Kategoriarkiv: Arbetsmiljö

Att bygga relationer i en stökig vardag

Det pratas mycket i skoldebatten om “hårdare regler” och “tydliga konsekvenser” för elever som stör undervisningen. Många debattörer värnar om den viktiga relationen men verkar ha missat något grundläggande: vilken arbetsmiljö vi lärare faktiskt har.

Idag hade jag en lektion som påminner om varför. Elever vägrade arbeta, pratade i munnen på varandra, provokationerna haglade och stök blev norm. Jag försöker hålla ordning, bygga relationer, motivera, coacha och ge stöd – men relationer kostar. De kostar energi, fokus, hälsa. Och vad får man tillbaka? Ibland… ingenting.

Som lärare ställs man ofta inför ett val: bygga relation eller upprätthålla ordning. Jag väljer relationer – men det betyder inte att jag får respekt i gengäld. Det betyder att mina dagar fylls av reglebrott, ifrågasättanden och provokationer. Jag är mentor, betygssättande lärare, kontaktperson för vårdnadshavare, coach – men i stökiga grupper blir det jag som får ta konsekvenserna av elevernas maktspel.

Debatten om “tydligare regler” missar en sak: regler och konsekvenser är meningslösa om arbetsmiljön inte stödjer dem. Om det inte finns tillräckligt med personal, tydliga rutiner och stöd från skolledning, blir det alltid läraren som får bära kostnaden. Och ibland, som idag, känns det som att relationerna man försöker bygga bara fungerar som energi som försvinner i tomma luften.

Så ja, relationer är viktiga. Men ibland måste vi fråga oss: hur mycket kostar de egentligen, och vad får vi tillbaka i arbetsmiljö och respekt?

Mitt ansvar för arbetsmiljö

Idag har jag funderat mycket över arbetsmiljö och ansvar som lärare. Det är ett fantastiskt yrke, men också tungt lastat, och ibland känns det som att vågen inte riktigt väger jämt mellan vad jag förväntas göra och vad jag faktiskt gör.

Som lärare har jag ett pedagogiskt ansvar men ska även värna om trygghet och arbetsro. Enligt 5 kap. 6 § skollagen ska jag vid störande beteenden i klassrummet vidta omedelbara och tillfälliga åtgärder som tryggar elevernas studiero. Det kan handla om att säga ifrån, ha samtal med elever eller, i extrema situationer, ingripa fysiskt vid våld eller allvarliga kränkningar. Mitt uppdrag är att använda pedagogiska strategier, skapa tydlig struktur, anpassa undervisning och dokumentera händelser, samt informera mentor och rektor vid behov.

Men ibland räcker inte dessa åtgärder. När upprepade ordningsstörningar eller konflikter inte ändras trots tillsägelser, samtal med elever eller kontakt med vårdnadshavare, träder rektorns organisatoriska ansvar in. Enligt 5 kap. 9 § skollagen ska rektorn då se till att händelsen utreds och att lämpliga åtgärder vidtas i samråd med vårdnadshavare. Det visar tydligt skillnaden mellan mitt pedagogiska ansvar och rektorns organisatoriska ansvar.

Jag ser ofta samband mellan utmaningar i klassrummet och organisatoriska faktorer: olika behov hos elever, språkliga nivåer, social mognad, snabba förändringar i grupper och scheman samt brist på tid för planering och uppföljning. När dessa utmaningar blir återkommande och påverkar hela gruppen, ska de betraktas som arbetsmiljörisker. Som lärare har jag både rätt och skyldighet att rapportera detta, och arbetsgivaren har ansvar för att skapa trygghet och stöd för oss som arbetar i skolans vardag.

Att reflektera kring detta är viktigt, inte bara för min egen del, utan för alla som arbetar i skolan. Vi behöver en organisation som bär oss, tydliga rutiner och ett system som gör att vi kan fokusera på undervisning utan att bära hela ansvaret själva.

Ta det inte personligt.

På skolan går vi just nu en kurs i TMO, trauma­medveten omsorg. Den väcker många tankar hos mig, inte bara om eleverna utan också om oss som vuxna i skolan. Det verkar snarare vara regel än undantag att människor bär på olika erfarenheter och trauman som färgar hur vi reagerar. Och i läraryrket, där den emotionella belastningen är stor, blir det intressant att fundera över mina egna sårbarheter. Vad triggar mig – och varför?

Den strategi jag oftast fått höra under min lärarkarriär är: ”Ta inte saker personligt.” Den återkommer som ett mantra. Och varje gång jag försöker förklara att vissa beteenden faktiskt är riktade mot mig som person, så möts jag av samma reaktion: ”Men ta det inte personligt!” – och många nickar. Jag får sällan fram min poäng.

