. I en intervju visar hon glatt upp sin håriga armhåla och förklarar tålmodigt att hon aldrig har rakat sig, hon har helt enkelt inte haft tid. Att ställas inför livets val och våga prioritera är väl det enda av nyhetsvärde i den artikeln – och på tal om det så tar jag helg nu.

Kan inte Nog tipsA om Blogg

Har man många tvåspråkiga elever så kan jag inte nog tipsa om blogg, skaffa en bara, det är så smidigt. Allt du skriver i övrigt gällande undervisningen går lätt att kopiera och publicera på blogg. Varför?

Jo, det har med widgeten translate att göra, översättningen har gått från lite halvkass till helt okej bara på nått år och det finns mängder av språk att välja mellan. Jag har provat flera språk under veckan, persiska, swahili, kurdiska – nja, finns fler varianter, kinesiska, arabiska, somaliska.. Många av mina elever är tvåspråkiga och jag har dessutom tur att de kan läsa på sitt hemspråk. Men ska inte undervisningen vara på svenska? Jo jag babblar på svenska, vi pratar svenska i klassrummet men för att hamna rätt i sammanhanget är det skönt för en tonåring att kunna ges möjlighet att förstå det övergripande. Förstår eleven vad den ska göra då suger de lite på meningarna och frågorna, och det blir meningsfull svenska tänker jag. Eleven söker ord och meningsbyggnad i en situation där man redan har förstått och känner sig trygg med det som ska göras, och vill bara veta lite mer eller ges möjlighet att sätta ord på det man gör eller bara prata. Svenskan blir då en tillgång, en bonus och inte en pinsam begränsning.Det här är KASAM dvs känsla av sammanhang för mig, superviktigt i en lärmiljö. I en språkinlärning/utveckling, ur mitt perspektiv, är det viktigt att man har ”råd” att göra fel, säga fel, göra bort sig eller våga, chansa. Det så man lär sig och inget ska falla för det.

Själv bloggar jag via wordpress. Den enda nackdelen med blogg är reklam, man måste idag äga sin domän för att slippa reklam. Å andra sidan kanske man inte har så många besökare på bloggen att det anses aktuellt med reklam, det man kan tänka på då är att inte dela bloggen på facebook tex utan ha den enbart för eleverna, för att minska ner antal läsare vilket även lugnar reklam annonserandet.

Första veckan PÅ NYA JOBBET

En vecka går fort och fylls med fina minnen. Med en yngre klass pratade jag om Leonardo da Vinci och det mest berömda porträttet av dom alla Monalisa. Hur kommer det sig att den här bilden har blivit så känd, frågade jag, varav en elev föreslog att det var för att bilden kanske föreställer en drottning eller kanske en fröken? Ett väldigt mysigt och roligt svar, men jag kan inte låta bli att undra vad det står för? Jag vet inte, förmodligen ingenting? Kanske ett vi och dom? Just nu är jag dock tacksam för varje möjlighet att sättas på piedestal, det är mycket struktur som ska falla på plats och varje upprätad ryggrad när jag höjer rösten ger en smula styrka, men i förlängningen tycker jag nog att min plats som ledare är längst bak i ledet.

Det är så väldigt märkligt med vårt yrke som lärare, när allt flyter på ses mycket som tur eller nått slags nedärvt genetiskt ledarskap som vissa bara har. I mitt fall förklaras det ofta med att eleverna tycker om bild. Att man tycker om ett ämne är en god början, men det är inget man kan förlita sig på eller bygga en struktur kring som lärare. Det är mycket hårt arbete, strategier, reflektion och förberedelser för att få en undervisning att fungera, så långt ifrån slump och tur man kan komma. Ändå är vi lite dåliga på att sätta ord på det och jag märker själv att jag blir en smula blygsam inför att beskriva mitt tänk innan mötet med nya elever. Jag känner mig kanske lite självgod, men jag ska göra ett försök.

Jag har ägnat tid åt salen och målat väggarna, jag valde svart eftersom rummet är stort och det blir snyggt att sätta upp bilder med svart bakgrund. Jag ser rummet som min förlängda arm, rummet ska spegla mig. Det ska vara välkomnande och se fint ut, det ska vara ordning och det ska vara mitt. Jag vet inte ifall ni förstår vad jag menar, det man inte gör i mitt hem det gör man heller inte i mitt klassrum. Genom att måla och sätta egen prägel på rummet så har jag inte bara gjort fint utan också lagt beslag på rummet, gjort det till mitt. Min integritet blir därför 40 kvadratmeter typ, så tänker jag. Jag är ingen tuff kvinna, har aldrig hört att jag har några större ledaregenskaper så jag har fått tänka till och jobba med det jag har.

