Författararkiv: bildmaljon

Om bildmaljon

Bildlärare

En stilla skolstart – med nya ögon

Så kom då den stora dagen då dörrarna slogs upp och våra ungdomar från världens alla hörn valde att komma förbi en sväng och känna sig för. Det är så skönt att se varandra igen – och att mötas med nya ögon.

Själv har jag en årskurs nio i år, och ja, det är något annat nu. De lufsar lugnt bort till skåpen för att hänga upp sitt schema och väntar på tejpen i stilla ro. Inga valpar längre.

Min mentorskollega och jag valde att visa UR:s Orka snacka: regler (https://urplay.se/program/237172-orka-plugga-orka-snacka-om-regler-i-skolan). Det är en diskussion mellan fyra ungdomar om regler i skolan, och de intervjuar även ”gamlingar” på stan.

Jag tyckte det blev bra att visa det snacket, för man känner igen så mycket i det som sägs. Många konflikter mellan lärare och elever startar faktiskt med att vi har olika förhållningssätt. Det är viktigt att vara tydliga mot varandra för att undvika missförstånd.

Jag tror att det är avgörande att vi är medmänniskor först – och utgår från att alla gör så gott de kan. Vi märkte att filmen fångade elevernas intresse, kanske mest för möjligheten att diskutera reglers rimlighet ju äldre man blir. Det blev ingen storm av ord, men ett stilla fokus som kändes fint. Något började gro.

Därmed inte sagt att vi kan vara utan regler. Efter filmen repeterade vi våra, med fokus på deras rimlighet, för att få oss alla att både må och prestera så gott vi bara kan. Och där någonstans, mellan regler och medmänsklighet, tror jag att vi hittar grunden för ett bra läsår.

Imorgon vigs dagen åt en rolig utflykt med klassen, och jag känner mig nöjd med skolstarten.

Bok jag läst: Jennie från Håsten

Lämna ett svar

Detta läsår ska vi få traumautbildning på skolan, och jag tyckte det passade att läsa en självbiografisk bok om en tuff uppväxt med en alkoholiserad mamma. Jag är dessutom från Varberg och känner väl till bostadsområdet Håsten och andra platser som beskrivs. Jag drar till och med på munnen mitt i eländet – även jag har som tonåring lirkat mig mellan Sociten och torget ett antal gånger, precis som Jennie och hennes vänner. I övrigt har vi inte så många likheter.

Boken skildrar nedslag ur en sorglig uppväxt, men också en slags hyllning till Jennies syster Linda, som aldrig fick samma tid och möjlighet att läka. Som elvaåring blev Jennie vittne till hur Linda blev våldtagen i sin egen säng, medan deras mamma och hennes sambo satt berusade i köket en våning ner. Det är en skildring som stannar kvar länge.

Det är också smärtsamt att läsa om hur mycket Jennie längtade efter sin mamma – en mamma som kunde försvinna i veckor eller månader på grund av alkoholen. Samtidigt finns där även hopp: en medvetenhet om att bryta gamla mönster och generationstrauman.

En tänkvärd bok, inte minst när det gäller att förstå och ha tålamod med gränsöverskridande barn och ungdomar som bär på mycket ilska. I boken finns flera sådana – och många av dem är lärare.

Att läsa Jennies berättelse inför vår traumautbildning känns som att lägga till ett lager av förståelse. I klassrummet möter jag ibland ungdomar vars vrede, rastlöshet eller tystnad bär på berättelser jag aldrig kommer att få hela bilden av. Men kanske kan jag – med lite mer insikt och ödmjukhet – möta dem på ett sätt som gör att de känner sig sedda, även när de själva inte kan be om det. Och kanske är det just där, i de små mötena, som läkningen kan börja.

Boken är skriven av Jennie Högman och Lotta Ahlgren Svensson.

Små stunder som gör skillnad

Lämna ett svar

Det kom ett riktigt bra svar i en Facebookgrupp för bildlärare på frågan om hemligheten bakom en lång karriär i yrket: att uppskatta stunderna tillsammans. Det är väldigt många fina stunder och en värme och omtanke som vi kanske ibland tar för given.

Om man upplever det kämpigt med eleverna är mitt bästa tips att faktiskt umgås med dem ännu mer. Gå sakta i korridoren så att de hinner ifatt. Stanna upp när de frågar vad vi ska göra nästa bildlektion – och passa på att fråga om något helt annat, något som inte har med skolan att göra. Slå dig ner i uppehållsrummet en stund, även om det känns motigt just då och man kanske till och med hinner tänka: ”Vem vill ha mig här?”
Men sanningen är att det som ibland tar energi, också kan ge energi.