För visst finns det en risk i den hållningen. Vi säger till våra elever att ”om du upplever dig kränkt så är det en kränkning”. Det är elevens rättighet att avgöra. Men vi lärare? Vi ska vara teflonpannor. Ingenting får fastna, allt ska rinna av. Kanske är det därför jag ibland känner mig avskärmad – som om mina känslor inte riktigt räknas.

Jag minns en klass jag hade, svår att nå och ännu svårare att bygga tillit i. Det fanns dolda kränkningar i gruppen, vilket gjorde att diskussioner aldrig blev öppna. En gång fick eleverna under en mentorstid skriva ner två saker: på en lapp vad de var nöjda med i klassen eller skolan, och på en annan vad de ville förändra. Jag samlade in lapparna, och skulle vara den enda som läste dem.

I högen låg en lapp som stack ut:

”Gå dö din hora du e ful lek inte stark din hora jag dödar dig vem tror du att du e.”

Min första tanke? Att vi skulle prata om den senare, i samband med vårt arbete kring våldspyramiden. Att använda den som exempel i ett gemensamt samtal. Det var först när jag tog upp idén i arbetslaget som det slog mig: orden på lappen var inte bara ett exempel på våld. Det var ett hot. Det var grovt kränkande. Och det kan ha varit riktat direkt till mig.

Först då blev jag lite tagen av situationens allvar och min idé tog en annan vändning. Jag valde att rapportera händelsen till rektorn.

Kanske är det just här som TMO blir så relevant även för oss vuxna. Att förstå våra egna reaktioner, våra triggers, och att ge oss själva tillåtelse att känna när något faktiskt gör ont. För om vi alltid förväntas vara teflon, vad gör det med oss i längden?

Och kanske är det här en av de största blinda fläckarna i läraryrket. Vi förväntas bära våra elevers trauman, förstå deras bakgrunder och samtidigt vara stabila, trygga vuxna oavsett vad vi själva går igenom. Men var finns vårt eget skyddsnät? Det pratas sällan om lärares känslor, triggers och gränser.

Om vi aldrig får tillåtelse att reagera, känna oss sårade eller ens kalla en kränkning för vad den är – hur påverkar det vår arbetsmiljö, vår hälsa och i förlängningen vår professionalitet?

Jag tror att vi behöver börja tala om läraryrket som inte bara ett intellektuellt och pedagogiskt arbete, utan också ett emotionellt. Och att även vi behöver omsorg som är trauma­medveten – inte minst för att orka finnas kvar för dem vi möter varje dag.

Texten handlar om erfarenheter från min yrkesroll och reflektioner kring läraryrkets arbetsmiljö. Syftet är inte att peka ut någon elev, klass eller skola, utan att skapa igenkänning och diskussion bland kollegor om de emotionella krav vi ofta möter.

Om du vill följa fler reflektioner om läraryrket, arbetsmiljö och vardagens små och stora utmaningar – prenumerera gärna på mina inlägg!

Några lektioner, fem minuter, djupandning och en macka senare

Redan på måndagen efter lunch kastas jag in i tre bildlektioner på rad, med fem minuter emellan. Jag har slutat säga något om det. Orken finns inte. Men ibland känns det nästan som om det är upplagt för att man ska pressas tills man tappar fotfästet och börjar undra om yrket är hållbart i längden.

Erfarenhet värderas inte som förr. Jag läser så många trådar på Facebook där lärare med lång tjänstgöring berättar om sin obefintliga löneutveckling och de karriärvägar som aldrig öppnas. Och nästan alltid dyker de där rösterna upp: ”Man är inte automatiskt en bra lärare bara för att man har jobbat länge.”
Det är sant – men i vilket annat yrke skulle erfarenhet ses som en nackdel i stället för en tillgång?

Just idag kändes mina tre lektioner på rad som rena ättestupan.

För mig är erfarenheten det som gör skillnad. Den hjälper mig att hålla ordning, hushålla med energin, välja strider med omsorg och skapa struktur så att vardagen fungerar – trots allt.

Tur ändå att sommaren fick bli vila. För även den här måndagen bjöd på intensiv variation: först tillvalssvenska, sedan snabbt ställa om till en bildlektion. En macka i elevcaféet fick räcka som lunch eftersom jag på rasten cyklade till vårdcentralen för övningar i djupandning och avslappning. Hann precis tillbaka till nästa lektionspass, även det med fem minuter emellan. Därefter mentorsarbete, föräldrakontakt och arbetslag.