Jag är inte färdig med den långsiktiga planeringen men däremot har ju varje lektion haft ett genomtänkt innehåll, inga mjukstarter av fritt skapande på nya mappen. Jag har även kunnat berätta om höstens bildteman. Jag har vikt mappar till alla elever, klistrat deras namn på från klasslistan och lagt ut dessa på bänkarna som sittplacering. Ordningsreglerna ska sitta och följas av mig från första stund.

Jag har startat upp med arbeten som eleverna själva kan pyssla med ett tag. Det gör att jag kan prata enskilt med eleverna och jag har redan första lektionen valt att ha samtal med elever som getts F under föregående termin. Dels är det förebyggande, F elever har en tendens att ställa till det i klassrummet så om de blir sedda snabbt och förstår att finns en chans till en positiv förändring så kan det skapa ett lugn för resten av gänget. Sen ingår det förstås i mitt uppdrag att undersöka och säkerställa att elever ska kunna uppnå kunskapskraven för E, så det talar också om att jag är på mitt a r b e t e och sköter mitt jobb från första stund. Inte att vi ska lära känna varandra, kanske bli vänner och ha kul ihop – och sen kastar jag en yxa i huvudet på dig i November, eller en betygsvarning som det heter.

Under de första studiedagarna gavs vi första lektionen i en coach utbildning, vilket också resulterade i lite djupare samtal kollegor emellan. Det var särskilt ett av dessa samtal som gjorde starkt intryck på mig då både jag och min samtalspartner kom in på ämnet ”att vara snäll”. Jag har funderat mycket kring det och inför första mötet med mina nya elever så kom jag fram till att jag nog måste börja bena ut vad snällhet är och vilka beteenden som jag ska visa empati för. Som lärare ges jag mycket information kring elever, det kan vara diagnoser och andra svårigheter som också ger en förklaring till elevens handlande i klassrummet. Något man också lite per automatik vill visa förståelse och empati för, men också en situation då gränser lätt kan suddas ut mellan snällhet och .. lamhet. I syfte att försöka skapa ett så bra klassrumsklimat som möjligt så är planen istället att nyttja den mänskliga drivkraften att tillhöra en grupp och bli accepterad och satsa på att förstärka de beteenden som jag vill se mer av. En sak som varit väldigt effektfull är att i samband med att förstärka elevens positiva handlande även upprepa dennes namn. Det kan jag tipsa om – och då även tvärtom, om de namn du lär dig först är på elever som gör ”fel” så skulle jag nog tänka om.

Första veckan är svår att ta igen i efterhand så jag känner mig nöjd. Det tar ungefär ett år innan man är framme så det är många turer kvar.

En ny början

Jag har börjat jobba i stan och det känns väldigt bra. Redan första dagen kändes det befriande att ha så nära till allt. Jag och mentorskollegan Martin vallade våra nya sjuor ner på stan för att titta på en staty vi har här i Borås, en av många fina. Men jag tycker att just den här är lite speciell och en bra inledning för att skapa en ny grupp, men inget jag tidigare kunnat göra på en timme med lagom promenadavstånd. Det handlar om Carl Fredrik Reuterswärds No violence, som i Borås är smått unik då den istället för en revolver har en pistol med knuten pipa.

Många av våra elever kände till den men kanske inte så mycket historien bakom den och att den idag har blivit en symbol för fred över hela världen. Martin fyllde också i att vi bor i ett land som haft fred väldigt länge och att många människor som inte har den lyxen vill komma hit för att skapa sig en trygg framtid. Det blev väldigt bra och eleverna kändes engagerade. Jag tog lite kort info om Anna Lind också, eftersom statyn står i en liten park som heter Anna Linds park.

Den största uppmärksamheten fick kanske John Lennon, anledningen till att Reuterswärd gjorde statyn. ”Är han lärare?”, frågade nån. Ja, bra gissning för en man med runda brillor och lite urholkad frilla? Men vad gammal man känner sig när ungdomarna frågar vem John Lennon är, inte ens Beatles fick klockorna att ringa, så här fanns en stor kulturell win-win på flera plan. Drillad i värdegrundsarbete som man är så hade jag valt citat från John Lennon att diskutera och reflektera över, han har ju även kläckt ur sig en del bra grejer.

Jag tycker det gick över förväntan, med tanke på alla staket och trafik som vi omringades av. Det blev en fin start, en ny början.