Jag brukar också spara på elevalster, särskilt från de elever som gärna vill utmana eller testa ramarna. Ämnet erbjuder ju en tydlig produkt av var de befinner sig på livsresan. Ibland har jag tänkt att jag borde göra ett bildspel av det för kollegiet. Det skulle bli både roligt och talande. För när man arbetar med tonåringar är just det perspektivet helt avgörande: att kunna se bortom dagens smådraman och ana den längre berättelsen.

Det har också funnits många tillfällen då jag i efterhand önskat att jag agerat annorlunda. Bildsalen är ibland fylld av barn och unga som med stor energi försöker få uppmärksamhet – och det kräver ett stort mått av tålamod. Men bakom det finns ofta något annat. Att känna sig sedd är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, och många elever vet inte alltid hur de ska uttrycka det på ett konstruktivt sätt. Då är det lätt att de hittar sina egna vägar för att bli sedda. Och där, mitt i röran av färgfläckar, prat och halvfärdiga arbeten, finns vår chans att förebygga: att möta blicken, ställa en fråga, visa att vi ser – inte bara det de gör, utan också vilka de är.

Det här är förstås lättare sagt än gjort när allt rullar på och man jonglerar både penslar, planeringar och plötsliga utbrott. Men kanske är det just den kvaliteten en erfaren bildlärare långsamt bygger upp, ofta utan att ens kunna sätta ord på det. En slags tyst kunskap som gör att det ändå fungerar – trots kaos, trots trötta dagar och trots att vissa elever testar gränser rejält. Kanske är det där hemligheten ligger: inte i en metod eller ett färdigt recept, utan i förmågan att fortsätta se eleverna, även när det kostar lite extra på, och i att uppskatta stunderna tillsammans.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

Mitt 29:e år

Lämna ett svar

Tiden går fort. Till våren är det 30 år sedan jag avslutade bildlärarlinjen och på hösten samma år klev in i yrkeslivet som bildlärare. Jag vill knappt påminnas om den där första tiden. Jag vet inte hur det är för nyutexaminerade idag, men 1996 fick man en jätteknippe med nycklar och ett ”lycka till”. Det sistnämnda behövdes verkligen. Jag hade ägnat studietiden åt studentradion och diverse kärleksproblem och kände mig visserligen trygg i ämnet – men inte alls redo för de enorma elevgrupper jag skulle möta.

Minst arton olika helklassgrupper, med stor variation på tekniker och material. Bildsalen var fylld med grejer, och varje skåp hade en egen liten nyckel som jag skulle hålla reda på. Eleverna fick lyssna på musik, sitta var de ville, och det skulle vara lekfullt och roligt. Allt på min bekostnad. Jag grät stup i kvarten.

Jag minns att det på den tiden fanns en ganska utbredd uppfattning om att bildlektionerna naturligt hörde till de mer stökiga och fria ämnena, något man fick acceptera när man valt just det ämnet. Det var en utmaning att etablera arbetsro i en miljö där andra ämnen präglades av strikt disciplin. Samtidigt var det svårt att få gehör för bildämnets betydelse. Men med åren har jag sett en positiv utveckling — fler klassrum har fått bättre arbetsmiljö, och ämnets status har stärkts, även om det fortfarande finns utmaningar kvar att arbeta med.

På den tiden fanns knappt några hjälpmedel. Ville jag visa en konstbild fick jag gå runt med konstboken i klassrummet så att alla skulle få se. Visst, det fanns diabilder, men min företrädare hade valt svartvita – kanske en budgetvariant? Budgetstopp har hur som helst följt mig genom alla år. Jag kan inte minnas något överflöd. Jag bad kollegor samla veckotidningar och gamla toarullar. Frånvaron prickades av på papperslistor i personalrummet.

Jag minns när jag fick min första projektor. Vi var bara några få som fått den förmånen och kollegor muttrade: ”Varför ska bildsalen ha en?” Vaktmästaren monterade den dessutom i fel sal, men den fick sitta kvar. För mig var det revolutionerande att kunna släcka i taket, veva ner den hårda pappersgardinen och visa en bild i färg. Slippa gå runt med en bok. Jag var nog alldeles för hård mot mig själv då och trodde att bristerna låg i min kompetens, inte i arbetsverktygen.

