Ryggsäcken var extra tung idag på väg hem från jobbet. Jag har tänkt att fördjupa mig i kognitionsvetenskapen, som ska färga nästkommande kursplan, och har hämtat både Linderoth och Leifner i postfacket på Göta Allivs. Som vanligt är eleven i fokus, trots att de som vet mest om kognitiv belastning borde vara vi bildlärare.

Har du också haft fem lektioner idag, vissa med tio minuter emellan? Glömde du din dator i kopieringsrummet, kaffekoppen i materialskåpet eller varför du över huvud taget gick in i arbetsrummet? Letade du efter mobilen medan du använde den som ficklampa? Gick du för att hämta papper och kom tillbaka med en sax och ett samtal om en elev? Jamen då är du proffs på kognitionsvetenskap.

Skämt åsido. Vi behöver absolut prata om elevernas kognitiva belastning. Hur mycket information kan de bearbeta? Hur undviker vi att överbelasta arbetsminnet? Hur utformar vi instruktioner som hjälper snarare än stjälper? Men hur ofta ställer vi samma frågor om läraren?

Undervisningen kräver väldigt mycket av mig, och krävde särskilt mycket när jag undervisade i helklass. Det handlar om mängder av praktiska problem som jag ska lösa, snabba beslut, ständiga avbrott och även en hel del oförutsedda händelser. Idag visade det sig att vi bytt system på kopiatorn, till exempel. Ett mejl om det hade skickats förra veckan, fick jag veta.

Och det vi förstår om våra barns behov måste väl också få gälla i vuxenvärlden? Om vi behöver tänka på hur mycket elevernas arbetsminne ska hantera, behöver vi väl också tänka på hur mycket lärarens ska hantera. Vi är trots allt människor oavsett ålder.