Morgonens tillvalssvenska gick lugnt och stillsamt. Det var en lite högtidlig dag – niorna skulle förberedas inför det nationella provet i svenska. Planen var att ge dem en läsförståelse, men jag kände att det kanske blev lite väl mastigt en måndagsmorgon. Istället plockade jag fram ett häfte vi tidigare använt som underlag för sokratiska samtal. Utgångspunkten var René Magrittes målning Älskarna – den där med två personer som kysser varandra med tygstycken över huvudet.
När jag bläddrade igenom frågorna insåg jag snabbt: det här behöver vi prata om. För det är inte alltid nog att förstå en text (eller en bild). Man måste också förstå vilka frågor som ställs till den. Så vi gick igenom några begrepp tillsammans: Vad betyder det egentligen att motivera och uttrycka? Vad menas med en uppfattning? Och vad är det man förväntas förklara när frågan handlar om bildens eller textens budskap?
Jag var supernöjd med dagens lektion. Det kändes som att alla kom fram på ett bra sätt, och jag fick extra tid med de elever som behöver träna sin svenska – en perfekt start på dagen.
Redan på måndagen efter lunch kastas jag in i tre bildlektioner på rad, med fem minuter emellan. Jag har slutat säga något om det. Orken finns inte. Men ibland känns det nästan som om det är upplagt för att man ska pressas tills man tappar fotfästet och börjar undra om yrket är hållbart i längden.
Erfarenhet värderas inte som förr. Jag läser så många trådar på Facebook där lärare med lång tjänstgöring berättar om sin obefintliga löneutveckling och de karriärvägar som aldrig öppnas. Och nästan alltid dyker de där rösterna upp: ”Man är inte automatiskt en bra lärare bara för att man har jobbat länge.” Det är sant – men i vilket annat yrke skulle erfarenhet ses som en nackdel i stället för en tillgång?
Just idag kändes mina tre lektioner på rad som rena ättestupan.
För mig är erfarenheten det som gör skillnad. Den hjälper mig att hålla ordning, hushålla med energin, välja strider med omsorg och skapa struktur så att vardagen fungerar – trots allt.
Tur ändå att sommaren fick bli vila. För även den här måndagen bjöd på intensiv variation: först tillvalssvenska, sedan snabbt ställa om till en bildlektion. En macka i elevcaféet fick räcka som lunch eftersom jag på rasten cyklade till vårdcentralen för övningar i djupandning och avslappning. Hann precis tillbaka till nästa lektionspass, även det med fem minuter emellan. Därefter mentorsarbete, föräldrakontakt och arbetslag.
När jag äntligen tänkte att det skulle bli skönt att komma hem slog det mig – jag skulle ju vidare på nästa möte. Föräldramöte i min dotters klass. Och när jag till slut landade hemma insåg jag: det är just erfarenheten som gör att jag fortfarande står kvar. Den lär mig hushålla med kraften, hitta andningshål och se vad som faktiskt betyder mest. Och kanske är det just där hoppet finns – i att jag, trots allt, fortfarande vill. Fortfarande kan. Fortfarande gör skillnad.
Det bästa med att jobba i skolan måste ju ändå vara att veckan bara verkar ha två dagar: måndag och fredag. Jag vet inte hur det går till, men varje gång man hinner stanna upp en stund så inser man att det redan är fredag imorgon. Och nu är första riktiga veckan snart avklarad för min del.
Detta läsår har jag halvklass med år sju. Jag var lite nervös inför det. Tidigare har jag mest haft små grupper i tillvalssvenska, och det har stundtals känts övermäktigt – men det här är något helt annat. Alla hinner bli sedda och hörda, och våra barn är ju så älskvärda när de slipper slåss om sin plats. Jag har faktiskt inte sett någon som inte kommer till sin rätt. Jag tror vi får ett jättemysigt läsår tillsammans, och jag är så tacksam över att jag får prova detta.
Åttorna däremot stormar in i helklass, fortfarande lite valpiga, och då är det betydligt svårare att fånga gruppen. Man får hålla igen så mycket för att inte tappa tålamodet. Alla vill ju väl, men det kan ändå bli så mycket som går fel. Den här veckan har flera suddgummin fått vingar, och i stora grupper verkar eleverna dessutom bli färgblinda – färgpennorna flyger tillbaka hur som helst. Man kommer helt enkelt undan med mycket när man inte syns.
Vi gjorde en övning jag kallar Utmaning på rutat papper med åttorna, där de skulle pussla ihop olika mönsterkonstruktioner. I sjuan har vi börjat prata om varför vi egentligen har bild i skolan. De fick reflektera kring ämnet själva och skriva ner vad de vill lära sig. Bildämnet är ju egentligen enormt. I skolan är det ändå det minsta ämnet, så man får helt enkelt försöka fånga upp lite av allt. Efter det fick de göra Minecraft-selfies i pixelart.
Delar av årskurs 9 är lite kluriga. Ibland känns det som att man får hela årskurser där flera inte riktigt har åldersadekvata kunskaper i ämnet. Det är förstås mycket som kan påverka barn i en grupp – det sociala, intresset för ämnet – men en del handlar kanske också om slarv. Jag märker att flera har svårt att klippa med sax, hålla pennan på ett fungerande sätt eller så trycker de så hårt att pappret nästan går sönder. Sånt man egentligen förknippar med yngre barn. Samtidigt finns det alltid glimtar av kreativitet som överraskar och tar en helt annan riktning än man kunnat förvänta sig.