Jag vek ihop det som en liten broschyr.

bestäm själv

Jag försöker banta i sommar och nytänkande nog med en liten app. Men jag blir mer och mer frustrerad dock över den där appen och hur kontrollerande den är, är detta framtiden verkligen. Så sorgligt. Fick notiser jämt om allt möjligt, så jag fick stänga flödet. Jag har tex haft svårt att höja musiken under mina promenader. Appen meddelade mig förmätet att ljudvolymen är perfekt för min åldersgrupp, den är alltså synkad med ljudet? 😦 Drick två glas vatten och var tacksam över den hjälp du får typ. Sen ska du svälta i sex timmar, you can do it. Stay strong! Jag känner att jag snabbt blir tvärtemot, av nån anledning. Jag vill bestämma själv.

Lite så blev det med min facebook sida som jag stängde ner för några veckor sedan. Väldigt roligt och tacksamt forum men fb gjorde även notiser varje gång jag gick in. Hela tiden fick jag påminnelser om när det var dags att publicera, nu väntar dom, nu har dom fått vänta för länge..  och idel tips på hur jag kan få så många följare som möjligt. Vilka som helst, bara följare. Sedan att även visa på hur billigt det är att marknadsföra inlägg, skitsamma vad jag skrivit bara det sprids till så många som möjligt, för om det är många så kanske reklamintäkter skulle intressera mig?

Därför la jag ner, och tänker att är du här nu och läser så gör du det för att du vill och du har sökt upp mig, inte tvärtom.

 

roller och positionering

En kollega till mig hade tagit med sig egenodlade dadlar till jobbet och jag fick ta en hel klase, tänkte att det skulle vara kul att visa barnen hemma och smaka på färska dadlar som den supermamma man gärna vill vara och erbjuda sina barn exotiska upplevelser utifrån de förutsättningar man getts. Nåväl, inlägget ska inte handla om exotiskt frukt men är en viktig ingrediens till vad jag ska berätta, egentligen.

Det var en stökig klass, den fjärde lektionen på dagen och lite tålamodsprövande grupper dessförinnan. Det är tre elever egentligen som ställer till det, två av dem störde undervisningen och avbröt hela tiden. Som bildlärare förväntas jag gå igenom ganska komplicerade saker, bilder som handlar om sex t.ex. Jag valde att undervisa kring det form av könsnormer i reklam, och det var alltså under denna genomgång som två av de tre killarna satt skarpladdade med frågor. En avbröt mig genom att tex. fråga hur det känns att ha sex?

Jag ses som en känslig person och jag har ofta lite överdrivet tvingats bearbeta det, Det är många som faktiskt har burit sig väldigt illa åt mot mig och då har jag allt för ofta försökt förstå varför jag blir ledsen, varför jag är så känslig? Även när någon uppenbarligen faktiskt valt att såra mig och att jag då har all rätt att bli både ledsen och arg. Det är så lätt att säga att jag är känslig, att jag överreagerar. Jag gör det lätt. Det här är ganska vanligt bland kvinnor, det är en bieffekt av undertryckt ilska eftersom allt för vidlyftiga aggressiva känslor inte ses som passande för flickor. Man ska gråta stillsamt och prata med någon om varför man är ledsen. En normgivande kultur snarare än fostran även om det är svårt att dra en gräns för vad som är vad.

Hur det känns att ha sex? Jag kände frågan som nålar i ryggen, hur klassen höll andan, hur jag kämpade med att inte vara överdrivet känslig. ”Har du aldrig haft sex med någon, din stackare?”, svarade jag tillbaka. Pang på bara, härskarteknik, tryck ner ungen och visa hans plats. Tekniken är ful, klassen skrattade gott och han blev måltavlan för narrandet.  Nu är det prestige, han gav sig inte och var snabbtänkt – och det gillar jag. Fick styrkan tillbaka, få klarar cliffhangers med mig, jag är också snabb. Han la huvudet på sne och sa ”Men jag vet ju att du har tre barn, så du måste ha gjort det minst tre gånger.” Nu var ändå kommunikationen en annan, mjukare, även om det var tålamodsprövande. Ja, jag stannade upp och informerade om att varken jag eller någon annan behövde berätta om sitt sexliv bara för att någon är nyfiken och att det just nu var helt fel tillfälle att ställa en sådan fråga. Det lugnade sig, för att ytterligare trappas upp av den andre eleven. En elev som ofta slår på krokodilhjärnan och har svårigheter mognadsmässigt att förstå sociala nyanser. Då räckte det, och jag bad grabbarna att lämna klassrummet. Ganska snabbt därefter började den andre springa runt i klassrummet och gapade osammanhängande fraser, tätt följd av hans elevassistent som sprang efter. Till slut hamnade eleven i mitt arbetsrum där han gömde sig. Det är då dadlarna kommer in i historien. Lokaliserad och omringad med ett stadig tag om ena armen av elevassistenten på väg ut vänder sig grabben om, spänner ögonen i mig, pekar på dadlarna och frågar. ”Är det dom du fingrar på när du sitter här inne och pullar?”

