En kollega hade tagit med sig egenodlade dadlar till jobbet, och jag fick med mig en hel klase. Jag tänkte att det kunde vara kul att visa barnen hemma och låta dem smaka på färska dadlar – som den där supermamman man gärna vill vara, som erbjuder sina barn exotiska upplevelser utifrån de möjligheter man har. Men det här inlägget handlar egentligen inte om dadlar, utan det är en viktig ingrediens i en berättelse från jobbet.
Det var en stökig klass, den fjärde lektionen på dagen, och innan dess hade tålamodet prövats i andra grupper. Tre elever var egentligen de som störde mest – två av dem avbröt hela tiden och förstörde fokus. Som bildlärare förväntas jag gå igenom ganska komplicerade och känsliga ämnen. Den här gången handlade det om könsnormer i reklam, och just då var de två killarna extra ”skarpladdade” med frågor. En av dem avbröt mig och frågade rakt ut: ”Hur känns det att ha sex?”
Jag har alltid uppfattats som en känslig person, och jag har ofta behövt bearbeta det. Många har behandlat mig illa, och jag har ibland försökt förstå varför jag blir ledsen eller sårad. Även när jag har all rätt att reagera starkt har det ibland känts som att jag överreagerar. Det är vanligt bland kvinnor att känsligheten handlar om undertryckt ilska – stora aggressiva känslor ses inte som passande för flickor. Istället förväntas man gråta tyst och prata om sina känslor. Det är en norm snarare än ren fostran, även om gränserna kan vara otydliga.
När eleven frågade ”Hur känns det att ha sex?” kändes det som nålar i ryggen. Klassen höll andan och jag kämpade med att inte låta känslorna ta över. Jag svarade med en kontring: ”Har du aldrig haft sex med någon, din stackare?” Det var en tydlig härskarteknik – ett sätt att trycka ner honom och visa vem som bestämde. Klassen skrattade och han blev måltavla för narrandet. Men han gav sig inte. Med en snabb replik, som jag faktiskt uppskattade, sa han: ”Men jag vet ju att du har tre barn, så du måste ha gjort det minst tre gånger.” Nu blev tonen mjukare, även om det var tålamodsprövande. Jag förklarade att varken jag eller någon annan behöver berätta om sitt sexliv bara för att någon är nyfiken och att det inte var rätt tillfälle att ställa sådana frågor. Det lugnade stämningen, men den andre eleven, som ofta har svårt att läsa sociala signaler, eskalerade situationen. Jag bad därför de två grabbarna att lämna klassrummet.
Strax efteråt sprang den andra eleven runt och skrek osammanhängande, följd av sin elevassistent. Till slut hamnade han i mitt arbetsrum, där han gömde sig. Det var då dadlarna kom in i bilden. När elevassistenten höll honom i armen vände han sig mot mig, pekade på dadlarna och frågade: ”Är det dom du fingrar på när du sitter här inne och pullar?”
Jag har, likt många kvinnor, hört det mesta från krogar och annat. Ofta finns en viss självinsikt i sådana kommentarer – att man är påverkad av alkohol och skiter i vad man säger. Men nu var det nyktra barn på min arbetsplats. Jag kände obehag och ville avbryta lektionen, men det går ju inte. Man ska tåla och inte vara ”så jävla känslig”, inte ta det personligt – även när det är just personligt.
Jag fortsatte som vanligt, men hörde hur rösten bröts. ”Ni hör att jag blev ledsen, så jag ska bara samla mig en stund,” sa jag och stod där i tystnad som kändes som en evighet. Då bröt en pojke tystnaden med ett: ”Ta den tid du behöver, Malin.” Det knöt sig i halsen, men det kändes ändå varmt och gott.
Jag hade svårt att komma tillbaka till undervisningen och valde att fånga stunden istället för att bara fortsätta som om inget hänt. Jag uppmuntrade till samtal om det som hänt.
I början av berättelsen nämnde jag att det var tre elever som ställde till det. Den tredje eleven, som inte störde eller kommenterade under lektionen, menade att ämnet var känsligt och att det var därför de andra reagerade. Jag tror snarare att det var känsligt för just honom. Vi har pratat om det flera gånger, och jag har fått veta att han burit på skamfyllda saker. Han tyckte också att jag hade överreagerat och varit för känslig. De två andra eleverna som verkade vilja krossa mitt hjärta ville kanske egentligen vinna hans lojalitet och visa mod. Under lektionen satt han med ryggen mot mig och mitt emot de två som störde. Han spelade en nyckelroll i det som hände.
Jag vill inte låta som Sherlock Holmes, men att försöka analysera situationer ibland ger oss möjligheten att förstå varför saker blir som de blir. Numera är jag övertygad om hur viktigt det är att se på positioneringar och vilka hinder och möjligheter som finns i mötet mellan elever och lärare. Alltför ofta tänker vi i roller som förväntar sig egenskaper – men en elev kan byta skepnad mellan olika klassrum och ämnen. Hur många gånger har man inte hört kollegor säga: ”Hos mig är han jättetrevlig!” eller ”Hos mig är hon toppen!” och sedan frustreras över motsatsen hos andra? Det gör att vi funderar över oss själva, om vi är för snälla eller kravlösa, eftersom rollen ”elev” ofta är så förenklad.
Till historien hör också att jag valde att anmäla incidenten som en kränkning. Det måste man, tycker jag. Det handlar om min arbetsmiljö och min hälsa – jag kan faktiskt bli sjuk om jag dagligen utsätts för kränkande och nedvärderande beteenden. Till skillnad från polisanmälningar, där man får återkoppling och ärendenummer, försvinner ofta anmälningar i skolan ut i ett stort svart hål. Det är också svårt att skriva om vad elever sagt utan att veta vem som läser. När det saknas transparens kan jag lätt bli orolig över godtyckliga antaganden om mitt agerande. Jag har med all säkerhet också fått en roll, precis som eleverna.
Händelsen jag berättar om är flera år gammal, och alla namn och detaljer är anonymiserade för att skydda integriteten hos de inblandade. Syftet med inlägget är att dela med mig av mina erfarenheter och reflektioner kring svårigheter och styrkor i lärarrollen – inte att peka ut någon enskild person eller skapa konflikt. Jag hoppas att det kan bidra till en ökad förståelse för de utmaningar vi möter i skolan.