Min yrkesroll har stundtals varit en prövning för min självkänsla. De första åren var det en ständig balansgång, särskilt med de stora elevgrupperna och alla parallella krav. Men jag har också samlat på mig erfarenheter som gjort mig starkare och mer trygg i min profession. Jag har lärt mig att både svårigheter och framgångar hör till yrket, och att det är viktigt att fortsätta utvecklas utan att tappa tron på sig själv.

Minst femhundra elever och alla parametrar utöver planering, återkoppling och bedömning. Å andra sidan fanns inte samma krav på att skriva omdömen. Jag började ändå göra det, för jag kände att utebliven respons från bildläraren marginaliserade ämnet ännu mer. På utvecklingssamtalen togs bild sällan upp, även när elever hade höga ambitioner och fina resultat. Elevassistenter passade ofta på att ta en kaffe när bild stod på schemat, och lämnade eleverna ensamma i helklass.

Mycket har faktiskt blivit bättre sedan dess – även om det finns en del kvar att önska.

Efter femton år som bildlärare började jag på allvar förstå att jag aldrig skulle arbeta med något annat. Det hade inte varit självklart tidigare, trots att jag i olika anställningsintervjuer gärna kallat uppdraget mitt största kall i livet.

Mycket hände just då. Lärarlegitimationen infördes, och plötsligt hade mina leranimationer med super-8 ersatts av digital bild- och filmredigering. När hade jag egentligen lärt mig det? Eleverna fick varsin skoldator och all undervisning skulle nu läggas på en skolplattform. Själv visste jag knappt hur man bifogade ett dokument i ett mejl.

Kritiken lät inte vänta på sig. Jag ansågs oinsatt i digitaliseringen, och kompetensutveckling blev över en natt ett slags eget ansvar. I det läget startade jag den här bloggen. Det var ett lyckokast, för kort därefter hamnade jag på den webbaserade kursen Det digitala skollyftet. Jag lärde mig så otroligt mycket att jag redan året därpå var kandidat till att bli skolans IKT-pedagog.

En rad omständigheter gjorde dock att jag faktiskt bytte karriär och började arbeta i fritidshem 2016 — precis när fritidshemmen fick sin kursplan. Jag hade kunnat stanna kvar där om det inte vore för att jobbet faktiskt var ännu mer krävande än att vara bildlärare. Fritidspedagoger är sanna hjältar. Men strategierna jag byggde i fritidsmiljön har jag kvar än i dag. När jag sedan återvände till en bildlärartjänst kändes det som rena himmelriket: pauser mellan lektionerna, inga overaller och gula västar, inga lekar ute på skolgården i snöblandat regn.

Under fritidstiden började jag även läsa masterprogrammet i pedagogiskt arbete. Det blev starten på ett flöde av högskolekurser. Jag som mestadels höftat mig igenom bildlärarlinjen började plötsligt se mig själv som akademiker.

Numera försöker jag följa ämnets utveckling genom fortbildning inom medie- och kommunikationskunskap, jag testar nya undervisningsmetoder som spelifierat lärande och jag läser svenska som andraspråk för att bättre kunna stötta mina elever i tillvalssvenskan. Det gör att jag känner att jag idag står på en god bas i min lärargärning – både trygg nog att luta mig mot erfarenheten och nyfiken nog att fortsätta utvecklas.

Inlägget börjar bli långt, och det är svårt att summera allt. Med tiden har alla erfarenheter, både de roliga och de skavande, blivit värdefulla lärdomar. Och jag har fortfarande mycket kvar att berätta – men det sparar jag till nästa gång.

Om en vecka drar det igång igen. Och för mig har utvecklingen verkligen gått åt rätt håll då jag ska undervisa årskurs sju i halvklass. Det ska bli väldigt spännande att få den erfarenheten och se vad den kan leda till.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

Bok jag läst: Swede Hollow av Ola Larsmo

Lämna ett svar

I ett försök att läsa mer böcker har jag tänkt börja en kategori på bloggen med just böcker jag läst. Tidigt i sommar sträckläste jag Swede Hollow. Jag har alltid varit fascinerad av Sveriges utvandrare till USA, ända sedan jag läste Vilhelm Mobergs Utvandrarna någon gång i mellanstadiet. Dessutom har jag släktingar som gjorde samma resa – en koppling som alltid gör berättelserna extra nära för mig.