När jag äntligen tänkte att det skulle bli skönt att komma hem slog det mig – jag skulle ju vidare på nästa möte. Föräldramöte i min dotters klass. Och när jag till slut landade hemma insåg jag: det är just erfarenheten som gör att jag fortfarande står kvar. Den lär mig hushålla med kraften, hitta andningshål och se vad som faktiskt betyder mest. Och kanske är det just där hoppet finns – i att jag, trots allt, fortfarande vill. Fortfarande kan. Fortfarande gör skillnad.

Små stunder som gör skillnad

Det kom ett riktigt bra svar i en Facebookgrupp för bildlärare på frågan om hemligheten bakom en lång karriär i yrket: att uppskatta stunderna tillsammans. Det är väldigt många fina stunder och en värme och omtanke som vi kanske ibland tar för given.

Om man upplever det kämpigt med eleverna är mitt bästa tips att faktiskt umgås med dem ännu mer. Gå sakta i korridoren så att de hinner ifatt. Stanna upp när de frågar vad vi ska göra nästa bildlektion – och passa på att fråga om något helt annat, något som inte har med skolan att göra. Slå dig ner i uppehållsrummet en stund, även om det känns motigt just då och man kanske till och med hinner tänka: ”Vem vill ha mig här?”
Men sanningen är att det som ibland tar energi, också kan ge energi.

Jag brukar också spara på elevalster, särskilt från de elever som gärna vill utmana eller testa ramarna. Ämnet erbjuder ju en tydlig produkt av var de befinner sig på livsresan. Ibland har jag tänkt att jag borde göra ett bildspel av det för kollegiet. Det skulle bli både roligt och talande. För när man arbetar med tonåringar är just det perspektivet helt avgörande: att kunna se bortom dagens smådraman och ana den längre berättelsen.

Det har också funnits många tillfällen då jag i efterhand önskat att jag agerat annorlunda. Bildsalen är ibland fylld av barn och unga som med stor energi försöker få uppmärksamhet – och det kräver ett stort mått av tålamod. Men bakom det finns ofta något annat. Att känna sig sedd är ett av våra mest grundläggande mänskliga behov, och många elever vet inte alltid hur de ska uttrycka det på ett konstruktivt sätt. Då är det lätt att de hittar sina egna vägar för att bli sedda. Och där, mitt i röran av färgfläckar, prat och halvfärdiga arbeten, finns vår chans att förebygga: att möta blicken, ställa en fråga, visa att vi ser – inte bara det de gör, utan också vilka de är.

Det här är förstås lättare sagt än gjort när allt rullar på och man jonglerar både penslar, planeringar och plötsliga utbrott. Men kanske är det just den kvaliteten en erfaren bildlärare långsamt bygger upp, ofta utan att ens kunna sätta ord på det. En slags tyst kunskap som gör att det ändå fungerar – trots kaos, trots trötta dagar och trots att vissa elever testar gränser rejält. Kanske är det där hemligheten ligger: inte i en metod eller ett färdigt recept, utan i förmågan att fortsätta se eleverna, även när det kostar lite extra på, och i att uppskatta stunderna tillsammans.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.

Roller och positionering

En kollega hade tagit med sig egenodlade dadlar till jobbet, och jag fick med mig en hel klase. Jag tänkte att det kunde vara kul att visa barnen hemma och låta dem smaka på färska dadlar – som den där supermamman man gärna vill vara, som erbjuder sina barn exotiska upplevelser utifrån de möjligheter man har. Men det här inlägget handlar egentligen inte om dadlar, utan det är en viktig ingrediens i en berättelse från jobbet.

Det var en stökig klass, den fjärde lektionen på dagen, och innan dess hade tålamodet prövats i andra grupper. Tre elever var egentligen de som störde mest – två av dem avbröt hela tiden och förstörde fokus. Som bildlärare förväntas jag gå igenom ganska komplicerade och känsliga ämnen. Den här gången handlade det om könsnormer i reklam, och just då var de två killarna extra ”skarpladdade” med frågor. En av dem avbröt mig och frågade rakt ut: ”Hur känns det att ha sex?”

Jag har alltid uppfattats som en känslig person, och jag har ofta behövt bearbeta det. Många har behandlat mig illa, och jag har ibland försökt förstå varför jag blir ledsen eller sårad. Även när jag har all rätt att reagera starkt har det ibland känts som att jag överreagerar. Det är vanligt bland kvinnor att känsligheten handlar om undertryckt ilska – stora aggressiva känslor ses inte som passande för flickor. Istället förväntas man gråta tyst och prata om sina känslor. Det är en norm snarare än ren fostran, även om gränserna kan vara otydliga.