I likhet med alla kvinnor har jag fått höra det mesta på krogen. Det finns väl nån slags självinsikt i de kommentarerna om att tåget gått men att det stora intaget av alkohol gör att han skiter i det. Han valde fyllan all in. Nu är det nyktra barn på min arbetsplats. Jag kände ett obehag och jag hade velat avbryta lektionen, men det gör man ju inte. Man går ju ut i klassrummet och  låtsas som ingenting har hänt. Man ska tåla, inte vara så jävla känslig. Inte ta det personligt, inte ens när det är personligt.

Jag fortsatte som vanligt men hörde min röst brytas. ”Ni hör att jag blev ledsen, så jag ska bara samla mig en stund.”, sa jag då. Och jag stod där i en stund som kändes som en evighet. I tystanden bröt en pojke av ”Ta den tid du behöver Malin”. Det knöt om strupen än mer men kändes ändå gott.

Jag hade svårt att återhämta mig, grät inte men var ledsen, så jag valde att fånga stunden. Det kändes konstigt att bara fortsätta genomgången så jag uppmuntrade istället till att prata om vad som hade hänt.

I början av denna text berättade jag att det är tre elever egentligen som ställer till det. Den tredje eleven som inte fällt kommentarer under genomgången, ej heller stört undervisningen, han menade att ämnet var känsligt. Därför hade de andra reagerat. Det här är intressant. Jag tror snarare att ämnet var känsligt för honom. Jag vet det för vi har pratat om det flera gånger, bla blev jag till slut tvungen att föra vidare lite skam fyllda saker hem. Jag vet också att han tyckte det kändes orättvist, och att jag hade överreagerat och varit allt för känslig. De två elever som tycktes vilja krossa mitt hjärta, snarare kanske vill vinna hans? Visa lojalitet och mod.  Under genomgången satt han med ryggen mot mig och mitt emot de två grabbar som hela tiden störde. Han som inget sa, inget gjorde, spelade en nyckelroll i det inträffade.

Jag vill inte vara nån slags Sherlock Holmes här, man kan inte analysera alla stunder men genom att göra det vid ett par tillfällen så har man chans att lära sig mer om varför det blir som det blir. Jag är själv helt såld numera på positioneringar, vad som kan utgöra hinder och möjligheter i mötet med varandra som elever, som elev och lärare, elev och undervisning. Allt för ofta tänker vi i roller. En roll kräver att man letar egenskaper som passar in i den rollen, och den förklarar inte varför en elev så gott som kan byta skepnad mellan salar och ämnen. Hur ofta har man inte suttit och gnällt över en elevs bristande uppförande och en kollega intill kläckt ur sig ”Men hos mig är han jättetrevlig, hur gullig som helst!” vilket skapar frustration och förvirring och tolkningsutrymmet att det måste handla om m i g. Eller tvärtom, hos mig är han toppen men inte hos någon annan. Det skapar också tolkningsutrymmet att jag kanske är t.ex. för snäll och kravlös, eftersom det inte passar in i den roll som eleven har getts.

Till historien hör även att jag valde att anmäla incidenten som kränkning. Det måste man göra tycker jag, det handlar om min arbetsmiljö och att jag faktiskt kan bli sjuk om dagligen utsätts för beteenden som är kränkande och nedvärderande. Till skillnad från när man gör en polisanmälan, vilket jag gjorde i annat sammanhang för ett par år sedan, så fick jag ett ärendenummer som jag lätt kunna föra in på polisens hemsida för att se händelseutveckling i just min anmälan. Där fick jag veta hur man arbetade med min anmälan och jag fick även telefonnummer till personer jag kunde kontakta. När man anmäler något i skolan försvinner denna i en stort svart hål. Därtill är det är inga roliga saker man skriver i sin incidentrapport, särkilt inte som man upplever sig kränkt av barn. Det är svårt att skriva vad elever har sagt till mig, utan att veta vem som läser. Där det inte finns transparens kan jag lätt bli orolig över att godtyckliga antaganden och frågeställningar kring mitt agerande ställs. Jag har ju med all säkerhet också getts en roll.