När jag startade ett konto på Ancestry fick jag nys om Larsmos bok, som ger en helt annan skildring av svenska utvandrare. Mina släktingar hamnade i Manhattan, New York, men det är inte orimligt att någon av dem lockades till Swede Hollow – en kåkstad intill Saint Paul, Minnesota, där extrem fattigdom väntade. Svenskarna där var illa sedda, ansågs vara försupna och introverta. Larsmo berättar om fiktiva familjer, baserat på noggrann forskning, och jag slukade boken som om jag hittat en dagbok från en emigrerad släkting.

Boken ger också ett intressant perspektiv på den debatt om invandring vi har idag – att möta trovärdiga berättelser från en tid då svenskar var tvingade att byta land på grund av fattigdom, inte olik den situation många flyktingar och migranter befinner sig i idag.

Grön är en känsla – bild är ett kunskapsämne.

Lämna ett svar

”Vilken känsla hör ihop med färgen grön?”
Av 25 personer kommer en att tycka att frågan är spännande och vänta på något mer. De flesta kommer att småskratta generat – tycka att frågan är fånig, onödig eller lite obekväm. Några blir till och med illa till mods, och minst en kommer att bli förbannad och ifrågasätta syftet.

Ändå är just den här lilla, ofarliga frågan ett exempel på något vi ständigt säger oss vilja uppnå i skolan: att träna förmågan att tänka kreativt och ”utanför boxen”.

Själv tror jag inte det finns något mer utmanande ämne i grundskolan än bild. För många är det provocerande nog att det ens finns på schemat. Debatten om bildämnet liknar kepsfrågan: av eller på? Om kepsen är på kopplas det till identitetsskapande – något som ofta ses som plus minus noll i relation till kunskapsutveckling. Men att utmana invanda tankemönster är inget sidospår. Det är ett kärnuppdrag.

Skolan pratar sällan om strategier när motstånd uppstår. Motstånd från elever är vanligt i bildämnet – just därför behöver det behållas, få mer tid och gärna bedrivas i mindre grupper.

Att skapa något från ett blankt papper kräver mod. Att undervisa i det kräver ännu mer.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

När bildämnet möter spelifiering, struktur och stereotyper

Lämna ett svar

Ett nytt läsår är här, och det startade med ett uppfriskande monsunregn av uppdateringar under förmiddagen. Veckan är full av håltimmar för eget arbete, och jag tänker ta tillfället i akt redan idag att landa mjukt genom att smaka på olika förhållningssätt. Visst blir man stressad av att inte ha en plan för vad eleverna ska göra, men jag vet av erfarenhet att om man inte har tänkt igenom varför vissa saker ska göras, faller planeringen ofta platt redan i oktober. Risken är att man kippar efter andan resten av läsåret – ibland utan att ens förstå varför.

Nä, det gäller snarare att bena ut fokusområden: Vad vill jag uppnå? Hur ska jag komma dit? Att komma på olika bilduppgifter är i jämförelse ganska lätt. Jag inleder mitt tjugofemte år som bildlärare, och jag har till exempel fortfarande inte löst gåtan om hur jag smidigt ska kunna återkoppla till mina hundratals elever. Experterna på området vänder sig ofta till lärare med 3–4 grupper, medan jag har betydligt fler än så i egenskap av bildlärare.

Därför har jag på sistone intresserat mig allt mer för spelifierat lärande. Skolforskningsinstitutet har nyligen släppt en sammanfattning av forskningsläget kring spelifiering ur ett svenskt perspektiv: https://www.skolfi.se/wp-content/uploads/2021/06/Spelifiering_fulltext_TGA-1.pdf. Jag har börjat kika på materialet och funderar på hur jag kan omsätta det i mitt ämne.

Det handlar mer om ett förhållningssätt än att introducera någon högteknologisk pedagogik. Inget nytt under solen, men ändå ett relativt nytt fenomen att förhålla sig till som håller en vaken på något vis.

Spelkomponenter passar särskilt bra i bildämnet, som traditionellt förknippas med frihet och lustfyllt skapande. Men vi som undervisar i bild vet också hur mycket energi som går åt till att skapa ordning på det där kreativa kaoset som stundtals liknar ett ”barnkalas”. Jag vill ju själv ha kul också – och orka vara glad på jobbet. Bild ska uppmuntra kreativitet, med uppgifter som ofta saknar givna svar och lösningar. Det kan vara utmanande för elever som föredrar ett mer mekaniskt lärande.

Svårigheten i ämnet är att visa progression i elevens lärande. Har du någon gång lyssnat in på elevernas samtal under arbetets gång? Då kanske du, liksom jag, ibland blir osäker på vad de egentligen lärde sig under lektionen. De pratar på om helt andra saker, då även jag kan bli invigd i samtalsämnen eller få frågor som inte alls hör ihop med det vi gör under lektionen.