När eleven frågade ”Hur känns det att ha sex?” kändes det som nålar i ryggen. Klassen höll andan och jag kämpade med att inte låta känslorna ta över. Jag svarade med en kontring: ”Har du aldrig haft sex med någon, din stackare?” Det var en tydlig härskarteknik – ett sätt att trycka ner honom och visa vem som bestämde. Klassen skrattade och han blev måltavla för narrandet. Men han gav sig inte. Med en snabb replik, som jag faktiskt uppskattade, sa han: ”Men jag vet ju att du har tre barn, så du måste ha gjort det minst tre gånger.” Nu blev tonen mjukare, även om det var tålamodsprövande. Jag förklarade att varken jag eller någon annan behöver berätta om sitt sexliv bara för att någon är nyfiken och att det inte var rätt tillfälle att ställa sådana frågor. Det lugnade stämningen, men den andre eleven, som ofta har svårt att läsa sociala signaler, eskalerade situationen. Jag bad därför de två grabbarna att lämna klassrummet.

Strax efteråt sprang den andra eleven runt och skrek osammanhängande, följd av sin elevassistent. Till slut hamnade han i mitt arbetsrum, där han gömde sig. Det var då dadlarna kom in i bilden. När elevassistenten höll honom i armen vände han sig mot mig, pekade på dadlarna och frågade: ”Är det dom du fingrar på när du sitter här inne och pullar?”

Jag har, likt många kvinnor, hört det mesta från krogar och annat. Ofta finns en viss självinsikt i sådana kommentarer – att man är påverkad av alkohol och skiter i vad man säger. Men nu var det nyktra barn på min arbetsplats. Jag kände obehag och ville avbryta lektionen, men det går ju inte. Man ska tåla och inte vara ”så jävla känslig”, inte ta det personligt – även när det är just personligt.

Jag fortsatte som vanligt, men hörde hur rösten bröts. ”Ni hör att jag blev ledsen, så jag ska bara samla mig en stund,” sa jag och stod där i tystnad som kändes som en evighet. Då bröt en pojke tystnaden med ett: ”Ta den tid du behöver, Malin.” Det knöt sig i halsen, men det kändes ändå varmt och gott.

Jag hade svårt att komma tillbaka till undervisningen och valde att fånga stunden istället för att bara fortsätta som om inget hänt. Jag uppmuntrade till samtal om det som hänt.

I början av berättelsen nämnde jag att det var tre elever som ställde till det. Den tredje eleven, som inte störde eller kommenterade under lektionen, menade att ämnet var känsligt och att det var därför de andra reagerade. Jag tror snarare att det var känsligt för just honom. Vi har pratat om det flera gånger, och jag har fått veta att han burit på skamfyllda saker. Han tyckte också att jag hade överreagerat och varit för känslig. De två andra eleverna som verkade vilja krossa mitt hjärta ville kanske egentligen vinna hans lojalitet och visa mod. Under lektionen satt han med ryggen mot mig och mitt emot de två som störde. Han spelade en nyckelroll i det som hände.

Jag vill inte låta som Sherlock Holmes, men att försöka analysera situationer ibland ger oss möjligheten att förstå varför saker blir som de blir. Numera är jag övertygad om hur viktigt det är att se på positioneringar och vilka hinder och möjligheter som finns i mötet mellan elever och lärare. Alltför ofta tänker vi i roller som förväntar sig egenskaper – men en elev kan byta skepnad mellan olika klassrum och ämnen. Hur många gånger har man inte hört kollegor säga: ”Hos mig är han jättetrevlig!” eller ”Hos mig är hon toppen!” och sedan frustreras över motsatsen hos andra? Det gör att vi funderar över oss själva, om vi är för snälla eller kravlösa, eftersom rollen ”elev” ofta är så förenklad.

Till historien hör också att jag valde att anmäla incidenten som en kränkning. Det måste man, tycker jag. Det handlar om min arbetsmiljö och min hälsa – jag kan faktiskt bli sjuk om jag dagligen utsätts för kränkande och nedvärderande beteenden. Till skillnad från polisanmälningar, där man får återkoppling och ärendenummer, försvinner ofta anmälningar i skolan ut i ett stort svart hål. Det är också svårt att skriva om vad elever sagt utan att veta vem som läser. När det saknas transparens kan jag lätt bli orolig över godtyckliga antaganden om mitt agerande. Jag har med all säkerhet också fått en roll, precis som eleverna.

Händelsen jag berättar om är flera år gammal, och alla namn och detaljer är anonymiserade för att skydda integriteten hos de inblandade. Syftet med inlägget är att dela med mig av mina erfarenheter och reflektioner kring svårigheter och styrkor i lärarrollen – inte att peka ut någon enskild person eller skapa konflikt. Jag hoppas att det kan bidra till en ökad förståelse för de utmaningar vi möter i skolan.