roller och positionering

En kollega till mig hade tagit med sig egenodlade dadlar till jobbet och jag fick ta en hel klase, tänkte att det skulle vara kul att visa barnen hemma och smaka på färska dadlar som den supermamma man gärna vill vara och erbjuda sina barn exotiska upplevelser utifrån de förutsättningar man getts. Nåväl, inlägget ska inte handla om exotiskt frukt men är en viktig ingrediens till vad jag ska berätta, egentligen.

Det var en stökig klass, den fjärde lektionen på dagen och lite tålamodsprövande grupper dessförinnan. Det är tre elever egentligen som ställer till det, två av dem störde undervisningen och avbröt hela tiden. Som bildlärare förväntas jag gå igenom ganska komplicerade saker, bilder som handlar om sex t.ex. Jag valde att undervisa kring det form av könsnormer i reklam, och det var alltså under denna genomgång som två av de tre killarna satt skarpladdade med frågor. En avbröt mig genom att tex. fråga hur det känns att ha sex?

Jag ses som en känslig person och jag har ofta lite överdrivet tvingats bearbeta det, Det är många som faktiskt har burit sig väldigt illa åt mot mig och då har jag allt för ofta försökt förstå varför jag blir ledsen, varför jag är så känslig? Även när någon uppenbarligen faktiskt valt att såra mig och att jag då har all rätt att bli både ledsen och arg. Det är så lätt att säga att jag är känslig, att jag överreagerar. Jag gör det lätt. Det här är ganska vanligt bland kvinnor, det är en bieffekt av undertryckt ilska eftersom allt för vidlyftiga aggressiva känslor inte ses som passande för flickor. Man ska gråta stillsamt och prata med någon om varför man är ledsen. En normgivande kultur snarare än fostran även om det är svårt att dra en gräns för vad som är vad.

Hur det känns att ha sex? Jag kände frågan som nålar i ryggen, hur klassen höll andan, hur jag kämpade med att inte vara överdrivet känslig. ”Har du aldrig haft sex med någon, din stackare?”, svarade jag tillbaka. Pang på bara, härskarteknik, tryck ner ungen och visa hans plats. Tekniken är ful, klassen skrattade gott och han blev måltavlan för narrandet.  Nu är det prestige, han gav sig inte och var snabbtänkt – och det gillar jag. Fick styrkan tillbaka, få klarar cliffhangers med mig, jag är också snabb. Han la huvudet på sne och sa ”Men jag vet ju att du har tre barn, så du måste ha gjort det minst tre gånger.” Nu var ändå kommunikationen en annan, mjukare, även om det var tålamodsprövande. Ja, jag stannade upp och informerade om att varken jag eller någon annan behövde berätta om sitt sexliv bara för att någon är nyfiken och att det just nu var helt fel tillfälle att ställa en sådan fråga. Det lugnade sig, för att ytterligare trappas upp av den andre eleven. En elev som ofta slår på krokodilhjärnan och har svårigheter mognadsmässigt att förstå sociala nyanser. Då räckte det, och jag bad grabbarna att lämna klassrummet. Ganska snabbt därefter började den andre springa runt i klassrummet och gapade osammanhängande fraser, tätt följd av hans elevassistent som sprang efter. Till slut hamnade eleven i mitt arbetsrum där han gömde sig. Det är då dadlarna kommer in i historien. Lokaliserad och omringad med ett stadig tag om ena armen av elevassistenten på väg ut vänder sig grabben om, spänner ögonen i mig, pekar på dadlarna och frågar. ”Är det dom du fingrar på när du sitter här inne och pullar?”

I likhet med alla kvinnor har jag fått höra det mesta på krogen. Det finns väl nån slags självinsikt i de kommentarerna om att tåget gått men att det stora intaget av alkohol gör att han skiter i det. Han valde fyllan all in. Nu är det nyktra barn på min arbetsplats. Jag kände ett obehag och jag hade velat avbryta lektionen, men det gör man ju inte. Man går ju ut i klassrummet och  låtsas som ingenting har hänt. Man ska tåla, inte vara så jävla känslig. Inte ta det personligt, inte ens när det är personligt.

Jag fortsatte som vanligt men hörde min röst brytas. ”Ni hör att jag blev ledsen, så jag ska bara samla mig en stund.”, sa jag då. Och jag stod där i en stund som kändes som en evighet. I tystanden bröt en pojke av ”Ta den tid du behöver Malin”. Det knöt om strupen än mer men kändes ändå gott.

Jag hade svårt att återhämta mig, grät inte men var ledsen, så jag valde att fånga stunden. Det kändes konstigt att bara fortsätta genomgången så jag uppmuntrade istället till att prata om vad som hade hänt.

I början av denna text berättade jag att det är tre elever egentligen som ställer till det. Den tredje eleven som inte fällt kommentarer under genomgången, ej heller stört undervisningen, han menade att ämnet var känsligt. Därför hade de andra reagerat. Det här är intressant. Jag tror snarare att ämnet var känsligt för honom. Jag vet det för vi har pratat om det flera gånger, bla blev jag till slut tvungen att föra vidare lite skam fyllda saker hem. Jag vet också att han tyckte det kändes orättvist, och att jag hade överreagerat och varit allt för känslig. De två elever som tycktes vilja krossa mitt hjärta, snarare kanske vill vinna hans? Visa lojalitet och mod.  Under genomgången satt han med ryggen mot mig och mitt emot de två grabbar som hela tiden störde. Han som inget sa, inget gjorde, spelade en nyckelroll i det inträffade.

Jag vill inte vara nån slags Sherlock Holmes här, man kan inte analysera alla stunder men genom att göra det vid ett par tillfällen så har man chans att lära sig mer om varför det blir som det blir. Jag är själv helt såld numera på positioneringar, vad som kan utgöra hinder och möjligheter i mötet med varandra som elever, som elev och lärare, elev och undervisning. Allt för ofta tänker vi i roller. En roll kräver att man letar egenskaper som passar in i den rollen, och den förklarar inte varför en elev så gott som kan byta skepnad mellan salar och ämnen. Hur ofta har man inte suttit och gnällt över en elevs bristande uppförande och en kollega intill kläckt ur sig ”Men hos mig är han jättetrevlig, hur gullig som helst!” vilket skapar frustration och förvirring och tolkningsutrymmet att det måste handla om m i g. Eller tvärtom, hos mig är han toppen men inte hos någon annan. Det skapar också tolkningsutrymmet att jag kanske är t.ex. för snäll och kravlös, eftersom det inte passar in i den roll som eleven har getts.

Till historien hör även att jag valde att anmäla incidenten som kränkning. Det måste man göra tycker jag, det handlar om min arbetsmiljö och att jag faktiskt kan bli sjuk om dagligen utsätts för beteenden som är kränkande och nedvärderande. Till skillnad från när man gör en polisanmälan, vilket jag gjorde i annat sammanhang för ett par år sedan, så fick jag ett ärendenummer som jag lätt kunna föra in på polisens hemsida för att se händelseutveckling i just min anmälan. Där fick jag veta hur man arbetade med min anmälan och jag fick även telefonnummer till personer jag kunde kontakta. När man anmäler något i skolan försvinner denna i en stort svart hål. Därtill är det är inga roliga saker man skriver i sin incidentrapport, särkilt inte som man upplever sig kränkt av barn. Det är svårt att skriva vad elever har sagt till mig, utan att veta vem som läser. Där det inte finns transparens kan jag lätt bli orolig över att godtyckliga antaganden och frågeställningar kring mitt agerande ställs. Jag har ju med all säkerhet också getts en roll.

 

4 reaktioner till “roller och positionering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s