Idag gjorde vi i årskursen ett gemensamt studiebesök på museum. Dagen innan försökte jag förbereda eleverna så gott det gick – vi såg en kort introduktionsfilm om museet och jag berättade om hur besöket skulle gå till. Eleverna fick också veta att den som ville stanna kvar i staden efteråt kunde göra det, så länge vårdnadshavare hade meddelat oss mentorer i förväg.

Men när dagen väl kom kändes mycket av våra samtal om regler som bortblåsta. Redan på bussen behövde jag påminna om självklarheter som säkerhetsbälte och att inte sätta fötterna på sätet. Väl på plats tog vi museets regler: inget ätande, inga egna sittplatser i caféet, och framför allt – inte röra vid föremålen. Ändå blev det mycket fokus just på att påminna och tillrättavisa.

Mitt i allt började dessutom föräldrar ringa för att i stunden ge sitt tillstånd till att deras barn fick stanna kvar i staden. Det väckte en känsla av frustration – ibland verkar det som att när en tanke eller känsla dyker upp hos ungdomarna så ska den också direkt få sin vilja igenom, oavsett vilka ramar vi satt upp.

Självklart gick de flesta till slut igenom museet och tog del av det som erbjöds. Men stundtals kändes det som om reglerna hamnade i fokus mer än själva upplevelsen. Och det är inte så jag vill att lärarlivet ska se ut – reducerat till tillsägelser och tjat. Jag försöker alltid vara lotsande, tillmötesgående och snäll.

Det är bara synd när de intentionerna möts av trots. Samtidigt kanske det är just där, i kollisionen mellan vilja och verklighet, som man får påminna sig själv om varför man ändå fortsätter försöka.

Så kom då den stora dagen då dörrarna slogs upp och våra ungdomar från världens alla hörn valde att komma förbi en sväng och känna sig för. Det är så skönt att se varandra igen – och att mötas med nya ögon.

Själv har jag en årskurs nio i år, och ja, det är något annat nu. De lufsar lugnt bort till skåpen för att hänga upp sitt schema och väntar på tejpen i stilla ro. Inga valpar längre.

Min mentorskollega och jag valde att visa UR:s Orka snacka: regler (https://urplay.se/program/237172-orka-plugga-orka-snacka-om-regler-i-skolan). Det är en diskussion mellan fyra ungdomar om regler i skolan, och de intervjuar även ”gamlingar” på stan.

Jag tyckte det blev bra att visa det snacket, för man känner igen så mycket i det som sägs. Många konflikter mellan lärare och elever startar faktiskt med att vi har olika förhållningssätt. Det är viktigt att vara tydliga mot varandra för att undvika missförstånd.

Jag tror att det är avgörande att vi är medmänniskor först – och utgår från att alla gör så gott de kan. Vi märkte att filmen fångade elevernas intresse, kanske mest för möjligheten att diskutera reglers rimlighet ju äldre man blir. Det blev ingen storm av ord, men ett stilla fokus som kändes fint. Något började gro.

Därmed inte sagt att vi kan vara utan regler. Efter filmen repeterade vi våra, med fokus på deras rimlighet, för att få oss alla att både må och prestera så gott vi bara kan. Och där någonstans, mellan regler och medmänsklighet, tror jag att vi hittar grunden för ett bra läsår.

Imorgon vigs dagen åt en rolig utflykt med klassen, och jag känner mig nöjd med skolstarten.

Jag hämtade min son vid stationen häromdagen. När jag backade ut från parkeringen tjöt alla varningssignaler i bilen och jag hörde ett ”plonk”. Vad var det, undrade jag likstel. Utan att titta upp svarade tonåringen bredvid ”Du körde på en cyklist.” ”Va?! Var då?” svarade jag med adrenalinet rusandes. Tonåringen bredvid suckade och svarade matt ”Han har väl cyklat iväg.” Jag tog ett snabbt beslut att blockera för andra som ville ut från parkeringen och klev ur bilen för att kolla. Såg en ung man som stod på busshållplatsen bredvid, pekade åt honom och började halvt hysteriskt ifrågasätta hans fibblande med mobilen. ”Filmar du mig nu!?” Nä, han kollade busstiderna. Den inklämda bilen på parkeringen började tuta åt mig. Det som skulle bli ett kärt återseende blev istället en tyst bilresa hemåt med min son som valt att kokonga sig i sin luvjacka. Det är knappt en vecka kvar nu och jag skäms lite eftersom det ändå är få förunnat att vara ledig i sju veckor på sommaren, men jag måste verkligen tagga ner. Jag har försökt vila i sommar men det verkar inte vara receptet på ökad stresstålighet i mitt fall. Det är nått med åldern också, jag skäms inte ens för att låta mitt problem också bli alla andras. Det är tvärtom befriande på nått vis.

Att skriva är också väldigt befriande, man slappnar av och får ro i att sortera tankar och upplevelser. Jag började blogga 2013 och skrev flitigt i 8-9 år, jag gjort över 600 inlägg privata. Jag vill börja på nytt. Själv är jag högstadielärare och har undervisat i bild snart 30 år, numera även tillvals svenska, jag pluggar även svenska som andraspråk.

Jag skriver om min vardag, tankar, projekt, kärlek och problem som dyker upp i skolan. Välkommen.

Gillar du det här? Prenumerera så får du nästa inlägg direkt i mailen.