För att möta detta, och hitta något de skulle kunna lyckas med och tycka bli fint själva, valde jag att introducera konstnären Jen Stark för dem. Tanken är att de ska börja terminen med en färgexplosion och varsin dripdrawing som vi sedan ska sätta upp i korridoren utanför. Och ja, det blev många otippade tolkningar – flera tyckte dessutom att det var svårt – men jag döpte ändå uppgiften till Stark start.
Så ja – den första veckan har bjudit på suddgummin på vift, pixelart som stretat lite extra och dripdrawings i alla möjliga varianter. Ett myller av grupper, nivåer och behov – men ändå samma känsla varje gång jag går hem: att det redan är fredag.
Idag gjorde vi i årskursen ett gemensamt studiebesök på museum. Dagen innan försökte jag förbereda eleverna så gott det gick – vi såg en kort introduktionsfilm om museet och jag berättade om hur besöket skulle gå till. Eleverna fick också veta att den som ville stanna kvar i staden efteråt kunde göra det, så länge vårdnadshavare hade meddelat oss mentorer i förväg.
Men när dagen väl kom kändes mycket av våra samtal om regler som bortblåsta. Redan på bussen behövde jag påminna om självklarheter som säkerhetsbälte och att inte sätta fötterna på sätet. Väl på plats tog vi museets regler: inget ätande, inga egna sittplatser i caféet, och framför allt – inte röra vid föremålen. Ändå blev det mycket fokus just på att påminna och tillrättavisa.
Mitt i allt började dessutom föräldrar ringa för att i stunden ge sitt tillstånd till att deras barn fick stanna kvar i staden. Det väckte en känsla av frustration – ibland verkar det som att när en tanke eller känsla dyker upp hos ungdomarna så ska den också direkt få sin vilja igenom, oavsett vilka ramar vi satt upp.
Självklart gick de flesta till slut igenom museet och tog del av det som erbjöds. Men stundtals kändes det som om reglerna hamnade i fokus mer än själva upplevelsen. Och det är inte så jag vill att lärarlivet ska se ut – reducerat till tillsägelser och tjat. Jag försöker alltid vara lotsande, tillmötesgående och snäll.
Det är bara synd när de intentionerna möts av trots. Samtidigt kanske det är just där, i kollisionen mellan vilja och verklighet, som man får påminna sig själv om varför man ändå fortsätter försöka.
Så kom då den stora dagen då dörrarna slogs upp och våra ungdomar från världens alla hörn valde att komma förbi en sväng och känna sig för. Det är så skönt att se varandra igen – och att mötas med nya ögon.
Själv har jag en årskurs nio i år, och ja, det är något annat nu. De lufsar lugnt bort till skåpen för att hänga upp sitt schema och väntar på tejpen i stilla ro. Inga valpar längre.
Jag tyckte det blev bra att visa det snacket, för man känner igen så mycket i det som sägs. Många konflikter mellan lärare och elever startar faktiskt med att vi har olika förhållningssätt. Det är viktigt att vara tydliga mot varandra för att undvika missförstånd.
Jag tror att det är avgörande att vi är medmänniskor först – och utgår från att alla gör så gott de kan. Vi märkte att filmen fångade elevernas intresse, kanske mest för möjligheten att diskutera reglers rimlighet ju äldre man blir. Det blev ingen storm av ord, men ett stilla fokus som kändes fint. Något började gro.
Därmed inte sagt att vi kan vara utan regler. Efter filmen repeterade vi våra, med fokus på deras rimlighet, för att få oss alla att både må och prestera så gott vi bara kan. Och där någonstans, mellan regler och medmänsklighet, tror jag att vi hittar grunden för ett bra läsår.
Imorgon vigs dagen åt en rolig utflykt med klassen, och jag känner mig nöjd med skolstarten.
Jag hämtade min son vid stationen häromdagen. När jag backade ut från parkeringen tjöt alla varningssignaler i bilen och jag hörde ett ”plonk”. Vad var det, undrade jag likstel. Utan att titta upp svarade tonåringen bredvid ”Du körde på en cyklist.” ”Va?! Var då?” svarade jag med adrenalinet rusandes. Tonåringen bredvid suckade och svarade matt ”Han har väl cyklat iväg.” Jag tog ett snabbt beslut att blockera för andra som ville ut från parkeringen och klev ur bilen för att kolla. Såg en ung man som stod på busshållplatsen bredvid, pekade åt honom och började halvt hysteriskt ifrågasätta hans fibblande med mobilen. ”Filmar du mig nu!?” Nä, han kollade busstiderna. Den inklämda bilen på parkeringen började tuta åt mig. Det som skulle bli ett kärt återseende blev istället en tyst bilresa hemåt med min son som valt att kokonga sig i sin luvjacka. Det är knappt en vecka kvar nu och jag skäms lite eftersom det ändå är få förunnat att vara ledig i sju veckor på sommaren, men jag måste verkligen tagga ner. Jag har försökt vila i sommar men det verkar inte vara receptet på ökad stresstålighet i mitt fall. Det är nått med åldern också, jag skäms inte ens för att låta mitt problem också bli alla andras. Det är tvärtom befriande på nått vis.
Att skriva är också väldigt befriande, man slappnar av och får ro i att sortera tankar och upplevelser. Jag började blogga 2013 och skrev flitigt i 8-9 år, jag gjort över 600 inlägg privata. Jag vill börja på nytt. Själv är jag högstadielärare och har undervisat i bild snart 30 år, numera även tillvals svenska, jag pluggar även svenska som andraspråk.
Jag skriver om min vardag, tankar, projekt, kärlek och problem som dyker upp i skolan. Välkommen.
Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.
Bildsal 117 