Eftersom jag inte haft heltid som bildlärare har jag behövt dryga ut min tjänst genom att undervisa i tillvalet för elever som läser svenska eller svenska som andraspråk. I år har jag bara tre lektioner, så jag antar att jag håller på att fasas ut. Tidigare har halva min tjänst bestått av tillvalet och jag har verkligen kämpat på. Förra läsåret läste jag 30 hp i svenska som andraspråk för att vässa mig lite. Nu håller jag på att rensa. Jag har nästan tio pärmar med material som eleverna arbetat med genom åren, och en hel del som jag tillverkat själv. Det är kanske själva sammanhanget, att jag snubblar omkring på mållinjen, som gör att jag betraktar mina elever med en smula negativ men ändå ganska klar blick.
Vi pratar mycket om den kognitiva belastning vi utsätter våra barn för. Jag funderar ibland på vad som egentligen krävs för att över huvud taget komma igång med en lektion. Många elever i min grupp dyker upp sent, någon kommer på att den behöver gå på toaletten trots att den redan tagit sig en extra rast. Innan jag ens hunnit berätta vad lektionen innehåller frågar några om de får sitta i grupprummet, andra behöver låna en laddare. Jag måste använda Lightspeed för att begränsa åtkomsten till olika webbplatser. Annars hamnar de flesta förr eller senare på spel, Snapchat, TikTok eller någon film på Youtube. Vi tränar ofta argumentation i tillvalet. Inte alltid den argumentation jag har planerat, men argumentation blir det. Varför får bara två elever låna hörlurar? Varför är det så orättvist att inte få sitta i grupprummet? Och varför får man frånvaro när man kommer för sent? Jag har elever som upplever orättvisan i dessa, enligt mig, fullt rimliga regler som så svår att de helt enkelt måste arbetsvägra resten av lektionen. Jag kan inte jobba om jag inte får hörlurar. Och där står jag med min planerade undervisning, mina genomgångar och mina tio pärmar med material.
Jag har börjat fundera över det här med motivation. När blev det egentligen lärarens uppgift att se till att eleverna inte bara får möjlighet att lära sig, utan också vill lära sig? Vi ska väcka nyfikenhet, skapa lustfyllda uppgifter, anpassa undervisningen, variera arbetssätt och hitta vägar att nå varje elev. Det är förstås rimliga ambitioner men jag upplever det betydligt enklare att hitta lösningar i bild än svenska.
Jag tänker att jag kanske blivit för snabb på hitta på något annat, så som jag jobbar som bildlärare. Även om jag tycker uthållighet är viktigt och att inte alltid ge upp, så har vi ju har alla dagar då inget funkar och en del elever är lite vingklippta av misslyckanden. Då bryter jag ofta direkt, det kan vara enkelt som att byta penna, prova rita på svart papper, klippa i en bok – att bara få eleven att komma igång och jag har sällan varit med om att det inte funkar. En roligare uppgift, en tydligare instruktion, en ny anpassning eller ett annat arbetssätt. Men i tillvalet händer ingenting, jag får kämpa med allt till t.o.m att hitta elevens vilja.
Kanske är det inte samma motivations problem i mina båda ämnen. I bild kan eleven ha en idé men sakna förmågan eller självförtroendet att genomföra den. När jag erbjuder ett annat material öppnar jag en väg framåt. Jag sänker inte nödvändigtvis kraven, utan förändrar förutsättningarna. I svenska kan det däremot handla om att eleven inte vill läsa, skriva eller samtala över huvud taget. Eller inte vågar försöka, eftersom tidigare misslyckanden gjort själva ansträngningen till något man helst undviker. Jag vet inte alltid vilket. Och kanske är det just det som gör det så svårt att hitta rätt väg framåt. Det tar sån kraft och energi från mig, jag känner mig som världens sämsta lärare. Deras ovilja har blivit mitt misslyckande på nått vis.
Jag undrar om jag har hamnat i en ödesdiger konsekvens av att läraren förväntas utveckla alltmer engagerande undervisning, samtidigt som eleverna inte nödvändigtvis utvecklar sin förmåga att ta ansvar för sitt eget lärande. Det är förstås inte så enkelt att motivation antingen finns eller saknas. Elever behöver uppleva att de kan lyckas, att undervisningen är meningsfull och att de hör hemma i sammanhanget. Det har vi lärare ett stort ansvar för. Men vi kan inte vilja åt dem. Jag börjar fundera på om vi ibland blandar ihop att undanröja hinder med att undanröja ansträngning. Det är ju inte samma sak. När jag hjälper en elev att komma vidare i bildämnet måste eleven fortfarande göra arbetet själv. Men i tillvalet kan jag ägna stora delar av lektionen åt att försöka få eleven att över huvud taget börja. Då har jag inte längre bara ansvar för undervisningen, utan förväntas också bära elevens motivation. Och hur gör man egentligen det?
Naturligtvis finns elever som behöver omfattande stöd för att över huvud taget kunna delta i undervisningen. Det är inte dem jag vill ifrågasätta. Men jag undrar om vi ibland har blivit dåliga på att skilja mellan elever som inte kan och elever som inte vill just för stunden. Och kanske ännu sämre på att veta vad vi ska göra åt det. Jag tänker att det också finns en risk med att jag ständigt försöka göra undervisningen mer lustfylld. Om eleverna vänjer sig vid att arbetet ska kännas roligt och intressant för att vara värt att genomföra, vad händer då när det inte gör det? Hur utvecklar man uthållighet om någon annan hela tiden förväntas undanröja motståndet?
Men jag har snart tömt mina pärmar. Det är några års ambitioner, idéer och försök att skapa meningsfull undervisning som åker i återvinningen men ett och annat kanske går att återbruka. Jag kommer säkert att fortsätta hitta på nya uppgifter och försöka väcka elevernas intresse. Det är trots allt en av de roligaste delarna av läraryrket. Men jag börjar undra om vi någonstans på vägen har gjort motivation till lärarens ansvar och samtidigt gjort elevens eget ansvar lite för otydligt.
