När min yngsta dotter var knappt två år gammal tappade hon balansen i soffan. Precis som sina äldre syskon ville hon hoppa runt där, men plötsligt tappade hon fotfästet och slog överkäken i soffbordet. Smällen var så hård att en av hennes mjölktänder helt enkelt försvann. Den var borta.

Det ledde till ett besök hos tandläkaren. Vid ett tillfälle, när min lilla satt på en kudde i tandläkarstolen, vände sig tandläkaren direkt till henne. De satt en stund och tittade på varandra, innan tandläkaren sa: ”Inte mera nappe. Nappe inte bra för tand. Måste sluta nappe. Okej?”

Den här lilla patienten hade precis börjat lära sig att prata, och tandläkaren gjorde ett hjärtligt och genuint försök att kommunicera på hennes nivå. Det rörde mig verkligen. Senare på kvällen var hon tårögd när hon sa: ”Ingen nappe, mamma, inte bra för tand.” Jag måste erkänna att jag inte hade klarat den striden utan tandläkarens stöd – så bra gjort!

Jag tänker att alla försök att nå fram, särskilt när vi möter någon med begränsat språk, är ovärderliga. Vi har så många möjligheter att förstå och anpassa oss till någon annans situation. Kommunikation fungerar även när ordförrådet är litet – det handlar bara om att våga försöka.