Jag njuter av min arbetsvecka.

Visst är det intensivt, men mycket är så mycket mer möjligt när jag undervisar i halvklass. Jag hinner se eleverna. Jag kan stanna kvar lite längre hos någon som behöver hjälp. Jag hör vad de faktiskt frågar om och kan fånga upp den som är på väg åt fel håll innan det hunnit bli ett problem.

Visst finns det elever som utmanar även i en halvklass. Skillnaden är att jag har ork för det. En elevs beteende förändrar inte gruppens dynamik på samma sätt. Jag kan gå fram, vänta in, förklara igen eller hålla fast vid en gräns utan att samtidigt försöka hålla koll på tjugo andra saker.

Det är nog det jag njuter av. Jag får möjlighet att vara den lärare jag vill vara.

Men det handlar också om hur jag mår. Jag märker det när arbetsdagen är slut. Jag är trött, absolut, men inte tömd. Det finns fortfarande något kvar. Och det är en ganska stor skillnad.

För vad händer med oss när en heltidstjänst under lång tid kräver att vi ligger på gränsen för vad vi orkar? När tålamod, koncentration och förmågan att hantera det oväntade förbrukas under arbetsdagen? Det påverkar förstås undervisningen, men det påverkar också människan som går hem från jobbet.

Det är lätt att prata om arbetsbelastning som antal timmar, lektioner och arbetsuppgifter. Svårare är det att räkna på vad det kostar att hela tiden behöva ha uppmärksamheten på väldigt många saker samtidigt.

Samtidigt känns det konstigt. För det här är också en heltidstjänst.

Jag har börjat fundera på vad det egentligen betyder. Om jag söker en heltidstjänst som bildlärare på två olika skolor borde jag väl rimligtvis kunna förvänta mig ungefär samma omfattning på uppdraget? Inte samma schema, samma elever eller exakt samma antal lektioner, men någonting som åtminstone är jämförbart. Så verkar det inte riktigt fungera.

Två bildlärare kan båda arbeta hundra procent och ändå ha helt olika arbetsvardag. Den ena kan undervisa stora grupper hela veckan, den andra ha flera lektioner i halvklass. Den ena kan möta betydligt fler elever än den andra. Antalet grupper, undervisningstimmar och andra uppdrag kan också skilja sig åt.

På pappret arbetar båda heltid. Men är arbetsbelastningen densamma? Och vad gör skillnaden med vårt mående?

I bild blir skillnaden väldigt konkret. Trettio elever är inte bara trettio personer som ska lyssna på en genomgång. Det är trettio personer som ska ha material, redskap och arbetsyta. Det är trettio olika arbetsprocesser som ska följas. Någon behöver hjälp med tekniken, någon hittar inte sitt arbete, någon behöver nytt material, någon har missförstått uppgiften och någon annan har redan börjat plocka fram något som vi inte alls ska använda.

Och mitt i allt detta ska jag hinna undervisa.

Det intressanta är att jag märker skillnaden allra tydligast när något inte fungerar. Elever som utmanar försvinner inte för att gruppen blir mindre. Det är mina möjligheter att hantera situationen som förändras. Samma elev. Samma lärare. Samma uppgift. Men helt andra förutsättningar.

Skillnaderna har också blivit synliga för andra. En kollega har lyft min tjänst som exempel på hur olika våra förutsättningar kan se ut, men fått nej till en liknande lösning.

Jag förstår att en skola är ett komplicerat pussel. Ekonomi, scheman, lokaler, elevantal och tjänstefördelning ska gå ihop. Jag tänker inte att alla problem löses med halvklass.

Men när skillnaderna blir så stora tycker jag att det väcker en annan fråga. Vad är det egentligen vi räknar när vi säger att en lärare arbetar hundra procent?

Är det timmarna? Antalet lektioner? Antalet grupper? Antalet elever? Hur många individuella processer som ska följas? Hur många relationer som ska upprätthållas? Hur många saker som förväntas hanteras samtidigt?

Och någonstans i den ekvationen måste väl också vi som ska göra arbetet finnas med.

För jag arbetar inte mindre den här veckan. Jag har bättre förutsättningar att göra mitt arbete. Jag mår bättre medan jag gör det och jag har mer kvar när arbetsdagen är slut. Det är en viktig skillnad.

Kanske är det just det som skaver när jag samtidigt njuter så mycket av min arbetsvecka. Jag vet att det hade kunnat se helt annorlunda ut. Inte för att jag hade varit en annan lärare eller arbetat mindre hårt, utan för att min tjänst hade kunnat vara organiserad på ett annat sätt.

Hundra procent är hundra procent. Men det kan uppenbarligen vara väldigt olika hundra procent. Och om skillnaden påverkar både vilken undervisning vi kan ge och hur vi mår när vi går hem från jobbet, då tycker jag inte att den kan avfärdas som en detalj i schemaläggningen.

Jag gillar inte att vår arbetsmiljö – och i förlängningen vårt mående – ska vara beroende av tur.