En klassrumskultur där machokulturen kan råda, ibland insvept i humoristiska inslag, kan i längden befästa stereotyper kring kön – något som Ann-Sofie Holm lyfter i sin avhandling. Hon visar hur till synes oskyldigt småprat i klassrummet – om relationer, kroppar, utseenden eller “typiskt tjejigt” och “typiskt killigt” – gradvis formar normer för vad som räknas som manligt och kvinnligt. Det är både intressant och lite oroväckande, särskilt i de stadier där identitet formas som starkast. I bildämnet, där elever förväntas uttrycka sig själva, kan sådana normer skapa osynliga ramar för vad som uppfattas som ”okej” att uttrycka – eller ens försöka.

Forskning visar också att flickor generellt får högre betyg än pojkar i estetiska ämnen som bild, och att skillnaderna är större där än i många andra skolämnen (Skolverket, 2013). Det beror inte enbart på prestation, utan på en komplex väv av sociala normer, förväntningar och kanske också på vilket bemötande olika elever får beroende på kön. En möjlig väg framåt är att arbeta med tydligare strukturer i undervisningen – inte för att kväva kreativiteten, utan för att skapa tryggare ramar för alla elever att utvecklas inom. Men, som Holm (2008) också påpekar, det räcker inte med tydliga ramar. Djupare förändring kräver att vi som lärare vågar synliggöra och ifrågasätta de normer som ofta är dolda i det vardagliga samtalet.

I mina tankar just nu kan jag bena ut tre fokusområden: återkoppling, progression och beteenden. Nästa steg är att välja ut ett – tre är för många. Vilket av dessa fokusområden kan ge störst effekt?

Spelifiering kan handla om att tydligt visa för eleverna att om de lämnar in i tid får de en kommentar på arbetet och 100 poäng i Google Classroom, väldigt förenklat. Men det är inte bara yttre belöningar, utan det kan också stödja elevernas inre motivation. Det gäller att även hitta ett förhållningssätt som passar ämnet och eleverna, snarare än att bara införa teknik eller poängsystem.

Förberedelse är A till Ö här. I en tid där bildämnet ibland marginaliseras i skolans styrning är det viktigare än någonsin att formulera vad ämnet kan bidra med – både kreativt och analytiskt.

(Inlägget är en bearbetad version av ett äldre inlägg.)

Holm, A.-S. (2008). Relationer i skolan En studie av feminiteter och maskuliniteter i år 9 (Avhandling) https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:876849/FULLTEXT01.pdf
Skolverket. (2013). Nationell utvärdering i bild bla: https://www.skolverket.se/sok-publikationer/publikationsserier/rapporter/2015/bild-musik-och-slojd-i-grundskolan#:~:text=Skolverket%20har%20under%202013%20genomf%C3%B6rt%20en%20nationell%20%C3%A4mnesutv%C3%A4rdering,om%20hur%20undervisningen%20fungerar%20i%20skolans%20olika%20%C3%A4mnen.
Skolforskningsinstitutet. (2021). Spelifiering i skolan: en forskningsöversikt. Hämtad från https://www.skolfi.se/wp-content/uploads/2021/06/Spelifiering_fulltext_TGA-1.pdf

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

Vilan gick sådär.

Lämna ett svar

Jag hämtade min son vid stationen häromdagen. När jag backade ut från parkeringen tjöt alla varningssignaler i bilen och jag hörde ett ”plonk”. Vad var det, undrade jag likstel. Utan att titta upp svarade tonåringen bredvid ”Du körde på en cyklist.” ”Va?! Var då?” svarade jag med adrenalinet rusandes. Tonåringen bredvid suckade och svarade matt ”Han har väl cyklat iväg.” Jag tog ett snabbt beslut att blockera för andra som ville ut från parkeringen och klev ur bilen för att kolla. Såg en ung man som stod på busshållplatsen bredvid, pekade åt honom och började halvt hysteriskt ifrågasätta hans fibblande med mobilen. ”Filmar du mig nu!?” Nä, han kollade busstiderna. Den inklämda bilen på parkeringen började tuta åt mig. Det som skulle bli ett kärt återseende blev istället en tyst bilresa hemåt med min son som valt att kokonga sig i sin luvjacka. Det är knappt en vecka kvar nu och jag skäms lite eftersom det ändå är få förunnat att vara ledig i sju veckor på sommaren, men jag måste verkligen tagga ner. Jag har försökt vila i sommar men det verkar inte vara receptet på ökad stresstålighet i mitt fall. Det är nått med åldern också, jag skäms inte ens för att låta mitt problem också bli alla andras. Det är tvärtom befriande på nått vis.