 

Kändis för en kvart

Fifteen minutes of fame är ett välkänt uttryck som står för en kortlivad publicitet eller kändisskap för en person eller fenomen, och som många också vet är det Andy Warhol som står bakom. Lite rolig fakta är dock att uttrycket är inspirerat av en mening som Andy Warhol kläckte ur sig och som även dök upp i programmet för Warhols första museumutställning 1968, som dessutom hölls på moderna museet i Stockholm. Anledningen till att Europa, och då med start i Sverige, fick ta del av Andy Warhols verk på museum var att han sågs som allt för kontroversiell för USA. Det är få förunnat att göra en konstutställning på museum, det är inte riktigt samma grej som på ett galleri, större och mer invigt i konstetablissemanget. Ställer man ut på museum så man erkänd. Här finns mycket att berätta om för elever. Kanske var det också bra att Warhol gavs ett gott mottagande för sin konst 1968, eftersom han avslutade det året med att utsättas för ett mordförsök? Även där en kvarts publicitet för Valerie Solanas och hennes SCUM manifest då förkortningen står för society for cutting up men och på intet står för feminism även om hon gärna kallade sig radikal sådan, men visade sig vara schizofren, vilket är något helt annat.

Skärmavbild 2020-07-06 kl. 16.22.29Fifteen minutes of fame är fortfarande väldigt aktuellt och speglar i stort vår tid och våra  lättillgängliga medier. Senast idag publicerar en av våra kvällstidningar ett reportage , om nu nån undrat kring följderna för Eva, eller Kräk-Eva som hon fortfarande kallas, hon som kräktes i TV för tretton år sedan? ”Jag har fått jättemånga jobberbjudanden och haft otroligt kul. Jag har upplevt saker som jag annars aldrig hade fått uppleva” , menar Kräk-Eva enligt kvällstidningen. Ändå en lite svår chansning att ge sig på, tänker jag, trots alla fördelar.

Andy Warhol, som hade en tidig yrkeskarriär inom reklambranschen hade både fascination och avsmak för massmedie- och varusamhället. På många sätt drev han med kapitalismen och utnyttjade detta i sitt konstnärskap då mottagaren ständigt tvingades bearbeta vad som egentligen var konstens värde, innehållet eller varumärket? Han drevs också åt att bli en kommersiell konstnär, en ganska medveten och beräknande sådan, då han byggde upp sin egen image mer än att överträffa sig själv i hantverket inom konstnärskapet. Och att det gick i ett vänstervridet 60-tal är ju anmärkningsvärt bara det, alla tycktes ju på hugget då, men Warhol blev folkkär och är än idag en konstnär vars bilder många känner igen.

Men hur gick det för Kräk-Eva? Storyn kring henne är också intressant och även hett ämne inom nutidskonst. Det visade sig att Eva kräktes p.g.a. av svåra menssmärtor och därmed startade en ”mensvåg” över Sverige där det ena ledde till andra kring ämnet mens.  Mens är en kvinnofråga då alla kvinnor, nångång, har mens men med tanke på hur denna och/ eller kanske hormonerna som sätts i omlopp kring mensen, påverkat kvinnors historia så är det i mitt tycke inget löjligt ämne.

Skärmavbild 2020-07-06 kl. 17.46.31Arvida Byström är en konstnär/ fotograf som jag tagit upp i annat sammanhang i undervisningen, och 2014 var hon en av elva konstnärer från flera länder vars konstnärliga tema var just menstruation i en gemensam utställning som kallades Period pieces. Ja det här med menskonst är ju en debatt i sig, och det blir ju även lätt feministiskt vilket man får vara förberedd på då en del gärna vill tro att det är i storleksordningen Valerie Solanas. Och det klart att det är kontroversiellt och kan rentav upplevas äckligt, men killar har väl också äckliga grejer för sig i.s.f. och diskussionen handlar väl i stort om att öppna arenor för oss själva för att kunna bli sedda på rätt sätt av varandra, ur ungdomars perspektiv. (En parantes, jag och min yngsta dotter följde slaviskt Robison – ett program där Clara Henry var med. Clara är för mig bloggare och hon har varit programledare i Melodifestivalen men jag kan ju säga att alla tjejer jag pratade med i skolan känner Clara via hennes menspodd, vilken jag också förstod var bra.)

Andy Warhol hade nog inte gjort en grej av mens direkt, just för att det inte skulle vara en del av hans image eller gå att sälja. Häri finns också viktiga perspektiv på konst, vad vill man förmedla? Var går gränsen mellan budskap och privatliv? Alla är vi ju även bildproducenter numera så frågorna är relevanta. Konsten, eller publicerat bildspråk,  är också alltid ett möte med betraktaren och det som kanske provocerar mest är också det man mest behöver veta mer om? Och varje bild har sin egen lilla berättelse, eller hur?