Att skriva är också väldigt befriande, man slappnar av och får ro i att sortera tankar och upplevelser. Jag började blogga 2013 och skrev flitigt i 8-9 år, jag gjort över 600 inlägg privata. Jag vill börja på nytt. Själv är jag högstadielärare och har undervisat i bild snart 30 år, numera även tillvals svenska, jag pluggar även svenska som andraspråk.

Jag skriver om min vardag, tankar, projekt, kärlek och problem som dyker upp i skolan. Välkommen.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

När man behöver ringa hem.

Lämna ett svar

En elev gjorde mig skogstokig. Jag kände ofta redan innan lektionen hur jag spände mig. Han var inte högljudd eller bråkig – bara sirligt elak. Respektlös. Jag valde att ringa hem.

”Jag vill bara uppmärksamma dig på att din son verkar vara väldigt smart. Han kan till och med ha talang i ämnet, med goda förutsättningar att lyckas”, började jag. ”Därför är det så synd att han väljer bort ämnet och inte samarbetar.”

Vi pratade en stund om hur svårt det kan vara att visa sina goda sidor. Pappan lovade att prata med sin son. Det tog tio minuter. Mission impossible – löst.

Jag tycker inte att jag ljuger. Jag lyfter det positiva, även om jag sett det i en mikrosekund. Det är där jag väljer att fästa blicken. Man ringer inte hem och klagar på någons barn. Jag minns själv när jag hämtade mitt första barn från förskolan och hennes favoritpedagog skämtade: ”Ja du… din älskling, vårt lilla monster.” Det var sagt med värme – men affekten slog in direkt. Vad säger hon om mitt barn?

Blodsband är något annat än en god relation. Det sitter i kroppen. Vi kan dö för våra barn. Det är inte riktigt så som pedagog.

Och om man nu ska ringa hem – då ska effekten vara värd ansträngningen. Vad vill jag säga? Vad är syftet? Att ventilera att jag haft en tuff lektion? Att bekräfta bilden av att jag är så dålig som eleven kanske redan sagt hemma?

Men måste man inte säga som det är? Nä. Faktiskt inte. Barnen är bara i början av sina liv. Jag mötte en gammal elev på Maxi häromdagen. Han log förvånat. ”Jag trodde inte du ens skulle hälsa på mig.”
”Men vet du”, sa jag, ”det var då – och den tiden varar inte för evigt.

Även han gjorde mig skogstokig en gång.

Förändring kräver mod och insikt – och det är sällan smärtfritt. De flesta väljer bort det. Det är för jobbigt.

Och som lärare måste man fråga sig: Vilka belöningar får eleven för sitt beteende? För det finns nästan alltid en fördel, även med det negativa. Det kan handla om att få makt, bekräftelse, slippa ansträngning – eller bara sluta lite tidigare.

(Inlägget är en bearbetad version av en äldre publicering.)

språkets funktion

Lämna ett svar

När min yngsta dotter var knappt två år gammal tappade hon balansen i soffan. Precis som sina äldre syskon ville hon hoppa runt där, men plötsligt tappade hon fotfästet och slog överkäken i soffbordet. Smällen var så hård att en av hennes mjölktänder helt enkelt försvann. Den var borta.

Det ledde till ett besök hos tandläkaren. Vid ett tillfälle, när min lilla satt på en kudde i tandläkarstolen, vände sig tandläkaren direkt till henne. De satt en stund och tittade på varandra, innan tandläkaren sa: ”Inte mera nappe. Nappe inte bra för tand. Måste sluta nappe. Okej?”

Den här lilla patienten hade precis börjat lära sig att prata, och tandläkaren gjorde ett hjärtligt och genuint försök att kommunicera på hennes nivå. Det rörde mig verkligen. Senare på kvällen var hon tårögd när hon sa: ”Ingen nappe, mamma, inte bra för tand.” Jag måste erkänna att jag inte hade klarat den striden utan tandläkarens stöd – så bra gjort!

Jag tänker att alla försök att nå fram, särskilt när vi möter någon med begränsat språk, är ovärderliga. Vi har så många möjligheter att förstå och anpassa oss till någon annans situation. Kommunikation fungerar även när ordförrådet är litet – det handlar bara om att våga försöka.